Spökdejting

Mar 19th, 2021 | By | Category: 2021-03 mars, Novell

Frågetecken

 

Novell av PÄR DUNGE

Denna pseudonym är flitig novellskrivare, detta är den femte i Dast. Om du vill läsa hans tidigare skriv författarens namn i sökrutan så får du träff (plus några andra också).
_________________________________________

Jag måste ha varit galen som lät mig övertalas att gå på den där fåniga spök-dejtingen. Hade det inte varit för Jarl, min spjuver till vän, så skulle det naturligtvis aldrig ha blivit av.

– Upp med hakan! uppmanade han. Du ska se att det blir riktigt kul.

Vi var på väg till en konsertlokal där jag aldrig tidigare hade varit. Ett kringresande företag hade hyrt in sig för sin så kallade spök-dejting. Nu handlade det inte om att hitta en partner utan mera om någon sorts frågesport. Gästen, i det här fallet jag, skulle få möta en person som klätt ut sig till spöke. Sedan skulle gästen via frågor försöka lista ut vem som gömde sig under det vita lakanet. Det krävdes att man beställde tid långt i förväg och utsåg en fadder. Jarl som varit den drivande i processen hade utsätt sig själv till detta. Jag antog att leken byggde på att han och företaget  samarbetade i valet av spöke. Om jag skulle ha någon chans att lyckas så behövde det ju vara en för mig bekant person. Och eftersom Jarl var inblandad befarade jag att det skulle bli en pinsam historia.

– Ja, snart är ju eländet över, konstaterade jag.

Jarl log ett roat leende.

– Jag gillar dit positiva tänkande.

Utanför konsertlokalen som vi nu nått fram till hade de ställt upp en stor skärm. Där stod: “Spök-dejting” och så fanns det ett målat spöke av barnsligare modell.

***

Jag avstod från att säga vad jag tyckte och följde med Jarl in genom glasdörrarna. I foajén blev vi mötta av en dam i kontorsaktiga kläder. Efter att hon hälsat oss välkomna fick jag spelets regler förklarade för mig.

Det hela var rätt enkelt. Inne i stora salen fanns ett bord med två stolar. Jag skulle gå in och sätta mig på den ena. Därefter skulle spöket komma in genom sceningången och slå sig ner mitt emot. Genom allmän konversation var det sedan min uppgift att ta reda på den maskerade personens identitet. Rena faktafrågor var dock förbjudna. Damen representerade företaget och skulle finnas med hela tiden för att kontrollera vårt beteende. Inget fusk fick förekomma.

– Lycka till! önskade Jarl.

Som tur var tilläts han inte vara med inne i salongen. Därmed skulle Jarl inte heller kunna vittna om hur jag gjort mig till åtlöje, ifall det nu skulle gå så illa.

Vi lämnade Jarl och begav oss in i ett kyrklikt  rum där det var högt till tak. Våra steg ekade när vi rundade de tomma publikstolarna och gick fram till bordet på andra sidan.

Eftersom det inte fanns någon anledning att dra ut på spektaklet intog jag genast min plats. Kort därpå hördes ett ljud bakom draperiet och in kom en vitklädd gestalt med solglasögon.

***

Spöket, eller vad man nu skulle kalla det, rörde sig långsamt och försiktigt. Förmodligen hade det svårt att se i sin utstyrsel. Den korta promenaden avlöpte dock utan problem och spöket kunde sjunka ner på sin stol.

– Hej, sade spöket.

Rösten var mörk och aningen raspig. Utan tvekan var det en karl.

– Hej. Jag antar att det inte går an och fråga vad du heter?

Vår övervakare hostade diskret.

– Nej, då blir det för lätt.

Personen lät inte helt ung. Axelpartiet var småkraftigt, likt det hos en man som var van att hugga i. Ännu hade jag ingen aning om vem det skulle kunna vara.

– Hur trivs du i vår lilla stad?

– Jo tack utmärkt, svarade den främmande herren och lät nu lite mera avspänd. Kanske var det nervositeten som började släppa.

– En del tycker den är lite tråkig.

Gestalten gjorde en avvärjande gest.

– Inte då. De som säger så är nog krogmänniskor. Och dessa gillar bara storstäder.

– Vad är det du uppskattar med den här staden? undrade jag och märkte att tävlingsinstinkten så smått började vakna hos mig. Jag ville verkligen avslöja spöket innan den utsatta tiden tog slut.

– Den är trevlig och så är det nära till naturen. Fiske är min stora passion. Om hösten plockar jag gärna svamp och på vintern åker jag skidor.

I ett försök att luska fram fler ledtrådar frågade jag:

– Hur är det med släkt och goda vänner? Är du social av dig?

Min bordskamrat funderade en stund.

– Jag är nog lite av en ensamvarg, påstod han sedan. Fast jag har varit gift. Min hustru dog tyvärr dock som ung. Mitt bästa sällskap är numera min hund. Vi går flera långa rundor varje dag och har det mysigt ihop.

Plötsligt tyckte jag mig känna igen informationen.

– Fiske, svamp, skidor, hund och en bortgången fru… Det påminner mig om min farbror Torkel.

– Bravo! berömde rösten bakom lakandet. Var det så enkelt.

Jag kände ingen segerglädje utan bara förvirring. Det fullkomligt snurrade i huvudet på mig.

– Men du kan ju inte vara Torkel.

– Kan jag inte? Hur menar du då?

Jag försökte få ordning på mina tankar.

– Farbror Torkel är ju död, stammade jag.

Figuren skrockade ljudligt.

– Ja självklart! Det här är ju en spök-dejting.

Efter att ha sagt detta började han skratta. Ett högt, obehagligt skratt som tycktes nå mig från alla håll av rummet samtidigt.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22