Under ytan fast mark



Nov 17th, 2019 | By | Category: 2019-11 nov, Novell

Gunnar Högnäs. Foto Gunnar HögnäsNovell av GUNNAR HÖGNÄS

Så här presenterar sig författaren, bosatt i Åbo:
I gymnasiet vägrade jag läsa annan skönlitteratur än scifi, i synnerhet var det dystopier som lockade. Jag skrev också några noveller tillsammans med en kamrat; en av dem (”Ditt liv är ett för mycket”) publicerades i SFSF-fanzinet nr 67 / 1975 och vi undertecknade den Konrad & Hula.

Under studietiden debuterade jag med poesisamlingen Ansiktet mot muren (1978), som också innehöll en och annan dystopisk framtidsdikt. För några år sedan återvände jag till diktskrivandet och har publicerat Milstolpar i gärdsgårdsserien (2016) och Väggfönster (2018). Gillar också att skriva debattartiklar och en och annan recension.

Bilden ett självporträtt av författaren.


Ägaren till Gamla Världen kunde sin sak, visste vad som gick hem hos kunder. På väggen bakom bardisken, lång som relingen på en flodbåt, tronade en lyxigt tryckt karta över världen, så som den sett ut den tiden det fanns större landområden att dra gränser över.

Bägge sidor om det inramade konstverket vimlade av flaskor i varierande färger, nyanser och former. Innehållen hade i och för sig ingen starkare betydelse, men de glimmade och lyste som dekorationer. Stod ståndaktigt där på sina hyllor, ingredienser i en ritual.

Här inne tycktes tiden stå stilla eller sväva bakåt utför ett sluttande isflak. Kund som kund lät blickar flacka över flaskrader, framåt, bakåt, uppåt och neråt – pekskärmar var bannlysta. Då valet föll på en dryck, tog ägaren flaskan ur hyllan och ställde den varsamt som en dyrgrip på disken trots att den bara var fylld med hemblandad färglösning.

Det var rätt lågt till tak. Fönstren såg igenmurade ut, med lager av planscher från perioder före vattenhöjningen.

Framför ena kortväggen stod två telefonkiosker från ett annat årtusende. Den ena var fortfarande inredd som en sådan. På en sned hylla i vänstra hörnet låg en gulnad, kantstött katalog likgiltigt slängd. Telefonluren hade sett sina bästa ögonblick, det svarta hade flagat, rispats och lindats i svett och andra obestämda avlagringar från år av krampaktiga händer. Nummerskivans siffermöjligheter befann sig redan i en annan verklighet.

Just där telefonkiosken stod fanns några knytnävsstora hål i den tunna mellanväggen. Det påstods att ägaren hade skaffat kiosken bara för att dölja skavankerna, men att tanken artat sig till tur i oturen. En och annan gång hade han räddat livet på kunder som olyckliga supit sig bortom allt förstånd och kring stängningsdags likt zombier gått in i kiosken för att ringa det sista samtalet.

Ägaren som kände sina kunder och hade talang för att ana oråd, hade smugit sig till bakre rummet för att svara, långt borta i andra ändan; som han ville få ringaren i Gamla Världen att tro. Sedan kunde han stå där bakom väggen i timmar och tålmodigt och med finess vänta ut tiden, natten och schakten av förtvivlan.

Ingen av de kunder som tagit omvägen via kiosken, den sista utposten, hade löpt linan ut. Och det var därför någon, vem visste inte ens ägaren själv, hade hivat upp en livboj eller frälsarkrans på telefonkioskens tak. Tilltaget hade inget med strandlinjens förändringar att göra.

Den andra telefonkiosken var stöpt i annat format, skvallrade om ännu äldre tider. Den var övervägande konstruerad i grönat trä, hade större omkrets som en styvkjol med skelett av graderade stålringar. Under fållen spretade spinkiga gjutjärnsben i varsitt väderstreck. Och den hade inte ens för syns skull någon uppgift som telefonkiosk.

Gamla Världens ägare hade baxat in en närmast antik tatueringsanläggning för självbetjäning i kiosken. Var han lagt vantarna på den var höljt i dunkel. Men kunderna visste att han var en driftig karaktär som rörde sig med stor radie, synade övergivna byggnader, skrotlämningar, kustremsor, hålor och bergsskrevor in i minsta detalj. Så de höjde inte på ögonbrynen, konstaterade bara att ytterligare ett faktum hade inträffat.

Det fanns inga färger i behållarna, men pubens klientel var övertygat om att ägaren skulle kirra det också. Efter det skulle vem som helst kunna dona egna tatueringar på gammalmodigt vis och med traditionella färger och figurer.

De var bakåtsträvare ut i fingerspetsarna och stolta över det. Brydde sig inte om spott och spe, för ingen hade någonsin överlevt ett liv som inte var ens eget. De avskydde nanoimplantat som kunde sprida ut mönster i hela kroppen, med universums vareviga artificiella färgnyanser. Barer, pubar och restauranger bemannade av automater med skärmmenyer i högsta hugg gick de långa omvägar kring; hellre törstade de ihjäl än satte sista foten i sådana meröppna hak.

Visserligen drack de motsvarande maskinblandade lösningar i Gamla Världen. Men de blev uppassade av en människa, som enkom för deras skull låtsades servera äkta vara ur naturtrogna flaskor.

På motsatta kortväggen tronade en brokig samling av konstgjorda lemmar och andra kroppsdelar, från perioder då det rentav varit på mode att låta amputera sig för att bli stolt innehavare av designade lemmar, tatuerade på beställning, inlämnade för tuning och restaurering med jämna mellanrum.

Den allmänna uppfattningen var att ägaren till Gamla Världen på den tiden själv hade varit kund här, eller i varje fall i någon liknande pub. Att han supit ner sig och på kuppen under broarna, förlorat familj, fru och barn, hela högen och stöket. Men att han av någon outgrundlig anledning kravlat upp på torra land igen och tagit över Gamla Världen – det vill säga skapat den av någon pub som råkat driva vind för våg.

Ryktet gick också att vissa lemmar och kroppsdelar fästa på väggen var hans egna, avlagda, att han numera gick omkring med genprogrammerade ersättningar för de förlorade – och poängterades det: att det självklart inte varit fråga om eget val, utan något som skett utan hans medgivande då han under sin väg tillbaka upp ur dyn legat intagen i koma på sjukhus.

Det är klart att de rykten och historier som fördes vidare mun för mun kunde variera beroende på tid och humör. Alla versioner och detaljer behövde man inte svälja, nödvändigtvis. Uppmanades ta dem med en nypa salt, så som man svepte i sig kopierade Tequilaskvättar.

***

I bortre hörnet av Gamla Världen brukade Jon-Jon Bergland sitta försjunken i egna spörsmål, huvudet knappt synligt över breda axlar. Hade resten av kundkretsen insett vad den före detta kriminalaren sysslade med inombords hade de säkert avfärdat det som paranoida svammel, att han var yrkesskadad i själ och märg.

Själva var de övertygade om att ägaren behandlade dem med värme, medmänsklighet och omsorg helt utan baktankar, fri från dolda agendor för egen vinnings skull. De utgjorde en enda stor familj och ägaren var såväl överhuvud som hjärta, det kitt som höll familjen samlad och vid gott mod.

För sin del var Bergland inte helt övertygad om att versionen var vattentät. I och för sig sökte han sig också hit för atmosfärens skull, för värmen som vibrerade i luften inte bara som sidoprodukt av den pulserande människomassan och krånglande, utslagen luftkonditionering. Han trivdes i Gamla Världen. Även om han höll sig för sig själv var det bara som att stänga in sig i eget rum och känna trygghet i att även de andra var hemma, strax utanför dörren.

Men Bergland var för det mesta av den åsikten att ägaren nog tillika drevs av själviska strömmar, åtminstone undermedvetet. Pubens klientel, familjemedlemmar om man så ville kalla dem, gav honom styrka, utgjorde ett dompterat värddjur han sög överlevnadsvätskor ur. Kanske han som tidigare suput nu fann nöje, gottgörelse och revansch för de otal år han dignat redlös över bord, stolar och golv. Allt det han gav sina kunder var bara en liten avkastning på det framgångskapital han grävde ur deras fickor och solkiga nävar.

Hade någon annan kommit på tanken, och frågat rakt på sak, hade ägaren förmodligen i vart fall och utan omsvep medgett att så troligtvis var fallet, det vill säga å andra sidan. Att det glimmade uns av sanning i Berglands tolkning. Men att det inte var något konstigt med det, att man gjorde gott, visade sig på styv lina, för att det i samma veva skänkte en själv något i gengäld, positiva vibbar.

Varför skulle det vara suspekt att sprida glädje och medmänsklighet inte likt en robot, utan som levande varelse, själv kapabel att i slutändan uppleva sig god.

Gamla Världens ägare var bergsäker på sin sak: osjälviskhet uppstod ur själviska behov. Han förtydligade, att samtliga individer var koncipierade och födda till själviskhet, men att det var hur de riktade och styrde själviskheten som spelade avgörande roll. Och knappast såg hans eget val så här på ålderns höst särskilt missriktat ut, eller hur.

Och tillade ägaren dröjande, var det så förvånande att han dekorerat litet väggyta med begagnade proteser som påminnelse och varnagel för honom själv, även om kunder såg det som pittoreska artefakter från en tid de längtade tillbaka till, en del stundom, andra jämt och ständigt.

Så kunde man förstås se på omständigheterna, det kändes inte som läge att protestera eller inlämna avvikande åsikter. Ägaren ville dessutom ta Bergland i försvar. Den numera avdankade kriminalaren var visserligen misstänksam, till och med cynisk, men viruset gick inte så lätt ur programmet. Bergland hade varit med om och sett mycket, klart att det räfflat honom. De hade i själva verket någonting gemensamt, harklade ägaren, han förstod vartåt flaket kunde luta om det brände under fötterna.

Också Bergland hade förlorat familj, hem och ägodelar. Ser du, sade ägaren lågmält och stirrade uppfordrande i ögonen, det hände någonting alldeles speciellt som fick bägaren att rinna över.

Som den drivna, envisa och stryktåliga person Bergland var fick han ofta dyka ner i de mest kinkiga och utmanande fallen. Den sista gången han ställdes inför ett sådant var uppe på kullarna. I ett av de flotta husen bodde en uppkomling för sig själv i ett genomdigitaliserat hus, ja det här var på den tiden det fortfarande var aningen udda.

Den framgångsrika typen hade fått för sig att ta livet av sig, kanske led han av obotlig sjukdom eller dödsrädsla. – Hur det kom sig hade Bergland aldrig riktigt avslöjat, inflikade ägaren. – I vilket fall som helst hade den stackarn underskattat vidden eller djupet av artificiell intelligens han bäddat in sig i. Meningen var antagligen att bli överrumplad, tagen på säng, avdagad i ett ögonblick han minst anade det. Smärtfritt och skonsamt.

Det som på pappret – eller i programmet, skrattade ägaren, något som Bergland själv definitivt inte hade gjort vid det tillfälle han lät det forsa fram – tett sig som en strålande idé, hade i det digitala utförandet utvecklats till total katastrof. Det hela hade förlöpt allt annat än strömlinjeformat, och hade synbarligen dragit ut både på tid och lidande.

Sådana uttryck för grymhet hade Bergland aldrig bevittnat tidigare i sin karriär. Först frestades han att dra slutsatsen, att någon eller några – människor hade Bergland förtydligat för ägaren – hade varit i farten och arrangerat det som om offret dött maskindöd, mördats av apparatur; skapat indicier som pekade på husets artificiella intelligens. Det var svårt att tro att någonting annat än mänsklig uppfinningsrikedom och sadistisk, perverterad njutningslystnad hade varit förmögen att åstadkomma detta trassel av tarmar och ben, köttslamsor och stelnat blod, inälvor och huvudinnehåll.

Inom kort gick det ändå upp för honom, att det förhöll sig exakt som det förhöll sig. Huset, det digitaliserade hemmet, var den skyldige, eller förstås, offret i egen hög person. Han hade dött en vidrig död, men utan yttre – mänsklig – inblandning. Ett självmord som med avseende å själva slutresultat inte var ett misslyckande.

Trots att fallet inte var någon demonstration av omänsklighet, eller i själva verket var just det, Bergland hade inte riktigt vetat hur han skulle beskriva det han kände i korthet, blev det hans sista. Han hade fått nog. Eller som ägaren i Gamla Världen såg det, därför att fallet övergick Berglands fattnings- och inlevelseförmåga. Han kunde inte etikettera, arkivera det obestridligt och entydigt.

Visst hade han sin vana trogen vridit och vrängt hjärnan utan och innan, nästan som ägget och hönan i barndomens biologibok. Uppskattad kriminalare som han var hade han sällan bara en fråga, ett svar och en lösning att komma med, och det hände sig mer än en och annan gång att det var läget också efter det att domar fällts och verkställts.

Varför hade husets artificiella intelligens löpt amok. Var det fråga om naivism, att offret inte beaktat att artificiell intelligens genom innehåll i elektroniska bibliotek, skönlitteratur, filmer, faktaböcker, tidningar samt via digitala världar utanför hemmets väggar, kunde dra egna slutsatser, utveckla alternativa målsättningar. Var det fråga om moral, såg den artificiella intelligensen det som felsteg att göra slut på sig själv, blev den rentav frustrerad, var det överhuvudtaget möjligt, logiskt.

Plågades offret som hämnd för att han inte själv axlat ansvar. Hade den artificiella intelligensen upptäckt en mänsklig faktor, frihet att göra vad som behagade för att det var möjligt. Hade offret programmerat in självmord som massaker, för att straffa sig för feghet; eller för att under livets längsta dag hellre önska sig död i en oändlig serie av ögonblick.

Kanske den döde sett sig själv som offer redan i livet och velat få det att se ut som om representanter för yttervärlden stått för det brutala mordet. Eventuellt handlade det om någonting så odramatiskt som ett valhänt försök att sopa självmord under mattan.

Det var som sagt så, att några befriande bevis fick Jon-Jon Bergland inte och skulle aldrig komma att få heller. Döda kommunicerar inte, eller väldigt knapphändigt och mångtydigt. Husets artificiella intelligens kunde inte stå till tjänst med barmhärtighet, det heller. Efter att först ha tömt alla minneslager varv på varv hade det släckt ner sig till sista nollan. Hemmet var utrymt, ett tomt skal, levde inte längre några egna liv.

Berglands personliga minneslager var däremot överfullt, han hade hunnit bli smittad med ödesdigra följder.

Vet inte om det här gör valet lättare, avrundade Gamla Världens ägare med en knappt hörbar suck och gav en vänlig klapp på axeln, om det finns någon lärdom, om det överhuvudtaget finns, annat än det man själv väljer att betrakta som lärdom, för att man vill – för att man har behov som stretar i viss riktning och behöver ursäkt eller rättfärdigande för det man gör.

Men gå och sätt dig bredvid Jon-Jon, säg vem du är och vad det gör honom till. Avslöja inte vad jag berättat. Säg för allt i världen inte att det är jag som pekat ut honom, kopplat ihop er, för hans misstankar är slitstarka, vinden som ylar mot husgaveln.

Kanske du inte ens är hans son, på riktigt, hur skulle jag kunna veta det, när allt kommer omkring. Fast vad spelar det väl för roll, vi behöver alla familjeband och utan dem, ja du vet.

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22