Sommarfest vid torpet

Apr 19th, 2022 | By | Category: 2022-04 apr, Novell

Tommy LöfgrenNovell av TOMMY LÖFGREN

Han är pensionerad men fortfarande verksam lokaltidningsjournalist i Dalsland. Bor på landet i Bengtsfors kommun. Har på eget förlag gett ut en novellsamling och två kåserisamlingar om och från Dalsland. Dessutom medverkat i ett antal mindre antologier. Detta är hans tredje novell i Dast. Sök på hans namn så hittar du de två första.
_________________________________________________

Sill, nubbe, färskpotatis – och säkerligen regnskurar. Så brukar det vara, men den här midsommarhelgen skulle inte bli som vanligt.

Fast det visste inte Pia och Åke. De var helt upptagna av de sista förberedelserna.

Som vanligt hade de bjudit jämna par till festen vid sin sommarstuga. Det var lugnast så när alkoholens verkan gjorde sitt. Det hade de lärt sig med åren.

Tråkigt nog hade två par tackat nej i sista stund. Men Peter var där liksom som förra året. Han var en glad och social person. Lätt att tycka om.

Lisa var hans nya. Henne visste de inte så mycket om. I stort sett bara att hon var sjuksköterska från en annan stad än den Pia, Åke och deras kompisgäng bodde i.

Däremot kunde de konstatera att Lisa var en snygg kvinna i 40-årsåldern. Kortklippt ljust hår, höga kindben och formerna på de rätta ställena. Peter hade dragit en högvinst den här gången. Och det kunde vara på tiden. Alla i bekantskapskretsen väntade på att han till slut skulle hitta rätt och stadga sig. De hade nyligen träffats genom en av de många nätdejtingsajter som är så vanliga.

***

”Herregud, så fin svensk sommar vi har fått i år också. Helt underbar”

Pia och Åke log mot varandra medan allt fler av gästerna började anlända. Deras lilla röda stuga låg intill en sjö. Vid bryggan låg den vitmålade trä-ekan förtöjd. Skogens furor stod i stram givakt runt den lilla tomten, Det var vackert som på ett vykort.

Nu stundande årets fest. Trädgårdsbordet var dukat ute på gräsmattan. Och som vanligt var värdparet beredda att greppa tag i varsin ände och småspringa med bordet mellan sig för rädda det som räddas gick under tak om – eller snarare när regnskurarna skulle komma att avlösa varandra. Midsommarafton är alltid midsommarafton.

Det blev eftermiddag. Pia och Åke bjöd till bords och alla började att ta för sig av de traditionella läckerheterna. Första snapsen slank ner och stämningen var uppåt. Lisa hostade till lite och förklarade leende att hon inte var så mycket för starksprit. Sa att hon hellre höll sig till öl.

”Men inte jag,” skrattade Peter och räckte snabbt fram det spetsiga glaset för påfyllnad.

***

För Lisa var det viktigt att inte bli mer än lätt berusad. Hon hade planerat hur kvällen skulle sluta. Det var inget vackert slut, särskilt inte för Peter. Men det visste bara hon.

Likaså att Peter hade haft en stor påverkan på hennes liv långt innan de satt här en svensk midsommar och åt sill och potatis och sköljde ner det med goda drycker. Han hade för 22 år sedan kört rattfull och orsakar Lisas älskade lillasyster Sofies död. Allt sedan dess hade han varit närvarande i hennes tankar.

När det hände var Sofie på väg hem från skolan. Hon tramsade och flamsade med kompisen Anna, som bara tolvåriga tjejer kan där de gick bredvid varandra på den trånga gatan i villakvarteret.

De hade inte räknat med att någon skulle komma körande i full fart som Peter gjorde där han satt bakom ratten i sin röda rostiga Volvo. Det gick alldeles för fort. När flickorna dök upp framför fronten kunde han inte väja utan körde på Sofie som kastades till marken. Döden hade varit omedelbar, sa de på sjukhuset.

Det värsta var att Peter inte stannade. Körde bara därifrån och vinglade vidare tills det tog stopp i ett dike när han försökte svänga ut på huvudvägen mot grannstaden. När polisen kom satt han på passagerarplatsen stupfull med en tom flaska rom bredvid sig och sluddrade om en okänd kille från Stockholm som velat provköra bilen och sedan bara stuckit.

Något förskräckligt hade hänt, det sa han sig förstå. Men han var absolut helt oskyldig.

Och på grund av dåligt polisarbete slapp han undan. Polisen beslagtog visserligen rutinmässigt bilen för en teknisk undersökning. Men efter ett inledande förhör med Peter gick de på olyckslinjen och att en okänd förare hade suttit bakom ratten. Peter hade även läkarundersökts för en kontroll av att han var oskadad innan han fick sova ruset av sig i en fyllecell. På morgonen kunde han promenera ut som en fri man.

Det kunde aldrig Lisa förlåta polisen för. Det borde inte ha varit svårt att binda honom som förare av bilen genom exempelvis dna på ratten, tyckte hon. Och hur troligt var det att en okänd nollåtta från från storstan dök upp och ville provköra hans risiga Volvo och sedan bara gick upp i rök? Att polisen gick på den historien var otroligt. Och utan något att gå på hade åklagaren ingen annan möjlighet än att avskriva ärendet.

***

Åren som följde var svåra. Lisa hade gått från tonåring till vuxen kvinna och levt med gränslös saknad av sin syster. Känslan av att familjen blivit utsatt för en stor oförrätt fanns hela tiden närvarande. Men det fanns en tanke som höll henne uppe. En dag skulle Peter få sona sitt brott.

Tiden gick och när hon kände sig stark nog hade hon spårat upp honom och via nätet tagit en försiktig kontakt. De började att träffas och det ena ledde till det andra. Utåt sett såg de ut som ett lyckligt kärlekspar.

Även om hon tyckte att det var motbjudande att umgås med honom visade hon det aldrig. Innerst inne hade hon bestämt sig för att han på något sätt skulle få betala för att hennes lillasyster inte var i livet. Det gällde bara att välja rätt tillfälle.

När Peter pratade om sina vänner och deras stuga vid den idylliska insjön med tillhörande roddbåt förstod hon att chansen hade uppenbarat sig.

***

Nu satt hon i den svenska midsommaridyllen och väntade på att Peter skulle fyllna till.

Sedan skulle hon föreslå en romantisk roddtur för bara de två och saken skulle snart vara klar. Hon skulle få honom att resa sig upp i båten, slå till med ena åran i huvudet. Sikta på tinningen med årans vassa metallklädda kant. Då skulle det bli ett långsmalt sår som om att han hade slagit huvudet i relingen.

Hon skulle skrika högt, blöta ner sina kläder om hon inte blev nedstänkt när han medvetslös föll i vattnet.

Därefter skulle hon ro tillbaka och upprört förklara att Peter plötsligt rest sig upp, fumlat med gylfen, vinglat till och slagit huvudet i relingen innan han fallit överbord. Det fanns ingenting hon hade kunnat göra.

När väl Peters kvarlevor skulle bärgats förlitade hon sig på lika dålig polisutredning som efter påkörningen av Sofie.

Det var en kalkylerad risk i fall någon polisman skulle vara mer vaken än de andra. Men det trodde hon egentligen inte skulle ske. Vem skulle kunna misstänka något? Såret i hans huvud kunde med stor sannolikhet ha uppstått i ett fall mot relingen. Detta i kombination med hög promillehalt i blodet kunde bara peka på en olycka.

***

I tidningarna skrevs det förstås om den tragiska drunkningsolyckan på midsommaraftonen. Några veckor senare deltog Lisa som sörjande på begravningen av Peter innan hon återgick till sitt riktiga liv. Nu med med en stor lättnad.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22