3 x MARIA LANG

Mar 10th, 2013 | By | Category: 2013-03 mars, Recension

Maria Lang alias Dagmar LangeMÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM
Av Maria Lang [pseud för Dagmar Lange]
Norstedts 2013
ISBN 978-91-1-304393-7, 244 sid

FARLIGT ATT FÖRTÄRA
Norstedts 2013
ISBN 978-91-1-304579-5, 271 sid

INTE FLERA MORD!
Norstedts 2013
ISBN 978-91-1-304580-1, 228 sid

Nyligen kom filmen Mördaren ljuger inte ensam som bygger på Maria Langs debutdeckare med samma namn från 1949. Hon hette egentligen Dagmar Lange, född i Västerås 1914 och blev lärare, sedermera studierektor, på Nya Elementar i Bromma. När hon avled 1977 hade hon författat 43 pusseldeckare och fyra ungdomsböcker med deckarinslag.

Det var Maria Lang, tillsammans med Stieg Trenter, som fick mig att börja läsa svenska deckare långt innan jag blev tonåring. Det gick lätt att komma in i hennes böcker, åtminstone om man kände till hur Agatha Christie byggde sina intriger. Lang följde samma recept fast hon lade till lite äventyrligheter som var allvarliga men liknade de hyss som förekom i den tidens ungdomslitteratur. Men jag tyckte då att det var väldigt spännande historier och med viss modifikation har jag fortsatt att tycka så. Jag hade en mängd Maria Lang-volymer i min sommarstuga och det gick ingen sommar utan att jag klämde en eller två, njöt av hennes miljöskildringar och förbannade hennes petimäterartade faiblesse för klockslag.

De genomgående personerna i hennes böcker är den stilige kommissarien vid Riksmordkommissionen Christer Wijk, den alltid lika eleganta Puck Bure född Ekstedt (nå, alla kvinnor i Langs deckare var mycket välklädda och klädseln alltid noggrant beskriven) samt Einar Bure som till sist blev Pucks make. Efter ett eller högst tre mord, då och då i det Nora hon döpt om till Skoga, dyker Wijk upp, dricker kaffe, stoppar sin pipa och löser tillsammans med Puck både mordet och avslöjar lite vid sidan om en del andra hemligheter som fram till deras ankomst varit förborgade. I en artikel i Dagens Nyheter (9 mars 2013) menar Lotta Olsson att Christer Wijk har drag av både Hercule Poirot och Ture Svenston. Helt fel har hon inte fast Wijk är mycket längre än Poirot och saknar den stiliga mustaschen. Inte heller är han så maniskt förtjust i temlor.

Det vore att ta i om man kallade de här böckerna litterära mästerverk, men lika dumt vore det att likt dåtidens kritiker (Barbro ”Bang” Alving och Marianne Höök undantagna) såga dem med fraser som ”inkompetent behandling av svenska språket”. Hon skrev ledigt och inte alls illa, vilket man kan konstatera när de tre första av hennes deckare (Mördaren ljuger inte ensam från 1949, Farligt att förtära från 1950 och Inte flera mord! från 1951) getts ut av Norstedts Förlag. Hon hade faktiskt disputerat i litteraturhistoria vid Stockholms universitet.

Omslag till Mördaren ljuger inte ensamMördaren ljuger inte ensam är debuten som på något sätt sätter standarden för Langs berättarteknik. Där berättas om hur några människor samlas i en sommarstuga på en ö i Bergslagen. Det är meningen att de ska ha trevligt men i stället hittar Puck Ekstedt en av gästerna strypt med en röd sidenscarf under en gran varefter hon och fästmannen Einar Bure tillkallar Christer Wijk. Det visar sig att alla tycks ha hemligheter som de inte vill ha fram i ljuset och innan boken är slut har tre människor mist livet, två mord och ett självmord. När boken dök upp fyra år efter andra världskrigets slut förfasades många över att Lang vågade skriva om något så hemskt som homosexuella relationer.

Omslag till Farligt att förtäraÅret efter kom Farligt att förtära och även där berättas historien ur Puck Ekstedts perspektiv. Nu är spelplatsen Stockholms stadsläroverk där fästmannen Einar Bure arbetar. Puck har fått rycka in som vikarie eftersom en av de ordinarie lärarna blivit sjukskriven. Men under vårfestens traditionella teaterföreställning dör hjältinnan på scenen, förgiftad med cyankalium, och kort därefter hittas ytterligare en död människa under scengolvet. Alla misstänker alla. Christer och Puck lyckas med skarpsinne avslöja den som stulit ur skolans giftskåp och mördat de kvinnliga eleverna.

Omslag till Inte flera mord!I Inte flera mord! har Puck blivit Puck Bure i och med giftermålet med Einar och det är dags att resa till Nora … förlåt, Skoga där Einar är uppfödd. Med sig har de Pucks far, egyptologen Johannes, och redan vid soluppgången nästa dag hittas ett lik på gräsmattan. I bröstet sitter en egyptisk papperskniv (faderns tillhörighet) och det är bara början. Mordkarusellen fortsätter. Det här är kanske inte Langs allra bästa alster, men skildringen av en småstad på 50-talet är på sitt vis spännande. Kanske en kliché men de flesta klichéer har en sanning i botten. Lite lustigt är att den här gången dröjer det innan Christer Wijk dyker upp. Kanhända har han (blink,blink, Lotta Olsson) väntat in kallelsen på Rotas Konditori.

KJELL E. GENBERG

MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM
Av Maria Lang

Kanske trodde jag att Maria Lang (Dagmar Lange (1914–1991) var helt ute i deckargenren. Hon debuterade 1949 med Mördaren ljuger inte ensam och avancerade snabbt till svensk deckardrottning, en av de tre stora kriminalförfattarna, Stieg Trenter och Vic Suneson var de andra – H K Rönblom hade ännu inte debuterat.

Nu har Norstedts den goda smaken att börja ge ut vår enda verkliga deckardrottning igen. Samtidigt går Mördaren ljuger inte ensam upp på bio med Ola Rapace, Tuva Novotny och Linus Wahlgren.

Tre böcker har jag hittills sett och de har försetts med 50-talskongeniala omslag i pastellfärger och med en lätt stilisering. Studio E står för dem och illustrationerna är signerade Lucy Davey /The Artworks.

Mördaren ljuger inte ensam går solen ner och färgar Bergslagssjön Uvlången rosa, medan måsar flyger omkring bortom mörka granar. Första mordoffrets röda scarf hänger på en gren och ser ut som en lockande pussmun. Mästerligt!

Den som berättar historien är professorsdottern Puck Ekstedt (i senare böcker Bure) från Uppsala. Hon är djupt förälskad i Einar Bure. Hos Maria Lang korsar en rad kärleksintriger varandra. Hela historien är en moden variant av Shakespeares sagospel A Midsummer Night´s Dream från 1600. Puck som är namne med huvudpersonen hos Shakespeare, får ett brev av fadern/professorn: “Sköt om dig och njut av sommaren, Puck, det är din årstid!” Hon konstaterar: “På mig verkar det som någon slags Midsommarnattsdröm, där var och en är kär i fel person”, och om sig själv tillägger hon att hon är “En Puck som ingenting begriper av det som försiggår på scenen.”

Bokens tid är slutet av 1940-talet. Man röker friskt, har askfat, ringer med hjälp av (nyfikna) telefonister, titulerar varandra till dess man lagt bort titlarna, kallar på en fjärdingsman, har vevgrammofon, saknar TV och dator men lyssnar på radions Eko och Gammeldans. En bil från Stockholm är en A-bil. Nylon i tält och strumpor (á 16 kronor paret) är nytt och häftigt.

Kända skådespelare är Bob Hope (1903–2003), Greer Garson (1904–96) – och svenske Erik “Bullen” Berglund (1887–1963) – den senare numera ihågkommen mest för sin “pilsnerkorv” på burk. Skalden Erik Lindegren (1910–68) hör till det bildade människor bör diskutera. Jag minns att jag en gång som mycket ung såg Bullen på Stockholms Central. Lindegren skrev jag en 2-betygsuppsats om och pestilerade på telefon …

Det var ett manssamhälle även om Lang verkar kritisk mot det. Puck känner ett “husmoderligt ansvar” och hennes Einar kommer till undsättning och försäkrar “att ingen ansvarskännande man någonsin skulle våga gifta sig med en kvinna, som hade sådan smak för vådliga kulinariska experiment”. När en feminin är duktig på att ro visade det att “hon hade större kroppskrafter än man skulle trott om en kvinna”. Einar kallar Puck “Kära barn” och “Liten” men mot det står att Puck reagerar mot att avhandlingen Fredrika Bremer och männen blir utskrattad, medan det är OK med Goethe och kvinnorna och Kvinnorna kring Tegnér.

Att nu åter hålla en “ny” Lang i nävarna känns både spännande och roligt. Jag återförs till tiden innan jag blev författare. 1949, när Mördaren ljuger inte ensam kom, var jag 14 år, ganska okritisk och läste i stort sett allt jag kom över. Och Maria Lang läste snart “alla” …

När jag nu börjar läsa Mördaren ljuger inte ensam igen efter dryga sextio år, fattar jag varför Lang blev populär. Och jag tycker att boken också fungerar som “deckare”. Det är en riktigt bra intrig och överraskningen på slutet är, så vitt jag vet ny, i svensk deckare. Men i mycket är det en ganska traditionell pusseldeckare som utspelas i överklassen.

De agerande är mer eller mindre lyckade akademiker från Uppsala. De har god råd att köpa det mesta. Rutger Hammar är doktor i litteraturhistoria och äger en “sportstuga” som ligger på en ö i en Bergslagssjö. Bland gästerna i stugan finns den berömde modernistiske poeten Carl Herman Lidensjöö, ett par vackra filmmänniskor, en deckarförfattare och en skulptris.

På bokfliken sägs att Maria Lang jämförts med Agatha Christie. De är verkligen av samma skola. Men den svenska efterföljaren intresserar sig mer för sex än sin engelska förebild.

Fil doktor Dagmar Lange hade skrivit sin doktorsavhandling (1946) om Pontus Wikner som vitter författare. Man kan tänka att det var med en viss tveksamhet hon gav sig in i den över axeln betraktade deckargenren – kanske var det därför hon skrev under pseudonym.

Det finns en del anspelningar på deckargenren i boken. Einar har skrivit en deckare (som ibland blir flera) och när Puck upptäckt första mordet påpekar hennes “halva hjärna” att “det här inte rörde sig om en av Einars detektivromaner”. När hon vandrar på en hård och fast stig konstaterar hon, att det ej lönar sig söka fotspår som en poliskommissarie gjorde i en deckare hon en gång läst. Rutgers lillasyster Pyttan säger att hon “i åratal slukat hundratals dåliga deckare … och så ramlar man plötsligt in i en av dem. Underskön kvinna mördad, liket försvunnet, känd detektivförfattare befinner sig bland de misstänkta, stilig poliskommissarie dyker upp på platsen …”.

Maria Lang raljerar på detta sätt med sin egen bok, men hon verkar ha högre tankar om den längre fram: “Det öser ner. Som i en bättre roman, du vet. Naturen deltar i våra känslor.”

Annars är sällskapets känslor av det slag som var vanligt i gamla deckare. Man träffas, någon mördas och högreståndslivet flyter tämligen obekymrat vidare med trevligt umgänge och god mat. Till dess nästa person hastigt avlider …

Den fjärdingsman som först larmas, Guss Olsson, är en grinig gubbe med små, ettriga ögon. Han hatar “Stockholmare” och tycker Puck är “överspänd, inbillningssjuk och hysterisk”.

Men han är bara en statist och den verklige detektiven är givetvis en övermänniska med enorm slutledningsförmåga: kommissarie Christer Wiik, piprökande och med storrutiga sportkläder. Det är inte svårt att lista ut vem som stått modell för honom. Och det får väl betraktas som en brasklapp att han inte var någon “Sherlock Holmes, som omedelbart fann hårstrån och tygrester, vilka inga andra sett”.

Den polisrutin som blev högsta mode ett par årtionden senare avfärdas i några meningar:

“Det är mest vanligt rutinarbete, som polisen har utfört. De har införskaffat en del upplysningar om de inblandade, men jag tror inte det var något nytt.”

Förutom syftningarna på En midsommarnattsdröm finns det en annan höglitterär symbol i historien. Det är en liten statyett, som första mordoffret skulpterat: Eros-Thantos – en dödsgud som bär kärlekens drag. Den utgör ett delikat spår till mordgåtans upplösning eftersom homosexualitet i det antika Grekland var “den form av kärlek som … var den enda riktiga och värdiga”.

Det som gör denna i mycket konventionella bok djupt originell och nyskapande är just motivet. Den som mördar är homosexuell och hennes svartsjuka gäller inte en man som alla, säkert även läsaren tror, utan en kvinna. Och man måste säga att detta 1949 infekterade ämne, behandlas skickligt.

Fram till 1944 (bara fem år innan boken kom ut) var i Sverige alla homosexuella handlingar straffbara och sedan försvann straffbarheten successivt fram till 1969 då endast förbindelse med underårig kvarstod. Men i den allmänna meningen var homosexuella “onormala”.

En överkonstapel säger att han är “rädd att vi letar efter en mycket lite normal människa”. I slutet på boken diskuteras homosexualiteten. I mördarens spädaste barnaår finns kanske “fröet till det träd, som nu har burit så onda frukter”. Hon behandlades “alltid mera som en pojke än som en flicka” och tror att hon “hyste ett visst förakt” för sitt “eget kön”. Hon förmodar att hennes “instinkter redan från början var (vad de andra skulle kalla) abnorma”.

Vid en gymnasistbal fick hon sin första kyss av en pojke och kände “äckel och avsky” och blev sedan kysst av en kvinnlig kamrat. Hon berättar att denna andra kyss tände “en fullkomlig feber i mitt blod”. De sociala konsekvenserna kunde bli förödande. Fick man i hennes hemsocken veta hennes läggning skulle fadern, prosten “snart vara tvungen att lägga ner sitt prästämbete i den församlingen”.

Det som sägs om homosexualitet är starkt, nytt och vägröjande. Jag tycker att det gör Mördaren ljuger ensam till god litteratur.

När jag nu läser om boken tycker jag mig finna “spår” till mitt eget liv också. Personerna hör hemma i det akademiska Uppsala. Några av dem planerar resa till Båstad.

Sju år efter det att boken kom skrev jag in mig vid litteraturhistoriska institutionen i Uppsala och läste sedan också historia där. Femton år efter Langs debut kom jag till Båstad och blev extra, extra adjunkt. 1965 hade jag obetalt sommarlov och satt på min balkong mot Hallandsåsen, drack mängder med whisky och knackade ner en deckare på en skraltig reseskrivmaskin. Den gavs ut 1967 och ansågs lansera den svenska deckarlitteraturens första antihjälte.

Då var Maria Lang stor i branschen. Hon såldes, lästes och satt i Svenska deckarakademin där hon hade stol 12. Men hon var en person med både åsikter och humör. 1973 blev hon vid ett möte i Deckarakademin så rasande att hon lämnade sällskapet och stol 12.

I småländska Kronobergaren skrev en av den tidens främsta deckarkritiker “Markus” (Inge Ekbrant) den 2 maj 1974:

Det blev en konflikt i Svenska Deckarakademin i höstas. Maria Lang lämnade sällskapet i vredesmod över valet av bästa översättningsdeckare, vilken hon ansåg vara alltför våldspräglad. Senare uttalade hon sig mycket nedlåtande om polisrutinerna. Hon tycks endast vilja acceptera den traditionella pusseldeckaren.

Nu har Jean Bolinder valts till Langs efterträdare på stol nr 12 i Deckarakademin. Därmed får yngre generationen författare sin första representant i det sällskap som värnar om deckarkulturen. Bolinder har verkligen kommit i ropet nu …

Det är ju några år sedan jag var i ropet och räknades till de yngre författarna, men den gången inställde jag mig trots stor tvekan på Akademin och intog där stol nummer 12. Bredvid mig vid högtidsmiddagen satt Barbro Bang Alving och det var nog främst hon som fick mig att känna mig hemma.

Nu är allt detta mycket avlägset men Mördaren ljuger inte ensam håller än!

JEAN BOLINDER

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22