TJYVEN

Dec 23rd, 2010 | By | Category: 2010-4, Novell

Novell av Gunnar Bernstrup

Detta är en novell ur Gunnar Bernstrups nyligen utkomna Kullerbyttabingbång, som har recenserats av Jean Bolinder: http://www.dast.nu/recension/kullerbyttabingbang.

Gunnar Bernstrup har en egen webbsida. http://www.bernstrup.se/ där det också finns en länk till hans blogg.

Boken har getts ut på Soleka förlag: http://www.soleka.se/soleka_forlag/Boktitlar.html

—————————————————————————-

– Va i helvete sysslar du med tjyvajävel?!

’Sjöbjörn’ reste sig häftigt, samtidigt som han ropade så alla i närheten av baren hoppade till i rena förskräckelsen. Han stötte till det lilla bordet vi satt kring så glasen som trängdes där tappade fotfästet och föll kors och tvärs medan han själv vräkte sig mot den okände, skyggt luggslitne gästen som häckat en stund på gaveln vid bardisken på vårt vattenhål.

– ’Sjöbjörn’! Va fan sysslar du med? Christer tittade förtvivlat på sina nersölade byxor och slog ut med armarna i en uppgiven gest.

’Sjöbjörn’ hade annat att tänka på än att svara honom.

Varför kallade vi honom ’Sjöbjörn’? Han hette Björn och han var sjöman, så det föll sig naturligt. Riktig sjöman, var han noga med att själv poängtera. En sådan som kan en sjömans jobb och har seglat med riktiga båtar över de stora haven.

– Ingen jävla färjependlare mellan Tyskland och Sverige, som han brukade håna ’Matrosen’, när denne någon gång tittade in.

Vi hade sanning att säga knappt lagt märke till den okände.

Det var väl bara en sån där figur som dyker upp från ingenstans och möjligen får oss att undra hur han har lyckats hitta just vårt ställe där alla annars kände till varandra.

Det var fredag kväll. Jag hade stannat kvar alldeles för länge efter vårt eftermiddagssamtal. När sedan Christer och de gamla stamgästerna dök upp och ingen väntade på mig där hemma, kom jag inte för mig att gå.

Lönehelg, mycket folk med pengar på fickan och hög volym på samtalen. Den okände hade glidit in, serverats den öl han beställt och placerat sig vid barens kortända, alldeles intill de krokar där våra ytterkläder hängde i lager på lager. Det var i januari och där ute rådde den skånska, fuktiga, snåla och in i märgen isande, blåsiga vinterkylan.

Den okände reagerade snabbt och försökte smita som en som hade gjort det förr.

Men ’Sjöbjörn’ blockerade effektivt vägen och lyfte honom med ett grepp i rockkragen.

– Du din jävel!

Hade inte Bert-Ove reagerat snabbt och gått emellan, hade ’Sjöbjörn’ förmodligen slagit killen blodig och livlös. Sådan var hans styrka. Det hade vi tidigare förstått utan han behövt visa det. Han hade berättat om slagsmål och nätter i finkor han hamnat i världen runt när det onda ögat slagit till, även om han lindat historierna med jovialisk jargong. Men nu fick vi en brysk aning om vad som kunde hända när raseriet tog över.

Alla samtal hade stannat av. Anna hade ryckt ut med borste, skyffel och handdukar och utspilld öl, cider och sprit torkats upp. Tomma och trasiga glas samlats in. Ytterligare någon hade gjort en tveksam ansats att gå emellan när faran verkade vara över.

Själv hade jag suttit skyddad längs in i vrån mot en vägg och hållit mitt glas i handen när tumultet började. Bert-Ove såg sig omkring.

– Sätt er! röt han till ’Sjöbjörn’ och de andra som rest sig. Han var den ende som kunde avstyra slakten. Den ende ’Sjöbjörn’ respekterade i situationen. Bert-Oves pondus rådde han inte på även om han försökte.

– Lugn för fan! gormade han. Nu ska vi reda ut det här som män.

’Sjöbjörn’ släppte taget.

Bert-Ove tog tag i den okände, drog med honom och placerade honom bredvid sig i soffan och bad Anna ställa in nya öl när bordet väl var avtorkat. Han la sin arm om den okände. Gesten var faderligt vänlig, men greppet gav inga alternativ. ’Sjöbjörn’ kokade fortfarande av ilska, men satte sig ner. Framåtlutad, hotfull. Beredd.

– Den jäveln snodde min plånbok!

Bert-Ove tystade honom.

– Lugn, sa jag. Jag har också gått på sjön och slagits i hamnar långt hemifrån, det vet du. Nu ska vi ordna upp det här.

Han vände sig till den okände.

– Vad heter du?

Svaret kom nästan viskande.

– Jonny.

– Jonny. Bert-Ove smakade på namnet. Jag vet några Jonny som det gått riktigt illa för, men också några riktiga kämpar. Vad är du för en Jonny, Jonny?

– En tjyvajävel! gapade ’Sjöbjörn’.

– E du en tjyvajävel Jonny? Bert-Oves grepp hårdnade och Jonny gjorde en grimas. Han ville protestera, men vågade inte.

– Ta fram plånboken din helvetes tjyvajävel!

’Sjöbjörn’ fortsatte gå på.

– Lugn, sa jag! Bert-Ove tystade honom på nytt.

Jonny tog fram en plånbok och la den på bordet.

– Det är ju min, sa Christer och drog till sig plånboken och räknade pengarna. Inget fattades.

– Du är ingen fin människa, Jonny, sa Bert-Ove leende. Försöka smita ifrån din öl utan att betala och dessutom med någon annans plånbok. Det är inte bra. Men du ska få en chans. Vet du vad vi ska göra?

Jonny flackade med blicken.

– Jo det ska jag berätta. Nu ska vi supa dig riktigt full och sen ska du berätta. Ja du får gärna börja direkt. Berätta varför du blivit den du är. Ta god tid på dig. Ta för dig. Drick. Tänk inte på vad det kostar, jag bjuder. Men jag vill veta allt om dig. Allt. Du kan kanske få oss att tycka synd om dig. Sen får vi se om vi kan hjälpa dig. Om vi vill. Du kanske rentav får en anställning. Du vet … Han drog medvetet på orden och såg sig omkring, …här finns det resurser. Du har inte kommit vart som helst i världen.

Jonny log ett misstroget, fladdrande leende.

– Skratta du, jag har haft med värre folk än dig att göra och haft med större busar att göra. Till och med gett dem en anställning. Nu är de fromma som lamm. Så sätt igång. Och fundera inte på att komma undan, för här får du sitta tills du är klar, om du så ska pissa på dig.

–Anna! Får vi in en vodka, den största du har, till vår nye kamrat. En åtta blir bra. En runda öl till övriga, mig inklusive.

Bert-Ove småskrattade och såg sig omkring. Han mådde bra. Nu var det han som ägde scenen.

– Jävla daltande, muttrade ’Sjöbjörn’.

– Har du gått på sjön, Jonny?

Jonny mumlade något ohörbart.

– Jag frågade dig en fråga, Jonny. Då ska du svara. Bert-Ove tog i igen och det verkade som Jonny gjorde sig beredd att säga något när Anna bar fram vodkan.

– En sexa får räcka, sa hon bestämt.

Bert-Ove räckte fram glaset.

– Svep den här innan du svarar.

Jonny tog emot glaset och tvekade.

– Svep den, sa jag.

Jonny gjorde som han blev tillsagd. Sex centiliter vodka försvann i strupen. Han gjorde en grimas och såg ut som om han behövde kräkas.

– Den var nog lite liten, log Bert-Ove. En till, Anna.

Jag drack ur min öl och gjorde en lam ansats av vilja gå, men mer öl hade kommit in och inte kunde jag väl tacka nej.

– Nå. Hur var det nu. Har du gått på sjön Jonny? Bert-Ove tog upp tråden igen.

Nä. Jonny hade inte gått på sjön i någon större utsträckning. Bara jobbat som diskare på båtarna mellan Malmö och Köpenhamn för länge sedan, men Bert–Ove tog snabbt över och berättade utförligt om sina upplevelser till sjöss. Vi andra hade hört det mesta tidigare, men nu hade han ju ny publik. Alltså skulle Jonny veta hur livets hårda skola fungerar och vem visste bättre än Bert-Ove som hade blivit både kölhalad och akterseglad på samma gång.

– Jag har min själ fått syfilis och gonorré i fler hamnar än du kan stava till. Fått på öronen av berusade kaptener och sneögda styrmän, seglat upp och ner genom tropiska vindar, monsuner och polarstormar och blitt nerslagen och rånad och lurad innan jag lärde mig vad som gällde. Det har varit ett helvete. Titta! Ser du tatueringarna? Var och en har en historia som skulle få dig att baxna.

Han pekade på underarmarna och knäppte sen upp knapparna i skjortan och blottade en fullriggare.

– Det har varit ett helvete, men jag har lärt mig ta hand om mig. Och jag har lärt mig att mina grejor är mina grejor och andras grejor är andras grejor. Vad har du lärt dig? Var har du lärt dig att stjäla andras pengar?

En timme senare hade Bert-Ove hunnit berätta om sin karriär som brottare, stridspilot, rallyförare, kock och skogshuggare. Honom hade ingen chans att överträffa. Jonny hade inte sagt så mycket trots flödet av vodka men när Bert-Ove började berätta om sin uppväxt i fattigkvarteren där han, trots motstånd och förpliktelser gentemot fem syskon, lyckades ta sin examen, brast någonting. Jonny började gråta.

– Det var så det började, hulkade han fram.

– Vaddå? Började det med en knappenål där hemmavid?

– Ja.

– Slå den jävelen på flabben! ’Sjöbjörn’ hade för länge sedan tappat tålamodet och ägnat sig åt andra samtal, men nu vaknade han till och tyckte det var dags för lite handling.

Bert-Ove tystade honom på nytt.

– Nu tar vi den lille bollen. Förresten var det inte din plånbok han snodde.

– Det kunde vatt.

– Ja, ja. Du ska få din chans om vi inte får bukt med den här unge mannen. Han vände sig mot Jonny och fortsatte med sin lenaste röst.

– Men det får vi. Jonny. Du ska veta att jag också har stulit när jag var barn. Du ska inte tro att du är ensam. Jag var fan ta mej den värsta småtjuven av alla och hade inte min faster ryckt mig i öronen så de nästan höll på att gå av, vet man aldrig hur det hade gått. Ska jag berätta för dig vad jag gjorde?

Jonny hulkade till svar.

– Jag stal från min far. Det du! Det värsta man kan göra. Jag stal från min far som söp och jag stal från min mor som behövde pengarna för att ge oss mat. Och vad gjorde jag för pengarna? Köpte skit. Godis och biobiljetter, det var vad jag gjorde.

– Jag med. Jag lärde mig av en kompis, svarade Jonny. Han berättade att det var så lätt. Att hans pappa aldrig visste hur mycket pengar han hade på sig. Sen lurade min kompis ut tanten som satt i biljettluckan till ett tivoli. Han la sig ner och skrek som om han fått nått anfall. När hon var på väg ut skyndade han sig upp och snodde pengar ur växelkassan utan att hon märkte nåt. Sen satte han sig ner och grät när hon kom, men sa att det kändes bättre. Hon tyckte synd om oss, så vi fick gå in gratis. Vi använde pengarna till godis och skjuta prick. Sen blev hon misstänksam och kallade på ägaren och han ringde polisen. Dom stod och väntade på oss när vi skulle smita ut. Sen fick jag sluta skolan.

– Nämen Jonny. Det var ju länge sedan. Det måste ha varit mycket, mycket länge sedan. Sånt där har väl alla råkat ut för, men inte fan har de fortsatt vara tjuvar för det. Hur gammal är du?

– Fyrtiotre.

– Har du varit tjuv i tjugo, nä trettio, år?

– Bara ibland.

Han började gråta. Nu hade de inre kranarna öppnats. Han berättade om sin väg ut i livet, om nya chanser efter skolan, om kvällskurser och misslyckanden, en mor som aldrig förlät, om försök att bilda familj, om skilsmässa, socialen och tillkortakommanden.

Och han fortsatte gråta.

Bert-Ove reste sig upp, bad Anna sänka musiken och höjde rösten för att få uppmärksamhet hos de runt bardisken som hade tappat intresset för utvecklingen långt innan.

– Vår kamrat här stal hemma när han var liten. Hur många här har inte gjort det? Svara nu ärligt.

En besvärande tystnad bredde ut sig.

– Det har för katten inte med saken att göra, protesterade ’Långe Lars’.

– Jo det kan du ge dig fasen på att det har. Vi ska inte tro att vi är så jävla fina bara för att vi fått fatt i en stackars jävel som försökt sno Christers plånbok. Vi kunde min själ ha hamnat där alla. Björn! Har du aldrig snott en krona?

’Sjöbjörn’ såg besvärad ut.

– Det är väl en jävla skillnad. Och jag håller med. Vad fan har det med saken att göra.

– Precis, muttrade Christer och en blondin jag aldrig lärde mig namnet på fnittrade nervöst.

Rutger, som hade bott några år i Mexico, ropade något upprört på spanska som ingen kunde förstå och Jonnys gråt började övergå i ylande.

– Nu börjar det här gå lite väl långt. Lägger ni inte av, stänger jag direkt, bröt Anna av.

Bert-Ove satte sig.

– Det är lugnt. Det är härligt att omge sig med så många ädla, renhåriga kamrater. Vita som lamm. Han lät blicken glida runt över var och en. Ni är unika! sa han. Får vi en sista omgång öl runt bordet. Vodka till vår tjyvakamrat och vars en Gammel Dansk till alla övriga, fina människor.

– Vem fan är det nu som är bov? protesterade Sjöbjörn. Här snor en jävel en plånbok och sen är vi plötsligt misstänkta allihop verkar det som.

Ölen och spriten kom in. Anna såg bister ut, men insåg att tillskottet i kassan var fördelaktigt och gav Bert-Ove ett snabbt leende när han räckte över sitt Visakort i en vikt hundralapp.

– Jonny. Du ska få en chans till här i livet, sa Bert-Ove. På måndag ska du komma till mig på mitt lilla företag, så ska vi se vad vi kan hitta på. Det finns säkert uppgifter. Du ska få känna att du lever. Hårt och skitigt blir det och dom du ska jobba med kommer att skrämma livet ur dig när du ser dom, men det är ett jobb. Men först ska jag ha fullständiga uppgifter om dig. För kommer du inte på måndag, ska jag min själ och hjärta se till att hämta dig och då blir det inte nådigt. Sen säger jag skål på er övriga och sen dricker vi lugnt och städat upp och så kan var och en gå hem till sitt och somna, om det går, med rent hjärta och tänka på allt fint och rätt och ärligt man gjort och sagt. Och så ska även jag göra.

Han höjde glaset och log sitt bredaste leende.

– Och fan vet om inte jag är den värste lögnaren av oss allihop. Skål!

Jonny fumlade fram sin egen plånbok och drog fram ett körkort och försökte berätta var han bodde. Han hade svårt att förklara så det gick att förstå, men till slut kom alla uppgifter på plats. Bert-Ove stoppade körkortet i sin bröstficka.

– Så du är betrodd med körkort? Det var inte dåligt. Det behåller jag tills vi syns nästa gång. Nu ska vi bara se till att du kommer hem ordentligt. Raka vägen så du inte frestas till fler dumheter eller blir nerslagen på vägen. Du ska ju börja göra nytta på måndag. Det står en taxi där ute. Den tar vi.

Han baxade upp Jonny och lutade honom mot ytterdörren.

– Jag ska bara klä på mig. Försök inte smita.

Han behövde inte oroa sig. Jonny kunde inte smita någonstans. På vägen ut gav Bert-Ove ’Sjöbjörn’ en bestämd klapp på axeln och fick en uppgiven gest till svar.

– Så säger dom att brott inte lönar sig. Man blir fan i mej rent apatisk. Det är det som gör en så förbannad, muttrade han när Bert-Ove dragit igen dörren efter sig.

– Det blev i alla fall en billig kväll, sa ’Långe Lars’ och log fånigt.

Vi drack ur efter hand och troppade av åt olika håll i januarinatten. Jag slog sällskap med Christer över torget. Han skakade på huvudet.

– Det var den konstigaste anställningsintervju jag någonsin varit med om.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22