DEN GLADE SKALDEN WILHELM von BRAUN

May 5th, 2010 | By | Category: 2010-2, Recension

Omslag till Den glade skalden Wilhelm von BraunAv Torbjörn Stålmarck
Carlssons 2009

Torbjörn Stålmarck (* 1924) var en gång en av våra mer aktade deckarförfattare. Han debuterade 1961 med Mord för gammal vänskaps skull och kom sedan på Bonniers med Den svarta droskan 1969. Stålmarck var även en framstående radioman. När han nu är pensionerad har han bl a ägnat en del av sin tid åt att forska på den svenske skalden, officeren och adelsmannen Wilhelm von Braun (1813–1860).

von Braun var på sin tid en av Sveriges allra mest lästa och älskade författare. I dag har hans namn och det han skrev mer eller mindre fallit i glömska så när som på att hans dikt “Liten pilt i fjällskog gick” lade grunden för Alice Tegnérs Mors lille Olle. Så kom härom året den fängslande boken Den glade skalden Wilhelm von Braun av Torbjörn Stålmarck . Där får vi närmare lära känna den i Uddevalla begravde diktaren. Stålmarck är intressant och roande när han här skildrar ett fascinerande människoliv.

Wilhelm von Brauns far utnämndes till postinspektor på Gotland och vi får följa med på en vådlig stormseglats dit. I båten fanns en stor tunna som rutschade  fram och tillbaka på durken. Den innehöll posten och skulle stå löst. Gick båten under med man och allt skulle posttunnan flyta iland så folk fick sin post! Postverket verkar ha varit mer måna om sina kunder då än nu, mer än etthundrafemtio år senare!

När far och son von Braun mötte biskopen i Visby visade sonen prov på sin stora bibliska kunskap. När biskopen om ruinerna utropade: “Ja, ja, om dessa stenar kunna tala”, mumlade unge Wilhelm: “Lukas nitton.”  Han syftade på Lukas 19:40 där det talas om ropande stenar.

Dock blev pojken inte präst utan – mot sin vilja – officer. Han börjar skriva dikter och går rakt mot romantikens Atterbomare. Därtill förälskar han sig i sin kusin Ebba von Braun till vilken han skriver sina Hilmadikter. Och så småningom samlar han sig till sin debutsamling som, 1837 ges ut av Lars Johan Hierta.

Han skriver helst lustiga och gärna lätt ekivoka dikter. Det osunda liv han lever tär på hälsan. Han dricker friskt och smittas vid ett bordellbesök av syfilis. Därtill blir han ganska fet. Han anser att förläggarna och andra rika personer ska underhålla honom. När han blir bekant med en förnäm dockmästare behandlar han honom hänsynslöst som en annan dräng och ber honom köpa för 24 skilling snus. Folk bör betala för hans trevliga sällskap! Så får han med tiden också stora skulder och jagas av många “björnar” som vill ha tillbaka sina pengar.

Den “glade skald” han vill vara, drabbas av diverse olyckor och har svårt att vara så glad som han skulle önska. Torbjörn Stålmarck skildrar allt detta på ett särdeles underhållande sätt. Själv sträckläste jag boken med ett glupande intresse. Man möter en människa som kanske inte längre räknas till våra största författare, men vars liv verkligen är värt lära känna!

Sin sista sommar 1860 tillbringade han på Kornön utanför Lysekil. Därifrån skrev han till en vän bl a: “Det är från en vild klippa, spöklikt resande sig ur Nordsjöns oroliga vågor, som du erhåller dessa rader /…/ Vattnet är så salt, att tungan svider, om man smakar därpå. Fisk äter jag dagligen, den ena sorten läckrare än den andra. Vill jag mig ha hummer väljer jag mig i tinan den största levande jag får se, och vill jag ha ostron, tar jag en gubbe med mig, som skrapar dem från klippväggen.”

I september 1860 avled skalden Wilhelm von Braun på lasarettet i Uddevalla. Han hade insjuknat på Kornön. Därifrån fraktades han via Lysekil med båt till Uddevalla. von Braun anade att slutet närmade sig och sade att han nu for med Charons färja på den sista färden. I båten låg han nedbäddad och fyra roddare slet i den svarta natten vid var sin åra. Han visade sig munter och pigg medan man rodde tvärs över Gullmarsfjordens mynning och på insidan av Skaftö och Bastholmen. Så slumrade skalden till när man for på Koljefjorden för att sedan kvickna till i Byfjorden.

Fem på morgonen var man framme vid Uddevalla – det var fortfarande svart natt. Det var måndagen den 10 sept 1860. På morgonen nästa dag opererades han och efter ytterligare en dag avled han. Han begravdes på Uddevalla kyrkogård och stora skaror anlände till den populäre skaldens jordfästningen. Man lade en lagerkrans på kistan och Emelie Flygare-Carlén stod i spetsen för en insamling till en ståtlig minnesvård.

JEAN BOLINDER

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22