Tornet

Mar 19th, 2009 | By | Category: 2009-1, Novell

Av HILLEVI WERRING

– Dom är bara för jävliga, alltså!

Killen hade rest på sig nu, en aning ostadig på benen, och viftade vilt med ölflaskan i näven. Den flaskan var helt klart inte hans första för dagen, tänkte jag och kände att jag snörpte på munnen på ett sådant där sätt som jag egentligen avskydde.

– Jag säger bara det, fortsatte han, dom tar ju snart ifrån oss vårt eget land, ju! Dom skulle bara ha stryk, det skulle dom, bara så här!

Han viftade med ölflaskan som om han just slog in en högerkrok i en boxningsmatch.

– Och det vet man ju, lata och tjuvaktiga är dom hela bunten! Och kosovoalbanerna och negrerna är allra värst!

Här såg han sig omkring som om han ville försäkra sig om att det inte fanns några sådana i närheten, och jag fick en stark känsla av att det inte var för att han var rädd att såra någon utan för att han helt enkelt ville undvika att få på käften. Hans blick stannade för en sekund på en färgad man i randig t-shirt. Denne såg förvånat upp men återgick snabbt till Expressens sportsidor.

De andra två killarna i sällskapet muttrade instämmande, fast den ene tittade en smula generat mot oss andra i väntsalen. Den förste gjorde en svepande gest med armen som om han tog emot folkets hyllningar och satte sig ner igen.

Jag skämdes för att jag inte sa något och hoppades att deras buss snart skulle komma och att de skulle åt ett helt annat håll än jag, men när det var dags reste de sig och lyfte upp den kvarvarande danska ölen och gick ut de också.

De satte sig allra längst bak i bussen, så jag slapp se dem.

Jag stoppade hörlurarna i öronen och satte på Da Vincikoden.

När vi var framme hade jag fullständigt glömt bort min irritation.

Herregud, han var väl bara liten och osäker och ville impa på dom andra! Egentligen var han rätt söt, antagligen högst 17 år, liten och ljus med en torshammare av silver i en rem om halsen och en tatuering i form av en skorpion på ena axeln. Det skulle väl bli folk av honom också så småningom!

Det var egentligen ingen sommarvärme alls att tala om fast det var i början av juli, men det hade jag varit förberedd på. Jag hade tagit med mig både ylletröja och regnställ för veckan vid havet.

Det var en kombinerad semester och nostalgitripp jag stod i begrepp att göra, för det här var den badstrand där mina föräldrar och jag hade tillbringat så många loja sommardagar när jag fortfarande var så liten att jag blev skjutsad på mojans cykel.

Jag skulle läsa, höra radio, tänka och kanske skriva en smula, men framför allt skulle jag gå
promenader, dels till samhället, dels längs stranden.

Stugan jag hyrt visade sig vara perfekt. Den låg på samma tomt som boningshuset men avskild från det genom en rejäl häck, och den låg bara några hundra meter från havet!

Värden på stället kom över för att höra att allt var i sin ordning. Han var i trettiofemårsåldern och såg trevlig ut. Jag försäkrade att jag var helnöjd, och han sa, att om det var något jag behövde, var det bara att ringa på. Han berättade att han egentligen inte bodde här men att han tillbringade en hel del tid i huset.

– Det var mina föräldrars ställe, sa han. Min syster och jag var alltid här på somrarna när vi var små.

Redan första kvällen
gick jag ner till stranden. Dagen hade varit rätt grå, och det hade faktiskt regnat en smula när jag kom fram, men nu sken solen och målade topparna på de höga furorna i lila och orangebrunt! Sanden var ännu vitare än jag mindes den, och vattnet var kristallklart.

Jag bestämde mig för att gå så långt jag kunde komma norrut och tänkte mig att jag kanske skulle kunna runda hela udden. Men plötsligt var det tvärstopp.

Ett staket löpte från sanddynerna och flera meter ut i vattnet och en gul skylt talade om att det var förbjudet att passera här mellan 15/3 och 30/9. Det var ett fågelskyddsområde. Sjutton också!

Min besvikelse var stor men ändå skulle jag inte kunna tänka mig att trotsa förbudet, inte av rädsla för böterna men med tanke på alla häckande fåglar. Det fanns väl antagligen en anledning till att man hade spärrat av.

Längst ner på skylten stod det att det trots förbudet var tillåtet att gå stigen till fågeltornet.
Jag hade inte sett något fågeltorn! Det syntes inte alls här nere från stranden, och jag blev nyfiken.

Om jag gick dit, skulle jag ju ändå kunna få en uppfattning om hur det såg ut därute!

Jag vek av vid staketet och gick inåt land. Det var lätt att hitta stigen, men jag såg fortfarande inget fågeltorn. Stigen slingrade sig genom höga snår av vass och sjögräs, och det var omöjligt att se mer än ett par meter framåt.

Knotten var besvärliga. De stod som små moln som man var tvungen att passera, eftersom stigen var så smal.

Plötsligt fick jag syn på någon som gick före mig på vägen till tornet, det var bara en glimt innan han försvann bakom sjögräset igen, men en stark och obegriplig rädsla grep mig där ute på udden.

Jag funderade på att vända om men intalade mig att det vore idiotiskt när jag nu kommit så här långt! Jag fortsatte alltså framåt på de utlagda spångarna men gick lite långsammare än tidigare.

Till sist dök tornet plötsligt upp framför mig. Mannen som gått före mig å stigen syntes inte till. Rädslan kom tillbaka. Jag stannade nedanför tornet och gick sedan runt det på de tre sidor jag kunde nå nerifrån. Inte ett spår!  Han kunde inte ha tagit någon annan väg, eftersom det var helt oframkomligt, han måste finnas uppe i tornet!

Tänk om han låg på lur däruppe och skulle kasta sig över mig när jag kommit uppför trappan! Men jag kunde ju inte bara bli stående nedanför när jag gått hela den här vägen!

Jag vågade knappt andas när jag sakta klev uppför de tjugofyra trappstegen.

Det stod en man med ryggen mot mig och tittade ut över havet genom sin kikare. När han hörde mig komma vände han sig om, och jag kunde lättad konstatera att det var en helt vanlig, medelålders man som tycktes vara där av fullständigt legitima skäl, nämligen att titta på fåglarna i det kringliggande lagunlandskapet och i havskanten.

Han hälsade och vi pratade lite om vädret som man ju nästan alltid gör med främlingar och om stället vi befann oss på. Det fanns en hel del fåglar både i lagunen och i havet och jag saknade Leifs kikare, som han brukade erbjuda mig att låna när jag skulle iväg någonstans.
Mannen vände ryggen mot mig och fortsatte att titta.

Jag gick tillbaka först och kunde inte förstå varför jag känt mig så obehaglig till mods på vägen dit.

Den kvällen somnade jag tidigt med den friska havsdoften kvar i näsborrarna.

När jag vaknade förstod jag först inte var jag var. Det var kolsvart ute och det tog en stund innan jag hörde sirenerna som slitit mig ur min sömn. Jag tände läslampan och tittade på klockan. Den var 01:05.

Jag klev i jeansen och en rejäl tröja och tog på mig sandalerna. Var hade jag nu lagt nyckeln? Jovisst, ja, den hängde på kroken bredvid dörren. Jag låste upp och gick ut på stenplattorna.
Det hade tydligen regnat igen, plastbordet och stolarna var våta, men det var nästan klart nu, och månen tittade fram bakom en tallkrona. Värdfolkets gråa bil stod på parkeringen.

Sirenerna hördes lite längre bort nu. Jag gick ut på vägen. Det stod flera människor där, de flesta lika yrvakna som jag själv, verkade det.

–  Jag tar bilen, sa en kvinna, är det någon som vill åka med? Jag gick fram till henne.

– Vill du? frågade hon.

Jag nickade.

– Kom igen då!

Medan vi körde mot udden pratade hon oavbrutet.

– Jag undrar var det brinner, sa hon. Vi får väl hoppas att det inte är någon av ålabodarna eller något bostadshus. Jag heter förresten Marianne, vad heter du? Jag presenterade mig.

– Sommargäst? sa hon, ja, här är fint, om man nu inte är så mycket för hålligånget ute vid dansrestaurangen! Har du varit här förr? Vet du om att de till och med har en sorts spelhåla därute?

Det fanns flera brandbilar på parkeringen. Och den här gången syntes tornet ordentligt. Det stod en kvast av lågor och rök rakt upp mot natthimlen.

Marianne kippade efter andan.

– Herrejesus, det är fågeltornet som brinner! Hur ska det nu gå med alla svanarna?

Vi ställde bilen och gick närmare. Det var många nyfikna som tagit sig dit fast det var mitt i natten. Brandsoldaterna rullade slang och poliserna som också var där försökte mota bort oss åskådare så att vi inte skulle vara i vägen.

Jag lät blicken glida över alla de nyfikna ansiktena. Mannen jag träffat i fågeltornet stod under en tall och tittade mycket sammanbitet mot eldkvasten. Det såg ut som om han grät. Jag nickade mot honom, men han verkade inte känna igen mig.

Och var det inte den lille rasisten och hans polare, som satt kring en falnad engångsgrill omgivna av ett berg av tomflaskor en bit bort? Han såg trött ut nu och var alldeles tyst. En av kompisarna stirrade fascinerat mot brandplatsen.

– Faan, vad det brinner, ropade han uppsluppet, nu får väl dom där loppiga pippisarna det riktigt varmt och skönt? Det kanske blir kokt svanägg till frukost, Adde, eller vad säger du?

Han tittade förhoppningsfullt på killen med torshammaren, som tydligen var Adde.
Adde glodde surt på honom.

– Håll käften, sa han, det är nog inte läge……

– Jamen, förlåt då! sa den andre med tillgjord underdånighet i rösten. Ska vi inte dra snart förresten? Det blir antagligen inte roligare än så här.

Plötsligt blev det en febril aktivitet bland brandmän och poliser. Från en ambulans som precis hade anlänt tog man ut en bår, och två ambulanskillar försvann med den in bland vassen .

Det gick ett sus genom ledet av åskådare. Det hade tydligen varit någon där!

Jag började må illa. Egentligen skulle jag vilja gå tillbaka nu, men nyfikenheten tog överhanden.

Efter något som verkade en evighet kom männen tillbaka med sin bår. Den var tom! Det gick en suck av lättnad genom skaran av människor. Falskt alarm, alltså!

Förmiddagen därpå gick jag in till samhället, eftersom jag behövde handla. Vid kiosken skrek
löpsedlarna ut nyheten om branden.

MORDBRAND I SEMESTERPARADISET
stod det och sedan det ofattbara:

INVANDRARFLICKA OMKOM.

Men dom hade ju kommit tillbaka med en tom bår!

Jag köpte tidningen och förstod snart varför de hade gjort det. Flickan hade varit svårt bränd men hade identifierats med hjälp av ett guldhalsband. Hon hade varit sex år gammal.

Vad hade hon haft att göra därute i fågelskyddsområdet? Och så sent på kvällen!

Det kunde knappast ha varit hon själv som tänt på, ungar orsakar gräsbränder av slarv och äventyrslystnad, men ett många meter högt torn av prima virke, det eldade man inte bara upp så där!

Någon hade dödat henne, det var den enda förklaring jag kunde se, och jag begrep genast vilka det var. Rasisterna, naturligtvis, han med torshammaren och hans trevliga polare! Och efter mordet hade de tuttat eld på alltihop för att dölja eventuella spår! Jag måste berätta det för polisen!

När jag kom in till samhället letade jag upp en telefonkiosk och ringde polisen i stan.

En ung man svarade och jag sa, att jag hade ett tips om branden. Han frågade om mitt namn och vilka iakttagelser jag gjort. Efter en liten stund avbröt han mig.

– Men man behöver väl inte vara en mördare för att man inte gillar utlänningar! sa han häpet. Jag tror att de flesta här i Skåne tycker att det kommit för många de sista åren!

Jag baxnade. Visserligen hade jag hört om polisrapporten angående Klippanmordet, hur polisen inte vid något enda tillfälle nämnt den avlidnes namn men däremot ett tjugotal gånger skrivit ”sagde neger” om den unge man som helt oprovocerat blivit mördad av några andra lika unga män som inte gillade utlänningar.

Jag vet inte riktigt, hur samtalet avslutades, men jag var störtilsk och hade fått ont i huvudet.
Resten av den dagen läste jag en tjock deckare av Elisabeth George medan regnet skvalade utanför rutorna.

Morgonen därpå promenerade jag till flickorna i kiosken, köpte tidningen, en glasstrut och en liter jordgubbar från en lokal odlare. Löpsedlarna ropade ut att det rört sig om ett mord och att en känd pedofil satt anhållen. Mannen bodde i närheten och var en hängiven fågelskådare. Han brukade besöka tornet en eller två gånger varje dag under säsongen.

Min obehagskänsla från mitt besök i tornet kom tillbaka. Tänk om det var han? Det sägs att pedofiler är vanliga, välanpassade människor och att omgivningen oftast blir förbluffad när någon avslöjas.

I tidningen fanns ett foto av den lilla flickan. Hon blickade förtroendefullt mot fotografen med pigga ögon. I halsgropen blänkte halsbandet. Det var ett filigransarbete i form av det som kallas för ”Fatimas hand”. Just ett bra skydd! tänkte jag och kände mig ledsen.

På mittuppslaget fanns fler detaljer. Man hade hittat rester av en vit balettklänning på flickan. Någon hade tydligen klätt på henne den antingen före eller efter mordet. Reportern skrev något smaklöst om ”Den döende svanen”. Jäkla hyenor, tänkte jag och la ifrån mig tidningen.

Dagen innan jag skulle resa hem gick läslampan över soffan sönder. Jag hittade ingen reservlampa i något av skåpen, så jag gick över till boningshuset för att höra om de hade någon.

Det tog en stund innan det öppnade, så jag trodde att han var ute, men till slut hörde jag steg innanför dörren. Han såg yrvaken ut och var röd i ögonen trots att det var mitt på eftermiddagen, och jag undrade, om jag störde.

– Nej då, sa han, jag höll på med datorn bara, kom in för all del!

Jag klev ur trätofflorna och gick efter honom in i ett ljust kök.
– Jag vill inte störa, sa jag, jag vill bara höra om du har någon glödlampa. Den andra gick sönder.

Han stod med ryggen mot mig och kliade på några myggbett.

– Vill du ha kaffe? undrade han.

Jag ville egentligen bara komma tillbaka till Karin Alvtegens bok, men jag ville inte heller verka oartig.

– Om du själv vill ha, sa jag alltså.

Han vände sig om och såg glad ut.

– Jag kan tina några bullar också, sa han ivrigt.

Jag tänkte på mina fåfänga försök att minska kaloriintaget för att svälta mig i mina snygga byxor från förra sommaren, men jag suckade och tänkte att det väl gick lika bra att börja i morron som idag.

– Sätt dig, sa han och pekade mot den gamla kökssoffan.

Jag rundade bordskanten och gick fram till den. I vänstra hörnet fanns en beige liten teddybjörn med anmärkningsvärt smala ben. Det borde väl inte ha varit något konstigt med det, men den här teddybjörnen hade en väldigt knepig utstyrsel. Den var klädd i en vit balettklänning med sidenliv och tyllkjol och hade vita balettskor på tassarna. De mörka knappögonen såg oseende men samtidigt på något sätt plågat på mig. Det var ju inte direkt normalt för en nalle att se ut på det viset!

Mannen hade vänt sig om.

– Jag ser, att du tittar på Lucy, sa han, ja, hon är väl lite speciell, kan man tycka. Min syster älskade balett, och det här var hennes, därför har jag inte kunnat göra mig av med den under alla dessa år!

– Din syster, sa jag, är hon……?.

– Ja, sa han, hon dog, när hon bara var sex och ett halvt år gammal. Det var en olycka, hon omkom i en brand.

Plötsligt kom rädslan ikapp mig igen.

Han såg forskande på mig.

– Ja, sa han, jag ser, att du förstår. Ibland krävs det ett offer för att jämvikten ska kunna bibehållas.

Utanför närmade sig sirener.

– Jag har bett dem att komma, sa han lugnt. Men det skulle kännas skönt, om du ville stanna, tills det är över.

Utan att darra på handen hällde han upp kaffet.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22