DEN SISTE INGUANADON

Apr 3rd, 2009 | By | Category: 2009-2, Artikel, Recension

Omslag till den siste iguanandon

Av Sture Lönnerstrand
ZenZat 2009

Recensionen av novellsamlingen  Den siste inguanadon följer efter introduktionen av Sture Lönnerstrand, skriven av DAST:s förre chefredaktör Bertil Falk som också är utgivare av boken som innehåller de tio första fantasy- och science fictionnovellerna av de 65 som publicerades i Levande Livet åren 1943–1945.

* * *

”Sture Lönnerstrand förtjänar i högre utsträckning än någon annan enstaka person att betraktas som efterkrigstidens svenska sf-litteraturs och sf-intresses viktigaste föregångsman och inspiratör. Han bör inte bli bortglömd.” Med de orden avrundade John-Henri Holmberg sin presentation av Lönnerstrand i Nova Science Fiction nr 12/2007, ett nummer som till stor del ägnades åt ”svensk science fictions föregångsman”.

Sture Lönnerstrand

Sture Lönnerstrand (1919−1999) var pionjär i en rad avseenden, främst men inte bara som svensk författare av science fiction och fantasy. Flykten från den hängande gruvan, som inleder denna novellsamling, var inte heller Sture Lönnerstrands första sf-novell. Redan 1936 hade han skrivit Giraj, människa, docka eller maskin, som jag själv inköpte från honom för publicering i Jules Verne Magasinet nr 4/1969, trettiotre år efter det att den skrevs. Men det var med Flykten från den hängande gruvan i Äventyrstidningen Levande Livet nr 38/1943, som Lönnerstrand mitt under brinnande världskrig inledde en lång svit av noveller. Bo Stenfors har i en essay konstaterat att dessa noveller gjorde Lönnerstrand till ”den förste svenske SF-författaren av modernt snitt.”

Lönnerstrand inledde sin novellsvit med rymdoperanoveller, men redan från början fanns i dem ett existentiellt drag som blev allt tydligare under den period 1943−1945, då Levande Livet publicerade hans berättelser. Ändå ingick i denna serie flera noveller som aldrig publicerades samt sådana som publicerades i andra tidskrifter och i fanzines. Dessutom publicerade Levande Livet en räcka av hans noveller om superkvinnan Dotty Virvelvind, som övergick till att bli en tecknad serie som Sture skrev manuskripten till, medan Lennart Ek och Björn Karlström tecknade bildrutorna.

Det förefaller som om Sture Lönnerstrand redan på 1930-talet upptäckte de amerikanska pulpmagasinen. Hans berättelser ingår i den traditionen, men med en helt egen lönnerstrandsk touch. Han torde också ha påverkats av de amerikanska pulpberättelser som stod i Jules Verne Magasinet/Veckans Äventyr, en veckotidning som började att publiceras hösten 1940. Sålunda förefaller Flykten från den hängande gruvan att vara inspirerad av Eando Binders följetong Fem steg mot morgondagen, som i sin tur var Alexander Dumas Greven av Monte Christo återberättad som sf-berättelse (Dumas hade själv lånat intrigen helt intakt från ett faktiskt fall, som beskrivits av Jacques Peuchet.).

Det betyder ingalunda att Sture Lönnerstrands berättelser är osjälvständiga. Tvärtom. Variationer på likartade teman är som bekant över huvud taget vanligt i all litteratur oavsett genre. Och Lönnerstrand gav sina berättelser en helt egen riktning. Hans noveller blev mer och mer lönnerstrandska.

Själv såg Sture Lönnerstrand inget märkvärdigt i sina noveller. När litteraturkritikern Roland Adlerberth i början av 1950-talet öste beröm över dem, tackade Sture och tog emot, men själv hade han när han skrev dem, enligt egen utsago, bara sett dessa noveller som brödfödesskriverier för att försörja sig.

När jag träffade honom ett halvår före hans bortgång vidhöll han denna uppfattning, men att han i efterhand inte var missnöjd med att hans sf uppskattats  var inte att ta miste på. Han visste också att berätta att Levande Livets läsare gillade hans noveller.

Om man ser till novellen Skeppsbrutna i världsrymden så märker man att den är skriven med vänsterhanden, kanske för att möta en deadline. Berättelsen är den verkliga rövarhistorien i rymdoperagenren, dessutom med tidsbunden romantik av det slag som veckotidningarna hanterade i en tid då manssamhället var betydligt mer uttalat än i dessa feminismens tidevarv med kvinnliga CEOn inom i snart sagt alla branscher. Men med sin Dotty Virvelvind kom Lönnerstrand att bli något av en protofeminist vid en tidpunkt då ordet feminist inte användes i nämnvärd omfattning. Lika lön för lika arbete, jämställdhet etc omhuldades på den tiden mest av vissa vänsterliberaler och socialdemokrater.

Lönnerstrands egen inriktning var mot parnassen. Han ville bli en erkänd lyriker. Hans lyrik har under årens lopp både höjts till skyarna och spolats av förståsigpåare. Men även som lyriker var han inne på sf. Redan i den ojämna debutsamlingen Ung mans gåtor (1939) fanns sf-motiv, däribland ett förebud om atombomben. 1941 kom den väl sammanhållna och mer fullödiga Där, en protofantasy på vers och prosa. 1951 kom samlingen Den oupphörliga (incestrala) blodsymfonien där Lönnerstrand arbetar med hisnande ordkombinationer av en art, som tidigare egentligen bara återfinns hos James Joyce i dennes Finnegans Wake.

Blodsymfonien kom några år innan Öivind Fahlströms konkreta manifest Hätila ragulpr på fåtskliaben publicerades i den stencilerade odyssé, den viktigaste tidskriften i sitt slag någonsin i vårt land, och Fahlström pekade i en artikel i Expressen på de möjligheter som öppnades med Lönnerstrands diktsamling.

Roland Adlerberth ansåg att Blodsymfonien var en ny Mannen utan väg (Erik Lindegrens surrealistiska mästerverk) och 25 år före sin tid. Lönnerstrand såg själv Blodsymfonien som en psykoanalytisk diktsamling och så pass sent som 1998 betecknades den som en ”enstående primalterapidikt” av Carl-Michael Edenborg och Mattias Forshage i Ord & Bilds Fahlströmnummer.

Sture Lönnerstrand i indisk position

Sture Lönnerstrand i indisk position

Sture Lönnerstrand var också konstnär, otroligt intresserad av och insatt i indisk filosofi och skrev den  bästsäljande boken Shanti Devi om ett på sin tid uppmärksammat fall av förmodad reinkarnation i Indien. Den lär ha översatts till bortemot ett 30-tal språk. Han vistades i Indien, ägnade sig åt sanskritstudier, vilka ledde till översättning av Kama Sutra-författaren Vatsyayana till svenska. Bland hans efterlämnade papper finns ett oerhört lärt och omfattande manus om indisk filosofi. Lönnerstrand komponerade också elektronisk musik till Den oupphörliga (Incestrala) Blodsymfonien. Hans dotter Annika Forssell har en inspelning där han framför Blodsymfonien mot bakgrund av sin egenkomponerade elektroniska musik.

Därtill skrev han alltså mängder av noveller och följetonger i veckopressen samt pjäser. Med andra ord: Sture Lönnerstrand var en mångsidig herre. Om man därtill lägger att han tillsammans med Roland Adlerberth var en pionjär vid tillkomsten av svensk sf-fandom, så kan man konstatera att han tillhör de där människorna som inte levt förgäves utan satt spår i tillvaron. Man bör kanske också minnas att han faktiskt hittade på ett svenskt ord för science fiction: det utomordentliga begreppet faktasi!

Dagens sf-läsare har möjligen läst hans roman Rymdhunden (1954), som vann förstapris i en tävling utlyst av Bonniers, men i övrigt har väldigt få numera läst hans texter.  Den långa novellsviten i Levande Livet är  inte lätt att få tag på. (I Nova Science Fiction nr 12/1007 finns emellertid numera några av hans texter hämtade ur svåråtkomliga fanzines.)

Bo Stenfors har berättat att när ett förlag fick Sture Lönnerstrands sf-noveller till bedömning för utgivning, så blev svaret att förlaget absolut inte ville publicera sådan smörja. Inte minst därför är det hög tid att återutge dem på samma sätt som man gör i USA.

Det vill säga: de tio första berättelserna ur Levande Livetberättelserna  publiceras här i kronologisk ordning. Det innebär att inte bara de mest lyckade utan också de mindre lyckade, snabbt nedskrivna novellerna finns med, som t ex Skeppsbrutna i rymden, som dock har ett intressant slut, då den misslyckade polismannen begår självmord i rymden.

Intrycket när man läser hela sviten är att Lönnerstrand blev mer och mer intresserad av sin uppgift utöver försörjningsaspekten och att det tillkom en alltmer uttalad drift för honom att fördjupa sig i existentiella tankebanor.

I och med novellen Reportage från Hades närmar sig Lönnerstrand på allvar denna existentiella attityd, som blir alltmer framträdande i hans sf-berättelser och som mera påtagligt särskiljer honom från de amerikanska pulpmagasinsförfattarna. Det är ingen slump att ett relativt stort antal av hans berättelser har ordet döden i titeln.

I Reportage från Hades frammanar Lönnerstrand Demiurgen, som inte gjort något större väsen av sig i svensk litteratur sedan Erik Johan  Stagnelius var i farten. Utförandet är tidsbundet, men i och med att den filosofiske Lönnerstrand börjar visa klon, så får hans berättelser en mera tidlös profil.

Det framstår allt tydligare att hans noveller inte längre bara är underhållning utan vill ge ekon i läsarnas sinnen av en mera varaktig natur. Hjälten från Opantimaq speglar de proamerikanska känslorna efter japanernas överfall på Pearl Harbor. Lönnerstrand överför kriget på en futuristisk nivå och avslutar med ett melodramatiskt slut som är ganska tidstypiskt.

De för stunden rådande vetenskapliga åsikterna och teorierna märks, som i de flesta science fiction berättelser som har några år på nacken. I Hjälten från Opantimaq handlar det t ex om föreställningen att en atom är ett solsystem i miniatyr.

I Mannen från Merkurius handlar det om att planetens ena sida alltid är vänd mot solen och obeboelig medan den andra sidan är kall och obeboelig. Bara i mittbältet, randområdet, kan man leva. Vi hittar liknande saker i t ex Stanley G. Weinbaums noveller från 1935 och i Leigh Bracketts 1940-talsnoveller. Det var helt enkelt vetenskapens ståndpunkt vid denna tidpunkt. Eller som Isaac Asimov skrev i ett förord till Weinbaums tolv noveller: ”Han kunde emellertid inte vara klokare än sin tid, så han gav Venus en dagsida och en nattsida och Mars fick bara en någotsånär tunn atmosfär och kanaler.” Samma iakttagelse gäller naturligtvis också för Leogh Brackett och Sture Lönnerstrand.

Hans noveller handlar inte sällan om identiteter, identitetsbyten, dubbelgångare, kluvna personligheter som i Mannen från Merkurius, Regnets ande, Hjälten från Opantimaq och  Ormmänniskornas krig.

Den sista berättelsen i den här volymen, Den siste iguanodon, utspelar sig i förhistorisk tid och är en charmfull historia. Jag skulle gissa att Lönnerstrand inspirerades till denna novell av Robert Moore Williams Jongor i det glömda landet som gick som följetong i Jules Verne Magasinet/Veckans Äventyr från och med nr 45/1942.

Genren som sådan, som långt senare resulterade i filmen Jurassic Park, har emellertid djupare rötter än så. 1912 skrev Sherlock Holmes-författaren Conan Doyle The Lost World och tolv år senare kom Edgar Rice Burroughs The Land That Time Forgot (1924), vilka båda i sin tur hade sina föregångare i Rider Haggards böcker.

När Sture Lönnerstrand skrev sina historier för Levande Livet satt Torsten Scheutz, också han en brödfödesförfattare, som påläggskalv på redaktionen. Torsten Scheutz fällde sent i livet omdömet om Lönnerstrands berättelser att de var välskrivna, men svåra att finna lämpliga illustrationer till.

Det berodde antagligen på att Torsten inte kände till den illustrationstradition inom sf som vuxit fram i USA. Och den traditionen var nog inte heller Levande Livets superillustratör Allan Löthman bevandrad i. Resultatet blev troligen just därför alldeles utomordentliga illustrationer som snarare var i Levande Livet-anda än i sf-ig pulpstil.

Illustrationen till Den siste iguanodon ansågs av allt att döma så lyckad att urtidsdjuret fick bli omslagspojke i Löthmans tolkning och denna illustration långt före Jurassic Park utgör omslag till denna utgåva av Sture Lönnerstrands tio första noveller som ursprungligen publicerades i Levande Livets Lönnerstrand-serie ”Mellan fantasi och verklighet”

De båda Levande Livet-medarbetarna Lönnerstrand och Scheutz fick också uppleva var sin radioteater, i den senares fall med Ingmar Bergman som regissör för radiospelet Katten. Lönnerstrands relation till just Bergman var emellertid inte den bästa. De hade stämt möte för att diskutera ett projekt. Bergman dök inte upp. Lönnerstrand blev fly förbannad och ville sedan inte ha med Bergman att göra. Hans radiopjäs bar titeln Expedition ’Atlantis’.

BERTIL FALK

* * *

Efter en så utförlig och lärd utläggning om Lönnerstrands noveller känns det onödigt att komma med en recension. Det jag tycker mig ha rätt att tillägga är att de här texterna berättar att kvaliteten hos de förkättrade ”underhållningstidskrifterna” – vissa kallade dem rent av farliga – var mycket högre än folk funderade över på den tiden det begav sig.

Bertil Falk tänker ge ut ytterligare volymer med Lönnerstrand och andra smått glömda novellförfattare som publicerades i de svenska ”pulpmagasinen”. Det är en kulturell välgärning eftersom dessa författare annars skulle drunkna i de nationella bibliotekens magasin, ett slags glömskans hav.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22