Tjelvar från Wäta utby

Oct 14th, 2020 | By | Category: 2020-10 okt, Novell

Anders Blomström

 

ANDERS H BLOMSTRÖM har nu kommit med en andra medeltidsdeckare med stadsfogde Botulf Kattlund som huvudperson, Smutsiga hjärtan. Lär recensionen. Här ett avsnitt ur boken som berättar lite om dess andra huvudperson, Tjelvar Pavaldson.
___________________________________________________________

Farfar Jon ser inte en dag äldre ut än när vi sågs senast, tänkte Tjelvar. Det var på våren för två år sedan. Tjelvar skämdes vid tanken, trots att han suttit fängslad större delen av den tiden. Han måste se till att komma ofta, för Jon var gammal. Just nu satt gubben en bit bort och rev fjädrarna av en höna. Själv satt han och mindes besöket för några år sen.

***

Våren kom av sig den där vårvintern 1363. Regnet föll i dagar, iskallt och envist som om det vore sen höst. Till hälften upplösta fjolårslöv fick både människor och djur att halka runt i en slipprig lervälling.

Fukten, den kom ingen undan för vattnet rann in i husen, och hur mycket man än eldade gick det inte att driva bort vätan. Vattnet rann helt enkelt inte undan. Jorden orkade inte suga upp mer.

Till sist steg vattenytan i träsket som omgav den lilla utbyn. Ända tills byns enda brunn översvämmades av dyigt stinkande träskvatten. Närmaste rena brunn fanns i Wäta by i norr, men dit gick det inte att köra med byns enda kärra. Inte när vattnet stod högt på enda vägen genom myrmarkerna.

Men så började åskan dåna över det bördiga slättlandet nere i söder och de gamla började prata om väderomslag. Nästa dag sken solen igen. När dimman gled bort steg ångan upp från de uppvärmda agtaken. Träskvattnet sjönk undan. Leran stelnade. Livet blev möjligt att leva igen.

Men eländet med den översvämmade brunnen, det fanns kvar. Det skulle dröja veckor innan den lilla byn hade friskt dricksvatten igen. Byåldersmannen utsåg gamle Jon att rida bort till Wäta by för att hämta dricksvatten i lädersäckar. Det blev bestämt att Tjelvar Pavaldson skulle rida med. Han som var på besök hos sin farfar Jon.

***

Under ritten till Wäta by studerade Tjelvar en falk som snurrade runt varv efter varv högt över deras huvuden. Men den dök inte, fick inte syn på något byte. Njöt kanske bara av att följa luftströmmarna uppåt? Varv efter varv. Tjelvar undrade hur Gotland såg ut där uppifrån. Säkert en vacker syn. Måste se helt blåprickigt ut då hela Gotland var fullt av sjöar, träsk och sankmarker. Fast det som såg vackert ut för en falk, det var ett elände nere på marken, fullt som det var av myggsvärmar och knott om somrarna.

Myggen, inte bara farsoten, var det som fått Tjelvar att lämna den lilla namnlösa träskbyn för Visby för många år sen. Wäta utby blev byn kallad, om den nu någon gång måste få ha ett namn.

De red tyst, farfar Jon först och Tjelvar sist. Jon var gammal så det var han som skulle inleda samtal. Men då Jon var nästan döv blev inte mycket sagt. Samtal med Jon slutade numera lätt i en massa ”Va?” och i en del missförstånd. Två år hade det gått sedan Tjelvar lämnade sin tjänst hos Tyska orden. Att Tjelvar numera var en känd och smått förmögen man, det förändrade inget. Inte här i Wäta utby. För här i byn var han inget mer än Jons sonson. Så Tjelvar fick finna sig i att rida bakom sin farfar och hålla sin mun tills han blev tilltalad.

När de kom fram till Wäta blev det Tjelvar som drog i brunnsstången medan Jon höll lädersäcken med sina darriga gammelmanshänder. Det blev Tjelvar som fick hälla upp vattnet från hinken, och det blev han som lyfte upp och knöt fast säckarna. Sedan började återfärden. Jon först, Tjelvar bakefter.

När de plaskade fram på den översvämmade vägen mellan två kärr, muttrade gamle Jon:

”Vattnet har snart dragit undan.”

”Va?” retades Tjelvar.

”Va?” svarade gamlingen.

”Vattnet har snart dragit undan”, sa Tjelvar.

”Va?”

Mer blev det inte sagt under den ridturen. Fast helt säker på vem som drivit med vem, det var Tjelvar inte. För det kunde man aldrig riktigt veta med Jon.

***

Förra gången han red med farfar Jon hade varit våren 1361, några månader innan dansken klev i land en bit bort mot väster, i trakten av Klintehamn. Själv hade Tjelvar hunnit resa till sin nya tjänst hos Tyska orden, då när dansken kom. Tur det, för om han varit kvar hade han nog varit död nu. Om han kände sig själv rätt. Då hade han antingen stupat utanför muren i Visby, eller bredvid Jon vid Ajmunds.

Jon hade sårats men överlevt de blodiga försvarsstriderna vid Ajmunds bro, där borta vid Mästerby. De strider som kostat så många gutar livet. Brandskattningen av landsbygden efter danskens seger, även den höll på att kosta Jon livet. Myggsvärmarna hade skyddat den lilla byn där ute i träsken från fienden mer än en gång, men inte den där gången. Nej, många hade dött då på förhösten, när dansken hittade den lilla obetydliga utbyn och försökte bränna ner den. Mest för att skrämma de rika bönderna borta i Wäta by till att plocka fram det de gömde undan.

En som höggs ihjäl av danskens inhyrda tyskeknektar var Tjelvars yngre bror, Las Pavaldson. Redan dagen efter illdådet hade rikebönderna i Wäta letat fram det begärda och lämnat över det till dansken.

Det som räddade livet på många den gången var att byns folk gömde sig ute i träsken. Och agen i taken räddade det mesta av byn från att brinna ner, för ag höll kvar vätan och brann inte så lätt. Fukten från en lätt regnskur några dagar tidigare hade räckt till för att skydda mot elden, trots den ovanligt varma sommaren.

Gömstället i höladorna ute i träsken och myrmarkerna räddade livet på hans mor. Hans älskade mor från Sörve, den långsmala ön som stack ut mot sydväst från Ösel i Rigabuktens mynning. Men vad hjälpte det att hon räddat livet, då? Svälten hade ändå tagit hennes liv under den hårda vintern som följde efter brandskattningen. För att dansken tömt byns vinterförråd. Så en bror och en mor, det hade dansken tagit ifrån honom för två år sedan.

Den lilla mer eller mindre namnlösa by Tjelvar kom ifrån där ute i träsken, den hade drabbats ännu hårdare tio år innan dansken kom. Det hade inte bara varit hans far Pavald Jonson som dog i stora farsoten, då när stora döden härjade som värst på Gotland. Den där vidriga farsoten med sina stinkande bölder och med sin blodhosta. Även hans älskade farmor Ramune från Palanga hade mist livet den gången.

Fast då hade det inte bara varit döden som tömt byn från folk, för många av de som överlevde farsoten välkomnade möjligheten att fly från fattigbyn för att bosätta sig på övergivna gårdar i bördigare trakter. Farsoten som var de mångas förbannelse, den var även någras välsignelse. Till sist även Tjelvars.

Den ende som inte flytt de danske 1361, utan stannade kvar inne i själva utbyn, och ändå överlevde illgärningarna, det var hans farfar Jon. Han med sitt långa vita hår och sina buskiga ögonbryn. Han som var så vördad bland de familjer som fanns kvar i byn, att knappt ens någon vågade ifrågasätta honom. Redan då var han krumböjd och lomhörd, men det hade inte hindrat honom från att stå där och vråla ut sin vrede över att de dräpt hans sonson Las, när danskens hyrda knektar kastade upp brandfacklor på agtaken.

Ändå hade ingen rört honom. Hans krumböjda vrede verkade märkligt nog ha räddat livet på honom den där helvetiska dagen. Kanske för att knektarnas danske befälhavare inte själv tog del i illdådet, utan bara satt tyst på sin häst och stirrade på den ilskne gamlingen. Kanske var det helt enkelt den sorgsna ledan i blicken på deras befallningsman, som gjorde att ingen av danskens knektar rörde den krumma gubben.

***

Tjelvar hade köpt sig en gård vid förra besöket, sextiotre. En välhållen gård i själva Wäta by, inte långt från hans farfars gamla storgård. Där på gårdsplanen satt gubben stolt och rak, och rev fjädrar av en höna.

Jon skulle få dö där på Tjelvars gård. Skulle få fortsätta sköta den som sin egen så länge han orkade. Jon var fri från myggen och stanken från träsket en bit bort, där i den namnlösa byn som ibland kallades för Wäta Utby. En by som numera låg helt öde.

Var det kanske för sin farfars stora kärleks skull som han hjälpte Kestutis fly, då för fyra år sedan? Som ung seglade Jon ofta till Klaipeda i sydost. Där hade han förälskat sig i en av eldvakterskorna hos elddyrkarna i Palanga. Men en eldvakterska kunde inte ge sig till en man, om man inte var furst Kestutis, vill säga. Furstar gjorde som de ville. Kestutis hade gjort eldvakterskan Biruté till sin. Fast den makten hade inte Jon. Så han gjorde eldvakterskans syster Ramune till sin kona istället. Hans älskade farmor.

Jon dyrkade fortfarande elden. Mest till minne av sin Ramune. Nästan lika ofta som han gick till kyrkan. Ingen sa något om den saken, inte ens prästen i Wäta kyrka. Prästen offrade själv till de väsen som bodde i bäcken intill hans hus. För så hade hans föräldrar alltid gjort. Och vem visste vad som hände om man lät bli?

Igår hade Jon och Tjelvar tillsammans offrat till eldguden Perun. För god skörd, och till minne av Ramune. Där på altaret under eken i skogen bakom Jons och Tjelvars gård i Wäta.

Jo, jag hjälpte Kestutis för min farfars stora kärleks skull. För min farmor Ramune. Men mest av allt gjorde jag det för de där nunnornas skull, tänkte han. De jag beordrades att våldta och sticka ihjäl av Albert av Saxen. Och så gjorde jag det för att kunna ge Jon en egen gård igen, så han slapp myggen och stanken från träsket borta i utbyn. Så han fick dö med hedern i behåll.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22