Vadet

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2001-1, Novell

Anton Tjechov (1860-1904), den tbc-sjuke ryssen som i dag är mest känd för att han skrev sina på ytan händelselösa skadespel Måsen, Onkel Vanja, Tre Systrar och Körsbärsträdgården – vad har han i DAST att göra? Till att börja med så skrev han faktiskt en deckare, Drama i skogen, som påstås vara originell. Ellery Queen, som gillade att leta fram okända kriminalhistorier lät i juli 1965 publicera Tjechovs novell Säkerhetständstickan i Ellery Queen’s Mystery Magazine. Så visst är Tjechov en klassiker för DAST.

Faktum är ju doktor Tjechov, som tjänade så bra på att skriva att han aldrig kom att riktigt utöva läkaryrket, inledde sin bana med att skriva kåserier och humoresker i ryska skämttidningar. När han provade på det mer finkulturella visade det sig att hans penna var lämpad för allvar också, vilket då och då demonstreras på t ex Dramaten i Stockholm.

Först hade vi tänkt köra samma novell, som Ellery Queen satsade på, men till sist valde vi novellen Vadet. Det är en bakvänd, inverterad kriminalberättelse. Här finns ett aborterat mordförsök och en femton år lång fängelsevistelse. Den eminenta Tjechov-översättaren Asta Wickman tog med den har novellen i samlingsvolymen Damen med hunden och andra noveller (Forum 1955).

Det var en mörk höstnatt.

I sitt arbetsrum vandrade den gamle bankiren fram och åter och tänkte på hur han en höst för femton år sedan hade givit en bjudning. En massa intellektuella människor hade bevistat denna bjudning och många intressanta samtal hade förts. Bland annat hade man talat om dödsstraffet. Gästerna, bland vilka inte så få vetenskapsmän befann sig, hade till största delen en negativ inställning till dödsstraffet. De ansåg detta sätt att straffa föråldrat, odugligt för ett kristet land och omoraliskt. En del menade att dödsstraffet överallt borde ersättas med livstids fängelse.

– Jag är inte av er åsikt, sade värden-bankiren. Jag har inte provat vare sig dödsstraff eller livstids fängelse, men kan man döma a priori så är enligt min mening dödstraffet mindre omoraliskt och mer humant än livstids fängelse. Dödsstraffet dödar omedelbart, livstids fängelse långsamt. Vilkendera bödeln är mänskligast? Den som dödar på några minuter eller den som pres­sar livet ur en under loppet av många år?

– Bäggedera är lika förkastliga, anmärkte en av gästerna, ty båda har ett och samma mål: livets berövande. – Staten är icke Gud. Man har icke rättighet att ta vad man inte kan återskänka om man skulle vilja.

Bland gästerna befann sig en jurist, en ung man på tjugofem år. När man frågade honom om hans åsikt, sade han:

– Dödsstraffet och livstids fängelse är båda lika förkastliga, men skulle man erbjuda mig att välja mellan döden och livstids fängelse, så skulle jag naturligtvis välja det senare. Att leva, på vad sätt som helst, är ändå bättre än att inte leva alls.

Det uppstod en livlig dispyt. Bankiren, som på den tiden var yngre och mer hetlevrad, miste plötsligt besinningen, slog sin knutna hand i bordet och skrek, vänd till den unge juristen:

– Det är lögn! Jag slår vad med er om två miljoner att ni inte sitter ens fem år i ensam cell!

– Om det är ert allvar, sade den unge juristen, så antar jag vadet, och jag skall sitta inte i fem utan i femton år.

– Femton? Skrek bankiren. Låt gå! Mina herrar, jag sätter upp två miljoner!

Och detta vanvettiga och meningslösa vad var ingånget! Bankiren på den tiden en bortskämd och lättsinnig människa, som inte ens kunde räkna sina miljoner – var hänryckt över vadet. Vid supén skämtade han juristen över vadet och sade:

– Ta nu ert förstånd tillfånga, unge man, innan det ännu för sent. För mig är två miljoner en struntsak, men ni riskerar att förlora de tre, fyra bästa åren av ert liv. Jag säger tre, fyra- för längre kommer ni inte att sitta. Glöm nu inte heller, olyckliga människa, att frivilligt fångenskap är mycket svårare än nödtvungen. Tanken på att ni var minut har rättighet att återvända till friheten kommer att förgifta hela er tillvaro i cellen. Jag beklagar er verkligen!

Allt detta erinrade sig bankiren nu, där han vandrade från det ena hörnet till det andra i sitt rum, och han frågade sig själv.

– Vad skulle detta tjäna till? Till vad nytta har juristen förlorat femton år av sitt liv och jag två miljoner? Kan detta bevisa för människorna att dödsstraffet är sämre eller bättre än livstids fängelse? Nej och åter nej! Galenskap och vanvett! Från min sida var det hela ett infall av en människa, övermätt på allt – å juristens sida var det penningbegär…

Han drog sig vidare till minnes vad som skett efter den ovan skildrade festen. Det hade beslutats att juristen under strängaste uppsikt skulle tillbringa sin fångenskap i en av flyglarna, belägen i bankirens trädgård. Det överenskoms vidare att han under femton år skulle vara berövad rätten att överskrida flygelns tröskel, se levande människor, höra mänskliga röster samt mottaga brev och tidningar. Han skulle tillåtas ha musikinstrument, läsa böcker, skriva brev, dricka vin och röka. Med yttervärlden skulle han, enligt överenskommelsen, inte få kommunicera på annat sätt än under tystnad genom ett litet fönster, vilket enkom inrättats för detta ändamål. Allt vad han behövde, böcker, noter, vinn och så vidare, skulle han på skriftlig rekvisition erhålla i den omfattning han önskade, men endast genom fönstret. Avtalet kalkylerade med alla eventualiteter in i minsta detalj, så att inspärrningen verkligen skulle innebära fullkomlig avskildhet, och juristen var förpliktigad att sitta inne precis femton år från klockan 12 på dagen den 14 november 1870 till klockan 12 på middagen femton år senare. Minsta försök från juristens sida att överträda avtalet, vore det så endast med två minuter före fristen utginge, skulle befria bankiren från skyldigheten att utbetala de två miljonerna till honom.

Under inspärrningens första år led juristen, så vitt man kunde döma av hans korta skriftliga meddelanden, svårt av ensamheten och enformigheten. Från hans flygel hördes ständigt, dag och natt, pianomusik. Han avhöll sig från vin och tobak. Vin, skrev han, framkallar begär och begär är en fånges svåraste fiende; dessutom finns det inte något tristare än att sitta och dricka gott vin ensam. Och tobak skulle förstöra luften i hans rum. Under det första året skickades böcker av företrädesvis lättare innehåll till honom: romaner med komplicerade kärleksintriger, detektivböcker och fantastiska berättelser, komedier osv.

Redan under det andra året upphörde musiken från flygeln, och juristen beställde i sina rekvisitioner enbart klassiker. Under det femte året hördes åter musik, och fången anhöll om vin. De som iakttog honom genom det lilla fönstret sade att han under det året ingenting annat gjorde än åt, drack och låg på hans bädd, gäspade ofta och pratade argsint för sig själv. Böcker läste han inte. Ibland om nätterna satte han sig att skriva, skrev länge och rev på morgonen sönder allt det skrivna , man hörde också mer än en gång att han grät.

Under senare delen av sjätte året sysselsatte fången sig ivrigt med att studera språk, filosofi och historia. Han tog så ivrigt itu med dessa studier, att bankiren knappt hann rekvirera böcker åt honom. Under loppet av fyra år anskaffades på hans begäran omkring sexhundra volymer. Under den period han hade denna vurm mottog bankiren från sin fånge bland annat så lydande brev:

“Min käre fångvaktare!

Jag skriver dessa rader till er på sex språk. Visa dem för sakkunnigt folk. Låt dem läsa det. Om de inte finner något enda fel, så ber jag er bevekande att låta avskjuta ett gevär i trädgården. Detta skott skall säga mig att mina bemödanden inte varit förgäves. I alla tider och alla länder har geniala människor gjort sig förstådda på olika tungomål, men en och samma låga brinner inom dem alla. Om ni bara visste vilken överjordisk lycka min själ nu erfar över att jag är i stånd att förstå dem!”

Det tionde året

Fångens begäran uppfylldes. Bankiren lät skjuta två gånger i trädgården.

Under det tionde året satt juristen orörlig vid bordet och läste inget annat än Evangeliet. Det syntes bankiren underligt att en människa, som på fyra år hade avverkat sexhundra digra volymer, nu använde omkring ett år för att läsa en enda lättfattlig och alls icke tjock bok. Omväxlande med Evangeliet läste han religionshistoria och teologi.

Under de bägge sista åren av inspärrningen läste fången utomordentligt mycket och fullkomligt planlöst. Än sysslade han med ren vetenskap, än begärde han Byron och Shakespeare. Det hände att det kom rekvisitioner från honom där han samtidigt bad att man skulle skicka honom kemi, medicinska läroböcker, romaner och en del filosofiska och teologiska arbeten. Hans läsning verkade mest som simmande han omkring i ettt hav av vrakspillror och i sin önskan att rädda livet grep efter den ena vrakspillran, än den andra.

Den gamle bankiren erinrade sig allt detta och tänkte:

– “I morgon klocka 12 blir han fri. Enligt avtalet måste jag utbetala till honom två miljoner. Betalar jag är allt förlorat: jag är då definitivt ruinerad…”

Förbannade vad

Femton år tidigare hade han inte kunnat räkna sina miljoner; nu var han rädd att fråga sig själv vilket han hade mest av – pengar eller skulder? Det hasardartade spelandet på börsen, riskabla spekulationer och en hetsighet som han inte ens på gamla dar kunde bemästra, hade så småningom underminerat hans affärer, och av den orädde, självsäkre och stolte penningsfursten hade blivit en mycket medelmåttlig bankir som darrade var gång ett papper steg eller föll.

– Förbannade vad! Mumlade den gamle mannen och tog sig om sig om huvudet i förtvivlan. Varför har inte människan inte dött? Han är inte mer än fyrtio år än. Han berövar mig det sista jag äger, gifter sig, njuter av livet, spelar på börsen, och jag får som en tiggare stå och se på med avund och var dag höra ett och detsamma: “Det är er jag har att tacka för mitt livs lycka – tillåt mig att hjälpa er!” Nej, detta är för mycket! Enda räddning från bankrutt och ruin är – att denne man dör!

Klockan slog tre. Bankiren lyssnade: alla i huset sov, och ingenting annat hördes annat än de frusna grenarnas rasslande utanför fönstret. Ljudlöst öppnade han kassaskåpet, tog fram nyckeln till dörren, som inte hade öppnats på femton år, satte sig på sig en rock och gick ut ur huset.

I trädgården var det kallt och mörkt. Det regnade. En våt genomträngande vind for tjutande fram genom trädgården och lämnade träden ingen ro. Bankiren ansträngde sina ögon men såg varken marken, de vita statyerna, flyglarna eller träden. Under vägen till det ställe, där flygeln var belägen, ropade han flera gånger på vakten. Inget svar. Vakten hade tydligen sökt skydd för ovädret och sov nu någonstädes i köket eller växthuset.

“Om jag nu känner mig i stånd att utföra min avsikt, tänkte den gamle mannen, “så kommer misstankarna i första hand att falla på vakten.”

Han trevade sig fram i mörkret till trappan och in genom dörren i flygelns förstugan, varefter han kände sig fram till en liten korridor, där han tände en tändsticka: Här fanns inte en själ. Där fanns en slags säng där utan sängkläder, och i hörnet skymtade en svart gjutjärnskamin, förseglingarna på dörren som förde in till fångens rum, var hela.

Inlärd orörlighet

När tändstickan slocknat tittade den gamle mannen, darrande av sinnesrörelse, in genom det lilla fönstret.

Fångens rum var svagt upplyst av ett ljus. Själv satt han vid bordet. Endast hans rygg, hår och händer var synliga. På bordet, i ett par fåtöljer och på mattan bredvid bordet låg uppslagna böcker.

Fem minuter förgick och fången hade inte rört sig en enda gång. En femtonårig fångenskap hade lärt honom att sitta orörlig. Bankiren knackade sakta med fingret på fönstret, men fången svarade inte på knackningen med den minsta rörelse. Då tog bankiren försiktigt bort förseglingen från dörren och satte nyckeln i nyckelhålet.

Det rostiga låset gav ifrån sig ett gnisslande och dörren knarrade. Bankiren väntade att genast höra ett utrop av förvåning, men tre minuter förgick, och på den andra sida dörren var det tyst som förut. Han beslöt sig för att stiga in i rummet.

Orörlig vid bordet satt en man, som inte liknade vanliga människor. Det var ett skelett, överdraget med hud, med långt kvinnohår och tovigt skägg.

Hans ansiktsfärg var gul med jordgrå skiftningar, kinderna insjukna, ryggen lång och spenslig och handen, med vilken han stödde det rufsiga huvudet. Silverglänsande grå strån var insprängda i hans hår och ingen som sett det tärda, åldrande ansiktet skulle ha kunnat tro att han bara var sjuttio år.

Han sov…

På bordet framför honom låg ett pappersark, varpå något var skrivet med fin stil.

“Stackars karl!” tänkte bankiren. “Han sover och drömmer förmodligen om miljonerna! Jag skulle bara behöva ta denna halvdöda stackare, kasta honom på bädden och lätt kväva honom med en kudde, och de mest samvetsgranna experter skulle inte kunna finna det minsta tecken till en våldsam död. Men först skall jag läsa vad han skrivit…”

Skriften

Bankiren tog pappret från bordet och läste följande:

“I morgon klocka 12 middagen återfår jag friheten och rätt till umgänge med människor. Men innan jag lämnar detta rum och åter får se solen, finner jag det nödvändigt att säga er några ord. På heder och samvete och inför Gud, som ser mig, säger jag eder att jag föraktar både frihet och liv och hälsa och allt det, som ni i era böcker kallar för denna världens goda.

Under femton år har jag uppmärksamt studerat livet på jorden. Det är sant, att jag varken har sett världen eller människorna, men i era böcker har jag druckit aromatiska viner, sjungit sånger, jagat renar och vildsvin i skogarna, älskat kvinnor … Gud dinnor, lätta som skyarna och luften, skapade av geniala diktares trollmakt, har besökt mig om natten och viskande förtalt mig underbara sagor, av vilka jag blivit som berusad. I era böcker har jag bestigit El­brus’ och Mont Blancs toppar och därifrån sett hur solen gått upp om mornarna och hur den om aftnarna övergjutit himmel och hav och bergstoppar med guld och purpur; därifrån har jag under mig sett drivande skyar och ljungande blixtar, jag har sett gröna skogar, fält, floder, sjöar och städer, hört sirenernas sång, herdepipornas klara toner och förnummit vingslagen av underskona demoner som kommit flygande till mig för att tala om Gud …

I era böcker har jag störtat mig i bottenlösa avgrunder, skapat underverk, mördat, satt stränder i brand, predikat nya religioner, erövrat …

Ni är galna!

Era böcker har skänkt mig visdom. Allt vad den outtröttliga, mänskliga tanken under tidsåldrar byggt upp finns i koncentrat sammanpressat inom min huvudskål. Jag vet att jag är klokare än alla ni andra.

Och jag föraktar alla böcker, föraktar all världslig egendom och visdom. Allt är intigt förgängligt, skenbart och bedrägligt som en hägring. Hur stolta, kloka och förträffliga ni än är, men döden utplånar er, lika väl som råttorna under golvet, från denna jordens yta, och era efterkommande, er historia, era odödliga genier skall en gång förfrysa eller brinna upp tillsammans med jordklotet.

Ni är galna och ni vandrar inte den väg ni skall. Lögn tar ni för sanning och det fula för skönhet. Ni skulle häpna, om det på grund av speciella förhållanden plötsligt började växa grodor och ödlor på apelsin- och äppleträd i stallet för frukt, eller om rosor skulle börja ge en lukt ifrån sig som svettiga hästar; så häpnar jag över er, som har utbytt himmelen mot jorden. Jag skulle inte vilja förstå er.

För att i handling bevisa mitt förakt för sådant, varutav ni lever, avstår jag från de två miljonerna, om vilka jag förr drömde som om paradiset, men vilka jag nu föraktar.

För att beröva mig rätten till dem går jag fem timmar före den utsatta tiden härifrån och bryter på detta sätt överenskommelsen …”

– När han hunnit så långt, lade bankiren ned papperet på bordet, kysste den sällsamme mannen på huvudet, grät och lämnade flygeln. Aldrig någonsin. Inte ens efter de största förluster på börsen, hade han känt ett sådant förakt för sig själv som nu. Hemkommen gick han till sängs, men sinnesrörelsen och tårarna hindrade honom att sova …

Följande dag på morgonen kom de bleka vakterna springande och meddelade honom att de hade sett mannen, som bodde i flygeln, klättra ut i trädgården genom fönstret, gå fram till grindarna och försvinna. Tillsammans med tjänarna begav sig bankiren genast till flygeln och konstaterade att hans fånge hade rymt.

För att inte ge upphov till onödigt prat tog han papperet med avsägelsen från bordet och låste, sedan han återvänt hem, in det i sitt kassaskåp



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22