ANDERS WIKLÖF Murarens son

Sep 19th, 2019 | By | Category: 2019-09 sep, Recension

Omslag till Anders WiklöfAv Staffan Bruun
Schildts & Söderströms, 2019
ISBN 978-951-52-4920-3, inbunden, 286 sidor

Först en förklaring varför Dast skriver om den här biografin: Anders Wiklöf är kanske inte så känd i Sverige (som han borde vara) men han är Ålands motsvarighet till Wallenbergarna med den stora skillnaden att han snarast är socialdemokrat, kommen ur enkla förhålllanden och vill både verka och synas. Och jag tillbringar somrarna (och även andra årstider) på Åland så jag ville veta mer.

Det är alltid problematiskt att recensera (själv)biografier eftersom det lätt blir en recension av personen. Och på Åland har alla en uppfattning om Anders Wiklöf, och det finns fler historier om honom än vad som finns i boken.

Den är skriven av finlandssvenske journalisten Staffan Bruun (inte helt okänd i deckarvärlden) som har berättat att det var Wiklöf som tog kontakt och tyckte att Staffan skulle skriva hans memoarer. I ett inledande avsnitt är det Staffan Bruun som berättar om hur Wiklöfs affärer startade, i en stil som avslöjar den drivne skribenten. Sedan en lång rad kapitel där Anders Wiklöf berättar om sitt liv, från uppväxten till alla affärerna.

Det som slår Staffan Bruun och läsaren snabbt är revanschlystnaden. Där liknar han Leif GW Persson, och de har liknande bakgrund. Wiklöfs pappa var murare, hans mamma hemmafru och massör, och blind efter en skada i ungdomen. Där fanns också Anders storebror Lasse som blev journalist och långvarig socialdemokratisk politiker på Åland. De stod varandra väldigt nära, från barn- och ungdomens ganska våldsamma bus (så polisen fick ingripa), till vuxenlivets skilda uppdrag där de såg till att inte blanda ihop rollerna.

Båda hoppade av skolan tidigt, Lasse för att bli journalist, Anders med diverse arbeten och till sist med egen bilfirma som sålde Mercedes. Där börjar entreprenörkarriären, 24 år gammal, när han går till banken för ett lån, inte särskilt stort. Men han får nej, Mercedesbilar har ingen framtid på Åland så det är ”för ditt eget bästa”. Men han har sålt sin gamla VW och startat firman och tänker inte ge upp. Så han bestämmer sig för att så fort han får pengar över ska han köpa aktier i banken. Det gör han och är nu största ägare.

Det var goda tider på Åland för redarna, och de ville gärna köpa fina bilar. Så småningom slutar han med bilfirman och numera är Wiklöf Holding stort inom inte minst inom försäljning av taxfreevaror till rederierna. Men han är också ledande inom dagligvaru- och bygghandel på Åland. Och har verksamhet i flera olika länder.

Han är också stor i konstvärlden. Också det startade med en känsla av underlägsenhet, unga män på en krog i Stockholm talade om en konstauktion, han kunde inget men lärde sig snabbt och har nu en stor konstsamling på sitt sommarställe, öppet för gruppvisningar.

Boken är helt enkelt Anders Wiklöfs berättelse nedskriven av Staffan Bruun. Det blir ibland pratigt, inte så djuplodande, och hoppar mellan olika idéer. I några kapitel på slutet förklarar han vad han tror på, den nordiska välfärdsstaten och att göra rätt för sig och bjuda andra när man har råd. Privatiseringar av vård och omsorg gillar han inte.

Han tackar upprepade gånger de som hjälpt honom, bromsat när det behövts och stöttat ibland. Han säger också: ”Hemligheten bakom att allt funkar så bra kan också vara att vi aldrig haft ett enda strategiseminarum, vi har inte hållit ett enda utvecklingssamtal, jag vet inte ens vad det är, vi har inga overheadapparater och jag har aldrig sett någon PowerPoint. Över min döda kropp kommer det in någon konsult i min firma. Möten håller vi ytterst sällan. Har jag något ärende till mina dotterbolag ringer jag upp. Möten är oftast slöseri med tid.”

Han äger en av Ålands två dagstidningar och är stor ägare i den andra, men lägger sig inte i det redaktionella arbetet. Men klagar på att journalisterna borde försöka avslöja fler skandaler, för sådana finns.

I Sverige är han också känd för att ha tvingat Göran Persson att bli ordförande för den svenska delen av Ålandsbanken, och för att ha betalat miljoner i fortkörningsböter.

LEIF-RUNE STRANDELL

Staffan Bruun och Anders Wiklöf

Staffan Bruun och Anders Wiklöf. Foto Marcus Boman

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22