Vatten är tunnare än blod

Oct 7th, 2010 | By | Category: 2010-3, Novell

Av BERTIL ÖSTRÖM

En ny novell av Bertil Öström som Dast tidigare publicerat Caribbean Dream av: http://www.dast.nu/novell/caribbean-dream

Vatten är tunnare än blod

Semestern hade börjat underligt på något vis. Janne Volker hade tillbringat en eftermiddag i förhör på en av Paris centrala polisstationer. Senare hade det kommit två tillresta kriminalare från London och lyssnat under förhören. Han var inte uttalat misstänkt, men hela ärendet kändes mycket obehagligt. Han gissade på någon förväxling av person, att han misstogs för någon annan. Det hela hade börjat med att han ville förverkliga en gammal önskan; att upprepa den tågluffarresa genom Europa som han hade gjort som mycket ung.

Nu hade det gått många år sedan dess, och han vill upprepa själva resrutten, för att väcka minnena. Dessutom tänkte han utvidga resan med att tillbringa en höstvecka i Istanbul och där måla Marmarasjön och Bosporen i morgondis; helst från taket av Svenska ambassadens gästvåning där han varit en gång tidigare i samband med en konferens. Utsikten från gästvåningen var magnifik. Att måla, alltid olja på duk, var hans hobby. Han målade mest porträtt och olika nakenstudier, men just den här vyn över Marmarasjön hade han tänkt skulle bli ett av hans sällsynta landskapsmotiv.

Och resan med tåg passade honom, ”själen hann med” hela tiden. Han drog sig till minnes anekdoten om den gamla indianhövdingen som för första gången åkte flyg i nittonhundraförtiotalets Amerika, men som vid ankomsten blev sittande på flygplatsen i flera dagar, för att ”hans ande skulle hinna ifatt honom”. Säkert var berättelsen konstruerad, men innehöll ändå något av en allmän sanning. Ungefär så upplevde Janne det också när han reste på sin egen fria tid ; tågkupéerna medgav stor frihet och ledde till många intressanta möten.

Alexandra Milheim hade nästan läst ut sin pocketbok på tåget från London, när Janne steg på i Paris. Hon hade knappt märkt av passagen genom den nya tågtunneln under Engelska kanalen. Janne hade blivit frisläppt efter det andra dygnet hos Parispolisen, utan någon förklaring, och han hade fått sitt pass och sina biljetter tillbaka. Han såg länge på passageraren med pocketboken. Något kändes vagt bekant, samtidigt som han var säker på att han inte sett henne och inte mött henne förut. De växlade några ord och hon fortsatte att läsa medan Janne talade på knagglig tyska med en rumänsk dam som tillsamman med sin tyska man nyligen hade köpt ett hus i Skottland. Otroligt billigt. Och flera grannar var tyskar.

Alexandra lade ner boken i knäet ett ögonblick och Janne tog upp samtalet med henne. Det visade sig att hon kom från en liten by i södra England, hade läst litteraturvetenskap, hade tappat sitt arbete på ett bibliotek och levde för tillfället på socialbidrag. Hon hade just varit på en behandling av något slag i Greenwich.

Nollmeridianen, sa Janne prövande.

Hon kände till den, men visade inte något riktigt intresse, varken för den eller för något annat av de samtalsämnen som han försökte leda in dem på. Riktigt vad hennes behandling hade gått ut på, fick han inte klart för sig. Sjukdom helt säkert. Inresekretoriskt. Plus psykologsamtal. Var det ett behandlingshem? Missbruk? Kanske inte.

Alexandra var söt, på något sätt. Hon var lite frånvarande, lite flyktig, liksom ointresserad, både av honom och av vyerna som passerade utanför tågfönstret. Hon tittade knappt upp när de passerade höga broar över floder och dalsänkor. Hon berättade att hon kommit över en del pengar. Hur? tänkte Janne, utan att säga något. Hon ville göra slut på dem tillsammans med sin väninna, som just nu var på ett uppdrag som fotomodell i München. Alexandra ägde en sorts frimodig lättsamhet, samtidigt som det fanns en sorts avskärmning i hennes uppträdande, ett slags ointresse, kanske en leda. Men de talade med lätthet. Och han kände sig egendomligt dragen till henne, som om de hade en osynlig kontakt redan, tvärs igenom den skärm av ointresse och oseende som omgav hennes ganska lågmälda personlighet.

Tåget rullade in i München och stannade. Janne steg av för att vandra en stund nere i centrum, men de avtalade att fortsätta resan vidare i samma vagn. Alexandra hade ändrat sig, berättade hon strax innan Janne hoppade ned på perrongen. Hon övergav München och skulle fortsätta direkt till Sofia i Bulgarien, dit hennes väninna i stället skulle komma nästa dag, för ”där skulle det säkert vara bättre väder”. Enkla beslutsprocesser hos den flickan, tänkte Janne. Det regnade och blåste och var faktiskt inte alls särskilt varmt, så Janne återvände ganska snart från stadsvandringen.

Han hade ännu inte lyckats försäkra sig om en platsbiljett till Sofia. I Wien, tidigare under resan, hade vagnvärden först hindrat honom när han försökte embarkera den tomma och mörklagda liggvagnen mot Sofia. Vagnvärden var en saftig bit och uppenbarligen berusad och verkade ganska uppskruvad och var dessutom omgiven av en tydlig haschdoft. Han brydde sig inte om Jannes platsreservation utan bäddade resolut upp underslafen och fällde dessutom snabbt upp mellanslafen. Janne såg den separata dörren till vad han uppfattade vara vagnvärdens kupé. Det hjälpe inte att han visade att platsreservationen angav en överslaf och dessutom en annan kupé. Vagnvärden tog hand om biljetterna och försvann med orden ”du vill säkert inte ligga i den lilla överslafen och om jag får 25 € får du vara ensam i kupén”. Överslafen visade sig vara avkortad för en bagagehylla ovanför fönstret. Janne gick efter vagnvärden och betalade pengarna, och avtalade att värden skulle återvända och bädda upp ytterligare en bädd åt Alexandra. Han hade blivit egendomligt fascinerad av hennes vänliga men på något sätt otillgängliga esoteriska personlighet.

Inga biljetter, inlåsta och ensamma med en berusad vagnvärd i en smutsig liggvagn under ett dygn genom ett deprimerat Östeuropa. För första gången i sitt liv fick Janne en upplevelse av hur utlämnade diktaturens människor ibland kunde känna sig. Allting var slitet, solkigt, belysningen dålig. Det fanns ingen toalett och inget vatten i sovkupén och toaletten i ena vagnänden stank av urin. Filtarna i sovkupén luktade otrevligt på långt håll, även med ett lakan vikt över.

Men han fick i alla fall fortsätta samvaron med Alexandra. Han fick reda på att hon aldrig haft någon mor, som hon kunde minnas. Hon växte upp med sin far. Först i tonåren hade hon börjat fundera över varför de bara var de två. Eller rättare sagt tre i familjen, hennes far, hon själv och en grön Amazon-papegoja som var äldre än henne och som kunde tala lite. Innan hade det tett sig så självklart med deras lilla familj, sa hon. Men hon hade börjat förstå, av saker som vänner till familjen talade om, att hon kanske var ett kidnappat barn. Att hennes mor, någonstans i Skandinavien, inte sedan åratal visste var hon fanns. Jag har saknat mamma så oerhört, fast jag inte vet vem hon är, och ännu mer sedan jag blev vuxen, sade Alexandra. Fast hon sa det tonlöst, utan riktig kontakt med känslan.

Han lade sig ner på den motsatta britsen och tänkte på hennes livsöde. Han tittade länge och forskande på henne. Det var som en sorts landskap, hennes grå ögon med smärta på bottnen, men annars med ett vackert ansikte, liksom utan något uttryck. Han kunde inte riktigt se in i hennes själ; hennes lite flyktiga, lite ointresserade samtal ledde inte till frändskap.

Jag tog upp det med pappa, fortsatte hon. Han erkände direkt. Han hade kidnappat mej. Tog med mej utan att säga något till min mor. Han kunde inte förklara det, sa bara att han inte stod ut med tanken på att förlora mej, när de separerade. Han tog med mig, köpte ett hus i sin hemby, Southmoor, i södra England, där jag växte upp. Han bor där fortfarande. Men han tog fram ett fotografi av min mor, som jag fick. Min mor när hon är ung. Vid tiden när jag föddes. Hon är ganska lik mej. Jag har det i min portmonnä. Jag bär det alltid med mej.

Får jag se, sa Janne.

Nej, sa hon. Inte nu. Jag har aldrig visat det för någon.

Pappa var alltid väldigt snäll, fortsatte hon efter en stund. Lite kontrollerande och lite överbeskyddande medan jag växte upp. Men alltid snäll.

Janne tänkte på hur det kunde vara att inte ha en mor. Och hur det kunde vara för en mor att förlora en dotter för alltid. Han hade själv ett kort på sin egen mor i plånboken, ett tidigt fotografi, där hon var söt och ganska ung. Han hade ett gott förhållande till sin mor, och de träffades ibland, fast inte så ofta nu längre. Hon började åldras. Han mindes att hon en jul hade uttryckt sorg över ett tidigare missfall. Hon hade gråtit stilla över ett förlorat barn, och han mindes det alltid. Han mindes sin egen, barnets, tanke; fastän hon har mej och mina fem små syskon, så gråter hon över ett annat barn, som inte finns, hade han tänkt.

Under förnatten kom tull- och gränsvakter flera gånger och ryckte upp kupédörren, tände takljuset, gjorde bryskt en kontroll av deras pass, och lämnade sedan kupén med ljuset tänt och kupédörren öppen.

Senare lugnade allt ner sig. Inga mer kontroller. Janne somnade nästan. Plötsligt märkte han att Alexandra satt på kanten av hans bädd. Han vaknade till av det låga lätt knakande ljudet när hon vred upp kapsylen av en ny vattenflaska av plast.

Jag har en pilsner, sa han. Om du vill ha.

Hon skakade på huvudet.

Jag dricker ingen alkohol, sa hon. Har aldrig gjort.

Då var det knappast missbruk, tänkte han, och mindes samtalet om hennes behandling. Hon drack lite då och då ur vattenflaskan.

Min mamma och pappa träffades i Norge, sa hon. Vi bodde där. Tills pappa tog mej och for.

Janne satte sig upp.

Jag är från Sverige, sa han.

Han hade inte sagt det förut. Hon hade inte frågat om det. Hon hade inte frågat om någonting, faktiskt. Nu lyste hon upp en liten, liten aning. Det var som om smärtan i bottnen av de grå ögonen ljusnade lite grann.

Jag har länge tänkt att jag måste försöka finna henne, sa hon.

Låter svårt, sa Janne. Han lade sig ner igen. Vi är snart tjugo miljoner i Skandinavien. Men kom och hälsa på mej, så kan jag kanske hjälpa dej med hur man söker.

Kanske, sa hon dröjande, men skakade samtidigt nästan omärkligt på huvudet.

Han somnade igen, och vaknade av att det blev blött på hans bröst. Han tittade upp. Hon hällde sakta vatten på hans skjorta från sin vattenflaska.

Varför gjorde du det? frågade han förbryllad.

Vatten är tunnare än blod, sa hon. Han tittade frågande på henne.

Nej jag skojar bara, sa hon. Därför att nu måste du ta av skjortan, sa hon.

Vill du det, sa han, fortfarande förbryllad.

Hon nickade nästan omärkligt. Han tog av skjortan och bredde ut den så att den våta fläcken skulle torka. Han lade sig på samma plats. Nu hällde hon lite vatten på hans jeans.

Nu måste jag ta av dem, sa han frågande.

Hon nickade nästan omärkligt.

Alltihop, sa hon, nästan ohörbart. Han tog av alla kläderna och kröp ner i britsen igen, under lakanen nu. Vad vill du göra, sa han.

Leka doktor, sa hon.

Han log lite tvivlande.

Jo, jag vill, sa hon. Jag har aldrig haft några syskon. Jag har aldrig fått leka doktor, så som barn gör, sa hon. Jag vill undersöka. Fast han kände att det var en sorts vänligt skämt.

Har ingen någonsin undersökt dej, sa han.

Åter skakade hon nästan omärkligt på huvudet.

Ingen, sa hon. Men du får.

Menar du att du är . . . att ingen har … sa han.

Hon nickade sakta.

Hon tog stilla av sej sina kläder, lade dem på sin bädd, och kröp ner bredvid honom i hans värme. Det var ljuvligt och lite märkligt. Och samtidigt alldeles naturligt och oproblematiskt. Men han kände ingen riktigt erotisk attraktion. Det var mer som en syskonbädd. Det var alltid så med honom. Han hade en sorts rädsla för just den här situationen med en kvinna, innan han kände henne väl. Men han märkte också att hon inte hade någon sådan förväntan. Ingenting blev undersökt. Och alldeles strax sov hon, med näsan i hans halsgrop. Han strök henne över det mörka håret. Och alldeles strax sov han också.

Men någon gång fram mot morgonen, i det rytmiska vaggandet och knäppningarna från rälsens skarvar, när ljuset började växa på österhimlen, kom han upp mot vakenhetens yta, och rädslan hade släppt. Hans kropp sökte hennes, och han märkte att hennes sökte hans. Och det skedde, det som män gör med kvinnor och det som kvinnor gör med män. Och sedan vaggades de åter sakta ner i sömnens rike.

Trots den störda sömnen vaknade Janne tidigt av stillheten. Tåget stod orörligt. Inga ljud hördes under lång tid. När han gick på toaletten såg han att vagnen befann sig på en öde bangård – utan lok och de var inlåsta i den. Var befann de sig? Hade vagnvärden glömt att informera dem om ett oplanerat vagnbyte under natten? De var bortglömda och inlåsta i en tom vagn på ett öde rangerspår någonstans i Serbien, utan biljetter. Minuterna gick sakta och hjärtat fort.

Muntorrheten försvann under den första halvtimmen och under den andra tog han det lugnt och började anteckna sina upplevelser. Han hade inte fått någon förklaring till varför han blivit kallad till förhör hos den franska polisen, och han undrade ibland över det. Alexandra sov fortfarande tätt intill honom. Timmarna gick ganska omärkligt, tills ett diesellok plötsligt kom och i maklig takt bogserade bort vagnen till ett tågset på Belgrads station. Så småningom fortsatte färden mot Sofia.

Tåget kom efter tjugosex timmar fram till Sofia, fyra timmar försenat efter att lokbyte skett flera gånger under resan vilket medfört att deras vagn ändrat färdriktning många gånger. Förseningen berodde på en brand i loket före gränspassagen till Bulgarien.

De steg av tåget. Nära stationen i Sofia låg Hotel Princess, ett åldrat lyxhotell med elegant lobby. Han tittade på Alexandra, och hon nickade, på sitt vanliga vis, nästan omärkligt. De växlade till sig lokal valuta, och checkade in. Nu följde ett dygn, en av dessa livets dagar, som ändrade hans liv. De talade mycket, om personlig utveckling, om kvinnans situation i världen och om förväntade förändringar, om kvinnligt och manligt, om arv och miljö, om hennes grandiosa drag, om hennes narcissistiska personlighetsstörning och om hennes känsliga men obefintligt ensidiga relation till sin förlorade mor som hon inte visste var hon fanns. Timmarna förflöt snabbt. Janne fick också veta att hon hade sovit och aldrig märkt av timmarna på rangerbangården i Belgrad och att hennes upplevelse av resan i sin helhet varit positiv och utan bekymmer.

Dagen bestod mycket av kroppsvård efter dygnet i en smutsig järnvägskupé. Det blev många och långa gemensamma bad i hotellrummets pampiga badkar. Det blev hårtvätt, och tandborstning, och fottvätt och dusch, och karbad igen. Och älskog nu och då i mild och vänlig stämning, så som det kan bli när mötet är nytt och ljuvt och lovar en fortsättning. Hon blödde en liten, liten aning, men sa att det inte gjorde någonting.

Det är för att det är nytt för mej, sa hon. Jag är ju inte alldeles ung, men jag har aldrig önskat det här förut. Det är fint. Något, genast när du talade till mej, väckte min själ, sa hon.

Det märktes inte så mycket utanpå, sa han.

Jag vet, sa hon. Det är en inkapslad sorg. Saknaden efter en mor, tror jag. Jag skyddar mej genom att inte visa känslor utanpå. Jag kan inte ta emot flera känslor, det är fullt av sorg inne i mej.

Natten bestod av älskog, ömhet och älskog igen, och ibland lite sömn. Morgonen kom. Hon skulle med flygbussen ut till flygplatsen för att möta sin väninna. Han skulle till järnvägsstationen och ta tåget till Istanbul. De checkade ut. De hade växlat alla adresser med varandra, allt lovade en troligen ljuv fortsättning på deras relation. Han följde henne till flygbussens hållplats alldeles utanför Hotell Princess. De kysstes lätt, när han kom att tänka på något.

Får jag se kortet nu, sa han.

Hon såg frågande på honom.

Det du fick av din pappa, kortet på din mor.

Hon tog upp sin portmonnä och slog upp en plastficka och visade honom. Just då kom bussen. Hon steg på, vinkade till honom genom fönstret och bussen åkte i väg.

Janne stod kvar, likblek. Marken gungade under honom. Han satte sig på bänken vid hållplatsen. Länge, länge satt han där. Sedan gick han långsamt till järnvägsstationen. Istanbul lockade inte längre. Alla äventyr hade slocknat. Han kände att InterRail-Passet nu skulle ta honom direkt hem till Göteborg igen. Att måla Marmarasjön och Bosporen i morgondis, fick vänta. Närmast förestod nog en resa till Southmoor, för att reda ut några saker. Han var ännu i chock. Hade liksom ett tunnelseende. Längst inne i tunneln såg han, med brännande skärpa, bilden som hon hade visat honom. Det var samma bild som han hade i sin egen plånbok. Han tog upp den och betraktade den länge; bilden av deras mor.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22