Trent stiger

Jul 10th, 2014 | By | Category: 2014-07 juli, Novell

Kjell E GenbergNovell av KJELL E GENBERG, bokredaktör på Dast och en av Novellmästarna

______________________________________

Sören Sellin hade längtat efter just den semesterresan i många år, men han hade tvingats vänta och vänta. På jobbet befordrades han och tyckte själv att han blivit en betydande man på Scanias kontor i Södertälje. Sören hann med att gifta sig, få barn och skaffa ett gammalt enfamiljshus i Pershagen – ett kråkslott sa deras vänner då de betraktade det gula huset med bruna knutar. Men en dag kom chansen.

Det var bara på skoj som han och Alice köpte en Bingolott. På lördagskvällen framför TV:n vann Sören femtio tusen. Båda blev mycket förvånade, kanske också lite upphetsade, för innan dess hade ingen av dem någonsin vunnit på lotteri. Alice stängde av TV:n och hämtade vinet som stod kvar i skafferiet sedan de senast hade gäster. Det var fortfarande drickbart. Sören kände sig fortfarande lite omskakad när han satte sig vid köksbordet. Hon hällde upp åt dem båda.

”Nu kan du ju äntligen göra den där drömresan till England som du tjatat om i alla år”, sa Alice. ”Nu har du råd!”

”Nej, nej. Vi köpte lotterna tillsammans. Då ska vi också dela vinsten.”

”Det fattar jag väl. Pengarna räcker ändå. Jag har legat och lyssnat på dig i åratal när du pratat och drömt om att cykla i Cheshire. Ibland tror jag till och med att du snackat om det i sömnen.”

”Det tror jag inte, och det är inte Cheshire längre. Engländarna har fått ny länsindelning. Nu hör hela trakten på båda sidor om floden Trent till Staffordshire. Fast det kan göra detsamma. Det är vägarna och människorna kring älven jag vill uppleva. När jag var liten …”

Alice skrattade och fyllde i:

”… läste du en bok om det där stället och sen har du inte kunnat få det ur skallen.” Hon såg rakt in i hans djupblå ögon, de som fått henne att fastna för honom och med handen strök hon kinden som behövde rakas. ”Men det är ju en risk med det där.”

Han såg tillbaka, lätt fundersam.

”Risk?”

”Det var länge sedan du var riktigt ung, Sören. Jag vet inte när den där boken trycktes, men allting förändras. Ditt drömställe ser kanske helt annorlunda ut nu. Men jag tycker att du ska ta den risken.”

”Följer du inte med?” undrade Sören. ”Det vore kul om vi var två.”

Hon skakade på huvudet.

”Du har en massa kompledigt att ta ut. Det har inte jag … och vi kan inte vara borta från Maria båda två.” Alice skrattade till. ”Har du glömt att vi har skolplikt i det här landet. Nej. Åk du. Jag lovar att längta efter dig medan du är borta.”

”Det blir i så fall bara i fjorton dagar”, sa Sören och skruvade på sig.

”Tre veckor!” svarade hon bestämt. ”Du hinner inte med annars. Du har inte motionerat på länge, Sören, och det är många mil som ska cyklas.”

◊ ◊ ◊

Tjugotre dagar senare var Sören på väg med tåg till Göteborg och gruffade över att det blivit så dyrt att pollettera cykeln, en nioväxlad sak som inte heller var billig när han köpte den. Han kom fram enligt tidtabell, färjan gick i tid och det var perfekt cykelväder vid framkomsten till Newcastle upon Tyne. Efter en halv dag i cykelsadeln söderut begrep han att Alice haft rätt. Han var verkligen otränad och fortsatte med tåg till Stoke-on-Trent.

Morgonen därpå började eländet. En timme efter att han lämnat nattens bed and breakfast och andades ut i en glänta vid floden kom de. Ett gäng på fem killar i skinnjackor på knattrande motorcyklar. De omringade honom, ville ha hans pengar och han vågade inte annat än ge dem allt. Innan de åkte sin väg med Sörens plånbok och mobiltelefon fick han en fet smäll som gjorde riktigt ont och han skulle aldrig glömma deras föraktfulla skratt när de gav sig av.

Sören reste sig och torkade jorden ur ansiktet. Någonting glittrade i solskenet där de ställt sina motorcyklar. Han gick dit och tittade. Förvånat tog han upp en glänsande pistol. Någon av dem hade tappat sitt vapen. I lumpen hade han skjutit med ett liknande vapen. Han kollade magasinet och fann att det var laddat med nio patroner.
Sören såg sig om. Det fanns inte en människa i närheten men de skinnjacksklädda skulle säkert återvända när en av dem upptäckt vad han tappat.

Hans cykel hade de inte brytt sig om. Han lindade in pistolen i en t-tröja och lade den i en av paketväskorna innan han skyndade därifrån. Den natten låg han i sitt lilla tält och grubblade över hur han skulle ta sig hem till Sverige utan pengar. Var det någon idé att gå till polisen och anmäla överfallet? Knappast. Ungdomsbrottsligheten i Storbritannien var så frekvent att ingen hade tid att utreda annat än solklara fall – och knappt det.

Om han späkte sig riktigt ordentligt, Sören var redan hungrig, skulle han kanske kunna cykla till London och söka upp konsulatet. Men det skulle nog inte heller hjälpa. Han hade läst i en tidning att konsulerna numera struntade i att skjutsa hem folk som blivit av med sina respengar. De fick klara sig bäst de ville.

Ögonen tårades. Sören längtade hem och innan morgonen randades låg han med handen inne i sin t-shirt och fingrade på vapnet. Hur mådde Maria … och hur mådde Alice?

Förhoppningsvis bättre än han själv. Magen var tom och sved. Ännu mer sved vetskapen om att han burit sig åt som en kruka. Naturligtvis borde han ha gjort motstånd och visat att det svenska stålet bet. Då hade han kanske haft sina pengar kvar.

Sören packade dyster ihop tältet och styrde tillbaka mot Stoke-on-Trent. Det tog emot att trampa i mörkret men det hjälpte lite att tänka på allt han läst om området innan han var dum nog att resa. Stoke hade på medeltiden stavats Stoc, vilket betydde Plats, fast inte vilken simpel plats som helst utan en plats att mötas för att offra och handla. Massor av orter i England hette så, därför fick den här suffixet som berättade att den låg vid floden Trent.

◊ ◊ ◊

Han kom fram till en liten by när gryningen började kännas av. På en bänk utanför byggnaden med den röda postskylten satt fyra män och kvinna och huttrade. De hälsade när han saktade in och satte ner foten på marken.

”Hej, främling”, sa en av männen. ”Vad får dig att åka cykel så tidigt?”

”Det ger motion”, pustade Sören. ”Ni är själva tidigt ute.”

”Pensionsdag i dag. Vi äldre sover inte så mycket. Det är ganska varmt ute och vi kan gott sitta här och sladdra tills posten öppnar.”

De andra skrattade som om han sagt något kvickt.

”Om fyra timmar”, flinade kvinnan. ”Så det blir mycket sladdrat. Man får hållas ute när inget är öppet.”

Sören nickade och cyklade vidare. Den korta konversationen hade gett honom en idé, ett sätt att hämnas på England. De där mc-busarna skulle också bli gamla en dag. Han hade deras pistol. Varför skulle han inte knycka deras pensioner i förskott?
Staten betalade. Det drabbade ingen fattig.

Han åkte genom Stoke. Allt var tyst och stilla. Några få bilar fanns vid liv på gatorna. De flesta stod parkerade. Knappt någon människa mer än han var ute. Kartan låg i cykelväskan så Sören virrade bort sig. En skylt berättade att han befann sig i Newcastle-under-Lyme. Sören passerade den nersläckta McDonaldsrestaurangen och saktade in när han såg ljusen i postkontorets fönster. Vågar jag? tänkte han.

Han lutade cykeln mot en lyktstolpe en bit in på tvärgatan, hittade en trälåda att stå på och kikade in genom postkontorets fönster. Därinne fanns en ensam kvinna. Hon var inte ung, men inte heller urgammal fast hon klädde sig som om hon ville se äldre ut än hon var. Ledsen såg hon ut, och trött när hon lyfte en svart plastsäck och försvann ut genom en dörr mot baksidan.

Nu, tänkte Sören. Om hon går ut med soporna har jag min chans. Han skyndade in i prånget mot bakgården och tog samtidigt fram pistolen som han flyttat över till fickan. Kvinnan stod nedanför en stentrappa och knölade ner plastsäcken i en tunna. Dörren in till huset stod öppen.

Kvinnans trötta min förvandlades till en grimas av skräck när hon såg in i pistolmynningen. Hon var alltför skrämd för att märka Sörens rädsla och hjärtklappning.

”Vi går in”, sa han och försökte få engelskan att likna amerikansk västerndialekt, som hjältarnas i ungdomens matinéfilmer.

Hon svarade inte, lydde bara. Sören följde efter.

”Pengar”, sa han.

Hon pekade på kassaapparaten. Den var låst och med en åtbörd med vapnet tvingade han henne att öppna. Där låg stora buntar med pundsedlar i olika valörer förutom mynt. Det stod en papperskasse på golvet. Den innehöll en kofta och ett matpaket. Han hällde ut innehållet och började fylla kassen med pengar.

Det var då hon försökte fly. Sören blev vettskrämd. Hon fick inte rymma. Hon hade sett honom. Nästan ryggmärgsmässigt riktades pistolen mot henne och lika automatiskt tryckte han av. Skottet dånade, ljudet fyllde hela rummet och hon föll omkull alldeles vid dörren. Nu darrade han, värre än om han haft Parkinsons sjukdom. Det låg ett par buntar pundsedlar kvar i kassalådan. Sören klarade av att ta en av dem. Han kunde inte ta blicken från blodet som strömmade ut från den liggande kroppen. Nu var han nära att kräkas. De sista sedelbunten fick ligga kvar och han skyndade ut, noga med att inte kliva i blodet.

Cykeln stod där han ställt den. Han var nästan ute på den stora genomfartsgatan när han upptäckte att trälådan stod kvar under fönstret. Det krävde självövervinnelse att gå dit och ta bort den och kasta in den i en smyg mellan två hus.

Sedan cyklade han vidare med papperskassen hängande från styret. Han mötte bilar nu och blev omkörd av ännu fler. Vid en busshållplats stod minst ett tjog människor och väntade på att bli förflyttade. Ingen tog någon notis om den ensamme cyklisten.

I en liten glänta i en skogsdunge stannade Sören, skakande av björnfrossa. Han väntade en stund tills darrningarna lindrades. Då packade han om i väskorna och grävde ner papperskassen under mossan. Det hade blivit ljust innan han åkte vidare med en del av de mindre sedlarna i plånboken. Han skakade inte längre och nu kände han av hungern ännu mer.

Sören hade trampat sakta i tre kilometer på östra sidan om Trent. I byn Darlaston hittade han restaurangen Diego’s Pizza och fast han aldrig gillat denna italienska rätt gick han in. De hade annat också. Sören beställde Dublin Coddle, en gryta gjord på bacon, korv, lök, persilja och potatis och när den ropades upp av damen i vit rock och mössa med gröna bårder, satte han sig med den och en ljummen pint för att smörja kråset. Vid bordet intill satt en man i sextioårsåldern, klädd i grå kavaj med läderskodda armbågar, tröja och en halsduk hängande över axlarna. Han såg intresserat på Sören medan han rörde om i sin tekopp.

”Ni kommer inte härifrån”, konstaterade mannen. ”Men jag kan inte lokalisera dialekten.”

”Nej”, sa Sören. ”Jag är svensk på cykelsemester.”

”Ah. Det borde jag ha hört.” Han reste sig och sträckte fram handen. ”Jag heter Harold Truskey och är språkvetare.”

”Sören Sellin. Hm … kontorsarbetare.”

”Tänker ni stanna i Darlaston ett tag? I så fall var ska ni bo?”

”Jag har inga speciella planer. Jag stannade bara för att få i mig lite mat”, svarade Sören. ”Här finns väl inte mycket att se och ingenstans att bo.”

”Nej, inte sedan puben blev pizzeria”, suckade språkvetaren. ”Det var bättre förr. Kan ni snickra, svensk?”

Underlig fråga, tänkte Sören, men engelsmän är ju excentriska. ”Något”, sa han och tänkte på panelerna han satte upp för fem år sedan. ”Hur så?”

”Om ni skulle vilja stanna här ett par dagar och hjälpa mig med att lägga in golv i min stuga så har jag ett gästrum till övers. Huset ligger nere vid floden.”

Sören tänkte efter. Tanken var lockande. Så här dags spanade polisen säkert efter den som rånade och dödade expediten. Han kunde bli stoppad längs vägen. Om pengarna hittades i hans packning var det klippt men om han lade golv i några dagar skulle det nog blåsa över.

”Varför inte”, svarade han. ”Då kan ni berätta om trakten.”

Det tycktes Truskey gilla. På väg till stugan fick svensken veta att byn döpts efter den forne krigaren Deorlaf och ordet ”tun”, som betyder stor bondgård.

”Och Tyne hette från början Tridentum, som är ett keltiskt ord för inkräktare.”

”Konstigt.”

”Nej, inte alls konstigt. I alla tider har floden svämmat över och inkräktat på odlad mark.”

Från husets veranda kunde Sören se ut över lövskogsdungarna och de utspridda små husen däremellan. En bra bit bort skymtade den tvåfiliga bron över floden.

◊ ◊ ◊

Golvet var inte svårt att lägga, ens för en kontorsarbetare. Truskey lagade maten. Hans äggröra med bacon och njure var inte dum. Nu hade Sören möjlighet att räkna sitt byte – drygt 18.000 pund. Han cyklade till bensinmacken och köpte några termosflaskor att ha pengarna i och eftersom han inte behövde så mycket kontanter gömde han dem under det nylagda golvet. I plånboken lade han ett par tusen.

Sören blev kvar i tre dagar och blev omklappad av den vänlige Truskey när han gav sig av. På Wigan’s i Newcastle köpte han en Harry Potter som byggsats och en tuff plåtburk med Harry Potter’s Special Teas som presenter hem.

En kväll tre månader senare, efter en särskilt hård dag på jobbet, fick han en chock när han slog på Rapport. Floden Trent svämmade över sina bräddar. En dam som enligt skylten hette Phyllis Anslow intervjuades.

”Min make är bekymrad över situationen, min make har aldrig sett Trent stiga så häftigt, min make sörjer över att han vevgrammofon, ett arv efter farfar, är under vatten därinne i huset.”

Sören hörde ett skratt bredvid sig.

”Har kärringen ingen egen åsikt?” sa Alice.

Han svarade inte, stirrade bara på Truskeys hus som stod halvt under vatten. Reportern talade med ägaren.

”Huset måste totalrenoveras, golven bytas när vattnet drar sig tillbaka och när försäkringsbolaget beviljar reparation. Gud vet om det tar en månad eller ett år,” suckade Harold.

”Vad är det med dig?” sa Alice. ”Du är ju likblek.”

”Det där är min vän”, sa Sören. ”Jag måste tillbaka. Han behöver min hjälp. Vi har väl fortfarande biljettpengar kvar?”

”Du är inte klok, Sören, men du är godhjärtad.”

◊ ◊ ◊

Han flög från Skavsta till Stanstead några dagar senare. Truskey blev förvånad och glad att se honom igen när han klev ur hyrbilen. ”Men nu kan du inte bo här”, sa han.

”Gör inget. Jag bor på The Bishop’s Arms vid golfbanan i Newcastle. Jag ville bara se om jag kan hjälpa dig med något. Är golven alldeles förstörda?”

”Titta själv.”

De bågnade. Sören skakade på huvudet och ställde ifrån sig ryggsäcken. Sedan pekade han ut några bräder mot hörnet.

”De där ser ut att ha klarat sig. Om man tar loss dem och lägger dem under press medan de torkar ur kan de säkert användas igen. Jag kan fixa det.”

”Gör som du vill”, sa Truskey. ”Jag orkar inte titta på eländet längre. Du hittar mig på Diego’s.” Han tryckte ner den lilla hatten på skulten. ”Trevligt att du kom, men det här har tagit knäcken på mig.”

Så gick han och Sören väntade i några minuter. Termosarna låg kvar. Han stoppade ner dem i ryggsäcken och för syns skull bröt han upp några bräder och staplade dem vid väggen. Sedan åkte han. Genom pizzerians fönster såg han Harold sitta vid en öl.

Språkvetarens axlar slokade och Sören stannade inte.

Tillbaka i Skavsta stoppades han i tullen.

”Fyra stora termosar?” sa tullaren. ”Vad i fridens namn har du med dig från England? Inte te, väl?”

Plötsligt kände sig Sören som den där morgonen efter rånet. Han började darra, sedan skakade han. Det gjorde ont i bröstet och under armhålan. Knäna vek sig och så rasade han ihop på golvet. Innan han tappade synförmågan såg han mannen i den mörka uniformen rusa fram mot sig.

”Sjukvårdare!” vrålade tullaren. ”Vi har en hjärtinfarkt här.”

Sören vaknade i en sjukhussäng. Han såg suddigt men uppfattade att Alice satt på stolen bredvid honom. Rummet var vitmålat. I hörnet tyckte han sig se en svart klump.

När han blinkat några gånger såg han bättre. Det var en polis.

”Vad har du gjort, Sören?” sa Alice.

Då knep han ihop munnen och bestämde sig för att aldrig säga någonting mer i hela sitt liv.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22