2666

Mar 23rd, 2011 | By | Category: 2011-3 mars, Recension

Omslag till 2666Av Roberto Bolaño
2666 2004
Översättning av Lena E. Heyman
Bonnier, 2010
ISBN 978-91-0-012427-4, 1053 sidor, flexband.

Redaktören frågar: Kan du recensera Bolaño? OK, läste 2666 i december, nu är det slutet av mars men 2666 är ett verk som får mig att associera till det australiska ikonvinet Grange, 1997 utnämnt till ”världens bästa vin” − berömt för sin enorma komplexitet av smaker som bara expanderar i munhålan och har en enorm eftersmak. Också detta vin har sin mytiska berättelse och omhuldas av näranog trosanhängare.

Jo, 2666 växer i sinnet när man läser, associationerna tränger sig på, läsningen får en att växla mellan olika läsarter – nej, dessa lagras ovanpå varandra någonstans i bakhuvudet som en fond för själva lustupplevelsen som är omedelbar.

‘Varför recension i DAST? Det är ju förvisso ingen deckare, men den har mord som central resonansbotten – och inte ett utan åtskilliga – ja, hundratals mord: Kvinnor mördade i den fiktiva staden Santa Teresa i Mexico, nära gränsen mot USA med en reell motsvarighet i Juaréz där över 600 kvinnor mördats utan att skyldig/a gripits.

I 2666 skildras dåden med rättsmedicinsk ackuratess och vi lär känna en del av de poliser som kopplas in. Dessförinnan har vi kastats (eller sugits) in i romanen i en småpilsk pikaresk om de fyra kritikerna som alla skor sig på en symposieindustri som ägnas en undflyende mytisk författare som skriver under den närmast skrattretande pseudonymen Benno von Archimboldi – ingen utom möjligen förläggarens hustru har träffat mannen bakom de märkliga litterära alster som medfört att han alltmer aktualiserats som tänkbar nobelpristagare. I jakten på den gäckande författaren kommer ryktet att han befinner sig i Mexico och där just i Santa Teresa. Dit förflyttas man i de nästföljande delarna där man också närmar sig det mörkrets hjärta som skildras i den centrala delen ”Brotten” som skildrar serien av kvinnomord.

Jag anade den malström som läsningen av detta avsnitt skulle medföra – gjorde en paus i läsandet för att istället läsa den tidigare, ej postumt, utgivna De vilda detektiverna där unga surrealistiska mexikanska poeter som kallar sig inälvsrealisterna likaså är på jakt efter en tidig kvinnlig föregångare som i likhet med Archimboldi dragit sig undan och blivit myt. Redan här finns den mosaik av delberättelser som alltmer tvinnas ihop till en slutkoda som sedan blir genomgående i 2666. De vilda detektiverna är närmast munter i sitt berättande där man ändå förnimmer att personerna utför en nära nog dödsdans på randen till den vulkankrater som Mexico (och Sydamerika) utgör politiskt och existensiellt.

Alltnog, förberedd genom läsningen av Los detectivos savajos vågade jag börja läsningen av ”Brotten”…. Det solbelysta landskapet liksom mörknar men ändå finns formuleringarna som inbjuder till leenden och en känsla av att ha upptagits i ett esoteriskt sällskap där man får ta del av författarens förmåga att formulera sig på en gång både kryptiskt och klarläggande. Man påminns om att Bolaño under en tjugo års tid var poet – en ”inälvsrealist”, ung, fattig, oppositionell politiskt och litterärt.

Så kommer då den apokalyptiska kodan där man så äntligen möter den person som döljer sig bakom pseudonymen Benno von Archimboldi, från hans uppväxt via hans mörka upplevelser av krigets realiteter som soldat i Wehrmacht till hans författarskap och de omständigheter som får honom att bege sig till Santa Teresa. Berättelsen förmedlar starkt förnummen sorg till burlesk tragik och grotesk komik. Delberättelserna är som rännilar som blir bäckar som blir åar som till slut samlas till en flod som glider fram obönhörligt genom 1900-talets historia.

Det som är speciellt med Bolaños märkliga fresk är dock inte de enskilda händelseförloppen utan hans språk. Gång på gång läser man formuleringar som gör att man man gapar av häpenhet.

Det är språket som gör att man så snart finner sig insugen i både De vilda detektiverna och 2666 – redan från sida ett och då har man ännu inte gått på de knockouter som de specifikt bolanska formuleringarna ger läsaren.

Det finns litterära referenser och stilgrepp som får mig att associera till både Balzac och Borges, till Kafka och… ja, Pirandello. Och deckarafficionadon kan nog förnimma Raymond Chandler och le i mjugg åt cine noir-atmosfären i första konkreta närmandet till kvinnomorden, en svart journalist som skall skriva om ett boxningsevenemang i Santa Teresa men som finner att där finns något mycket allvarligare att bevaka…

CLAES VON ZEIPEL

Roberto Bolaño

Roberto Bolaño. Foto: The Estate of Roberto Bolaño

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22