Skrivbordsmordet

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-2, Övrigt

Vi har som väl märks en hel del tävlingar i detta nummer. Gör ett försök att lösa den här gåtan.

När du tror att du vet hur allt gått till är det bara att skriva ner svaret på ett vykort som skickas till DAST Magazine, Gåtan, Box 4, 240 36 Stehag. De fem första dragna rätta lösningarna belönas med bokpriser.


Kommissarie Gustafsson fick larmet strax efter middagen. Han rusade ut till sin bil och var på platsen redan innan radiobilpatrullen hunnit dit. Han var glad att ha fått på sig galoscherna, när han märkte att ett häftigt väderomslag kommit med milda vindar och tö.

Han gick raskt uppför gången till villan och ringde på. Efter en stund öppnades dörren av en kvinna som var likblek i ansiktet. Kommissarien presenterade sig och steg in i en elegant möblerad hall med skinande parkettgolv. Hittills hade hon bara mumlat sitt namn, fru Helena Lagerberg. På hennes stumma inbjudan steg kommissarien in i ett rum och upptäckte ögonblickligen två personer.

– Min bror, Gunnar Ågren, presenterade fru Lagerberg.

Gunnar Ågren var kraftigt byggd med öppna men bestämda anletsdrag. Han hade en uppknäppt överrock på sig och höll en hatt i handen. Även han såg upprörd ut. Den andre mannen i rummet var äldre. Han satt vid ett skrivbord och visade inga som helst tecken på sinnesrörelse. Han var död. Han hade en otäckt skottsår i huvudet och på mattan under en slappt hängande hand låg en pistol. Kommissarien tog ett djupt andetag och vände sig mot fru Lagerberg.

– Er man?

Hon nickade med sammanpressade läppar.

– Vem upptäckte honom?

– Det gjorde vi ungefär samtidigt. Helena och jag, svarade Ågren. Jag tog en promenad efter middagen och kom gående uppför trädgårdsgången då jag hörde ett skott inifrån villan. Jag rusade in och mötte Helena som kom nedför trappan till övre våningen. Vi sprang hit och fann honom så här.

Kommissarien nickade och vände sig åter mot fru Lagerberg.

– Ni var alltså däruppe…?

– Jag var i badrummet när jag hörde en dov knall. Jag skyndade ner, mötte Gunnar, som just kom instörtande genom ytterdörren, och följde efter honom. Jag nästan anade vad som hänt. Stig, min man har varit så deprimerad på sista tiden och…

Orden stockade sig i halsen på henne.

Kommissarien betraktade henne.

– Vad gjorde ni sen? Frågade han efter en stund.

– Vi ringde polisen, sa Gunnar Ågren och pekade på telefonen på den dödes skrivbord. Vi såg ju att han var död.

Kommissarien nickade tankfullt och såg på mannen som inte ens kommit sig för med att ta av överrocken. Sedan gick han till dörren till hallen och tycktes mäta avståndet till ytterdörren. När han vände sig om mor de både syskonen var han allvarlig.

– Jag måste be er följa med till kriminalen – båda två.

Syskonen växlade en blick av häpnad som övergick till förskräckelse. Gunnar Ågren gjorde en gest mot den döde.

– Men ska ni inte…?

Det är inte så mycket att göra åt honom eller hur? sade kommissarien bistert. Jag tvivlar inte på att hans fingeravtryck finns på pistolen. Men han sköt sig inte – han blev mördad.

Det blev alldeles tyst, sedan utbrast Ågren:

– Ni är galen!

Vem skulle i så fall ha mördat honom?

– En av er två.

Den andre är medskyldig.

Vad grundade kommissarien sitt uttalande på?

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22