VAD MAN KAN HITTA PÅ

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-2, Novell

”Vad man kan hitta på” är hämtad ur boken ”Tre nya sagor och berättelser” utkommen 1870. Samlingen tillägnades Andersens vän statsrådet E. Collin och i en kommentar säger sagoberättaren att just denna berättelse hör till de upplevda sagorna.

AV HC ANDERSEN

Det var en gång en ung man som studerade till författare. Han ville bli färdig till påsk, gifta sig och leva på sitt skrivande och han visste att det bara var att hitta på, men han kunde inte hitta på någonting alls. Han förstod att han var född för sent, alla motiv var upptagna innan han kom till världen. Allting hade man redan diktat och skrivit om.

– Lyckliga människor som föddes för tusen åt sedan! sade han. De kunde allt bli odödliga. Till och med den som föddes för hundra år sedan kunde skatta sig lycklig. Då fanns det fortfarande någonting att dikta om. Nu är världen utdiktad. Vad ska jag kunna skriva om.

Den stackars mannen forskade i detta så mycket att han blev sjuk och eländig. Ingen doktor kunde kurera honom, men kanske den kloka gumman. Hon bodde i det lilla huset vid landsvägsgrinden, som hon öppnade för åkande och ridande. Men hon kunde mer än bara öppna en grind, för hon var klokare än doktorn som åker i egen vagn och betalar vangskatt.

– Jag måste besöka henne! sade den unge mannen.

Huset hon bodde i var litet och nätt men tråkigt att se på. Där fanns varken träd eller blomma. Det stod en bikupa utanför dörren – mycket nyttigt! Det fanns en liten potatisåker – mycket nyttigt! Och ett dike med slånbärsbuskar som hade blommat ut och fått bär som snörper ihop munnen på den som smakar dem innan de blivit frostnupna.

– Här får jag ju se en bild av vår poesilösa tid, tänkte den unge mannen och det var ju förslås en tanke, ett guldkorn som han fann vid den kloka gummans dörr.

– Skriv upp det, sade hon. Små smulor är också bröd! Jag vet varför du kommit hit. Du kan inte hitta på någonting och ändå vill du bli författare före påsken – Man har ju skrivit om allt! sade den unge mannen. Vår tid är inte som den gamla goda tiden.

– Nej, sade gumman, på den gamla goda tiden blev de kloka gummorna brända och författarna gick omkring med tom mage och hål på armbågen. Vår tid är bra, den bästa som finns, men du har inte fått upp ögonen för den, du har inte lyssnat riktigt noga och du läser nog inte din Fadervår om kvällen. Här finns massor att dikta och berätta om på alla sätt, bara man kan berätta. Du kan få ut det av jordens växter och gröda, du kan ösa ur rinnande och stillastående vatten. Men du måste förstås lära dig hur man fångar en solstråle. Prova mina glasögon ett tag, sätt min lur till örat, be sedan till Vår Herre och låt bli att tänka på dig själv!

Det sista var verkligen mycket svårt, mer än en klok gumma kan begära.

Han fick glasögonen och hörluren och hon ställde honom mitt i potatislandet. Där räckte hon honom en stor potatis och det sjöng i den. Det kom en sång med ord i potatisarnas historia, en vardagsberättelse i tio delar. Tio rader hade varit nog.

Och vad sjöng potatisen om? Den sjöng om sig själv och sin familj: potatisarnas ankomst till Europa: de missförstånd som de mött och lidit av innan de som nu blivit erkända och fått lika stort värde som en guldklimp.

– På kunglig befallning delades vi ut på rådhuset i alla städer. Man utfärdade kungörelser om vår stora betydelse, men man trodde inte på den, förstod sig inte ens på att sätta oss. En grävde en grop och tömde en hel säck potatis i den; andra satte en potatis här och en där och väntade sig att den skulle växa upp som ett helt träd, från vilket man kunde skaka ner potatis. De började också växa, det kom blommor och vattenfyllda frukter, men alltsammans vissnade. Ingen tänkte på vad som fanns på bottnen, välsignelsen: potatisen. Ja, vi har haft våra prövningar och lidanden, det vill säga, våra förfäder. De eller vi – det kommer på ett ut. Vilka historier!

– Ja, nu kan det räcka! sade gumman.

Titta på slånbärsbuskarna!

– Vi har också nära släktingar i potatisens hemland, sade slånbuskarna. Längre norrut från deras växtplats. Det kom män från Norge. De seglade västerut genom dimma och storm till ett okänt land. Bakom is och sand fann de växter och grönska, buskar med vinrankans svartblå bär, slånbärsbuskar. De frös till mogna druvor.

Det gör vi också. Och landet kallades Vinland, det vill säga Grönland – Slånbärsland!

– Det var en riktigt romantisk berättelse, sade den unge mannen.

– Ja, följ nu med mig, sade den kloka gumman och förde honom till bikupan. Han tittade in i den. Vilket liv, vilket myller. I alla gångar syntes bin som fläktade med vingarna för att det skulle bli frisk luft i hela den stora fabriken – det var deras uppgift. Utifrån kom bin flygande, födda med korgar på benen. De hade med sig frömjöl som sorterades och bereddes till honung och vax. De kom, de flög ut igen. Bidrottningen ville också ut och flyga, men då måste alla följa med henne. Det var inte rätt tid nu. Hon ville flyga i alla fall. Då bet de vingarna av hennes majestät och så måste hon stanna kvar.

– Stig nu upp på dikeskanten, sade den kloka gumman. Gå och se på landsvägen, titta så mycket folk som är i rörelse.

– Vilken massa människor, utbrast den unge mannen. Berättelse efter berättelse!

De vankar runt och surrar. Det går runt för mig också. Jag faller omkull!

– Nej, gå rakt fram, sade gumman. Gå rätt in bland människomassorna, ha blick för dem, öra för dem och hjärta också. Då kommer du snart att hitta något. Men innan du går måste jag få tillbaka glasögonen och hörluren.

Och så tog hon båda två.

– Nu ser jag inte ett dugg! klagade den unge mannen. Nu hör jag inte alls.

– Då kan du inte bli författare till påsk, sade den kloka gumman.

– Men när? frågade han.

– Varken till påsk eller pingst. Du kan ju inte hitta på någonting.

– Hur ska jag då göra för att få mitt levebröd genom skrivande?

– Du kan börja redan nu till fastlagen.

Slå ner på författarna! Angriper du deras skrifter angriper du dem själva. Ge inte efter bara! Hugg in hårt så får du bullar som kan föda både dig och din hustru.

– Vad man kan hitta på! sade den unge mannen.

Och sedan slog han ner på alla de andra författarna, eftersom han inte kunde bli författare själv.

Vi har hört det av den kloka gumman.

Hon vet vad man kan hitta på.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22