Skenet bedrar

Jan 16th, 2020 | By | Category: 2020-01 jan, Novell

Alice RadomskaNovell av ALICE RADOMSKA
som är en marinmålare, alpin bergsklättrare, frilansreporter och författare (två böcker i eget namn, ett antal noveller under pseudonym). Bilderna nedan har hon tagit, utom den på henne själv.

 


Jag vet inte varför. Men gående förbi den slarvigt insvängda svarta lilla Suzukin, med en mörkhårig man i jeansjacka bakom ratten, kom jag att tänka på några beskrivande meningar i Chandlers roman Långt farväl, lydande:

”Det satt en flicka bredvid honom. Håret hade en tjusig nyans i mörkrött, läpparna ett blekt leende och axlarna en minkcape som nästan kom Rolls Roycen att se ut som en helt ordinär kärra. Men inte riktigt. Sånt är omöjligt.”

Någon Rolls var den buckliga Suzukin verkligen inte. Och kvinnan som steg ur på trottoaren hade väl inte benämnts flicka under det senaste halvseklet. Det var en dam – i ordets rätta bemärkelse.

Kappan var ljusgrå, utan minsta fläck eller rynka, och försedd med manschetter och krage i något pälsaktigt svart. Hatten med sitt lilla brätte var i samma ljusgrå kulör. Försedd med ett generöst tilltaget svart sidenaktigt band om kullen. Handväska, handskar och skor i klassiskt svart.

Likt en lady ur en svartvit gammal Hollywood-rulle klev hon genom en skara av färgglada fnittriga skolflickor och vandrade tillsynes målmedvetet uppför Avenyn. Sakta men stabilt i eftermiddagen. Typisk göteborgsk november. Duggregnet var inte mycket mer än bara ordinär luftfuktighet.

Suzukin svängde ut i körbanan, alldeles bakom kollektivtrafikens halvfulla 40-buss, som respektingivande banade väg, undanhållande allsköns fotgängare från att korsa den anrika paradgatan just för ögonblicket.

Damen med det relativt korta och rakt avklippta håret, lika ljusgrått som hatten, samlade till sig blickar från de flesta hon mötte på sin vandring. Mestadels gillande. Även något tydligt förvånat ögonkast. Dock inget negativt, vad jag kunde upptäcka där jag börjat följa i hennes spår.

Nästan timmen före dagens tidiga skymning hade jag utan tidspress varit på väg nedför Avenyn, funderande på en artikel – ”Kvinnan i tiden” – som jag i princip skrivit färdigt för den glassiga äldretidningen MagaZenit. En artikel om självständiga kvinnor i vimlet, av min mors och mosters generation. Snäppet över den så kallade övre medelåldern.

Vad jag saknade var ett sista slagfärdigt foto, då skandinaviska tidningsredaktörer börjat se mer till bildmaterial än till textinnehåll.

För mig var Grå Damens uppenbarelse här en skänk från ovan. Jag hastade förbi henne; jag visste precis vilket fönster högre upp på Avenyn jag med min Minolta ville plåta henne gående förbi.

Generationskontrast? Yesss!

Lindex raffiga men samtidigt uttryckslösa skyltdockor bärande moderna tjejunderkläder, inte i en massa muntra kulörer utan helt i svart. Och trots raffinemanget lika strikt som Grå Damens självvalda brist på kulörer.

Expressens och GT:s löpsedlar vid den stora tobaks- och godisaffären förkunnade att Kroatien och Serbien vid fredssamtalen i Genève ingått sitt fjortonde avtal om vapenvila.

Fjortonde gången gillt?

Nyhet nummer två: Lena Philipsson, med namnet förkortat till det snärtigare Lena Ph, förklarade att hon efter sommarens succéturné med Rocktåget ägnade hösten åt att endera spela in nyskrivet material, eller att älska.

Röda vagnen, Femman – den blåvita spårvagn där skylten i rött visade linjenumret och destinationen Torp – rasslade förbi mig för att svänga vänster vid Park Avenue Hotels höga cementkåk. En butik på min sida gatan skyltade fuskpälsar, även äkta. På bioaffisch såg Björn Skifs härjad men glad ut i senaste så kallade thrillerkomedin.

Jag fattade posto i rännstenen, mitt för Lindex stora fönster, med kameran lagom synlig för att inte någon MC-knutte skulle tro jag pillade på den tillfälligt övergivna Honda-hojen jag hamnat precis intill. Ändå inte kameran så uppenbart synlig att Grå Damen eller obegåvade statister skulle reagera.

Nu gällde det bara att plåta damen med den häftiga bakgrunden utan att någon skymde henne. Inte så bara, förresten. Människor var det gott om så här dags. Två pojkar i slyngelåldern, som lätt kunnat tillintetgöra mitt projekt, fortsatte dessbättre vidare efter att bara ha ägnat skyltdockorna några enstaka ord av kvinnoförakt. Eller beundran? Hedra eller förnedra? Gränsen är hårfin, även med slynglars vokabulär.

Sakta strävade den smakfullt ekiperade ”Kvinnan i tiden” närmare. Vid hennes sida gick en rätt ung mamma i täckjacka och jeans, hållande en snorig och motvilligt promenerande unge i handen. Tack och lov, den ansvarsfulla mamman stannade upp, fiskade en jättelik näsduk ur fickan och hjälpte sin avkomma snyta sig.

DamenJag höjde Minoltan… steady now… och med det lilla avtryckarlätet förevigades på foto Grå Damen, vaket vändande blicken åt fönstrets förföriska köperbjudanden, kanske för ett ögonblick tänkande sig tillbaka till mer aktiva dagar.

Egentligen perfekt att hennes ansikte var bortvänt ifrån mig. Jag skulle därmed inte behöva hennes medgivande för publicering. MagaZenits läsarinnor skulle dessutom lättare entusiasmeras, lättare identifiera sig med någon som mer var symbolisk än identifierbar.

Då man som skribent inte bör begränsas av ett alltför logiskt beteende, kom jag till min egen förvåning att följa henne, sakta och på lagom avstånd. Tid hade jag, fyra timmar innan jag i kolonistugan skulle få gäster. Där var pyntat och klart, utan några snofsiga överdrifter. Svampgratängen och två små minirätter för mikrovågsugnen var förberedda. Återstod bara att inför kvällen köpa kaffedopp.

En bred och brummigt hostande Opel Rekord, alltid nyrostad, drog ute på asfalten sina halsbloss, utblåsande rökringar efter sig. Den rann som en sävlig bäck lite grumligt, men uppför. Stillsamma raggare färdades i den. Damens svarta skor och mina purpurröda skeva dojor nötte med sulorna trottoarens sträva betongplattor. De fuktiga vissna löven på dessa var så här sent på hösten försumbara. Från en liten krogs tillfälligt uppställda dörr var oset köttigt och currypräglat.

Damen följde vid grön gubbe inte med strömmen över övergångstället. Hon vek den tätare biltrafikerade tvärgatan åt höger. Efter ännu två små svängar runt bedagade gamla hörn var vi inne på en småstadsaktig bakgata, om än det var i hjärtat av storstaden. Här anades inga spårvagnar, inga pysande bussar vid hållplatser, bara en diffus och redan mycket avlägsen känsla av den stadens puls vi lämnat bakom oss. En skata förvissade sig om att ett kastat tomt choklademballage i rännstenen verkligen var tomt. En saxofonist hördes öva i andra våningen. Och öva gjorde han rätt i.

Den gråklädda gick de blott två trappstegen upp till en butik. Hon försvann vid dörrklockans gälla lilla plingande dit in.

Där skylten funnits satt en rostig konsoll av järn med en avklippt liten kabel stickande ut genom tegelväggen. Butiksnamnet stod emellertid i versaler på den dammfria fönsterrutan:

PADOVA PERUKER & BIJOUTERIER

Ett eko av obehag från barndomen ilade genom mitt sinne. Ekot, som endast mitt inre hörde, var magister Mohléns feminina röst när han oförhappandes på en lektion frågade just mig, som han alltid hyst ett oprovocerat agg till, vad namnet Padova fick mig att tänka på. Utan en aning chansade jag på rysk premiärdansös.

Hans hånleende hade, enligt vad jag med tiden tänkte mig av en dödsannons i Göteborgs-Posten, stelnat i hans allmänna Rigor mortis i mitten av 80-talet.

Frågan om Padova kunde ännu nå upp till ytan, fastän jag i vuxen ålder varit på plats och sett Padova vara en charmig gammal lärdomsstad några mil väster om Venedig.

– Padova Peruker & Bijouterier, mumlade jag för mig själv.

PerukernaSkyltfönstrets tre perukstockar var vackert formade kvinnohuvuden med snygga mörka brunettkalufser. Inte alls olikt italienskor från de nordliga regionerna, till skillnad från det ofta ännu mörkare, i princip svarta håret söder om Rom.

In åt den lilla butikslokalen avgränsades fönstret av ett gulgrönt tunt draperi, lätt att se genom, och ett antal konstgjorda höga gröna växter. Jag ville blicka in i butiken och se vad Grå Damen var intresserad av. På något sätt fascinerade hon mig och hade väckt min nyfikenhet. Kanske något smycke? Till något barnbarn? Eller sig själv?

Hon syntes inte till.

Visserligen kunde jag från min position se bara halva lokalen. Men den kostymklädde herre som tydligen rådde om butiken stod vid disken och bläddrade i en skrivbok. Han betedde sig rakt inte som om en kund precis kommit in.

Hans blick mötte min. På ett naturligt men ändå lite frånvarande sätt. Jag drog mig undan, ett tiotal meter längre in på gatan. Ställde mig där intill en port och stoppade i munnen en vit liten Figaro, den klassiska halstabletten besläktad med Domino och Tenor.

Minut lades till minut och blev en kvart. Det plingade till från butiksdörren. Ut trippade en slank brunett i figursydd knallgul kappa med skärpet lite nonchalant om midjan, precis som en modell i Vogue. Olivgröna mockastövletter därtill. Med klapprande hårda klackar, i riktning åt Avenyn, förstås. Svängande höfter, fjädrande steg, som om det vore själva cat-walken på estraden. Hon vickade sig runt ett graffitibelupet hörn, ur mitt blickfång.

Det började på smågatan kännas tradigt men förlöpte ännu tio minuter innan jag stegade in i butikens dunkel. Där kändes syrefattigt, doftade lite strävt.

Grå Damen var inte där. Inte heller i lilla lunchrummet som det med undandraget draperi rådde friaste inblick i. Jag frågade om priset på första bästa halsband, där det hängde på ett ställ på disken.

Det översteg vida min ekonomiska kapacitet, kanske pärlorna var äkta. Jag sa att jag skulle ”tänka på saken” och han visste väl luttrat att detta inte skulle leda någon vart.

Hans erfarna ”Välkommen åter, godafton” ringde i mina öron tills jag mellan två blåvita bussar tog mig över Avenyn, ner åt Södra Vägen, där jag i bagerifilialen köpte sju frasiga wienerbröd. Lite småkakor också, i skiftande design. Vi skulle bli fyra kring bordet i kolonistugan i kväll. Och doppet skulle aldrig se snålt ut. Jag borde egentligen bakat själv, för känslans skull.

Från Korsvägens hektiska skymning tog mig Fyran på rälsen söderut, i riktning Mölndal, fast jag före taxegränsen klev av på kolonins hållplats Elisedal. Jag sneddade som alltid över Shell-macken fram till huvudgrinden. Lite ödsligt, med flagglinan klapprande mot den vitlackade lättmetallstången och med bara en mager blågul liten vimpel i topp.

Jag låste upp det gamla grindlåset, som förresten ingen annan än jag brukade smörja… och singelgången krasade snart för mina steg… inåt den mörknande idyllen.

Min röda stugas konstnärligt lagda nya svarta plåttak med prima rännor, som under hösten fått vissa fruntimmer att vända mig ryggen för att slippa säga Hej, blev mer och mer synligt för min blick och fyllde mig med varmaste hemkänsla.

En hare flydde in under grinden till vita lilla stugan mittemot. Koltrasten i toppen av det lövlösa äppelträdet avstod för en gångs skull från kommentar.

En kylslagen rhododendron strök sig emot mig, sökande min mänskliga värme. Några måsar segelflög i skyn, dock behärskad helt av ett högre upp inkommande plan från kusten, kanske från London, i riktning österut åt Landvetter.

Jag låste upp och gick in i behagligt elementhållen temperatur.

***

Kommen ut från stugans ljus och från trivseln med mina väninnor kändes kolonin verkligen becksvart, kvart över åtta på kvällen. Becksvart, så när som på de två irrande ficklampor ute längs gången, som Inez lagt märke till, sittande med ansiktet åt fönstret.

Odjuret – en schäferhund – gav till sitt djupaste skall och morrade sedan hotfullt åt mitt håll, där jag stannat innanför min trädgårdsgrind. Mer häpen än rädd kunde jag redan urskilja ett och annat, tills ficklampan fullständigt bländade mig…

– Var det du som ringde? frågade den mörkt uniformerade polistjejen.

Med minimalt ryck i kopplet fick hon hunden att tystna och bara vaksamt iaktta mig. Raggen på dess rygg var ännu rest.

– Jag har inte ringt er. Vad gäller det?

Den medelålders polismannen intill tog till orda:

– Personen som ringde hade hört dunsandet av två personer, som tagit sig över staketet där ifrån sjukhemshållet. Även sett dom, utan att själv bli sedd. Sedan försvann dom tydligen i hast inåt området här.

– Ni lär ha drabbats av diverse inbrott på senare tid, fyllde hans kvinnliga yngre kollega i. Vem kan ha ringt och larmat?

– Mig veterligt, funderade jag, finns förutom mig och mina vänner i min stuga bara Klas och Malena Runesson här på området i kväll. Deras stuga är den vita där. Senaste inbrotten var förresten inte av tjuvar utan av AIK-supportrar. Efter matchen på Ullevi. Dom bröt sönder några lås och svinade ner men tog väl inte annat än några skorpor och kex vid sin övernattning.

– Nå väl. I kväll lär motivet för intrång va’ ett annat. Vi skriver rapport på saken. Vi har spanat ett varv här nu. Och hunden indikerar i nuläget ingen som helst närvaro.

– Ingen alls, menar du?

– Inte annat än en behörig kvinna, borta i norra gången. Men en rätt så brutal djävel på rymmen har vart sedd hitom Krokslätts fabriker i dag. Så var försiktiga och lite extra uppmärksamma, du.

– Har du nyckel till yttergrinden? frågade polisbruttan.

– Javisst.

Jag tog knippan ur fickan.

– Du kanske släpper ut oss då så vi slipper klättra en gång till.

Jag följde dem i mörkret nedåt gången, funderande på att de säkert vältränat svingat sig in förut men kunde haft lite kämpigt att lyfta över den varglika vovven.

MackKlockan 20.27 dränktes ljudet av deras avlägsnande bil, åt Fredriksdalsgatan, av rasslet från en spårvagn på Mölndalsvägen, på andra sidan den rödgult lysande macken. Bilar fanns där alltid. Inte minst på grund av grillkorven.

Inez var nu, lite huttrande utan jacka, nere hos mig vid metallgrinden jag åter låste. Jag återgav det lilla jag visste, då vi raskt gick tillbaka upp åt stugvärmen.

Jag bryggde påtår, ett doftande Zoégas Mezzo, medan textillärarinna Inez Falkeskog vidareberättade för Cecilia och Lena.

– Kunde schäfern alltså garantera att ingen obehörig befinner på området? undrade den sistnämnda lite skeptiskt.

Lena Barcheus-Håberg, denna kräsna teaterkritiker i sin generöst formbara jumper, lät inte så provinsiell som då jag några år dessförinnan lärt känna henne på bokmässan. Men nog avnjöts ännu i vokalerna hennes lätt öresundska påbrå. Hon talade skönt helsingborgskt; hon mjukade upp vissa hårda vokaler med munnen lite mer trutande än malmöiternas.

– Hur många tomma stugor finns här egentligen att gömma sig undan i? undrade Inez.

– Stugorna är fyrtioen, sa jag, och trettiåtta står i kväll övergivna. Några är rejält tillbommade men flertalet enkla för en typ på rymmen att ta sig in i. Dessutom ett antal redskapsskjul och bodar, tillslutna med på sin höjd en hasp.

– Ska vi gå alla fyra en sväng och kolla runt, vi också? föreslog Cecilia.

– Äsch, du Cissi, vårt väderkorn är väl inte bättre än schäferns. Vad skulle vi ut i mörkret och göra? tyckte Lena och andades in den behagliga ångan av kaffet jag hällde upp.

– För att återknyta till det där med Grå Damen, så skulle hon efter vad du återgett, Alice, ha varit så pass hemtam hos perukmakaren att han inte reagerade på att hon kommit in, funderade Inez. Men hon fanns inte i lokalen när du kollade. Kan där ha varit en bakdörr ut åt gården?

– Svårt att säga. Inte uteslutet. Men lite långsökt att hon skulle gå flera hundra meter för att strutta in i en butik och direkt bakvägen ut, va?

– I så fall, resonerade Lena, så återstår ju bara det enda logiska. Du såg Grå Damen gå in på perukfirman… och senare en modemedveten brunett komma ut. Ingen annan. Grå Damen och den mannekänglika yngre måste följaktligen varit en och samma person. När det sannolika måste uteslutas, så återstår bara det osannolika, eller hur?

– Men, sa jag och bjöd lite förstrött runt småkakorna igen, här handlade i så fall inte om att bara skifta utseende. Det var en föryngringsprocess, en helt annan spänst och verklig livslystnad i gångstilen rent av.

– Det där, min vän, log Lena avvärjande, är lektion nummer 3 av Scenskolans första årskurs. Att gå som sig själv, gå som en drömmare, gå som i brådska, gå sorgset, gå belåtet, gå som en vilsen, gå som en ung, gå som en gammal. Lektion nummer 3 är att gå, gå, gååå…

Vi satt tysta för ett ögonblick. Cissi rörde om i sin kopp. Tre sacketter hade människan lagt i, fast varje sackett hade sötman av två skedar socker.

– Firman måtte va’ gammal, för när min äldre kusin Göran gick i grundskolan, i åttan, var han pryo på en skrivbyrå i Arkaden. Han adresserade på skrivmaskin närmare hundra kuvert och lade i inbjudan till lika många societetsdamer. Samt gick och lämnade det till perukmakaren, som själv skulle sätta på frimärken och skicka ut, upplyste Inez. I alla fall låg firman på den gatan. Inte har där gärna funnits två olika perukmakare.

– Supergott kaffe, blundade Lena njutningsfullt.

Frisörskan Cissi tog sig en mycket, mycket sötare klunk och upplyste därefter i sin sakkunskap:

– Jag ska gå och kolla en dag om perukerna det skyltas med är äkta. Ni vet väl att riktiga peruker och toupéer är handgjorda av äkta hår, medan peruker som sjukvården beviljar åt cancerpatienter är av billigare sort, maskingjorda av syntetmaterial.

– Kan se bra ut i alla fall, sa Lena, för häromveckan så besökte jag en patient på…

– Tyst! avbröt Cissi henne.

– Vad menar…

– Men tyst, då! Jag hörde nåt utanför smårummet här intill. Det krafsade liksom, på väggen. Sa polisen vi ska va’ försiktiga, så var stilla och lyssna, ni också.

Väggklockan tickade, svängande sin eviga pendel. Tjugo i nio.

Minuten därefter bröt vi tystnaden. Jag nämnde att det på området förekom en förvildad katt, som ryktesvis någon i allmännyttans kåkar uppåt Glasmästaregatan flyttat ifrån. Råttor som kunde krafsa fanns här givetvis också, precis som överallt i stan i de mörka timmarna.

– Ingen förnuftig buse ger sig på fyra kvinns i sina bästa år, log Inez lite blekt.

– Men däär! skrek Cissi. Ett ansikte i fönstret, där!

Det ansiktet kände jag med avsmak igen. Ingen buse men likväl en synnerligen illasinnad människa.

Jag slet genast upp dörren, tog ett kliv ut i mörkret:

– Laura, vad i helsicke menar du med att smyga omkring så här och glo in? Det finns en dörr att knacka på, som normala människor gör ifall de vill mig något.

– Ha! ropade i triumf den inte så gamla men krökta korta kvinnan. Nu har jag er fast. Jag ska anmäla till styrelsen redan i morgon dag att du olovligen hyr ut!

– Hyr ut? Jag har tre goda vänner här på tjejkväll.

Lauras trekantiga ansikte förvreds av hat:

– Ha! Hur förklarar du då att du satt ett treglasfönster i väggen till gavelrummet? Givetvis för värmens skull, när du nu bevisligen hyr ut stugan över vintern. Helt emot stadgarna. Jag ska få dig utesluten ur föreningen, ditt djävla pennskaft. Skriver i dyra tidningar och tror att du är nåt, va? Nä du, tagna är ni på bar gärning; här sitter du med dina olagliga hyresgäster vid en måltid du tar ut ockerpris för. Fy fan, ditt falska pennskaft! Koloni har man inte för vinnings skull. Här är vi solidariska, tar vårt ansvar. Morfar reste i unga år som frivillig till Moskva och hjälpte folket bygga tunnelbanan, ska du veta. Långa slitsamma arbetsdagar utan en rubel, bara mat och husrum, för solidaritetens skull.

Fradgan stod i hennes maniska mungipor.

Jag svarade någorlunda behärskat:

– Inte för att det angår dig, men treglasfönstret kom jag över billigt. På Överskottslagret. Gamla fönstret var murket och det här nya är prima. Och inte hyr jag ut nåt. Här sitter jag en kväll med goda vänner, som till skillnad från dig är mycket trevliga.

Lena Barcheus-Håberg reste sig från bordet för att kanske också säga den hysteriska några sanningens ord, om hon nu vore mottaglig.

Den maniska fortsatte skrika:

– Koloni har man inte för vinnings skull! Tagna på bar gärning är ni allihop! Utesluten ska du bli, din förbannade journalissa. Skriva kan varenda barnunge utan att begära lön och pensionsgrundande ditten och datten för det. Här är vi alla lika värda och missbrukar inte rörelsens förtroende!

För att liksom understryka allas lika värde tog hon ett kliv in över tröskeln, norpade ett wienerbröd, tog två extatiska bett och slängde återstoden av det in en lövlöst vintervilande buske i min rabatt.

Äntligen lämnade hon min kolonilott, fortsatt skrikande att hon skulle anmäla mig till koloniföreningens styrelse, själva riksförbundet och kommunen ”redan i morgon dag”.

– Guu, vicken satmara, flämtade Inez. Finns det många såna här på kolonin?

Jag ville viftat bort det med ett leende, men i vår värdefulla uppriktighet sansade jag mig i två, tre sekunder och suckade:

– Jaaa…

– Himla gott kaffe, alltså, upprepade erfarna Lena Barcheus-Håberg.

Systerligt bröt hon, med välmanikyrerade fingertoppar, det återstående wienerbrödet i fyra tämligen lika delar:

– En för alla, alla för en.

– Flickboksaktigt, flickboksaktigt, myste Cissi och tillade: Hela alltet är som hämtat ur B. Wahlströms flickböcker. Med de röda ryggarna av tunnaste väv, ni vet.

Jag satte på radion, av Philips-fabrikens varumärke Dux. Härligt att höra Bruce Springsteen, folklig med vardagliga texter ur livet. Efter fem års tystnad hade han plötsligt under hösten två nya LP-skivor, även i det nya formatet CD, upplagda ”på butiksdiskarna”.

– Inte kan Laura, eller vad den maran nu hette, anmäla och få dig utesluten från kolonin, va? sa Cissi.

– Tja, hon kan få en likasinnad akademiker borta i norra gången att skriva en styltigt formulerad motion till årsmötet fram i mars och där begära mig utesluten. Majoriteten bestämmer. I en så kallad demokratisk omröstning.

– Vänta nu. Vem, undrade Inez, skulle förresten vilja hyra över vintern när vattnet är avstängt och måste bäras hit i dunkar? Och toaletterna plomberade? Sanningen, att du inte hyr ut, bevisar du väl lätt? Och bevisbördan ligger för övrigt på den som gör påståendet.

– Majoriteten bestämmer. Och det är mänskligt att hellre tro på en spännande lögn än på en fullständigt odramatisk sanning, eller hur?

Jag berättade om svartsjuka Gullvi, vars store lufs till karl jag aldrig skulle ta i med tång ens. Gullvi hade tillsammans med mjäkige ordföranden Thord lett en razzia mot min grönskande lilla trädgård en augustidag. I anklagelsen att jag odlade den giftiga stora jättebjörnlokan på lotten, lyckades de få med sig självaste Botaniskas intendent som domare.

Gullvi, klädd i närmast en skyddsdräkt, visade honom att växten med de ludna bladen i min köksträdgård var högre än hon själv. Som den professor i botanik han var, konstaterade intendenten dock direkt att det jag odlade var prima jordärtskocka. Synnerligen berömvärda exemplar, vars år efter år nya välutvecklade knölar mina tjejkompisar i stugan precis ätit lite grand av i den lyckade svampgratängen.

Cissi Niklasson hjälpte mig att snabbt duka av, lägga disken i en kasse för att senare ta hem och diska lättare i köket än i balja på kolonin. Här skulle spelas whist på ekbordets släta yta, härligt uppvisande flydda dagars patina.

En påse Twist-praliner hörde till. Liksom Lenas medhavda danska flaska körsbärslikör, som vi sakta smuttade på ur de minsta glasen.

Trots en djup och mångårig erfarenhet som glädjedödare hade tokiga Lauras intrång inte till fullo förstört vår tjejkväll. Där vi mumsade praliner och babblade allsköns lättsamheter, dröjde sig snart inte ett uns av hennes bittra person kvar i våra sinnen.

Vägguret slog tio, så kvällen var bara barnet. En förutsägbar radioröst fördömde nytillträdde statsministern Carl Bildts patriotiska tal till studeranden vid Linköpings universitet. Jag vred på kanalväljarratten, fick utan brus in BBC, London, i stället. Nostalgiskt smekande dansmusik från en legendarisk salong utåt Hammersmith.

I whisten vann Lena och Cissi så klart över Inez och mig. Den som spelade ihop med Lena kunde i regel räkna med att höra till vinnande duon. Midnatt passerades muntert.

– Nu, sa Lena, så lämnar vi området i samlad tropp, alla fyra. Med tanke på polisens varning.

– Alice, allt var jättegott. Kan jag skjutsa dig hem? erbjöd mig Inez.

– Hemskt gärna, om det inte…

– Nej, det är ingen omväg för mig som ska hem till Kortedala att släppa av dig på Redbergsvägen. Vid hörnet Kobbarnas Väg blir okej, va?

– Bästa tänkbara. Där som ICA-butiken förr i tiden var varuhuset EPA.

***

Inomhustorget Östra Nordstaden hade för ett antal år sedan slopat angivelsen av väderstreck och skyltat om till det folkligare Nordstan. Dagen efter Grå Damens mystiska försvinnande satt jag mittemot den intellektuella men käcka Lena Barcheus-Håberg vid ett av torgets många små cafébord. Ute på torget men inomhus ändå. Det rådde tidig eftermiddag. Folk var som alltid i rörelse. Udda exemplar av svenska och finländska karlar cirkulerade lystet vid Systembolaget. Unga somaliska män frekventerade bankomaten i väggnischen snett bakom min rygg.

Gårdagens exponerade rulle diapositiv, med i synnerhet bilden på damen passerande Lindex skyltfönster, hade jag postat iväg till MagaZenit för framkallning och bedömning. Tillsammans med min artikel på tre och en halv A4. Men för tillfället var det en annan tidning, i ett större format och av billigare papperskvalitet, som lagts framför mig på bordet, praktiskt taget ovanpå min skinkmacka med gurka, dock majonnäsfri.

– Grå Damen mystifierar sannerligen fler än dig, Alice, i denna stund.

Lena Barcheus-Håberg hade i notisen i GT strukit under vissa detaljer, även om det just var bristen på fakta som präglade nyheten. En åldrad kvinna i ljusgrå hatt och likaledes ljusgrå kappa med svart krage eftersöktes, inte misstänkt men möjligen med iakttagelser att delge polisen beträffande stölden hos AB Ruben Bloom & Efterträdares juvelerarbutik.

Då David Bloom, grundarens brorson, upptäckt stölden av ett antal smycken, kunde det slås fast att något halvdussin kunder vid den tänkbara tidpunkten för brottet befunnit sig, för längre eller kortare tid, i butiken. Men den åldriga i propert grått var det enda tänkbara vittne som Bloom kunnat ge ett någorlunda signalement på.

Jag mindes blickarna och visste att ett antal personer i går uppmärksammat den stilmedvetna Grå Damen uppför Avenyn. Säkert kontaktade somliga nu polisen men utan att veta vart hon tagit vägen efter att de sett henne.

– Du, sa Lena. Du kan ge polisen långt bättre än en beskrivning ur minnet. Utan någon större möda kan du ge in ett foto på damen i fråga.

– Men jag har som policy, vet du, att inte i förväg ge ett opublicerat foto ifrån mig. MagaZenit kan backa ur, om jag ber om en kopia till polisen. Vem tackar mig för att jag går miste om ett artikelinförande? Tre gånger i livet har jag sett mig tvungen att ringa polisen och be om hjälp. Ingen gång har de infunnit sig, utan jag har själv fått klara mig ur mina knipor, ska du veta. En frilansreporter som drar på sig de ondas missnöje får skylla sig själv. Jag är därför en person som polisens larmcentral… prioriterar bort. Då prioriterar inte heller jag polisen.

– Jag… förstår dig, sa Lena betänksamt och såg ut att faktiskt göra det.

Enligt GT hade den gråklädda vid besöket i juvelerarbutiken lett emot och bytt några ord med en yngre kvinna, som hållande ett stjärnteckensmycke av guld vid sin hals bett om en åsikt. Kände den gråklädda igen sig i den detaljen i notisen, vore polisen tacksam om hon tog kontakt.

Montern med de mest värdefulla smyckena hade då ännu varit orörd.

– Go’midda flickor! hördes en pigg röst intill oss.

Blonda frisörskan bar en uppknäppt mörkbrun parkas med avtagbar innerjacka av polyester. Ribbstickad rostbrun jumper och armégröna elastanbyxor. Hon hängde av sig ytterplagget på den lediga stolens ryggstöd.

– Men Cissi, vad skoj du kunde slita dig loss och komma i alla fall, strålade Lena.

Jag klappade som välkomsthälsning Cissi lite lätt på den på senare år aningen breddade höften.

– Jo, kvittrade hon, jag är fri som fågeln till halv fem. Sen är det fullt upp. Två skitjobbiga systrar, från Hovås ni vet, har bokat avancerade permanenter i kväll. Innan dess ska jag klippa en långhårig kallskänka kort. Och färga in några alldeles knallrosa slingor.

Hon luktade lite damfrisering. En lugn och rogivande doft.

– Jaså, ni käkar skinkmackor, ni. Jag tror jag tills vidare nöjer mig med slät kopp, tillade hon och gick mot självserveringens disk.

Mellan några somalier sträckte hon sig efter en grönvitrandig mugg. Bytte några vänliga ord.

En av de unga afrikanerna tryckte hjälpsamt på den förkromade knappen på den väsande purpurröda automaten, tills den mörkbruna strålen blivit just den mängd ångande varmdryck hon önskade. När han följde henne till kassan i begrepp att bjuda henne, avböjde hon glatt med sitt varma naturliga leende.

Hon vickade sig tillbaka till vårt bord:

– Himla trevliga killar, faktiskt. Tänk man ser aldrig till deras hustrur och barn. Var kan de finnas?

– I trerummarna i Gårdsten, gissade Lena ljuvt. Eller på allmännyttans iordningställda platser med klätterställing, gungor och rutschbana för de yngsta, i dag när det ännu är uppehåll.

– Ingen grå dam i dag? frågade Cissi mig.

– I varje fall inte ännu.

Lena visade henne GT-notisen om smyckestölden.

På golvytan vid en spelbutik, halvt bortåt utgången åt den i Lützen ihjälskjutne hjältekonungens torg, lade två vaktmästare ut en svartvit rutig plastmatta på så där 5 x 5 meter och slätade noga ut den. En tredje kom körande med en vagn, varifrån de plockade schackpjäser av hårdplast, lätta och ihåliga men stora som tioåringar för de utannonserade partierna gatuschack.

En skapligt kul idé, det där, även om jag själv aldrig skulle glo på schack, där viktigpettrar i publiken brukade stå och ropa störande råd åt de spelande.

– Tänk, jag sprang nästan in i Hagge Geigert. Utanför Åhléns för en stund sen, log Cissi.

Lena ansåg Hagge vara en ofta träffsäker satiriker. Men allt som allt överskattad som revyman. Desto skarpare och varmt personlig intervjuare i ”Gäst hos Hagge”, där han i TV-rutan verkligen fått kändisar att öppna upp sig för svenska folket. Klart att välkända lustigkurrar alltid var underhållande gäster, men även personer ur allvarssammanhang, som hovpoeten Bo Setterlind, advokat Leif Silbersky och Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar hade Hagge lyckats göra intressanta för miljontals tittare.

Vilka kändisar vore det kul att se Hagge vända ut och in på härnäst? Man fick ju faktiskt lämna in förslag.

– Du, sa Cissi mig lågmält, vänd dig inte om, men en ljusgrå äldre dam är i faggorna, sakta spatserande häråt. Svart handväska, svarta skor.

Ur min enkla tygkasse greppade jag en liten spegel och kollade:

– Äsch, denna har inget brätte på hatten… och inga svarta manschetter, bara krage. Hon är säkert äkta, i precis den ålder hon ser ut som…

***

Då jag på kvällen ställde upp som fotograf åt en gammal klasskompis, vars dotter deltog i en konfirmandhögtid i Tyska kyrkan vid Norra Hamngatan, hade det blivit lite sent. Alltså för att jag efteråt följt med dem hem på nachspiel och vi börjat lyssna på vår ungdoms flydda 70-talspop.

Mycket David Bowie och en del Bonnie Tyler hade det blivit. Då rann tiden i väg. Med ostbågar och chips därtill.

Fredagsmorgonen ville jag hemma i sängen ligga kvar tills tidningen MagaZenit damp ner i mitt brevinkast. Det rådde så lång framförhållning att i det precis tryckta numret hade jag en artikel jag lämnat bakom mig redan i augusti. Nämligen om operettprimadonnan Berit Carlberg, som förresten själv i unga år var skribent, så kallad volontär i Uddevalla.

Radionyheterna meddelade att i Sarajevo, där en äldre hantverkare följde sin elvaåriga sondotter till skolan, hade de dödats av fientliga krypskyttar. Vapenvilan fanns på papper. Inte i verkliga livet. Eller verkliga döden.

Då SR i Stockholm lämnade åter till lokala stationerna, blev Radio Göteborg i ett huj så där flamsigt, som det blir när en gift snubbe på 40+ ska mellansnacka käckt utan minsta manus med en tanklös kvinna kring de tjugo.

De skämtade – trots sina egna skratt rätt så humorfritt – om den svarta Suzuki-bil som under natten hittats övergiven vid Askims ödsliga strand. Suzukin hade varit rapporterad stulen. Kvarlämnad i Suzukin fanns en dyr gul modekappa av en sort som salufördes hos NK.

Varuhusnamnet NK återkom tre, fyra gånger med glad betoning. Men som public serviceföretag, och reklamfritt sådant, avstod radion att nämna den skobutikskedja som de smäckra gröna stövletterna i bilen härrörde från.

Det sades inte att de var av mocka. Ändå var jag övertygad om att det var kappan och stövletterna som den piffiga brunetten burit, då hon lämnade perukfirman i förrgår.

Vad var syftet? Endast att förvirra? Sopa undan spår?

Kunde kvinnans skiftande kläder, hårfärg, frisyr och rörelsemönster ens det allra minsta ha bidragit till den tillsynes lyckade stölden? Eller var det bara en ploj som gett förövarna en extra kick?

Maskeringen vid själva stölden tycktes motiverad. Men att sedan skifta till brunett i gula kappan? Och lämna plagget kvar i bilen då den övergavs?

Det vore osannolikt att Grå Damen, som vistats i juvelerarbutiken vid brottstillfället, inte vore inblandad i kuppen. Kunde bytet ha fraktats i den relativt stora handväskan, till perukmakaren?

Det var inget för mig att bry min hjärna med.

Skulle ens kriminalen lägga möda på att utreda en ”vanlig” stöld, där det inte förkommit våld eller hot?

Visserligen fräckt utförd under öppettid, då måhända något gjorts för att distrahera och i virrvarret ge tjuven några sekunders möjlighet. Därom hade varken radion eller gårdagens GT gett någon vink. Rimligen skulle polisen snart stämpla utredningen nedlagd, ”i brist på uppslag”. Då fick som vanligt försäkringsbolaget bli enda aktör.

Morgonpiggt förmedlade transistorradion ”Inbjudan till Bohuslän” i valstakt – jag stängde av.

Det slamrade till i mitt brevinkast. Barfota på heltäckningsmattan konstaterade jag att det som dunkat var postorderfirman Josefssons tjocka, i och för sig alltid mycket bläddringsvärda katalog från Borås. Beställd åt mig av omtänksamma Cissi? Men ingen MagaZenit. Nej, förutom katalogen bara en liten avi.

Rekommenderat brev.

Inte skulle MagaZenit behöva hämtas ut på Posten. Det gällde nåt annat.

Avsändaren angavs inte på avin.

Timmen därefter mottog jag ur postkassörskans hand ett ljusbrunt C5-kuvert. Försändelsenummer, märken och stämplar på framsidan. Ingen logotype.

Jag vände på kuvertet. Kollade på baksidan avsändaren…

Det var kolonins något militanta kvinnliga vice ordförande.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22