ÄNGLARÖSTEN

Mar 10th, 2010 | By | Category: 2005-3, Recension

Av Arnaldur Inridason
Röddin 2002
Översatt av Ylva Hellerud
Prisma 2005

Handlingen i Änglarösten utspelar sig under några dagar före jul på ett hotell. En knivhuggen och död kropp upptäcks på stadens näst bästa hotell.

Först som sist ska sägas att rangordningen, näst bäst, saknar helt betydelse, liksom att hotellet ligger i Island och att snöfall glimtar genom fönstren samt hotellgästernas nationalitet; islandströjor, isländska namn och sporadiska fläktar utifrån nämns i onödan ty utredaren, kriminalaren Erlendur, växer fast i foajén, i baren, i källaren och på hotellrum och sticker inte näsan utom de fyra väggarna. Erlendur kan vara vem som helst, var som helst, när som helst.

Allmängiltigheten känns bra.

Genomgående temata i Änglarösten är familjetrauman; ord gnager och sticker och svider på grund av de närgångna skildringarna av de onåbara familjemedlemmarna som borde vara de näraste och käraste men tufft nog förblir främlingar livet ut. Föräldrars förväntningar på sina barn och tvärtom, förhoppningar om förlåtelse och de definitiva förklaringarna som ska ge ett skimmer av begriplighet över ”vad som hände” och ”hur det kom sig” och ”snälla, snälla ge mig ett tips om hur jag ska orka vidare i Grottekvarnen” är undertexten på många sidor.

Metodiskt samtalar polismannen Erlendur med personer som dyker upp på stilla platser, som när hotellköket är tomt, när ett tomt hotellrum ska städas, när baren är stängd, i hans eget iskalla hotellrum där elementet inte avger värme, i en skrubb där dödens avtryck finns. Erlendur tar in som gäst på hotellet och poliskollegernas julinvitationer viftas irriterat bort.

Information framförs av kolleger och andra genom besök på hotellet eller avhandlas per telefon, en navelsträng som matar Erlendurs fantasi och suggererat till minnen. Och det är bra skildrat. Författaren har ett tätt skrivsätt om än dialogen kan tjata till sig ibland.

Vimmel, liv och fart hålls på distans. Erlendur är seg och tung, med ett nyväckt barndomstrauma som gör honom oförmögen att hjälpa de sina. Han låser in sig eller snarare, kommer aldrig ur sin låsning, utan flipprar hellre med övervakningsbanden än deltar i julfirande. Det är genom videobanden han upptäcker hur folk slinker hit och dit med paket och stress och jul i tankarna och han spolar vidare och somnar och vaknar i kläderna i flera dygn och DET är inte troligt att en man i aktiv tjänst kan vara så äcklig.

För Änglarösten är en bra roman och skulle ha varit en skön läsning till sista sidan om det inte sket sig – i ordets rätta bemärkelse – som det gör på upploppet. Hur kommer det sig att författare fördjupar sig i snuskiga karlar i deckare och folk/läsare är förtjusta och sväljer sådan smörja?

Elinborg, den kvinnliga polisen, sägs vara mammig med julbak och stort släkt och hennes porträtt faller i bitar när hon inte ger Erlendur en varning eller för bort honom till någon form av rening hemma eller på psyket. Erlendurs dotter, en trasig själ, kommer med en platspåse kläder men Erlendur görs sjukare än hon och hur ska läsaren tro på en sådan utredare?

Det är synd att man ska behöva fundera på det.

Erlandurs skäggväxt sägs vara riklig. Och karlen har väl normala kroppssafter? Sådant som stinker? Och ändå dyker en välputsad kvinna upp beredd till otrohet efter trettio trogna år med sina barns far. Vad är det för skildring av en kvinna? Ska det föreställa medelålders kvinnlig desperation (intet sägs om att kvinnan är förkyld eller halvblind) på Island? Men käre nån, vill en erfaren frisk kvinna byta karl väljer hon knappast en slusk. Inte ens på Island! Skildringen är obegriplig.

Jag tycker att Änglarösten är en bra roman, med några kul överraskande vändningar som konstfärdigt bryter rytmen. Våldet blir inte underhållning och sexet är diskret intill (möjligen) några grader för mycket utplåning men herregud! Stopp! Stopp! Ohygieniska gubbar, hur länge ska de förpesta i genren?

HELENA SIGANDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22