Vraket – en spökhistoria

Aug 26th, 2020 | By | Category: 2020-08 aug, Novell

Louise SahlbergNovell av LOUISE SAHLBERG & JOHN WIDE

Sahlberg & Wide. Två själar vars pennor flyter samman och skapar prosa de själva vill läsa. Louise bor och är verksam i Skövde. John… ja, han är lite hemlig av sig. Envisa rykten säger att de två möjligen planerar en serie kriminalromaner i framtiden som kommer blanda klassiska mordgåtor med modern samhällskritik. Men till dess bjuder de på spännande historier i detta älskade novell-format.

_______________________________________

Tystnaden. Det var inte den tråkiga, påtvingade tystnaden som kunde vara så betungande. Istället var det den frivilliga, avkopplande tystnaden. Emma hade alltid tyckt om den. Som barn brukade hon ibland gömma sig i sin mammas garderob när hennes bröSahlberg&Wideder var som mest bråkiga och högljudda. Framför allt var det Oskar, den äldsta i syskonskaran, som höll igång. Jörgen var lugnare och mer försiktig av sig. Men när de blev äldre hände det allt oftare att Emma saknade sina bröders höga röster och härligt galna upptåg. Detta gjorde att hon uppskattade dagarna tillsammans med dem väldigt mycket. Man visste nämligen aldrig hur det skulle sluta.

***

Eftersom dagen förmodligen skulle komma att bli livlig hade Emma valt att ta en lugn och tyst förmiddag. Ingen musik eller radio stod på utan hon fick gott om tid för sina egna tankar.

Just som Emma avslutade packningen av utflyktskorgen hördes en mycket karaktäristisk knackning på ytterdörren. Den kände hon igen mycket väl, det var bara Jörgen som kunde knacka så. Snabbt grep hon tag i korgen och gick ut i hallen där hon mötte sin bror som redan hade stigit in.

– Hej där! hälsade han glatt. Hur står det till med min favoritsyster?

– Tackar som frågar. Jag har ju ingen favoritbror men annars är det bra.

Jörgen skrattade åt hennes tråkning.

– Man kan ju inte få allt här i världen, konstaterade han. Är du startklar?

Emma höll upp korgen som ett tecken på detta, stack fötterna i ett par sandaler och grep tag i en sommarjacka som hon nöjde sig med att lägga över armen. Brodern höll upp dörren för henne så det var bara att kliva ut, låsa och gå fram till gatan.

Där stod en mycket välbekant gammal Volvo med små rostfläckar parkerad rakt framför dem. Den hade motorn på tomgång och mullrade svagt. Bakom ratten satt deras storebror Oskar och vinkade en välkomsthälsning.

– Det är typiskt honom att vara så ivrig, viskade Jörgen medan han öppnade bakluckan. Oskar har bråttom även när han ska iväg för att koppla av.
Emma instämde kort och ställde ner korgen i bagageutrymmet. Där låg redan filtar, handdukar och två dykartuber.

Efter att ha stängt luckan hoppade Jörgen in i baksätet medan Emma satte sig där fram i passagerarsätet.

– Är ni redo för en dag på stranden? undrade Oskar.

De gav båda ett jakande svar.

– Utmärkt! Håll i hatten, nu åker vi, sade deras chaufför och trampade på gaspedalen.

***

Kvarteret där Emma bodde låg i utkanten av staden så det tog dem inte lång tid att komma ut på landsbygden. En rejäl regnvecka följd av flera dagars vackert väder hade fått grönskan att skjuta fart. Och för dagen vilade landskapet i ett gnistrande solsken.

– Jag såg att du tagit med dykarutrustningen, inledde Emma. Mer än så behövde hon inte säga för att få Oskar att komma igång ordentligt.

– Jajemän. Jag har precis blivit klar med dykarkursen så nu längtar jag verkligen efter att få praktisera mina nya färdigheter. Tänk vad snabbt det har gått. Det var ju i mitten av våren som jag fick göra den där provdykningen med hjälp av en instruktör. Den upplevelsen kommer jag aldrig att glömma. Direkt när jag kom ner under ytan kändes det magiskt. Allt blev så tyst och det enda jag kunde höra var mina egna andetag. Det var det bästa jag gjort och genast som jag kom upp bestämde jag mig för att göra det igen. Fast det här kanske jag redan har berättat?

– Jo, suckade Jörgen. Många gånger.

Oskar ignorerade Jörgens inpass och svängde in på en smal skogsväg.

– Vart ska vi? frågade Emma nyfiket.

– Ni ska få se, sade Oskar och ökade hastigheten. Jag har hittat ett nytt ställe. En perfekt havsvik.

– Det låter fantastiskt, tyckte Emma.

Men Jörgen där bak hade tankarna åt helt annat håll.

– Sänk farten! uppmanade han. Ska du ha ihjäl oss? Tänk om vi möter någon…

Oskar lät sig inte påverkas av sin lillebrors oro utan lät kärran fara fram längs skogsvägen så att gruset sprutade under de slitna däcken.

– Det gör vi inte, hävdade han bestämt. Ingen hittar till den här lilla stranden. Jag skulle vilja påstå att det är en okänd pärla.

Deras diskussion fick sitt naturliga slut eftersom de välbehållna nådde sitt mål. Där vägen slutade fanns en mindre grusplan som Oskar parkerade bilen på. Från denna plats gick en upptrampad stig ner för en grässlänt till sandremsan vid vattenbrynet.

– Vi tar med oss tuberna direkt, sade Oskar. Som ni vet så längtar jag efter att få pröva dem.

De tömde bakluckan och utrustade med dykartuber, korg, filtar och handdukar vandrade sällskapet den korta biten till stranden. Den var mycket riktigt nästan tom. Endast en äldre man med kort, vitt skägg satt där och täljde i en träbit med en vass kniv. Bredvid honom stod två skickligt snidade träfigurer som han tydligen redan var färdig med.

– Fint väder idag, ropade Emma till mannen som dock inte svarade utan under djup koncentration fortsatte med sitt arbete.

Den ungdomliga trion dukade snabbt upp sin lätta packning och genast som de var färdiga med det började Oskar att sätta på sig tuberna. Då talade gubben plötsligt.

– Ska ni dyka? frågade han med en hes och djup röst.

Emma svarade att de hade tänkt det och undrade om det krävdes någon form av tillstånd.

– Nej, svarade mannen. Men jag tänkte på vraket som ligger en bit här utanför. Där bör man inte dyka.

– Ett vrak! utropade Oskar entusiastiskt. Det måste vi ta och utforska. Men var inte orolig. Jag ska vara mycket försiktig så att jag inte fastnar eller förstör något. Ni behöver inte vara bekymrad för den sakens skull.

Gubben såg allvarligt på honom.

– Det är kapten Gregers vrak som ligger där. Ingen får inkräkta på det. Dyk inte ner dit!

– Kapten Greger, upprepade Emma intresserat. Vem är det?

Den märkliga mannen borrade ner kniven i sanden och tittade sedan upp på henne med en sträng, nästan isande blick. Hans svar dröjde men till sist började gubben att berätta för dem.

– Greger var kapten på skutan som transporterade varor upp och ner längs kusten. Under en nattfärd år 1898 bröt en storm ut. Den tilltog hela tiden i styrka och hotade skeppet. I ett försök att komma i lä från stormens dån sökte man sig närmare land. Tyvärr fastnade båten på ett grund. Besättningen övergav fartyget men kapten Greger var plikttrogen och stannade ombord. Därmed var hans öde beseglat. För när skutan till sist sjönk följde kaptenen med ner i djupet. Men Greger har inte fått någon ro sedan dess utan vaktar ännu sitt fartyg. Och om någon närmar sig vraket går han omedelbart till attack.

Emma märkte att den säregna historien fick Oskars ögon att lysa och hon förstod att inget skulle kunna hindra honom från att dyka ner till vraket.

***

Tystnaden. Den var så oväntad på något sätt och kriminalassistent Tor tyckte inte om den. När han fick besked om att det eftersökta fordonet hade upptäckts vid en strand hade han antagit att det skulle vara liv och rörelse på platsen. Folk som badade, pratade med höga röster och lekte. Men här var det ju alldeles dött och inte en människa syntes till.

Den gamla Volvon stod slarvigt parkerad på en grusplan ovanför en mindre strandremsa som Tor aldrig hört talas om tidigare. Hur hade den hamnat här?

– I tre dagar har rosthögen stått här och skräpat, sade kommissarie Philip. Åtminstone om man får tro sommargästen som ringde in och rapporterade.

– Men han har inte sett någon skymt av passagerarna? Enligt efterlysningen ska det vara tre syskon.

– Nej inte den minsta, svarade kommissarien och kliade sig fundersamt i nacken. Om jag kunde begripa vart de tagit vägen.

– De kanske har drunknat, föreslog hans assistent. Familjen berättade ju att en av dem hade gått en dykarkurs.

Philip lät sig inte övertygas.

– Inte alla tre samtidigt. Och det helt utan spår.

En äldre kollega, inspektör Björn, grep in i samtalet.

– De kanske har dykt ner till vraket.

– Vraket?

– Ja, kapten Gregers vrak, förtydligade inspektören sig. Skutans kapten sägs spöka där. Folk har sett honom och kniven har han fortfarande kvar. Greger ska ha haft som hobby att tälja små trägubbar. Och numera använder kaptenen kniven till att angripa alla som närmar sig hans vrak.

– Trams, sade kommissarien men märkte själv att håret hade rest sig på armarna då hans blick i samma sekund hamnade på tre små täljda trägubbar som guppade i vattenbrynet.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22