ROVRIDDARNA – Novell om kriminalaren Roland Hassel

Dec 29th, 2008 | By | Category: 1999-1, Novell

Av OLOV SVEDELID

ENDAST I DAST MAGAZINE!

Troligen nystulna gasollampor lyste upp deras ansikten underifrån och deras drag blev hotfullt groteska som i en svartvit tysk expressionistfilm från tjugotalet; de var sex män varav fyra i tjurklass. De hade ställt sig i halvcirkel runt oss och de ville oss inte väl. Rune Nyberg bredvid mig andades tungt och jag kunde se hur hans pumpade biceps spändes under jackärmarna. Det var första gången jag arbetade med honom och det kunde också bli den sista.
– Gunnar Persson, sa jag i neutral ton, Röjarn kallad. Känner ni Röjarn? Brukar han vara här?
Om de kände honom visade de det inte.
Stockholm är som en schweizerost. Under ytan finns tunnlar kors och tvärs, grottor, hålor, underliga blindtarmar. För inte så länge sedan fanns en byråkrat inom förvaltningen med lidelse för den undre världen. När han avgick med pension tjänade han äntligen pengar genom att kallas in som expert; han var den ende som visste vad som fanns under ytan. När han drog sig tillbaka uppstod kaos. SL hade sina gamla ritningar, SJ sina, televerket sina, gatukontoret sina och de låg i arkiv som ingen hittade i, samordning existerade inte. Ritningar försvann, få förstod åldriga beteckningar och ingen orkade bry sig.
Sedan hundra år tillbaka finns tunnlar som slutar i blindo därför att projektet inte riktigt kom till skott. Statliga och privata järnvägsstumpar som fungerade en kort tid och lades ner och glömdes. Skyddsrum och förrådslokaler från både första och andra världskriget som inte behövdes och bara fanns kvar som en beteckning på en glömd karta.
Vi hade fått tips om att Röjarn brukade ha ärende till en tunnelstump som man kom in i via en uppbruten järndörr i ett plank vid ett berg på Söder. Och vi hade kommit in i ett alternativt boende. Högt i tak, råa stenväggar, och jordig mark som dekorerats med flaskor, burkar, sladdriga kondomer, tomma påsar, bärkassar, kanylspetsar, skräp av alla slag, aska efter värmande bål- de kunde behövas, härinne var isande kallt. Utbredda tidningar, gummimadrasser, och sovsäckar av beredskapsmodell isolerade från markkylan. Några personer låg inbyltade och sov eller hade under rusets inverkan tappat all kontakt med verkligheten.
Här höll en del av de sista spillrorna till, de med lever som snart drog sista sucken, de galanta heroindamerna som drog med sig galanta herrar i ett tillstånd där dessa tittade i kors och somnade i sörjan innan de kommit till skott och borde vara oändligt tacksamma för det – de enda som kunde känna lockelse genom tjocka lager av alkoholfilter.
Här tillbringade neråttjackarna sin kemiska halvsömn, uppåttjackarna förberedde sin febrila rastlöshet. Här tillbringade utanförskapets folk sin tid därför att ingen annan tid fanns. Aidssmittade såg på sin sjukdom med samma ointresserade liknöjdhet som förkylning. Sjukdomar kom och gick och en del åstadkom feber och skorv och andra hankade man sig vidare med. Det luktade. för att inte säga stank, så att näsborrarna krullade sig och luften var tjockare än italienska släktband.
Men det var deras hemvist i den tillvaro de valt eller tvingats välja och om de föredrog den var det deras sak, deras värderingar gällde och inte mina och inte socialstyrelsens. Vi var utbölingar och de ansåg att vi begick hemfridsbrott. De tyckte inte om oss och var inte sentimentala, deras känsla för liv var bortslipad, andras plötsliga död var vardag och att den egna bankade på dörren var accepterat och likgiltigt.
– Vi vill bara snacka med Röjarn, fortsatte jag.
Inte låta aggressiv, vara hövlig, inte bråka. I fiendeland måste man ta alla skedar i vackraste handen. Ingen svarade, de flyttade sig bara lite närmare i halvcirkeln. En av de spädare männen var en kvinna såg jag nu men hon var inte tänkt att se ut på det här viset, naturen hade haft andra planer men fått ge sig med tiden eftersom nedbrytande skalkar lockat. De ville inte svara eller kunde kanske inte och vi kunde inte tvinga dem. Återstod en snygg reträtt, med så labila människor visste man inte. Säkert kunde spillrorna återfå värdighet och komma till insikt om bättre liv, men inte just då, inte den dagen, och inte med mig som inspiratör.
– Nähej. Då så. Vi bara undrade. Då kilar vi. Hej då.
Sakta började jag dra mig bakåt mot utgången och jag ansträngde mig att se fredig ut. Då tappade medspanaren Rune Nyberg fattningen. Kanske kittlade det i överarmarna. Han hade ännu inte lärt sig att var sak har sin tid och att ibland skall man sätta emot och ibland viker man undan. Han var för adrenalinstinn för att uthärda tanken på att böja sig. Istället tog han ett steg mot den massivaste i gruppen och fräste:
– För fan, hör du inte vad vi säger? Var är Röjarn?
Han fullföljde med en knuff. Innan jag han skrika att han var en idiot hade han fått en reflexutdelad smäll på käken så att han föll baklänges och förlorade medvetandet. Därmed förändrades situationen radikalt. I deras halvdöda blickar vällde upp hat mot mig och allt jag representerade. Snabbt tryckte jag in överfallslarmet på mobilen: ”polis i fara, omedelbar hjälp.” Innan vi gick in i berget hade jag rapporterat vad vi skulle göra. Inom några minuter skulle förstärkningen komma.
Inom ett par minuter… På den tiden kunde kejsardömen störtas, jorden gå under, en polisman dödas. Jag såg knivar blänka, vassa föremål, en sten från marken. Snabbt fick jag fram min Sig Sauer, osäkrade och sköt ett par skott strax ovanför deras huvuden. Åter förändrades situationen. De hade inga skjutvapen, jag hade ett och var beredd att använda det, instinktivt flydde de, skumpande för att rädda skinnet hur angripet det än var. Jag knäböjde vid Rune Nyberg. Ännu var han i okända drömmars rike. Uniformerade poliser kom instormande med dragna vapen och var så upphetsade att jag fruktade få en kula i skrovet, men de lugnade sig då de såg min kombinerade bricka och id-kort.
– Ta hand om krisp Rune Nyberg. Han kanske måste till sjukhus. Jag söker vidare.
Jag tog en av gasollamporna och lyste på de sovande. Ingen av dem var Röjarn Persson. Grottan fortsatte inåt och jag traskade åt det hållet. Mera skräp och ännu värre stank. Längre fram kunde jag uppfatta dagsljus. En igenspikad dörr var till hälften bortbruten och jag klämde mig igenom. Kylig frisk luft strömmade in i lungorna och pressade ut den skämda. Gången hade slutat vid mälarstranden på södersidan.
Den heta aprilsolen alstrade sjörök över Riddarfjärden och bäddade in kungsholmssidan i ett mjukt dis; isflaken hade brutits upp och ett spänt rep vid en påle förde till en sjunken roddbåt nere i det svarta vattnet. Liket av en man låg mellan ett par flak med hälften av kroppen under ytan och överkroppen uppsköljd på stranden. Ena armen var framsträckt och handen kupad som i en sista bön om barmhärtighet. Äntligen hade jag hittat Gunnar Röjarn Persson!

Följande dag, som var lördag, satt jag i Simon Palms rum tillsammans med Myrna Clavebo, Pelle Pettersson och Rolf Öhman. Sune Bengtsson var ett dåligt minne blott och unge ersättaren Rune Nyberg var hemma och vårdade sviterna efter snytingen. Simon hade inte många år kvar till pensionen och efter den skulle hans lilla grupp lösas upp. Det mesta inom polisen höll på att förändras och allt gammalt löstes upp. En polis i upplösning sa de elaka och ibland har ju även elaka rätt. Ändå slet varje enskild man polishund, nosade upp dem som inte ville bli uppnosade och bet bovar i vaden trots att de bar benskydd.
Inom span hade influensan härjat och lagt stora starka män och kvinnor i sjuksängen med näsdropp, feber och geléleder. Jag hade bli vit tillfrågad om jag ville förstärka span en månad och i häpnad över påståendet att jag var en förstärkning hade jag accepterat. Nu var det för sent för ånger. Trettio dagars repmånad men efter muck lovade jag mig själv att aldrig mer lämna den normalt stilla och lugna underrättelseavdelningen på länskriminalen.
Min sits i spanarrummet liknade en folkpartists – kluven. Som att besöka barndomshemmet som vuxen och vara hemtam samtidigt som andra erfarenheter gjort att man såg det med distans. Min bäste vän, kommissarien Simon Palm, var som han brukade med sin kala kupolskalle, sitt väldiga underbett, sin enorma hängbuk och sin omättliga aptit. Men lät han inte en smula trött, som om han malde på samma kvarn med samma vingar snurrande i samma fart för samma vind? I Pelle Petterssons kopparhätta hade gått stål och möjligen kunde han hålla sig stilla i tre sekunder nu mot en tidigare. Hans kärlekshungriga fru Gullan var välbekant och många undrade om de någonsin sett varandra i vertikalt tillstånd. Rolf Öhman var i min ålder och hade en dotter i samma ålder som Elin så vi kunde kallprata i timmar om papparollen och ansvar och hur man blir ett bra föredöme, Tekniskt sett tillhörde han Simons lilla grupp men eftersom han var ett snille när det gällde internspaning var han bank för alla. Började inte pannan bli fårad? Lite talgig om ögonen? Kanske han gjorde samma bedömning av mig och det kunde han få fan för.
Myrna Clavebo däremot var oförändrad. En tuff och osentimental södertjej som tyckte illa om förnamnet, som en filmstjärneförälskad fader drivit igenom. Loy hette visst förebilden, och hon avskydde det tagna efternamnet som fadern också var pappa till. Hon och jag hade jobbat mycket ihop och jag kunde tänka mig att göra det igen, vår jargong fungerade.
– Gunnar Persson som vi känner som Röjarn dog av fyra stick i ryggen med ett spetsigt föremål som inte verkar vara kniv, sa Simon. Huggmejsel kanske. Han…
– Ett ögonblick. avbröt Pelle. Varför är vi blixtinkallade en lördag? Gullan och jag hade andra planer.
– Såna har ni för jämnan, flinade Simon godmodigt. Att det är lördag gör ingen skillnad.
– Men jag håller med Pelle, sa Myrna. Svärmorsan kommer på käk och blir det skulor blir hon svårmorsa. Inbakad oxfilé. Jädrans knölig rätt. Man måste ju fjäska för tanten och jag kan inte sitta här och bränna lyse.
– Jag kommer strax till sak. Vi känner alla Röjarn så om hans person behöver jag inte orda.
Gunnar Persson fick sitt öknamn i ungdomsåren då han mer aktivt än de flesta slogs på festplatser och fick den önskade respekten med sig. Bakgrunden var tragisk med en far som dräpts av en alkoholiserad kollega i lösdrivarbranschen och en mor som ville mycket men förmådde inget, en kvinna som hjälplös såg sin familj gå ner sig i olika träsk utan kraft att dra upp den igen. Rastlös och utan koncentrationsförmåga orkade Röjarn inte med skolan utan skolkade för mer spännande upplevelser med mer förfarna kamrater. Eftersom han vägrade läsa och i princip att skriva tyckte han sin intelligens sitta i nävarna och den var han stolt över. Han finansierade brödinköpen med enklare inbrott och beställda grovjobb av dem som behövde sådana.
Nu var han i fyrtioårsåldern, eller hade varit till alldeles nyss. En erfaren kåkfarare som inte hade något emot stillot eftersom han där fick mat och träffa vänner. Ett vanligt öde, sådana som Röjarn gick det nitton på dussinet av. Ändå valde han att inte tillhöra eliten i sin avgränsade genre. Han höll sig med samvete och det är lika sällsynt som sanning i valtider.
Knarkaffärer höll han sig undan och han vägrade klå upp prostituerade på order av hallickar när flickorna ville ha en kortare semester och därmed vållade inkomstbortfall för arbetsgivaren och kunde bli dåliga exempel för resten av kadern. Spelskulder kunde han driva in eftersom spelarna själva försatt sig i situationen och att tjallare skulle ha stryk var en självklarhet. Själv hade han aldrig angett någon vid förhören och hans minne var bortblåst då han pressades på detaljer. Han åtog sig inga misshandelsuppdrag av vita herrar som önskade svarta och gula och gröna och blå sönderbankade för skinnets skull. Säkert ansågs han som löjligt blöt av dem som menade att etiska regler likt dinosaurier hörde forntiden till.
– Vi har redan fått tips om mördaren eller mördarna. I går kväll var det kallt ute, men ett svärmande par var på berget för att uppleva ensamhet. Det var vid elvatiden. De såg en säck kastas ner i vattnet. Mer vet de inte eller ville inte veta. Men vi kan ha ett ungefärlig hum om tidpunkten.
– Jaja, utbrast Myrna otåligt, mitt hjärta blöder och allt det där för Röjarns hädanfärd men vad i helskotta har vi med den att göra? Hasse blir galen om jag inte fixar käket till hans morsa.
– Be honom laga maten då, föreslog Simon milt,
– Kul kul, i tjället härskar inte jämställdhet. Hasse är av gamla stammen. Nå?
Simon strök sig över sin slagskeppshaka.
– Vad jag säger nu stannar i det här rummet. Inte ett ljud ens till svärmorsan, Myrna!
– Får tanten bara oxfilé är hon nöjd med det men det börjar bli pyrt om tid.
För egen del visste jag att Myrna stod med grytor och kastruller och lagade den lördagsmiddag jag lovat med två fingrar på plånboken att komma hem till. Å andra sidan visste hon att mina löften, eftersom jag nu tillfälligt åter var fältsnut, inte var mycket värda. Simon ögnade igenom ett papper som han redan måste ha studerat många gånger.
– Vi har fått en kidnappning på halsen, suckade han. Sen snart fyra veckor till baka är Bernhard Ling bortrövad.
– En unge? undrade Pelle.
– En unge på femtiofyra år. Ett geni sägs det. Okänd därför att han hållit en så låg profil att den är platt, men inom vissa forskarkretsar ses han som guru.
– Vaddå guru? mumlade Myrna.
– Helig man i kraft av sin visdom, undervisade Simon. Nadja hade det i ett korsord. Min dam och mina herrar – hans bortrövande kan utlösa en kris som berör hela världen. Mer eller mindre förstås, men globalt.
Han strök sig med handflatan över kupolen och flinade glädjelöst.
– Låter som James Bond, va? Blofeldt och det där köret. Ärligt talat fattar jag inte tio procent av det jag hört men en tiondel räcker för att jag ska rysa. När det gäller företag i den biotekniska och kemiska branschen gäller andra villkor än för vanlig industri. Sägs det. Ägaren är bara en gubbe med pengar. Verkställande dirren bara en gubbe som administrerar.
– Eller en gumma som äger eller administrerar, rättade Myrna.
– Sant sant, men oftast är det en gubbe. I den här branschen är forskningschefen mäktigast. Andra får dansa efter hans forskarpipa. Rolf, berätta om honom och företaget.
Öhman hade suttit tyst länge. Han brukade aldrig delta i diskussioner eller ställa hypoteser därför att det låg utanför hans kända fält av fakta, men där rörde han sig i stället hemtamt. Framför sig hade han en välsorterad hög av papper, utskrivna på hans dator, dubbelt radavstånd och med rak högerkant, prydligt som vanligt, något i överkant för slarvpellar som jag.
– Ling sågs som ett geni redan som tonåring. Han vann som sjuttonåring en internationell tävling för unga uppfinnare. En kemisk förening av ny art som utrotade vass i sjöar utan att skada annat. Året därpå fick han en ny guldmedalj för en ny reningsmetod i aluminiumverk. De amerikanska universiteten slogs om honom och han tog alla examina som fanns inom biologi och biokemi och i förbifarten inom biofysik. Därefter hamnade han i en av de stora koncernerna med kommersiell inriktning och blev hjärnan bakom många av de vardagsprodukter som var okända för något decennium sedan, men också bakom processer som har löst många och stora problem inom storindustrin.
– Han måste ha gått i annat plugg än jag, konstaterade Myrna.
– Först var han vid du Pont och han hade nästan carte blanche när det gällde lönesättningen. Men Ling tycks vara en ganska rastlös herre som kräver omväxling och han har varit på åtskilliga världsledande företag. För tre år sedan bildades Ce-Brito AB. Namnet har sin förklaring men hör inte hit. Ägare är fjorton stora företag i skilda länder – även svenska. Det är ett rent forskningscentrum med uppgift att forska fram processer som kan vara patentbara. Föda, mediciner, jag antar kloning, biologi, arvsmassan, allt det där som mitt klena huvud vägrar att ta till sig. Med i stort sett obegränsade resurser.
– Varför las centrum i Sverige? frågade jag för att visa att jag fanns till och lyssnade.
– Där för att Sverige är ett politiskt stabilt land. Vi har lagar som inte ändras över en natt. Forskning ses som något positivt. Vi har gott anseende i omvärlden. Korruption saknas nästan helt. Skatterna är överkomliga för företag. Massmedia håller en hygglig ton och respekterar personlig integritet. Polisen är omutlig.
Vi bugade samfällt åt komplimangen som även när det gällde det andra var vackra bevis på att man tror det man vill tro.
– Håller dom på och joxar med gener och sånt där? frågade Myrna.
– Säkert. I deras frysar ligger säkert hela genberg. Genforskningen är vad jag hört den som kan bli mest lönsam i framtiden. Tydligen är massor av patent i röret, bara det sista fattas. Grejer som kan revolutionera medicinsk produktion. Ett medel mot gräshoppssvärmarna som föröder grödorna inom enorma områden vissa år i Mellanöstern. Dom så kallade mördarbina som är en felaktig mutation och som sprider sig katastrofartat. Företaget lär ha en effektiv produkt som utrotar dom. Vissa farliga myggarter är resistenta mot DDT, men Ling och hans medhjälpare har forskat fram en ny sorts spray som gör susen. Ja. en massa mer som ingen ens vill antyda. Det handlar om miljarder och åter miljarder.
Melankoliskt gjorde han en avvikelse:
– När jag var ung tog man av hatten för en miljonär. Känns som medeltiden. I dag är det fattiga miljonärer som står med hatten i hand i hopp om bidrag. Nåja. En del har med försvaret att göra. FOA är inblandat. Svenska staten med andra ord. Hemligstämplat med stora stämpeln. En enda känner till formler och underlag och utveckling. Han har nyckeln till datorprogram som ingen annan kommer åt. Idiotiskt men det var hans villkor. Han är uppenbarligen prestigebunden och ingen annan ska ha äran. Allt ljus på Ling.
– Vad vill kidnapparna och vilka är dom och vad ska vi göra åt saken? frågade Pelle och slog ena näven i den andra handflatan. Det var en välbekant syn. hans sätt att göra av med överskottsenergi.
– Vilka dom är vet vi inte. Vad dom vill? Pengar förstås. Vad vi ska göra? Hitta Ling innan han hinner läcka för mycket. Redan nu har visst något läckt och ledningen på CeBrito är på väg att gå upp i limningen. Vi ska se en video som kommit med posten. Rolf, vill du?
Öhman stoppade in en kassett i den gamla maskinen och knäppte på teven.
– Vi tittar på situationen och sen fortsätter Rolf briefingen.
– Tala svenska, uppmanade jag. Vad är det för anglicismer!
– Du har rätt. Sen fortsätter vi britismen .
Vi såg först ljusbrus och sedan med ens en celliknande liten lokal utan fönster. På en brits satt en man. Vänster handled var länkad vid ett par stadiga järnrör som löpte från golv till tak. Där fanns en toalettstol av enklaste sort. Han var filmad i klara starka färger, lite sötaktiga som i en reklamfilm. Mannen såg härjad ut men inte mer än efter en blöt fest. Han hade vit skjorta som var öppen i halsen och svarta byxor.
– Filmen kom med posten tre dagar efter kidnappningen, upplyste Öhman.
– Jeppen ser ganska mollstämd ut, muttrade Myrna.
– Vår uppgift blir att få Ling att kvittra i dur igen, menade Simon. Inte bara vi förstås. Varenda spanare är inkopplad. Tyst nu och lyssna.
Ling klippte med ögonen mot kameran och såg ut att svälja torrt. Rösten var ansträngt hes.
– Dom ger mig inget vatten … betala dom … här är förfärligt.
Mer var det inte på den kassetten. Öhman stoppade in en ny.
– Den här kom den sjätte dagen.
Ling var påtagligt störd. Samma miljö med samma professionella ljussättning. Skjortan hade fått stora fläckar och byxorna hängde på tre kvart. Kinderna tycktes ha gröpts ur och ögonen hade fått svullna påsar.
– Inget vatten … ger mig torr mat med salt … jag torkar ut … står inte ut … betala dom annars vet jag inte…
Myrna tittade på klockan och gnydde av otålighet.
– Snart blir jag tvungen att stoppa i svärmorsan torrt och salt käk och sen blir det liv i Kapernaum! Hur många rullar ska vi glo på?
– Det kan nästan räcka, avgjorde Simon. En har kommit var tredje dag och han blir sämre och sämre men budskapet är det samma. Betala. Vi tar den som kom i förrgår också.
Ling satt på golvet med den länkade handen hängande vid rören. Ansiktet var besynnerligt fläckigt och stämman astmatisk:
– Vatten … vatten … mera vatten …
Brus igen och Öhman tog ut kassetten.
– Vad fick ni ut av det? undrade Simon.
– Att svärmor häller vådis över mig och Hasse fyller på, suckade Myrna.
– Kom igen, min dam och mina herrar, Rolle. Visa hjärna.
– På sabbaten? För all del. Ingen överlever en så lång tid utan vätska. Jag förutsätter att dom inte vill ha död på honom för då är han värdelös. Han viskar om ”mera vatten”.
Alltså har han fått att dricka. Då är frågan om han bara fått nån kopp vatten för att klara livhanken eller som belöning för att han gett begärda upplysningar. Eller båda. Nästa fråga är varför han fortfarande är fastlåst. Varför har inte kidnapparna och företaget kommit överens? Ling är ju värd sin vikt i juvelbesatt platina.
Pelle reste sig och tog ett varv runt rummet. Högervarv, han som alltid gjort vänstervarv. Hade han bytt parti?
– Firman måste ha fått nåt papper tillsammans med kassetterna. Och hur kom försändelserna? När fick vi förresten nys om kidnappningen?
– Här finns en hel del mysko ting, medgav Simon. Ta vid, Rolf.
Öhman gillade att ta vid, han hade tagit vid vid varenda konferens och hade han inte uppmanats att ta vid så hade han tagit vid ändå. En född vidtagare.
– Företagsledningen vände sig till polisen efter första kontakten men med krav på absolut diskretion. Förvånansvärt att ingen tidning fått tips om det.
Vi nickade instämmande. Inringda tips till tidningar med garanti för anonymitet är en svår frestelse för svaga själar med och utan uniform.
– En enkel maskinskriven lapp med disketten. På det allra mest konventionella sätt har man krävt att företaget annonserar i DN under Personligt med bara orden ”Vi betalar.” Det gjorde man genast och fick en ny maskinskriven lapp. Hundra miljoner för frisläppandet.
Pelle visslade till och jag förstod det. Mer än en årslön för en kriminalinspektör med ob-tillägg.
– I brevet fanns ett tillägg. För varje vecka som inga pengar kom kostade det femtio miljoner till.
– Fanns inget förbud att gå till polisen?
– Underligt nog nej. Och här kommer nästa underlighet. Dagen efter kom ett nytt brev och där krävde man åttio miljoner och utan veckotillägg. Istället för kassett fanns ett färgfoto med Ling som blickfång. Vidare skulle växeltelefonisten svara att ”Vi accepterar” till den som ringde och frågade om det var blåmåndag. Lustigt uttryck. Telefonisten svarade så utan att veta vad det handlade om. Ett sådant brev med foto har skuggat kassetten med det brevet. Inget mer händer. Företaget annonserar och telefonisten accepterar men inte en enda förhandling. Och hela företaget tuggar på naglarna. Vad avslöjar Ling? Utsätts han för tortyr utöver bristen på vatten?
Vi tittade på varandra och när Simon frågade efter vår mening svarade jag tveksamt:
– Det verkar vara två olika fraktioner inom kidnappningsligan. Kanske de krigar om guldägget. Ingen vågar gå vidare.
Simon ryckte på sina massiva axlar.
– Allting är ytterst säreget men det ger sig väl. Men tänk er själva. Ling var naturligtvis inte ensam utan företaget har hållit honom med de mest avancerade forskare som kan köpas för pengar, men han var ensam om den totala överblicken, Om nu okända krafter genom att utsätta honom för ohygglig press kommer över vetenskapens mest ruvade hemligheter – vad händer då? Terroristgrupper kan genom bulvaner tjäna enorma pengar som går till utrotningsvapen. För att ta till den snälla varianten. Vi måste finna Ling helst i förrgår och vi ska sköta vår skärv av uppdraget.
– Hur kan det komma sig all en så betydelsefull person inte försågs med livvakt? undrade Pelle. Det verkar tjänstefel. Hur och var kidnappades han?
– Ofta hade han ett par i hälarna. Rolf?
Öhman tryckte på informationsknappen och fakta strömmade ut.
– Hur och var vet vi inte. Han kom inte till sitt jobb en onsdag och ingen svarade i villan på Lidingö. Diskret hörde man sig för på sjukhusen men utan napp. Man trodde att han kanske rest ut på viktigt uppdrag utan att underrätta. Han var både tankspridd och spontan och det var inte första gången han var borta utan förklaring och han brukade inte ge någon när han dök upp igen. Ling gjorde som han ville och ingen vågade ställa honom till svars. Och så livvakterna. Han avskydde dem. Ibland sa han till att han ville vara privat och då fick de inte skugga honom. Utan all jämförelse i övrigt som Palme när han ville känna sig som Olof och inte som statsminister. Tisdag eftermiddag hade han bett dem dra dit pepparn växer. Och det var så att…
Han drog lite på det för att försöka formulera saklig text utan besvärande personliga bitoner.
– Det var så att Ling förde en utsvävande privatliv. Han bodde i en av de dyraste villorna på Lidingö och han unnade sig allt som gick att köpa. Annat också. Han var inte gift.
Det lät som ett understatement och Simon fyllde i på sitt mer jordnära sätt:
– Killen drog till sig kvinnor som en magnet järnfilspån. Han var hejdlös. Erotoman säger några. Jag anser inte att det kan anföras mot honom.
Han flinade inåtvänt vid tanken på tidigare egna hejdlösa dagar.
– På vilket sätt kommer Röjarn in i det här? frågade jag.
– Även ren och obevisad händelse. Danielsson på Underrättelseenheten såg Röjarn lägga en försändelse på en brevlåda, i samma format som en videokassett. Skäl fanns att fråga honom vart han skickat den. Vem eller vilka mördade Röjarn? Rolles kompisar i tunneln? Eller folk med andra motiv?
Han tittade på armbandsklockan.
– Nu vet ni förutsättningarna. Vi kör igång på måndag morgon inom den sektor som vi är tilldelade. Rolle och Myrna. Pelle, du jobbar med Rune Nyberg för då har han klemat färdig med ansiktet. Alla får uppgifter av Rolf. Jag måste själv jobba hela helgen.
Sökte han medlidande fick han inget. Myrna flög till oxfilétörstande svärmor. Jag skulle ha arbetsfri lördag med de mina och Pelle skyndade hem till Gullan som väl hade klätt sig i svart silkesnegligé eftersom det var helg. Simon suckade men fick ingen klapp på axeln för det heller.
Han ringde under söndagen för att han var sällskapssjuk men jag var familjesjuk och han fick sitta vid sitt skrivbord i polishuset ensam med allt sitt utredningsmaterial. Med vissa undantag hade jag lärt mig välsignelsen av bestämda arbetstider på underrättelseenheten, att komma då man skulle och slå igen pärmen eller slå av skärmen när klockan i saltgruvan visslade. Jag hade för första gången i mitt snutliv fått stadga i min tillvaro. Min längtan efter att stå nätterna igenom i en portgång eller att försöka hitta en bekväm ställning i en bil igen var ytterst begränsad.
Men efter söndag kommer måndag och för många kommer det varje vecka som en obehaglig överraskning. Myrna och jag träffades hos Rolf Öhman och han gav oss våra uppdrag och informerade oss lite om de personer vi skulle höra och varför.
– Helena Marklund är läkare och vi vet att hon umgåtts en del med Ling. Vet hon om han fått mystiska samtal? Någon eller några han verkat vara rädd för? Ja, ni vet. Adressen har ni på papperet. Sen ska ni försöka få tag på en adelsman som heter Victor von Hilz. Han vistas i någon slumkåk. Han är känd hos oss som Vicke Ström. En grevinna greps av moderliga känslor och ville ta hand om honom för att göra folk av honom trots släktens ursinne. Hon gifte sig med honom och släkten tuggade fradga. Efter ett par månader fick hon nog och kastade ut honom. Skilsmässa och hon hade äktenskapsförord så han fick bara sin gamla kostym med sig. Men han hade bytt till hennes efternamn och det är ju tillåtet och släkten bet på mattor. Han var kompis med Röjarn och kan kanske ge uppgift om Röjarns springpojksjobb med videokassetten, om det nu var en kassett.
– Jaha, en doktor och en nästangreve, sa Myrna. Kneget börjar bli ståndsmässigt. Finns ingen vid hovet som vi ska slå med batong?
– Nej, men inte långt ifrån. Ling höll sig ned något så otidsenligt som betjänt. Han är visserligen hörd men v i tror att det kan vara idé att fråga honom igen. Han lär vara ytterst tillknäppt.
– Gosse, du hänger inte med, upplyste Myrna. Egen butler är hyperinne hos killarna som tjänar hinkvis med stålar i diverse branscher. Man tjackar en som har gått treårig butlerskola i London. Hur är det förresten med Lings ekonomibild?
– Komplicerad, minst sagt. Han har inte varit regelrätt anställd utan haft ett företag som är registrerat i Zürich som man betalat lön till. Godkänt av skattemyndigheterna är bäst att tillägga. Han tycks haft ett bolag i varje land som ingår i Ce-Brito koncernen. Tillsammans blir det nog en försvarlig slant varje månad. Plus bonus och sånt som den sortens folk håller sig med. Vi går igenom hans privata post- och bankgiron för att se om det kan finnas spår där, Ni kan förresten tala med vice vd:n Risto Johansson. Han håller i den här affären och han mår inte bra alls.
– En lakej och en sjuk ledningsgubbe. Har du mer i påsen?
– Inte i den här påsen men kom igen när den ni har är tom. En sak till – nu har massmedia fått upp vitt ringen. Hemligheten är ingen hemlighet längre.
Vi satte oss i Myrnas bil och hon tryckte in trippmätaren till noll. Milpengarna behövs med de bensinpriser som vi anses ha råd med men inte har. Vi tittade på adresserna för att få kortaste vägen mellan varje offer. Marklundskan hade praktik i Djursholm och ex-Ström, nu namngreven, påstods kanske, möjligen, måhända häcka i en liten kåk på Skarpö utanför Vaxholm .
– Djursholm! utbrast södertjacket. Är det inte en vild nordmark utanför Roslagstull? Med björn och lo och skorpioner och huldror med hål i ryggen?
– Jovisst. Och hyenor är det gott om.
– Man borde köra i konvoj.
Visst var det vår i luften men en vår som bara stack fram sitt ljusa plyte för att visa att de n var på gång och värmde upp kläderna för att få kylan ur kroppen. Jag påpekade för Myrna att hon körde som en hel karl och för den komplimangen lovade hon att vira in mig mellan rattekrarna när vi kom fram. Det jag kanske saknat från spantiden var den interna jargongen, de godmodiga tråkningarna, som skapade yrkesidentitet och gemenskap. Alla visste var gränserna låg och övertramp förekom inte förutom av unga glin som ville imponera men som blev utfrusna tills de lärt sig de oskrivna reglerna. Myrna och jag hade alltid haft en god relation och vi kände varandra utan och innan.
– Hur gick det med den inbakade oxfilén?
– Stakarakt åt bleka helskottat. Seg som en roman. Men svärmorsan hade vunnit femhundra spänn på trisslott så hon var solskenet. Jaha, nu avviker vi från huvudstigen och ger oss in i Djursholmsdjungeln.
Hon kryssade sig fram enligt mina och kartans anvisningar och högreståndsresidensen stod som spön i backen. Hur vackra, flotta, eleganta, annorlunda, pompösa, imposanta villorna än var så delade Myrna och jag uppfattningen att det är i höghus i stan man skall bo för att ha det civiliserat, lösliggande kåkar hör till den medeltid då man inte förmådde bygga på höjden.
– Den här barren är det visst, konstaterade Myrna.
Den var i två våningar, fasaden av mörkt trä med inlagda stenremsor som dekoration, de stora fönstren sken nyputsade, tegeltaket var utan vank och rännorna nyuppsatta. Vi gick upp för de fyrkantiga stenplattorna från grinden till entrén, En graverad stålskylt informerade om att med. doktor Helena Marklund, spec. hud- och könssjukdomar, hade mottagning efter tel. ö.k. Vi hade ingen ö.k. men ringde på ändå. En uppseendeväckande vacker kvinna i fyrtioårsåldern öppnade. Svallande rödaktigt hår och genomskinlig blek hy, stora blå ögon med gröna stråk i, höga kindben som gav henne en aning kattaktig utseende. En kvinna med svalt uttryck men man kunde ana hetta under, ungefär som hos Grace Kelly på sin tid och hos Virena i min tid men den hettan ville jag vara ensam om att upptäcka.
– Jag har ingen mottagning i dag, berättade en mörk, spinnande röst med en lätt norrländsk accent.
– Vi vill gärna tala med dig, svarade jag.
– Men jag har stängt … nåja, om ni ändå har kommit hit. Jag har en stund över. Till höger, tack.
Vi travade in och hon stängde dörren efter oss. En lätt svängig pianomusik hördes från en bandspelare och hon stängde inte av den. I mottagningsrummet tog hon på den obligatoriska vita rocken och den var välstruken och ren som snö. Hon satte sig bakom skrivbordet och gjorde en handrörelse mot besöksstolarna.
– Fin musik, anmärkte jag. Svänger bra.
Hon strålade upp som om jag berömt hennes örsnibbar.
– Så roligt att du gillar den. Bob Laine var en härlig pianist. Han avled tyvärr för ett par år sen. Jag sjöng lite med honom i ungdomen. Musiken går rätt in i ådrorna. Faktiskt blir jag matt av Laine. Urtjusigt!
– Spelade han inte med …
– Bryt! avbröt Myrna. Börjar Rolle dilla om Ellington och Dorsey och dom där gamla uvarna kan vi sitta till domedag. Vi snackar om väsentligheter istället.
Hon log och som leende dög det och blev över till en väst.
– Naturligtvis. Hur är namnen?
– Myrna Clavebo här. Roland Hassel där.
– Så bra. Nå, vad är problemet? Eftersom ni kommer båda antar jag att det inte har med hudbesvär att göra.
Myrna och jag tittade på varandra. I tankarna gick vi igenom det lilla samtalet. Nej. Vi hade inte presenterat yrket.
– Har du en könssjukdom? frågade jag med runda ögon.
– Jag är kvinna. För en del sura gubbs är det en typisk könssjukdom.
– Förlåt? Jag förstår inte…
Hon fick se legitimationerna och brast ut i ett klingande gapskratt. Så skulle en vacker fyrtio års pingla skratta för att få tio poäng.
– Polisen… Nåja, vi kan sitta kvar här på mottagningen och inte i min privata del. Vad vill ni veta av mig?
– Det handlar om Bernhard Ling, Du känner honom?
– Javisst. Hur så?
– Du har inte hört nyheterna på radio?
– Nej, jag har dammsugit. Vad har hänt? Är … Bernhard … död?
Hon tog sig instinktivt åt hjärtat och ögonen signalerade redan sorg.
– Nej. svarade jag lugnande. Inte död. Men bortrövad. Kidnappad.
– Kidnapp … men … sedan när då?
– Ett antal dagar. När träffade du honom senast?
– Låt mig se.
Hon sträckte sig efter en långsmal almanacka som i andra sammanhang kallas agenda. Hennes finger for över dagskolumnerna som var fyllda av anteckningar.
– Det måste ha varit den femte mars. Vi var på konsert och sedan åt vi middag på Opera källaren.
– Du för alltså privat dagbok även i jobbets kalender? anmärkte jag.
– Naturligtvis. Jag är en rationell person. Har du något emot det?
– Vår ambition är att försöka hitta spår som kan leda till honom. Kidnappningen måste ha planerats länge. Vill du berätta om honom?
– Vad vill ni veta?
– Vad du vill tala om. Tala fritt ur hjärtat. Sovra inte.
Hon lutade sig tillbaka i den högryggade läderstolen med händerna löst över karmarna Hon hade blivit djupt allvarlig. Ur en liten ask tog hon fram en tunn, mörkbrun cigarill och tände den eftertänksamt med en Ronson av silver. Hon uppfattade min blick och mumlade:
– Ja ja, en läkare som röker men här bor jag och gör som jag vill och spara moralkakorna. Sådana står mig upp i halsen.
Jag hade många bra motrepliker men Myrna bad henne fortsätta. Hon drog ett djupt bloss och faste blicken i taket.
– Bernhard … Han var den mest fantastiska man jag har träffat. Underbar. Fulländad. När man var med honom glömde man allt annat. Han talade mycket men lyssnade ännu mer och han förstod mig och fick mig att se klarare på mig själv och mitt liv. Bernhard var … vad är de jag säger, är förstås, är ett äventyr. En lördag ringde han och frågade om jag ville äta lunch med honom. Jag skulle ta med passet. Det blev flyg till Paris i första klass och där åt vi på Tour d’Argeute, vi promenerade längs kajerna och flög hem vid niotiden. Han är sån bara. Varje minut med honom är en fest.
– Hur träffades ni? undrade jag.
– På en vernissage utomlands. Vi kom att prata vid sherryn och nötterna och dagen därpå ringde han och ville bjuda ut mig. Det var upptakten till … mitt livs äventyr!
Myrna frågade medsysterligt:
– Hade ni så att säga en romans?
– Romans? Affär? Löjliga eufiminismer. Självklart låg jag med honom. Han ville ha mig och jag var djupt hedrad.
Dags för mitt klavertramp, det första för dagen och det var sent lidet för att vara av mig.
– Du var väl inte den enda som han uppvaktade.
Myrna gav mig en bister blick men sagt var sagt och jag kunde inte bita tungan av mig. Helena Marklund drog ena mungipan till en sorts inåtvänt leende.
– Tror du att jag skulle vara svartsjuk? En man som Bernhard behöver inte binda sig. Jag vet att han träffade många andra kvinnor och jag önskade honom lycka och njutning tillsammans med dem. Att han då och då valde mig – förhoppningsvis väljer mig – gör mig stolt för resten av livet.
Myrna uppskattade nog inte hennes kvinnliga generositet men vi var inte där för att diskutera livsstilar.
– Har ni träffat andra tillsammans? Jag menar som sällskap?
– Nej. Det hade vi inget intresse av alls. Jag har ingen aning om vilka han umgås med annars. Beträffande hans jobb vet jag att han är en genialisk forskare med världen som arbetsplats . En sådan man och … tja … lilla jag. Jag har knappt fattat det än. Dessutom har han gjort mig till en rik kvinna.
– Hur då rik?
Omedvetet gick hennes blick till det tunga guldarmbandet och till ringen med en stor, röd sten i som med tanke på vad hon sagt troligen var en rubin.
– Bland allt annat är han också börsexpert. Han redde ut komplicerade aktieaffärer i alla möjliga länder och talade om vad jag skulle satsa på. Givet att jag följde råden och i dag är jag förmögen. Jag sålde när han sa att jag skulle sälja. Själv tycker jag inte att affärer är intressanta.
Jag svalde ett annat klavertramp, var verkligen könssjukdomar intressantare?
– Talade han någonsin om andra människor?
– Inte vad jag minns.
– Vet du om han var rädd för någon?
Hennes friskt röda läppar skildes åt i ett leende och kattögonen smalnade i ett skimmer som varje man gärna ser.
– Bernhard är inte rädd för något eller någon.
Mer kunde vi inte klämma ur henne och frågan var om vi klämt ur henne någonting. Att han var en drömprins var ingen hjälp för oss. Myrna styrde ut på huvudvägen igen och fortsatte norrut och uttalade farhågor för tidig knott och norrsken. Skulle vi inte äta lunch i Vaxholm? Jo, vi skulle äta lunch i Vaxholm.
Skärgårdens pärla har den lilla staden kallats och sommartid kan man hålla med. Många som jobbar i Stockholm är lyriska då de talar om det fantastiska att ta en stor vit båt och läsa morgontidningen i lugn och ro och kvällsbladet i samma ro på hemväg efter strävandet i storstaden. På kajen brukar folk stå och fiska mellan båtar som kommer och går och där är en stämning som känns som gott arv från trettiotalet. Nu i skiftet mellan vinter och vår kändes dock Vaxholm öde men vi fick en god rödspätta på en enkel restaurang med utsikt över mörkt vatten mellan drivande flak.
Färjan tog oss över till Rindö och vi fortsatte vägen över till Skarpö. Öhman hade förstorat en karta över ön och ritat i hur vi skulle köra för att komma till det område där herr greven hade sitt palats. Här fanns välhållna åretomvillor blandat med sommarkåkar och Myrna följde exemplariskt mina anvisningar om höger och vänster.
– Hur visste Öhman att Vicke håller hus härute? frågade hon och hjultassade in på en smal väg.
– Posten förstås. Jag ger mig blanka den på att exfrugan skickar honom lite pengar varje månad och då kan han inte ligga i portgångar. Jag minns honom inte alls.
– Jaså? Jag var med att sno honom en gång vid ett tjål i en tobaksaffär. En törstig krakmandel. Fast killen hade en sån där fuktig hundblick som en tant med blöthjärta kan falla för. Ungefär som att hålla tax.
Vi kom ut på ett område där det inte gick att köra bil, så vi fortsatte till kängs på en slingrande stig mellan glesa trän längs vattnet. I en liten sänka låg ett ruckel med ett mindre ruckel vid sidan. Huset liknade mer ett förfallet skjul än en bostad med knäckt tak och med sneda väggar som ansträngde sig att stötta varandra som efter en lång krogrunda. En man kom ut ur det mindre skjulet, såg oss och tittade sig om men ändrade vad han nu funderat på och gick in i det större rucklet. Han hade stängt den skeva dörren och eftersom det var hans hem knackade jag hövligt på. Mannen öppnade och på Myrnas min kunde jag se att vi kunde ropa bingo. Visst hade han fuktigt tiggande hundögon men det var nog hans enda tillgång i kärleksbranschen. Han var mellan femtio och sextio och kropp och ansikte vittnade om ett hårt liv i doktor Finkels sällskap. Men han hade välpressade svarta byxor och en vit skjorta med broderat monogram på bröstfickan: Vv.H.
– Tjena Vicke , hälsade Myrna. Du känner igen mig?
Han nickade.
– Jodå. Moara Klavfors, eller hur?
– Åt det hållet. Myrna Clavebo. Det här är min kollega Rolle Hassel.
Till min överraskning sträckte han fram handen och bugade kort.
– Hade jag veta att ni skulle komma hade jag städat. Nu får ni ta det som jag har det.
Hans röst var sonor och välmodulerad och han svalde inte en stavelse. Det som vi fick ta som han hade det var ett enda rum med ett bräckligt bord med ett par pinnstolar, en säng med skrynkligt överkast, tvättfat med vattenkran, en tvålågig platta på diskbänken och uppochnervända kastruller och tallrikar vittnade om att han sköljt upp efter många måltider men inte orkat torka. En dörrlucka till vad som kunde vara skafferi och ett plastdraperi skilde från vad som kunde vara det som för kallades hemlighuset. En ranglig bokhylla dominerades av en tjock adelskalender som hade en del år på nacken.
– Titta ut, uppmanade han och gjorde en svepgest mot fönstren. Trälhavet är fängslande. Ett mystiskt vatten. Ön därborta heter Ekholmen och vid dess strand är fisket utmärkt. Jag lägger nät där. Känner ni till att kronan förr i tiden sänkte uttjänta skepp i Trälhavets djup. En av mina förfader var amiral vid flottan.
– Var det Pelle Ström? undrade Myrna menlöst.
– Nej nej, jag talar förstås om Christer von Hilz. En av de stora personagerna i släkten, men vi har alltid beklätt höga poster. Vi Hilzar har tagit vårt samhällsansvar.
Myrna hissade ögonbrynen och jag hissade mina. Mannen hade uppenbarligen gått in i rollen som adelsman efter den misslyckade månaden med den ömsinta grevinnan, som hennes släktingar menade gått in i senilitet. Och varför inte? Han kunde få ha sin livslögn och den dekade ju bara ner en släkt som helst ville se honom tre alnar under jorden. Oss gjorde det inget. Jag kände ingen större längtat efter att kallas von Hassel.
– Var så goda och sitt. Önskar ni kaffe? Tyvärr har jag bara pulver.
– Tack, vi har just krubbat och fikat, svarade Myrna. Vi vill ställa några frågor till dig om Röjarn?
– Röjarn? Röjarn? Vad jag ve t känner jag ingen röjare.
– Lägg av, Vicke! Gunnar Persson som alla kallar Röjarn och du med.
– Äh. Jaha. Gunnar Persson. Jo, jag kände honom i min ungdom.
– Du Vicke, det var för omkring ett år sen.
– Nåja. Jag var dock yngre då. Jag minns honom knappast.
Myrna fnös och hon kunde fnysa så att tapeter krullade sig.
– Kom loss, grabben! Ni hade samsittning på Norrköpingskåken i sex månader. Ni två var dödspolare.
– För all del. Jag har fraterniserat med individen då jag orättmätigt och på felaktiga grunder blev föremål för ingripande. Tyvärr hade jag vid tillfället inte tillgång till vår jurist. Men detta är historia. Vad önskar ni?
– Röjarn är mördad.
Han smackade beklagande med läpparna men upplysningen tog honom inte så hårt.
– Tråkigt för honom. Som jag svagt minns honom hade han det inte lätt.
– Vi går in i nutiden. Säkert har du träffat honom nyligen och vi är intresserade av hans kontakter.
– Trots att jag naturligtvis står till tjänst, ni är ju samhällets stöttepelare, är jag ledsen att det inte låter sig göra. Jag har verkligen inte haft samröre med denne Röjare på mycket länge.
Om han intog den attityden kunde vi inget göra. Men jag reste mig och gick till fönstret och slog upp det så att kalla vindar svepte in i adelsskjulet.
– Jag röker inte, sa jag, och av det skälet kan jag uppfatta många skiftande lukter.
Även om det finns nya metoder numera kommer man inte ifrån en viss lukt när man bränner hemma. Jag kan undra vad som döljer sig i ditt uthus? Ska vi titta efter?
Hans blick flög till adelskalendern – vad skulle gamle amiralen ha sagt?
– Nja, hur var det ni sa? Gunnar Persson? Jaså, den Röjarn. Jag blandade ihop honom med en annan stackare. Jo, honom har jag nog träffat vid några tillfällen. Han var till och med gäst här för inte så länge sidan.
– Det var nog ett fint sjöslag, menade Myrna. Vad sysslade han med? Vilka jobbade han för? Ge oss fakta. Namn.
– Tyvärr är det så att minnet är blankt.
– Nu tittar jag in i uthuset, sa jag och tog ett steg mot dörren.
– Vänta! Ta det stilla, min herre. Minsann tror jag inte att minnet vaknar.
– Vi blir så glada och lyssnar med alla öron.
Han gned sin buckliga näsa och gav upp alla strider. Han ville sitta i sitt ruckel och dricka sitt hembrända och titta ut över Trälhavet och drömma om förfädernas tapperhet och inte stå till svars och hamna i ett fängelse där medbröder inte skulle inse hans storhet. Lyckan har många skiftande dimensioner.
– Vad jag kan för stå fick han utföra enkla ärenden för en person.
– Personen har väl ett namn?
– Han råkade dricka lite för mycket av den alkohol jag köpt på systembolaget i Vaxholm och undslapp sig att han fått lite slantar av en ryss. Pjotr tyckte jag att han sa namnet var. En gång var visst en Kokett med.
Ryssen Pjotr var oss obekant men Kokett kände vi väl. Kokett kallad för att han bar fluga även när han bankade på folk för pengars skull. Han kunde mycket väl ha varit kompis med Röjarn. Personer i samhällets snåriga undervegetation. Mer kunde vi trots hot om uthusgluttande inte få ur honom och han var nog så ärlig han kunde bli.
Vi lämnade honom och han saknade oss inte. Säkert var det bara redskap i skjulet och varför skall man vara misstänksam mot sina medmänniskor? Tillbaka till Vaxholm via taljan och så in mot stan igen. Myrna satte på radion klockan två för att lyssna till nyheterna. Man hade med att en svensk forskare kidnappats men uppgifterna var magra och den vilda horden journalister kanske inte släppts loss än.
– Lidingö. Där bor mänga rika plösar, muttrade Myrna.
– Har du komplex mot lidingöbor?
– Inte ett barr men mot rika plösar.
– Snälla och trevliga multimiljonärer. Vad är det för fel på dom?
– En plös är en plös. Var bor den här forskarplösen?
– Vad jag kan förstå nära Kottlasjön. Där kan nog bara plösplösar bo. Vet du att Kottlasjön har ett väldigt fint vatten?
– Bäst vådis har man i kran.
Området hade stora tomter omgärdade av höga häckar och kåken hörde troligen till de största, en som klarat sig från uppstyckningar, och med en tuktad trädgård som liknade en engelsk park. Huset var ett gigantiskt flak i trä och kunde vara från åren efter sekelskiftet då skatterna var låga och somligas inkomster höga, då inga hämningar fanns då det gällde att vara störst och värst. Ändå var huset smakfullt med all sin snickarglädje och hade inte tillåtits nötas ner.
– Här kunde rubbet i vår hyresbarre bo och ändå ha plats för släkten, menade Myrna och granskade kritiskt fasaden.
– Jag undrar om inte greve Victor von Hilz hade huset som ungkarlsbostad.
Entrén var mäktig med åtta breda trappsteg av marmor upp till porten som inte missprytt Stadshuset och med mässinginfällningar i det massiva trävirket. Som sig borde fanns en portklapp i ögonhöjd i form av en boja på ena dörrhalvan men som eftergift åt moderna tider en ringsignalknapp på sidostolpen. Jag som var stark tryckte på med tummen. Ingenting hände men jag fick för mig att jag uppfattade ett fladder i en gardin. Jag tryckte på igen och höll kvar tummen. Det dröjde och jag fick en känsla av att oro rådde innanför porten. Så öppnades dörren på glänt men inte mer än att jag bara kunde skymta en mansgestalt.
– Vad önskas?
Upp med båda leggen.
– Polisen. Vi vill ha ett samtal.
– Jag är redan förhörd.
– Vi vill förhöra mer.
Säkerhetskedjan rasslade och porten öppnades på välsmorda gångjärn En äldre, mycket mager man öppnade och han var klädd i morgonrock med sidenslag. På fötterna tofflor och man kunde se på pyjamasbenen att han var klädd för sömn. Axlarna var tunna och halsen skrumpnad, men ögonen förvånansvärt klara och insiktsfulla.
Vi kom in en gigantisk hall med konstverk av landskap i mörka färger, där fanns minsann en rustning i full storlek, med nerfällt visir. Våra steg dämpades av tjocka röda mattor som måste ha tagit år att väva av barnarbetare i den gamla onda tiden.
– Vi kan kanske stanna här. Kräver ni att vi ska gå längre in får ni ta av er skorna.
– För all del, svarade Myrna. Är du lakejen?
– Personlige betjänten om jag får berättade han avmätt.
– Vad heter du?
– Det har jag redan uppgivit men här är mitt kort så att inga misstag uppstår.
Ur fickan tog han upp ett visitkort och gav mig. Med snirklig stil stod tryckt: Erik P. Almström. Inget mer.
– Brukar du sova på blanka eftermiddagen? frågade Myrna.
– Vi har vanan med ett par timmars sömn på eftermiddagen. När herr Ling är ledig och hemma är det vår rutin. Låt mig också slippa bli kallad du. Vi har inte den seden.
– Herr Almström?
– Det räcker bra med Almström. Önskar ni något att dricka. Själv är jag absolutist sedan barnsben men vi har vin.
– Nej tack, Almström. Har inte massmedia hört av sig?
– Inför sådana eventualiteter har jag kopplat telefonerna till en svarare. Vi har sådana moderniteter i huset.
– Men om herr Ling själv skulle höra av sig?
– Vi förfogar över en speciallinje. Vad är det herrskapet önskar av mig?
Jag lyssnade spänt. Hade det inte varit ett ljud i huset? Nu kom det igen. .
– Är Almström ensam?
Det kändes som att spela i ett amatöruppförande av Strindberg; ”och sedan kan Almström se till att taket blir knäskurat och därefter skåda given häst i munnen.”
– Ja. Mol allena.
Men var han det? Visst var det steg som avlägsnade sig över parkettgolv, försiktiga, trippande steg. Utan kommentar rusade jag in i ett rum eller mer en paradsal med en förfinad elegans som hos ett franskt hov. Tomt. Jag jagade över salen och kom in i en långsträckt korridor med väggfasta skåp på ömse sidor. En öppen dörr till ett kök som luktad e nystekt kött och där var tomt. Den som var framför mig ökade farten. Ett rum som kanske var en sorts sällskapsrum med böcker och biljard. I en snedställd spegel mötte jag ett ansikte, ett par intensiva ögon som såg rätt in i mina och i nästa sekund var de borta. En dörr slog igen i ett angränsande rum. Fem skutt dit. Nästa dörr var låst. En bilmotor startade. Från närmaste fönster kunde jag se en svart, låg bil av sportkaraktär köra från en bakre parkeringsplats i högsta fart och jag hann inte uppfatta numret. Jag återvände till hallen och löjligt nog kom jag att tänka på att jag inte sparkat av mig till strumplästen som jag uppmanats att göra.
– Vem fan var i huset? snäste jag irriterat.
– Herrn förstås.
– Vilken herrn?
– Ni. Herrn. Som sprang.
– Ja, jag sprang efter någon trots att huset skulle vara tomt. Vem var det jag jagade?
– Jag vet inte…
– Stå inte och påstå att det var en skugga för då kallar jag Almström för Erik P.
– Beklagar, men jag vet inte vad herrn talar om. Bakdörren brukar stå lite öppen för vädringens skull efter städning. Skarpa medel numera. Luktar inte gott. Någon jag inte känner måste ha tagit sig in.
– Detta är rena löjan, Almström’
– Snälla herrn, jag sov. Låt mig ta det som ett memento att hålla låst i fortsättningen. Alla dessa lösa existenser…
– Jag tror inte ett ord.
Han bugade avmätt.
– Det är herrns prerogativ. Nu slår mig en tanke. Det kan ha varit en sådan där reporter eller vad den sorten kallats som smög sig in i sin låga ambition att skapa sensation av att herr Ling inte är tillstädes.
– Varför skulle en journalist fly fältet?
– Nåja, herrn, inte ens en sådan persedel kan väl önska ses som en inkräktare. Om det säger nog lagen både inbrott och hemfridsbrott.
Det var hans historia och den höll han sig till. Myrna började höra honom om annat men det var som att försöka få en tonåring att gilla Skivor från Vetlanda. Han hade inget hört eller sett, visste inget, hade inte hört talas om någonting, han höll bara ställningen tills herr Ling, som han kallade Herrn med tydligt stort H, kom tillbaka och livet återgick till in vanda fåror. Han tog våra kort och skulle absolut ringa om något hände som vi kunde tänkas vara intresserade av och han memorerade våra namn och önskade oss en angenäm eftermiddag och kväll och stängde dörrporten inifrån.
– Hinner vi ta ett frest med jeppen på Ce-Brito AB? Ända utåt Värmdö?
– Javisst, har du ingen pliktkänsla?
– Jag har för lagt den nånstans. Hasse ska bowla med polarna och vill ha nagg först. Men OK. Jag fixar till lite i mikron .
Trafiken var inte så tät som fruktat. Hon kom förvånansvärt snart ut på Värmdöleden.
– Vad hände i barren egentligen?
– Någon var i huset och jag är bergsäker på att Almström visste vem. Jag såg personen dunkelt i en spegel men kan inte beskriva vederbörande mer än att blicken var intensiv.
– Eller rädd?
– Kan ha varit rädd. Jag är inte ens säker på om det var en man eller en kvinna.
– Vad skulle en brud göra i barren?
– Tja. Glöm inte att han var klädd i pyjamas.
– I den åldern?
– Gamla stubbar brinner bäst.
– Vad vi stackars tjejer har att se fram emot.
Mötet med Almström lämnade mig egendomligt otillfredsställd. Det var inte bara jakten på den okände eller okända som gav inre klåda utan annat som jag inte kunde sätta fingret på. Så var det ofta i spaningsjobb eller kriminalarbete. Man vet att man vet något men vet inte vad det är man vet. Men det var också annat … som inte hade med betjänten att göra… Nå, det fick ge sig och gav det sig inte snurrade jorden vidare ändå.
Jag var bara en tillfällig gäst på span, en främling som kommit hem efter vistelse på annan ort och efter ett tag inget högre önskar än att ta tåget tillbaka. I min barndom var hemvändande svenskamerikaner sådana. I exilen i det förlovande landet hade käften breddats och allt var bättre ”in the States” och tillbaka skulle man och när gick nästa båt? Aldrig kom de dock iväg och deras liv fylldes av bitterhet över att båten bokstavligen gått ifrån dem. Skillnaden var att jag inte var det minsta bitter på span. Det var inte mitt liv längre.
– Här är rena bystan, konstaterade Myrna.
– Ja, här kallas flickorna för bystdrottningar.
– Gud, så dumt!
– Du lockar fram det sämsta i mig. Till vänster står att det är enskild väg. Som Öhman ritat in det måste det vara den.
Den raka men smala vägen gick genom ett skogsområde, tätt i början men glesade ur sig fram till dubbla stängsel med taggtråd på toppen. Stängselgrindarna var också toppade med taggtråd och öppnades och stängdes inifrån en vaktkur med skottsäkert glas. Intill fanns en smalare persongrind som kunde öppnas genom att dra kodkort genom en slip, en sån som nästan alla stora företag och organisationer har numera. Utanför stod en man med magert, hungrigt reporterutseende och bredvid honom en mer jovialisk man med kameraväska över axeln. Journalisten såg ut som om han fått nobben efter sista dansen. I vaktkuren satt en uniformerad medelålders man med det självbelåtet surmulna plyte som inskränkt makt kan ge en inskränkt person. Jag knackade på rutan eftersom han inte låtsades märka oss. Han knäppte på en högtalare och vi hörde hans burkigt metalliska:
– Ja?
– Vi vill tala med Risto Johansson.
– Massmedia hänvisas per telefon till in formationschef Mia Lidén.
Vi höll upp id-korten mot rutan. Ogillande skakade han på huvudet.
– Hur många från polisen ska vi ha rännande här egentligen?
Tydligt kunde jag höra svischet från Myrnas korta stubin och så kom explosionen:
– Din store fule fan! Du ska bara sitta på din feta häck och lyda order. Vad vi gör eller inte gör ska du ge djur och jävlar i! Nu anmäler du oss för Rista Johansson annars sliter vi ner kiosken du sitter i och gör korv Stroganoff av dig till skolbespisningen!
Orden var tydliga och visorna inga och vakten liknade en man som svalt sitt adamsäpple och inte kunde hitta det. Utan ett ord slog han ett nummer på interntelefonen och mumlade något och hans kinder var blossande röda.
– Två trappor upp till höger.
– Du ska ha sparken!
– Jag bara…
– Kicken så att det brakar om det. Får du upp grindhelvetet eller ska jag köra rätt igenom?
– Genast. En sekund bara. Så där.
Myrna körde över gården till byggnaden som låg en sänka. Den var ultramodernt ritad och byggd som en kupol i ljus sten.
– Nu fick vakten hjärtsnörp, menade jag.
– Småpåvar! Jag är utled på viktigpettrar. Det var en i Lillans skola häromkvällen när vi hade möte…
– Blev hon relegerad?
– Inte hon men jag. Fast jag fick mängdens jubel. Småpåvar ska hållas väldigt kort.
Invändigt var byggnaden intetsägande med en liten vänthall, en flicka bakom en disk, trappor uppåt. Vi stövlade upp två trappor. Där var en glasdörr som en man höll upp för oss. Han bar mörk dubbelknäppt kostym, vit skjorta och Armanislips. Varje yrke har sin uniform.
– Risto Johansson. Lilla konferensrummet. Var så goda.
Rummet var utsökt exklusivt och avsett för upp till kanske sexton personer. Vice vd:n hade finlandssvenska anor och hans tal var vad vi kallar sjungande, men inte är det. Välutbildad, vältrimmad, välvårdad och förhoppningsvis välinformerad.
– Vi har drevet över oss, sa han och suckade.
– Vad säger ni till massmedia?
– Ingenting just. Inga kommentarer annat än att vår herr Ling är bortrövad. Som ni vet är detta ett konglomerat. Ägt av många företag. Ofta är det en styrka men i vissa lägen kan det medföra bekymmer. Eftersom så stora pengar är involverade är det ursäktligt om en del känner sig bekymrade.
– Full panik med andra ord? förmodade jag.
– Nåja. Så kan man också uttrycka det. Om vi inte får Bernhard fri inom mycket kort kan det bli katastrof. Nu har dock saker hänt. Vi har fått brev. Lösningen kan vara nära. Jag ska hämta försändelsen.
Vi fick studera varandra en kort stund och jag hade väl bästa utbytet av det. På bordet låg en skiss över företaget som tydligen legat kvar från ett tidigare möte och på skissen fanns olika uppgifter skrivna med tunn kulspets. ”Dessa väggar måste flyttas … ventilationen för dålig … kan man sätta in transporthiss här…” Längst ner forskningsavdelningarna, laboratorierna, dataavdelningen, kontoren, förråd. Johansson kom tillbaka med ett brev som han petat in i en plastficka.
– Det här kom alldeles nyss.
– Vad räknas med nyss?
– Nyss. För en knapp timme sedan. Avlämnades i vakten av bud och adresserat till verkställande direktören Gilbert Duvalier men han är ju i Bern sedan en vecka och jag fick det alltså.
Myrna och jag läste det gemensamt. Den här gången var texten skriven på en gammal handskrivmaskin där bokstäverna hoppade och a:et var svagare än de andra. ”Totalsumman är nu fyrahundramiljoner kronor. Nu bara en läge. Noggranna instruktionerna om hur summan skola utbetalas till kontona kommer inom de tre dygn. När dessa kontona är betalade in släppes Bernhard Ling frigiven. Icke skadad. För sanning beviset:
KLGJU löses med Au-klorid.”
– Usel svenska, anmärkte Myrna.
– Ja. Om inte meningen är att det ska likna usel svenska. Vad får du ut av det, Risto?
Johansson ryckte till som om han satt i drömmar.
– Va? Förlåt. Jag antar att olika företag i skilda länder sätter in pengar på konton i kontrollfria stater. Därifrån flyttas pengarna sekundsnabbt till andra konton i andra stater och sedan om och om igen. I dagens datorsamhälle finns inga andra hinder än bankers gammalmodiga kontrollsystem och de ligger hästlängder efter.
– En ohygglig massa pengar, mumlade Myrna.
– Tycker du? För en privatperson förstås. För företaget är det som ett loppspott i Atlanten. Ling är värd många gånger den summan.
Jag läste igenom den knaggliga texten en gång till.
– Fortfarande inget förbud om polisinblandning. Det kan bara tolkas så att dom är så säkra på framgång att vi inget betyder.
– Hybris, suckade Johansson. Men kanske med fog. Vad har polisen för spår? Var finns Ling? Vilka är inblandade?
– Vi jobbar på det, svarade jag undvikande. Det här KLGJU-joxet … vad är det?
– En produktbeteckning som bara Ling och några ytterst få inom företaget känner till. AU-kloriden är Ling så gott som ensam att vara underkunnig om. Alltså måste vi betrakta detta brev som tillförlitligt. Avsändaren bluffar inte.
– Brevet tar vi med oss, sa jag.
– Var så god. Jag har tagit kopia. För oss är bästa lösningen att vi betalar och Ling kommer. Kanske inte så stor skada skett.
– Du kanske hellre hade sett att ni inte gått till polisen, sa Myrna en smula fientligt.
Risto Johansson slog ut med händerna som en fransk fransman i en fransk film.
– Brott ska beivras. Sund medborgarplikt. Blir det inte beivrat så finns inget att göra åt det.
Trafikstockningarna mot stan kom Myrna att gnissla tänder men vi kom fram till polishuskolossklossen på Kungsholmen. Där hade tidigare legat Kronprinsessan Lovisas barn sjukhus och en gång hade jag berikat läkarvetenskapen genom att låta dem ta min blindtarm där. På den tiden läkte och helade man människor på samma plats som vi nu försöker bryta ner dem. Ändå kan resultaten ses som likvärdiga i ett längre perspektiv; ett bättre och friskare samhälle genom att det skämda och förstörande elimineras.
Myrna överlät rapportskrivningen till mig och jag jobbade med den en god stund innan jag presenterade rapporten för Simon. Han läste igenom den och sedan kidnapparnas brev. Efter det kom en massa frågor som jag besvarade klart och uttömmande: ”Har inte en aning … hur fan ska jag veta det … inte en susning…”
– Den här mannen i Lings hus…
– Eller kvinnan.
– Kunde du verkligen inte uppfatta någonting mer än ögonen?
– Hade jag gjort det skulle det stå så.
– Ska du med och ta en öl och en macka? Jag bjuder.
Virena skulle hem till en mamma till en av Elins klasskamrater och Elin var också med. Det var tal om föräldrainsatser på basplanet medan barnen höll på med sitt i ett fnittrigt flickrum. De kunde säkert svira till åttatiden och blev det riktigt orgiastiskt med kaffe och finska pinnar upp mot halv nio. Han föreslog en publikvänlig restaurang på Fridhemsplan och menade att därifrån hade jag krypavstånd hem.
Simon var märkbart belåten med att uppliva gamla tider då de två fruktade spanarna kunde prata jobb över en bit och en bärs, jag spartanskt och han gargantuanskt, och det hade inte förändrats. Eftersom jag var bjuden klämde jag till med en folköl till pyttipannan medan han beställde två stora starka så att servitören skulle slippa springa flera gånger och en sexa vodka. Han höjde sitt glas.
– Skål Simon, sa han. Du har vett att njuta av tillvaron. Du är inte som andra smulgråtar. Skål Simon rör den och tack för nästa.
Han knyckte på nacken och vinkade till sig ett glas till. Jag kände igen proceduren, men Simon var så mycket mer än matsluk och vodkalapande. Han var en skicklig analytiker och han förmådde skilja stort från smått, väsentligheter från bagateller. En skicklig kriminalare kan också se mönster i knappt vävda gobelänger och han ägde en intuition som kvinnor kunde avundas honom. Intuition är ju inget annat än kunskap som kommer ur faktorer man känner till men inte är medveten om. Och han var sina vänners vän, något jag fått många bevis på under de strävsamma åren tillsammans. Jag petade i pytten. Hungrig var jag inte, fisken i Vaxholm hade ännu inte simmat färdigt i magsäcken.
Vid ett bord bredvid oss satt en säckig amerikan och gnällde på sin son som tycktes stukad och beredd att ta gnället.
– You are a waste, son. Nothing but a waste. Don’t know what to do with you.
– Sorry, dad.
– Just a big waste.
Inte ens cocacola kunde trösta. Medan Simon förnöjt lassade in pytt i gapet lät jag blicken glida över gästerna som man kan göra i distraktion. Vid ett bord satt en man som jag kände igen och önskade att jag inte gjort det.
– Snett bakom dig sitter Janne Kokett, mumlade jag till Simon.
– Vad fasen…
Simon vände sig om som om han ville kalla på servitören. Kokett nickade mot honom och fyrade av ett leende. Han hade sällskap med ett kvinnodjur av den vanliga sort som gangsters håller sig med, sådana som inte förstår att pengar kan lukta, som vill vara gåvokrävande leksaker till män med dyrbara vanor därför att slantarna var lätt komna och skulle lika lätt förkomma, de var nöjda med att vara statussymboler i en mörk värld. Bimbos med uppgift att vara läckra, attraktiva och eftertraktade på den undre marknaden. Kokett reste sig och kom till vårt bord. Han rörde sig smidigt som en balettdansör, ett kattdjur i djungeln.
– Får jag slå mig ner? Bra, då slår jag mig ner.
Han drog till sig en stol från ett annat bord och log förbindligt. Fyllda fyrtio, smärt midja, stark och senig, svart bakåtstruket hår, ögonbrynen var lika svarta och plockade till exakta streck över kalla ögon, under näsan en svart mustasch som inte skulle ha missprytt Errol Flynn. Han var ytterst välklädd, snäppet under prålighet. Han bar svarta handskar, så tunna att de blev en andra hud. Han log som han alltid log, men leendet nådde inte utanför läpparna och var bara en grimas. Vad hette han egentligen? Jan Engberg?
Janne Kokett var så inarbetat att det konkurrerat ut prästbetygets uppgifter.
– Vad gör du på ett så här enkelt ställe? muttrade Simon frostigt.
– Jag bor i närheten. Man ska gynna lokala näringsidkare. Vi tar oss lite vin här och känner av stämningen. Sedan blir det andra lokaler. Kvällen är ung.
Inom sin genre var han uppskattad. Han tog välbetalda uppdrag och ansågs lyckad. Hans specialitet var njurslag som vållade ohygglig smärta under begränsad tid. Hans andra specialitet var snärtande slag mot struphuvudet. Några hade dött men det sågs inte som misslyckande eftersom de döda blev till varnande exempel. Ibland har polisen kunskaper om ting som folk gjort men aldrig går att bevisa för ingen vågar vittna och för oss är sådant outhärdligt,
– Vill ni mig något? frågade Kokett.
– Vad skulle vi vilja dig?
– Som jag förstått verkligheten vill polisen alltid fråga mig om något. Man tycks inbilla sig att jag är en levande databank.
– Vill du bekänna något?
– I så fall först efter vin men det är ännu legitimt. Min tid är dyrbar. Som affärsman ska man måna om minuterna. Så vill ni fråga mig om något så gör det nu. Vänskapligt mellan skål och vägg.
Han vände sina kalla ögonklot mot mig.
– Eller hur? Hassel, var det, inte sant?
– Det var och är Hassel.
– Vi har ju setts. Nöjet var på din sida. Men man ser så mycket folk. Ibland kan det vara lönsamt att se folk. Håller du inte med om det?
– Det finns huvuden jag gärna sett pris på.
Han småskrattade och det lät som stjärten från en skallerorm.
– Förståelse är det bästa som finns näst rimmad lax. Du tycks ha varit borta ur cirkulationen ett tag. Har dina chefer tappat förtroendet för dig?
– Jag har haft turen att slippa rota med dig.
– Livet har sina kryddor. Nå? Har ni frågor att ställa? Annars går jag tillbaka till mitt, om ni ursäktar uppriktigheten, vackrare sällskap.
Simon tog en klunk öl men den tycktes ha tappat smak.
– Kände du Röjarn?
– Javisst. En oförarglig man. Djurvän.
– En slagmaskin som du men inte lika överjävlig.
– En förfärlig missuppfattning. Jag är också djurvän. Med en spinnande katt i knäet känner jag mig som en lycklig gosse.
– Du vet kanske att Röjarn mördats?
– Ryktet går. Om han var gift kommer jag att skicka kondoleanskort till änkan. Var det något annat? Om inte…
– Hade du affärer med Röjarn?
– Vad menar du med affärer? Det finns många definitioner som jag inte ska trötta er med. Som arbetare lönade av oss skattebetalare känner ni väl inte till affärslivets lagar men jag överser med det.
Kokett tyckte om att håna oss och ansåg säkert att hans sarkasmer tydde på intellektuell rörlighet. En del flåbusar har den uppfattningen. Snygga gångkläder och en iskallt cynisk jargong som de förväxlar med kvickhet gör att de inbillar sig vara Oscar Wildes jämlikar.
– Hade du samröre med Röjarn av vilket slag det vara månde tiden innan han dog? frågade Simon. Har jag uttryckt mig tillräckligt klart?
Kokett rättade till sin välknutna och långsnibbade fluga. Den där svarthandskade näven … hur många människor av båda könen hade den förstört för livet? Misshandel har i statistiken ett mörkertal som inte ens går att skatta. Den riktigt grova misshandeln sker mellan personer eller grupper som inte anmäler vad de utsatts för. Antingen laddar man upp för hämnd eller är för skräckslagen för ytterligare konsekvenser. Eller också tar man misshandeln som ett rättvist straff; jag kan inte betala min skuld eller redovisa och då ska jag ha stryk.
– Tack, fullkomligt. Man måste veta vad man ska svara på. Jag hoppas att jag inte är misstänkt för dråpet eller vad det var på Röjarn?
– Vi utreder brottet.
– Då så. Inte mer misstänkt än andra alltså. Gäller det en annan utredning som Röjarn kunde vara in blandad i?
– Skulle inte vi ställa frågorna?
– Jo, men vi blandar så här inofficiellt i all vänskaplighet en gemytlig afton på sköna varma krogen. Är det så?
Simon fick sköta det här om jag inte blev direkt tillfrågad. Han hade högre lönegrad och således betalt för att inte vrida om kran på typer som Kokett.
– Kanhända.
– Kan hända? Låt oss då dela upp ordet i kan och handa. Om jag tyder polisspråket korrekt innebär det att Röjarn misstänktes för något.
Han tvinnade fundersamt mustaschspetsarna. Bimbon började se uttråkad ut men skulle inte ens drömma om att säga något kritiskt till Kokett som hon säkert kallade Jan. Hennes rättesnöre var att säga ja till allting och med stor förtjusning. Då kunde hon få armband och champagne. Alternativet var ett slag i magen så att hon låg dubbelvikt ett halvår. Kvinnorörelsen har bara börjat sin kamp.
– Ja, jag hjälpte Röjarn lite, återtog han. Han satt en smula trångt till. Röjarn var tyvärr periodare och då och då söp han sönder skallen tillsammans med existenser i nära nog kloaker. Annars var han en prydlig person. Djurvän. Fast det har jag visst sagt. Vi råkades av en händelse och han bad om handlån. Av princip lånar jag inte ut pengar.
– Av princip tar du väl bara pengar. Vad fick Röjarn för hjälp av dig?
Kokett tog Simons nyställda vodkaglas, luktade på det och utbrast i det svenska ”aaaah:et” och ställde tillbaka spritsexan.
– Jag antar att Röjarn har synts i jobbet. Fast jobb och jobb… Genom kontakter jag har fick han ett påhugg hos en firma som distribuerar dansk och tysk porrfilm. Han hämtade orderna och paketerade videofilmerna och skickade med posten. Jag förmodar att han avsåg att deklarera för den tillfälliga inkomsten.
– Porrfilm! Vad hette den firman?
– Titta i kvällstidningarnas annonssidor. SKEC heter företaget. Skandinaviskt erotiskt centrum. Finns i Köpenhamn. Blomstrande rörelse har jag hört.
Han nickade åt oss och gick tillbaka till sin bimbo som omedelbart återfick stjärnögon och plutmun. Kokett och hon gick till disken och han betalade och de gick utan att säga adjö men artig hade han aldrig varit. Simon betraktade misslynt snapsen och ropade till sig en ny. Den gamla hällde han ut i en blomsterpotta.
– Det ska fanken dricka sånt som Kokett har luktat på.
Han nickade till med nacken och vodkan levde inte längre.
– Nä, jag har tappat aptiten och då ska det ha gått långt. Det där med Röjarn … värst är att fanskapet kan ha rätt. Jobbade han med porrfilmer kunde han ha lagt en sån video på lådan och har alltså inte ett dugg med kidnappningen att göra.
Olustigt rörde han om resterna av pytten.
– Vi bryter och går hem. Om du inte vill ha en balja fika också?
Men jag var mer än nöjd. Simon vinkade till sig servitören och höll på att spränga hängbuken när han fick höra att notan redan var betald av Kokett. Simon slängde hundralappar på borde och morrade:
– Då är det här dricks!
Eftersom min lilla familj var borta ännu en timme läste jag kvällsbladet, satte på Ellington, la fötterna på en pall och glodde i taket. Tankarna surrade i hjärnan utan att finna fäste i vindlingarna. Vad var det jag visste som jag borde veta att jag visste? Och hade jag inte fått veta ännu mera som jag var okunnig om? Vad hade jag på span att göra där man var tvungen att tänka!
Virena kom hem och Elin hade att berätta och kvällen blev vardagstrevlig på det anspråkslösa vis som är livets gyllene ögonblick och som inte ens Marknaden kan sätta index på. En lugn natt med sömn tillhör annars inte spanarvärlden men undantag finns.
På morgonen gick Virena tidigt och gick samma väg som Elin till skolan. Jag donade med mitt och tog tid på mig eftersom jag inte tänkte skämma bort kåren med att komma före normal arbetstid. Det var dittan att göra och dattan att grunna över och mer te med en ostmacka med skivad tomat kunde aldrig skada. Blicken föll på ett brunt kuvert nedan för brevinkastet. Inget namn och ingen avsändare. Med förskäraren skar jag upp kuvertfliken.
Tusenlapparna drällde över bordet. En liten vit lapp med firmatryck. ”AB Omerta”.
Inget mer. Det var inte första gången någon försökt köpa mig men jag hoppades det skulle bli den sista. Allt för många frestelser är inte bra för karaktären. Jag ringde Simon som var på dåligt morgonhumör och bad honom genast komma och titta på något intressant.
Efter en halvtimme kom han lufsande, sur som en gammal recensent.
– Jag har inte kommit över kräket Kokett än. Hur den knölsvanen hade mage att betala notan!
– Nu kan vi köpa krogen du och jag. Ska vi dela på rovet?
Han grymtade till när han såg högarna med stora sedlar.
– Ta hit en gummihandske. Ta den du har när du diskar.
Med den skinknäven kunde han bara trä på ett par fingrar i handsken men han kunde räkna ihop sedlarna utan att förstöra högst eventuella fingeravtryck. Under tiden satte jag på kaffe åt honom och dukade upp frukost. Troligen hade han ätit hemma och en gång i polishuset men tre frukostar var bara första förberedande för honom.
– Tvåhundraentusen friska spänn! Jag har räknat två gånger. Varför den extra tusingen? Är det rent felinstopp? Eller har det symbolvärde? Man skulle kanske ringa Ingmar Bergman.
– Fikat är klart.
– Tvåhundraentusen riksdaler! Stora koppen, tack.
– Du sitter bredvid en rik man. Ska jag skära upp mera bröd? Det är bara åtta skivor i korgen .
– Tjafsa inte, Rolle. Vem fanken vill betala dig så mycket pengar? Och varför? Vad har du haft för dig? Har du bara lättost? Smakar som att kyssa en moster. Kryddost? Lite bättre i alla fall.
– Kanske en rik person har sett mig på gatan och överväldigad av min förandligade skönhet velat…
– Och Omerta AB också! Maffians ord för dödstystnad. Den här marmeladen är inte så tokig. Har Virena gjort den själv? Har vi en maffia i hasorna? Eller rättare sagt, är vi en maffia i hasorna? Kan det…
Den skarpa telefonsignalen avbröt honom och jag tog luren från väggapparaten i köket och sa mitt upplysande: ”Hassel.”
– Har du sett försändelsen?
Jag vinkade till Simon som just huggit in på en smörgås.
– Är det en representant för Omerta AB?
– Ja.
Rösten var opersonlig, inte ljus och inte mörk, inte manlig och inte kvinnlig, kunde vara infödd svensk eller inflyttad nyligen.
– Vad ska jag göra för pengarna?
– Som omerta betyder. Hålla käft.
Ingen möjlighet fanns att ordna av lyssning. Simon la sitt huvud intill mitt så att han kunde höra samtalet. Vi lyssnade noga till biljud som skulle kunna hjälpa oss att försöka lokalisera den uppringande. Men inga sådana ljud hördes. Betalar man ett par hundratusen anonymt är man ingen amatör.
– Är det allt jag får?
– Ja. Allt.
– Men jag är girig. En riktig jävla snålvarg.
– Inget mer. Är vi överens?
– Ett ögonblick.
Jag la handen över luren och viskade till Simon att ta över samtalet. Simon förstod och sa myndigt:
– Kommissarie Palm här. Vem talar jag med? Vad är Omerta AB? Hallå? Hallå? Nej. han la på.
När Simon länsat bordet la jag kuvertet med pengarna och lappen i en plastpåse och han beordrade bil för hämtning. Med så mycket pengar i kontanter fanns starka skäl till snabb och säker transport till Krim. Kassens innehåll gick till tekniska avdelningen för undersökning och jag gick till min tillfälliga modul bredvid Myrna. Det var märkvärdigt hur lite jag brydde mig om mutförsöket. Eftersom jag inte fattade varför min tystnad skulle köpas orkade jag inte fundera ut kluriga hypoteser. Allt var som det var och det som blev, blev som det blev.
På bordet låg instruktioner om ett nyinstallerat program för databasen och håglöst slog jag på apparaten och försökte följa instruktionerna. Jaha, tre enter och klick där och dubbelklick där och sedan massor av möjligheter till hela denna världs uppgifter om personer som jag inte kände eller ville känna. Utan saknad slog jag av vår tids herre och hjärna – datorn – igen.
Jag började inse de stora stjärnornas gästspel på olika stora scener. De kom och fick höra skvaller om den och den och ombads delta i intriger av den fasta ensemblen och lyssnade och höll med men när ridån fallit reste han vidare och lämnade scenen kvar utan en önskan att lösa ett enda av ensemblens problem. Man har sitt hjärta där man hör hemma. Nu tillhörde jag underrättelseenheten på länskrim, Simon och Myrna var mina goda vänner men mitt yrkeshjärta hade jag på annat håll. Det var märkvärdigt vad jag ältade mitt främlingsskap. Ville jag övertyga mig själv om att jag tänkte så?
Öhman kom in med uppgifter om de personer Myrna och jag skulle försöka klämma uppgifter ur. Han gav en mångordig bakgrund och jag lyssnade hövligt och lovade att vidarebefordra dem till Myrna när hon dök upp, hon hade ett gammalt ärende att fullfölja.
Mig gjorde det inget. Jag funderade ock på polisiära ting och ingen borde kunna kräva avdrag på lön. Hur var det egentligen med Helena Marklund … Telefonsignalen avbröt en tankekedja som börjat ta form. Jag kände igen den robotartade rösten från Omerta AB.
– Vad är ditt allvar?
– Vad menar du?
– Har du avslöjat vad vi köpt?
– Du har inget köpt eftersom jag inget sålt.
En kort tystnad. Det var möjligt att ordna av lyssning och spårning men det fick vara.
Jag hade på känn att samtalet skulle bli kort.
– Hassel. En upplysning.
– Upplys mig. Jag är idel telefonöra.
– Du är en död man !

Klicket talade om att han – eller om det var hon – hade lagt på. Ett så klart och konkret påstående går inte att le bort. Blir man dödshotad kan man inte låtsas som om det regnar. Men varför kunde jag inte få leva mitt lilla enkla liv? Vad hade jag gjort Omertafolket? Det värsta hade varit likgiltigheten hos den som uttalade dödsdomen. Bara ett konstaterande som om det var onsdag och av samma värde. Likt att slå ihjäl en fluga. Men varför?
Myrna kom in och jag relaterade samtalet. Hennes uppmaning var kort och riktig: ”Skriv rapport”, och jag gjorde det och lämnade på den frånvarande Simons bord. Hon fick ta del av Öhmans uppgifter och ögnade igenom dem. Hon fastnade för samma namn som jag.
– Efraim Marklund. En Marklund till ?
– Doktor Helena Marklunds man. Han är ekonom på en bank. Vad vi vet är dom inte skilda men han bor på ett lägenhetshotell vid Odenplan. Och banken ligger strax intill.
– Vi tar ett frest på honom. Han låter som en lämplig bov i dramat. Ekonom? Vilken brud vill gifta sig med en hög siffror? Förresten – heter man Efraim ligger man nog risigt till från början.
Hennes förs lag var lika bra som något annat och hon ställde in trippmätaren på noll igen. Hon körde mot S:t Eriksgatan och hon pratade om Hasse och Lillan men jag tänkte på annat och hummade bara då och då men måste ha hummat fel för hon fräste:
– Kul kul, dig slösar man andedräkt på.
– Vad sa du?
– Jag håller truten för resten av dan.
– Ä, fan, du bara lovar och lovar. Vad tror du om teorin att det är ett insiderjobb?
– Med Ling?
– Ja med Ling. Jag är nog inte den ende som fått den briljanta idén men jag fick den och den är briljant och vad tror du?
– Svar vet ej, som Hasse brukar säga. Men varför inte? Det är en stor grej. Tvåhundra mille kan locka en nunna till kaffe med munkar.
I många länder är kidnapping big business. Och märkligt nog kan en bortrövad räkna med att överleva om lösenpengarna betalas. Om man både tar pengar och dödar den rövade vill ingen betala mer. Det är en affär med strikta om inte hedersregler så dock givna villkor. Heller är det ingen mening med att misshandla eller skada offret. Den bortrövade är tvärtom ett värde fullt objekt som man bör sköta och vårda, ge bra mat, en skön säng och möjlighet till någon form av underhållning. När den rövade släppts känner han ingen större bitterhet mot rövarna. Om däremot offrets närmaste blankt vägrar att betala lösensumman måste den bortrövade dödas. Återigen – annars skulle ingen betala. Det blir en snabb död utan plågor och liket lämnas någonstans så att det kan begravas. Ofta ses kidnappningen som en intern affär och blir inte anmäld.
I vårt land och liknande nationer som inte har den traditionen är varje kidnappning förenad med livsfara. Rövarna kan inte lita på att offret kommer att hålla tyst och eftersom inga regler finns brukar man döda den rövade, som kan avge vittnesmål om gärningsmännen, oavsett om de närmaste betalar eller inte. Likaså blir offret i Sverige illa behandlat för att få den som skall punga ut med lösensumman att vekna.
Mörkertalet kidnappningar hos oss är inte så stort därför att hela säkerhetsbranschen jagar den sortens händelser. Varje bortrövad person innebär att femtio nya vippare hyr in livvakter och specialbyggda bilar med skottsäkra fönster får en boom. Säkerhetsbranschen har en skicklig lobbyverksamhet för att skapa skräck och panik. Samtidigt går inte att resonera bort hotbilderna. Knäppskallar har julafton varje dag och när de fått sina presenter vill också den organiserade brottslighet tala med tomten.
Bankkontoret var inte öppet för allmänheten utan låg tre trappor upp i ett hus nära Intiman. Där spelades den gamla goda ”Spanska Flugan” med gräddan av våra komiska artister. Myrna menade att de skulle min familj titta på, ”tillvaron är ju inte helfestlig och man behöver garva läppen av sig ibland”. Öhman hade ringt och förberett Marklund på vår ankomst och när vi träffade honom på hans rum fick jag lust att rekommendera honom ett snabbt besök på grannhusets fars, han behövde garva lite läpp av sig.
Han var en bild av dyster knutenhet och hans spända kroppsspråk vittnade om att han helst ville lämna landet och kanske hela världen. En femtioårs man med mörk blick, mörka drag, mörk utstrålning. Smala axlar och kulmage som inte doldes av en löst skuren kavaj. Nävarna liknade små klubbor där de låg på skrivbordsskivan. Aldrig har jag sett någon som kunde blänga under lugg som Marklund, han måste ha övat mycket.
Kontoret verkade ha varit en patricervåning en gång och Marklund hade förvisats till tjänstefolkets domäner, rummet var litet och mörkt som han själv och genom ett anspråkslöst fönster såg man bara motsatta husets trista fasad. Innan vi hälsat sa han dovt nere i halsen:
– Jag vet vilka ni är. Fatta er kort.
– Vi sätter oss, sa Myrna.
– Är det nödvändigt?
– Klart att det är nödvändigt.
– Jaha. Sitt då.
Dialekten lät ana fjällvidder, renhjordar och röding i källsjöar. De hade väl träffats under ett vindfåll. Till och med stolarna verkade fientligt inställda till oss, för hårda och för raka i ryggen och för rangliga och för obekväma. Han måste ha valt dem själv. Jag inledde frågandet.
– Du är bekant med Bernhard Ling, eller hur?
– Jag känner honom.
Han bet av varje stavelse som om han klippt ståltråd med tänderna.
– Som du vet är han kidnappad. Du har väl läst tidningarna?
– Bernhard Ling har en osläcklig förmåga att skapa ståhej om sin person. Vad i helvete har jag med den saken att göra?
– Vill du berätta om honom.
– Vad i helvete ska jag berätta då?
– Hur ni träffades. Om ni var nära vänner. Om du känner till hans bekanta.
Underluggblängandet nådde nya dimensioner och mungiporna strävade ner mot halsen.
– Har ni talat med min fru Helena?
– Ja, svarade jag kortfattat eftersom jag insåg att här gick vi på minerad mark.
Marklund dunkade de hårt knutna nävarna mot bordet som om han ville sända meddelanden med djungeltrumma men det var aggressioner han måste avleda, ånga som måste ut för att inte spränga honom.
– Den … jäveln! Han är hin håle själv. Den ondaste av de onda. Svavlet osar om honom. Han har bockfot och horn.
– Förklara dig närmare, uppmanade jag i mild ton.
Ekonomen drog ett djupt andetag och samlade sig. Vi förstod att vi träffat en man som stod på randen till sammanbrott. Rösten blev tydligare men så tillkämpad att stavelserna skar som skalpeller genom stämbanden.
– Jag arbetade i Bryssel. Ett stort och viktigt uppdrag. Min hustru var med mig under en kortare period. Som jag ser det var vi lyckliga tillsammans. Satan Ling var knuten till ett företag som ingår i en internationell koncern och banken var mån om att försöka få en bit av kakan. Fester och representation. Ling låtsades vänskaplig mot mig. Samtidigt kollrade han bort Helena bakom min rygg.
– Hur fick du reda på det?
– Av skäl som … jag blev misstänksam för hon ville inte … hon blev annorlunda och jag … det blev så att jag jag skuggade henne … ett lyxhotell … jag ljög i portierlogen och fick en extranyckel och … och …
Han pressade handflatorna mot huvudsidorna för att hindra hjärnan att flyga i bitar.
Myrna utstötte medlidsamma halsljud.
– Dom låg i sängen … och … och … dom bara skrattade åt mig jag var som galen … men dom skrattade i alla fall … och jag … jag rusade därifrån gick på gatorna i Bryssel och grät … i timmar … sedan dess har jag inte sett henne.
Plötsligt var vi inte där längre, han talade för sig själv eller för hela universum.
– Dom reste … som ett jävla bröllopspar … hem till villan … min villa … skrev att hon bytt lås … skrev att huset stod på henne hon var i sjunde himlen skrev hon jag hade bara gett henne ett inferno skrev hon ville inte se mig mer … skrev hon vi skulle skiljas … skrev hon…
Han djungeltrummade med nävarna mot bordet igen och vi lät honom hållas. Av människor i affekt kan man få värdefull information. Hans vattniga ögon spärrades upp och tycktes bälga ur hålorna.
– Kunde inte tänka mer … gjorde stora misstag … förluster för banken … blev hemkallad … satt i karantän … hon vill inte veta av mig mer … bara för satan Bernhand Lings skull. ..
Han bröt ihop över bordet och begravde ansiktet bakom handflatorna. Myrna klappade honom lite tafatt tröstande på skuldrorna. Hans känslor berörde mig inte därför att de inte angick mig. Han levde i sin glaskupa och jag i min. Under mitt långa spanarliv hade jag sett tusentals människor visa hela spektrat av mänskliga känslor, och inget var nytt och inget var välkommet. Belåtna var få och lycklig ingen. Möjligen med undantag av Helena Marklund. Men hennes glädje var ju hans olycka. Vi var inte där som terapeuter och jag anmärkte:
– Vet du mer om Lings verksamhet i Stockholm?
Han ryckte till och tycktes bli medveten om att han inte var ensam. Ett underligt flin letade sig fram ur grumliga källor och han mumlade:
– Ne. Men jag har nog en överraskning för honom.
– Vad menar du med det?
– Ingenting som ni har med att göra. Jag har inget mer att säga. Min arbetsgivare kräver karantänresultat av mig.
– När skedde det här?
– Vilket då? Vad skedde?
– Det i Bryssel.
– Äh, I Bryssel. För flera månader sen. Innan han dog.
Myrna gapade och jag kliade hårbotten. Drev han med oss.
– Innan vem dog?
– Bernhard Ling.
– Men han…
– Jag vet jag vet. Du vill säga att han lever. Men en karl som Bernhard Ling ska inte leva. Om satan får finnas är jorden förlorad. Jag har betraktat honom som död sedan dess. Åt helvete med honom för där är han hemma. Gå nu. Mina ekonomiska tabeller väntar inte. Fast inte en enda kommer att titta på dom.
Vi lämnade honom åt bitterhet och grämelse och hämndtankar. Om det nu bara var tankar. Eller hade han redan iscensatt vendettan? Det fick ge sig som allt annat, men vi hade fått underlag för en bra rapport. Myrna körde mot Gärdet som var station två i dagens orientering och klarade det utan karta och kompass.
– Jag tänker på Helena och Ling. Skulle du kunna tänka dig en sån där jäkla passion att man bara sticker från allting?
– Det går inte. Virena har förbjudit mig.
– Samma elände här. Hasse skulle sopa till mig ifall jag försökte. Så det är bara att titta på en såpa på teve och drömma.
På Brantinggatan gick vi bom på en bekant till Ling, likaså träffade vi inte den vi ville känna på pulsen i Örby, vederbörande hade tagit sin puls och gått. Myrna undrade vad jag tyckte om tidig lunch och det tyckte jag. När fältpoliser lunchar handlar det inte om gastronomiska höjdpunkter utan om att besöka ett sluk. Fort och billigt är parollen och så mycket av den utprovat nyttiga tallriksmodellen är det sällan talarn.
– Det finns ett plejs på Folkskolegatan som inte är så helknöligt, sa Myrna.
Eftersom jag inte gnott gata på länge hade jag tappat känningarna på rastplatserna, så det var godkänt på förhand. Hon körde över Liljeholmsbron till Söder och letade parkeringsplats i närheten av restaurangen. En bit därifrån fanns en liten lucka mellan ett par gigantiska lastfordon.
– Fickparkera är du bussig, sa Myrna. Jag smiter in i tygaffären. Jag tänkte sy en klänning till Lillan.
Det hängde på centimetrarna men jag lyckades utan att ens snudda vid stötfångare men ingen fanns på parkett för att applådera. Restaurangen var långsmal och längst in fanns disken där man kunde beställa och få den av dagens två rätter man valde. Jag tog den nyavsköljda lätt blöta brickan, fyllde ett glas med vatten, tog en liten serviett från hållaren, bestick och lät mannen bakom disken sleva upp Husets fiskgryta på tallriken. Det kändes som i lumpen. Jag satte mig vid fönstret och tog för mig av skålen med strimlad vitkål. Myrna kom inskyndande.
– Det där jäkla tyget skulle jag inte sy ett hundtäcke av. Vad käkar du? Fisk? Jaja, nån gång ska man prova firre också. Jag ska bara tvätta labbarna först.
– Tvätta händerna?
– Som amerikanerna säger när dom ska på muggen.
Toaletten låg intill disken. En man i overall trädde in i lokalen och såg ursinnig ut. Han stövlade fram till mig.
– Är det du din jävel som har parkat en röd Corolla därborta?
– Ja, hur så?
– Hur i helvete kan du ställa dig utanför en utfart? Flytta den på stubinen annars kör jag över den och då blir den platt som en flundrejävel!
– Nu är det inte min bil utan…
– Har du inga nycklar?
– Jo, men…
– Flytta då biljäveln på studs ‘
Myrna dröjde med handtvätten och suckande övergav jag Husets gryta, hon visste ju vart hon skulle ta vägen med sin bricka. Antagligen skulle hon tro att jag också kände behov av att vara amerikan. Mannen gick bredvid mig och osade ursinne. Jag tog fram nycklarna ur fickan, men… Det här stämde inte. Stämde inte alls.
– Har du inte tagit fel på bil?
– Nejdå.
Han lät annorlunda. Inte så arg längre. Mer avvaktande.
– Men här är ju ingen utfart!
– Jaså.
– Hör du…
Jag kände hur något hårt runt trycktes mot ryggen. En låg röst intill mitt öra.
– Gå fram till det vita skåpet. Gå in på höger sida.
– Varför skulle jag det?
– Pistolen har ljuddämpare. Ingen märker nåt. Du dör bara.
Mannen i overallen gick snabbt åt ett annat håll. Han hade gjort sitt. Nu skulle andra göra sitt. Vad det nu var. Jag kunde inte göra annat än lyda. En god regel är att aldrig utmana förrän man vet hur oddsen står och om dem hade jag ingen aning. Jag gick fram till bilen och öppnade dörren. Vid ratten satt en man med en annan dämparförsedd pistol riktad mot mig. Han var bylsigt klädd och hade en rånarluva nerdragen över huvudet.
– Sätt dig, sa mannen bakom mig.
Jag lydde det också. Mannen smällde igen efter mig. Ingenting hände på en stund. Mannen vid ratten satt som en stel docka. Den behandskade handen skuggade ansiktet så att en utomstående inte skulle upptäcka luvan. Någon steg in skåpet och öppnade en lucka bakom mig. I nacken fick jag dämparmynningen.
– Kör!
Han vid ratten vrängde undan backspegeln så att jag inget skulle se i den, startade motorn och körde mjukt ut på gatan. Ut på Långholmsgatan och nertill Söder mälarstrand. Pråmar och flytande hem och restaurangbåtar putsades i vårsolen och ingen hade intresse av mig. Ingen som brydde sig om att i bilen satt en man med ett dödligt vapen i nacken.
– Vad är meningen? kraxade jag.
Inte ett ljud. Mannen höll i ratten och… Var inte handlederna ovanligt smala? Del lilla jag kunde se. Var det en kvinna som körde? Bylsigheten avslöjade inga former. En nalle ringde baktill och jag hörde ett grymtande. Ett grymtande till.
– Vad fan är meningen? upprepade jag och jag hörde hur rösten gled upp i skrämd falsett.
Något vasst i nedre delen av nacken under dämparcirkeln. Så stack det till och jag kände hur något sprutades in i mig. Jag ville lyfta händerna, ville göra motstånd, ville inte avlida utan att ha fått försvara mig. Lemmarna vägrade. Armarna blev tyngre än bly och kroppen hasade viljelöst ner mot golvet. När jag blinkade kändes det som ett slavarbete att få upp locken igen. Genom fönstren började de vita molntussarna dansa. Den blå himlen fick allt mörkare nyanser och till sist blev den alldeles svart.

Min morbrors motorbåt … jag låg i ruffen och vattnet gungade och den lilla motorn surrade hemtrevligt. Vart skulle vi den här gången? Mamma och pappa med smörgåsar och öl till sig och en Loranga till mig. En liten skärgårdsö skulle det bli. Sitta på klipporna och ha det mysigt. Morbrors fina utombordare som surrade och surrade…
Ruffen blev hård och kantig. Sakta reste jag mig i mörkret och törnade mot något lika hårt och kantigt. Ett stadigt bord. Alldeles kolmörkt, inget gick ens att skymta. Jag trevade med händerna och slog omkull saker av glas som kraschade mot stengolv. Det där underliga surrandet … som en sorts dynamo. Hotfullt utan att jag visste varför. Ett surrande som steg och sjönk.
Var i hela världen befann jag mig? Det enda ljud jag kunde uppfatta var surrandet. Måste finnas en vägg och på en vägg måste finnas en kontakt. Paniken ligger närmare i sinnet än man tror. Till vardags kan man hålla den nere genom rutinhandlingar och ritualer och besvärjelser men det behövs bara en oväntad händelse för att skräcken för det man inte förstår bubblar upp i en. Nu kände jag hur hjärnan började bli het. Var ända in i glödheta helvetet var jag?
Mina trevande rörelser blev yvigare och fler saker av glas och metall for i golvet och kraschandena och smällarna blev till spel på de spändaste av nervtrådar, som att dra med naglar över en griffeltavla. Surrandet fick en dovare klang, som brummet i en hungrig jättes strupe. Var jag död? Var jag i ett sorts bibliskt inferno? Måste därifrån, jag var jagad av någon som ville mig ont, som ville sluka mig.
Bord, bord, bord. Långa bord som kanske var en sorts diskar. Hårda kanter som jag slog mjukdelar i. Där! Måste vara en vägg. Fingrarna följde fogar i blank sten, en vägg av klinkersten. Jag tryckte mig intill väggen och sidotrippade på måfå åt vänster och fingrarna for som kilande möss över stenplattorna på jakt efter en kontakt. Annat hittade fingrarna men ingen kontakt. Fasttejpade papper, en kartong, halvt islagna stift. Surr surr, brum brum … jätten med vassa tänder var efter mig. Panik… Svetten rann från pannan ner över kinderna och in i ögon och mun, de letande händerna blev blöta och jag torkade av dem på byxan. Fan fan fan, var finns en kontakt, måste finna en kontakt, ljus ljus!
Rummet, salen, katedralen tycktes vara utan ände, väggen bara fortsatte och fortsatte.
Jätten var efter mig, nära, jag kunde uppfatta flåset, surr surr, brumm brumm. Detta var en skräck jag aldrig känt förr eller trott vara möjligt. Att fäkta i ett okänt, mörkt rum och vara jagad av någon eller något… Jag hörde mig själv andas tungt och flämtande och det blandades med jättens hest, lystna pustande. Och jättens… Var inte det där en kontakt? En vippströmbrytare? I samma ögonblick greps jag av en annan sorts skräck? Det okända hade gett mig en kvävande ångest, men vad skulle ljuset visa? En sal med fasor som… Men jag måste se!
Handen skalv så att det var svårt att få grepp om den lilla strömbrytaren. Jag måste blunda i mörkret. Upp med vippet. Genom ögonlocken skar skarpt ljus igenom. Pulsarna bultade och det tryckte mot trumhinnorna. Så öppnade jag ögonen. Synen var fullständigt oväntad. Vad var det här?
En kliniskt ren sal. Högt i tak. Datorer och apparater av skilda slag. Glasutrustningar. Mikroskop. Långa bord med arbetsplatser. Elektroniska vågar. Ett laboratorium ! Ingen jätte var efter mig, ett otäckt foster av inbillning. Vad var klockan? Min handled var tom. Ingen klocka fanns på någon vägg. Jag lyfte en telefon. Ingen ton alls. Där fanns en dörr av vitmålad metall. Istället för vred fanns en knopp att dra i. Den var låst. Tydligen gick den bara att öppna genom att dra ett id-kort genom en kontrollslip.
Inlåst på ett laboratorium. Vad var poängen med det? Paniken la sig långsamt även om hjärtat fortsatte hamra i bröstet. Här arbetade människor och de hade gått hem. De skulle komma tillbaka och då var jag fri. Eftersom jag inte visste hur länge jag varit sövd kunde det vara fredag kväll och jag skulle vara inlåst över helgen. Det kunde jag klara. Här fanns åtskilliga kranar med vatten och föda klarar man sig utan många dagar. Allt var således en fråga om tid.
Men det där surrande brummandet… Tveksamt gick jag försiktigt in i salen. Nu upptäckte jag att en man låg utflängd på golvet med halva överkroppen mot ett bord. Ögonen var öppna och även om döden fått blicken att brista kände jag igen den från spegeln i Lings hus. Han var klädd i mörk kostym och bröstet var täckt av blod som ännu pulserade ut. Något kröp i hans ansikte, hans hud var svullen.
Jag stod alldeles stilla och stirrade på honom. Vad hade vi för relationer till varandra? Varför låg han död i det rum jag var inlåst? Och vad var det som kröp på honom? Kröp på hans hud, täckte mer och mer av huden, kröp i blodblaffan? Som kom flygande från … surrandet gick att lokalisera. Jag vände på huvudet.
Det liknande ett gigantiskt akvarium men utan vatten. Innanför glasväggarna var tjockt av flygande små varelser. Tusentals, hundratusentals… Och från ett sprängt hål stort som en tennisboll på framsidan flög en ström av de surrande, brummande insekterna ut. Plötsligt förstod jag. Jag befann mig i Ce-Britos undre forskningsplan. En lösryckt mening for genom skallen: ”…och vi forskar i ett medel mot mördarbin…”
Mördarbin! Dessa ohyggligt aggressiva insekter som var resultat av en felmutation. Jag hade sett en dokumentär på teve om hur svärmar anföll djur och människor. Med döden som följd. Ett stick på handen. Jag tittade som hypnotiserad på ovansidan. En bi där, två, tre, de hade upptäckt mig. Smärtan kom och j ag skrek till men skriket fastnade i halsen då ett bi flöt in i munnen. I sista sekunden lyckades jag spotta ut det.
De hade upptäckt mig, jag blev deras mål, offret. Jag flydde i ett annat slag av panik. Sprang planlöst omkring i rummet, törnade mot bord och stolar, ramlade och ångesten tick mig upp igen, men jag var ensam och bina var oräkneliga. Jag hade två ben och en tung kropp att dras med, de hade vingar och flög fortare än vad jag kunde springa. Överallt var mördarbina och de hade en enda instinkt i bihuvudet, att sticka inkräktaren.
Glasburen tömdes snabbt och det såg ut som en levande strut genom hålet. Förtvivlat slet jag i dörrknoppen men det var att rycka i järn, jag s log på den, sparkade, men allt var lönlöst. Skrika kunde jag inte av fruktan an få in bina i munnen. De kröp i öronen, de trängdes på överläppen, jag fnös och fnös för att ut dem ur näsborrarna; jag kisade men bina var på ögonlocken och de satt kvar hur vilt jag än skakade på huvudet.
En omkullslagen stol som jag trasslade in fötterna i och jag störtade omkull i ett hörn. Och jag orkade inte fly längre, ingen chans fanns i alla fall. Jag kröp ihop i fosterställning och pressade händerna mot öronen och försökte skydda ansiktet med underarmarna. De svullna ögonlocken knep jag ihop så att det värkte. Surret från den växande svärmen hade fått ton av triumf, fienden var på fall och de samlades till slutattack.
Bina trängde in under jackan och stack, under kragen, stack där de fann bar hud, de stack i gamla stick, stack på samma ställe tre, fyra, hundra gånger, de tömde sitt gift i mig och jag gnydde bakom stängda läppar. De skulle döda mig, de hette mördarbin och levde upp till namnet, döda mig, mörda mig… Om jag ändå skulle dö… Inte så här…
Jag kravlade mig upp och surret steg, han reser sig, han lever, på honom, sök nya ställen att sticka på, träng in överallt. Framför hade jag hörnet där stensatta väggar möttes. Mödosamt tog jag några steg tillbaka och sänkte huvudet. Så rusade jag som en tjur mot väggen med huvudet före. Det dunkade till som slag av slägga och jag kände hur all kraft jag hade kvar lämnade kroppen. Motstånds löst dråsade jag ner på golvet och mördarbina fick fritt till träde till offret. Stick mig då … döda mig … jag har gjort mitt … och jag var inte längre medveten om sticken…

Genom ögonspringorna letade sig ljus in. Ett tak, vitmålat. En hand på min axel. Någon lutade sig över mig, jag kunde uppfatta ett stort ansikte med bekymrade ögon. Simon var där. Gamle Simon… Men stick för jag vill sova. En rysning for genom kroppen. Inte det ordet… Hans melodiska röst trängde in genom svullna öronöppningar:
– Du har fått kortison för ett regemente. Det är en trollmedicin.
– Jaha, fick jag fram.
Fantastiskt. Jag kunde tala, eller i alla fall få fram ljud.
– Berätta, fortsatte jag.
– En nattvakt kom in på labbet. Bina lämnade dig och attackerade honom istället. Han hann i alla fall larma om situationen.
– Hann?
– Mm. Han var överkänslig för bistick och dog av kvävning. Trettiosex år, hustru och en flicka på tre månader. Folk i täta skyddskläder drog ut dig. Här på sjukan har du legat i nio timmar. Du har en jättebula i skallen.
– Jag försökte ta livet av mig.
Simon suckade djupt och gav mig en försiktig klapp på kinden.
– På så vis. På så vis. Kanske … men det hör inte hit. Du var rätt tjockt klädd och det klarade dig nog. Över åttahundra bisting fick du. Jag antar att dom tappade räkningen sen. Ja, fy tusan hakar. Vill du ha nåt?
– Vatten.
– Kommer som en vårflod.
Varligt höll han ett glas till läpparna och jag lyckades klunka ner den kalla drycken.
– Det mesta av svullnaderna har gett sig. Leve kortisonet. Fast det tar lite tid till innan du är fit for fight igen.
– Vem var killen som var skjuten?
– Han hette Fritz Stanz. Svårt att säga men så var det. Österrikare. Han var forskare på Ce-Brito sedan ett halvår och ingen verkar ha känt honom närmare. Ingen familj och inget umgänge i Sverige. Fyrtiotvå år. Det enda som sägs om honom är att han och Ling brukade talas vid i matsalen då och då.
Det kändes allt lättare att andas och jag fick upp ögonen lite till.
– Vem sköt honom? fortsatte jag.
– Du.
– Vad fan…
– Eller rättare sagt var det din Sig Sauer som använts. Han hade en egen pistol som låg under honom, en Beretta med ett avlossat skott. Din picka hade avlossat två. Inga andra fingeravtryck på kolven än dina. Det var inte så att du pepprade honom?
– Nej. Men allt stämmer, Simon. Så skulle det se ut när man hittade våra lik. En revolverstrid där jag skjutit honom till döds. Det andra skottet skulle ha gått snett och skjutit hål i glasburen för mördarbina.
– Vad är det som stämmer, Rolle?
– Jag vet varför Ling kidnappades. Och jag vet var han finns. Så här ligger det till.
Han lyssnade i tio minuter och nickade sedan.
– Låter fasen så plausibelt. Det här tar vi hand om. Jag ska genast snacka med ledningen.
– I helskotta, ni tar hand om det själva! Jag ska med. Har jag listat ut var han finns vill jag vara med och hitta honom.
– Men för fasen. Rolle, du kan inte…
– Man kan det man vill. Får jag inte tillstånd river jag sjukhuset.
Simon log svagt och visade galoschhakans undertänder.
– Det är inte första gången du vill riva sjukhus. OK då. I dagens krisläge har vi inte råd med icke fungerande sjukhus i ruiner. Men ge mig en stund att prata med ledningen. ..
– Är Virena underrättad?
– Hon vet att du blev anfallen av en svärm bin i ett låst rum och att du är utom all fara.
Ring henne, hon är hemma.
– Medan du ändå talar med ledningen kan du be om koll på ett par grejer.
Han fick uppgifterna och lämnade salen för fyra men där jag låg ensam. Bredvid mig stod en telefon och jag ringde till Virena och lugnade henne. Nej då, jag hade hämtat mig och ingen fara var det och jag mådde prinsliknande och hennes Roland var segare än hästbiff och allt var i ordning och snart skulle hon ha mig mitt ibland sig. Virena var van och luttrad och önskade mig välkommen hem.
Simon kom tillbaka efter en kvart och gjorde klartecken. Jag hade använt tiden att klä mig. kläderna hängde i plåtskåpet, och det hade faktiskt gått. Ett dött bi föll till golvet och jag greps av kväljningar men svalde dem som jag svalt allt annat under ett krokigt liv. Hur min så kallade själ såg ut inuti ville jag inte veta…
– Jag har min bil på gård en. Ett par andra stöter till när vi kommer fram. Öhman är ett fenomen när det gäller att trolla fram uppgifter.
– Vad sa trollkarlen?
– Att din förmodan var riktig. Nu ska vi knyta ihop säcken.
Vi var tysta i bilen. Med ens kände jag mig trött som om jag inte sovit på ett år men jag måste hålla mig vaken en stund till. Två civila bilar väntade utanför grinden. Simon körde först upp till huset och de andra efter. Två man gick runt huset. Simon ringde på medan jag sparkade på dörren. Den öppnades.
– Men snälla herrarna…
– Undan Almström, snäste jag.
Vi strömmade in i huset och betjänten svansade olyckligt efter.
– Vad tar ni er till? Detta är en civiliserad boning.
– Var är nergången till källaren? frågade jag.
– Min bäste herre…
– Snacka inte, Almström! Vi hittar den i alla fall och slipper vi bända upp golvet är det en fördel.
– Usch! Detta hus har anor. Till höger om trappan upp är dörren till källarplanet.
Den var låst men Almström skyndade sig att öppna när jag talade om bräckjärn och kofot.
– Var försiktiga i trappan, manade betjänten. Den är brant och kan vara lite hal. Jag brukar hälla mig i ledstången.
Lemmarna värkte men jag var först i trappan och först nere. Källarplanet var luxuöst inrett med mjuka mattor, bokhyllor, möbler i ädelträ, en biljard, en bar och ett minikök.
I en pösig läderfåtölj satt Bernhard Ling med ett glas vin i handen. För ett ögonblick såg han nollställt överraskad ut men så reste han sig och slog ut armarna som till omfamning.
– Välkomna välkomna till boet.
– Vi är från polisen, upplyste Simon kort.
– Ja. det är klart att ni är. Man ser alltid om en man är polis. Sitt ner så ska vi språkas vid. Almström, ordna med kaffe åt våra gäster.
– Han går ingenstans! avgjorde Simon.
– Nej nej, allt finns på plats. Hur många är ni? Sex stycken. Två i den soffan och två i den och så har vi fåtöljer. Slå er ner och gör det bekvämt för er. Almström, kaffe. Franskrostat.
– Javisst, herrn.
– Du ska med oss till krim, sa Simon.
– Allt har sin tid. Visst ska jag till kriminalen men nog hinner vi med gott kaffe? Seså, ni i den soffan och ni i den. Socker och grädde? Almström, ordna med det. Vad har vi för bröd?
– Tigerkaka, herrn.
– Utmärkt. Nybakad och saftig.
Ling var överväldigande och till allas förvåning hamnade vi runt stenbordet och Almström dukade upp. Å andra sidan kunde han ju inte fly.
– Så var den sagan all, fortsatte Ling muntert. Men jag säger ingenting förrän jag har talat med min advokat. Varje jurist ska göra skäl för sina höga arvoden. Smaka på tigerkakan. Är inte Almström ett underverk i köket?
Vi smakade kaffe och tuggade tigerkaka och i ett drömlikt ögonblick fick jag för mig att vi skulle prata stickning och barnafödande.
– Hur hittade ni mig? frågade Ling. Visserligen lär det komma fram senare men har ni lust att berätta det så gör det.
Simon tittade på mig och jag svalde kaksmulorna.
– När jag förstod att kidnappningen var arrangerad av dig var inte gömstället så svårt att lista ut.
– Aha. Detektivarbete. Sådant fascinerar mig. Som i Edgar Allan Poes tidiga berättelse om ett brev som alla jagade men som man ställt fram på ett iögonfallande ställe för där skulle man inte leta. Lite överdrivet har jag tyckt men kan ligga något i det. Den bortrövade återfunnen i sitt hem. Poe skulle ha nickat instämmande. Vad kom dig att inse att bortrövandet inte var äkta? Almström, mera kaffe. Starkt och gott kaffe stimulerar.
Betjänten fyllde påtår i de vackra kopparna men jag var inte intresserad.
– När jag jagade en besökare i det här huset passerade jag köket och tittade in. Det doftade nylagad mat. Och där stod ett glas rödvin. Almström dricker ju inte.
– Nej, den stackarn gör inte det.
– Alltså måste vinet vara till någon annan. Det sammantaget med annat. Som att din … flickvän Helena Marklund talade om att hon blivit rik genom dina aktietips. Hon sa vidare att det hela var ganska komplicerat men lönsamt. Du är antagligen en spelarnatur. Hela din karriär tyder på det. Hela den asiatiska marknaden har fallit som en sten och massor av spekulationssatsare har förlorat förmögenheter. Kanske du också. Hon antydde vidare att du älskar ett liv i en lyx som en renässansfurste avundats dig.
Han såg smickrad ut som över beröm. I mina ögon var det inget beröm.
– Du stod inte ut med tanken på att vara fattig eller vad du menar med fattig. Så du uppfann den här kidnappningen för att få företaget att betala. Du visste hur mån det var om dig och dina idéer. Du måste ha en förtrogen som kunde utföra hantverket runt om.
Fritz Stanz blev den mannen. Jag antar att han också behövde pengar och du lovade honom en rund summa för att delta i komplotten. Ni satte igång. Men en gammal sanning är att det är lätt att starta ett krig men fruktansvärt svårt att avsluta det.
– Och med det menas?
– Att Stanz inte hade nerver nog. Det här var inte hans ombonade värld. Han i sin tur skaffade en förtrogen och dennes namn var Gunnar Persson, även kallad Röjarn. Stanz letade väl efter en lite kriminell person och stötte på honom.
Ling växlade mellan kaffet och rödvinet och lyssnade välvilligt på vad jag hade att säga.
– Men nu blev det ännu mer komplicerat. Röjarn var periodalkis och inne i en period. Under ruset berättade han för Jan Engberg med öknamnet Kokett vad som var på gång och Kokett fattade genast att här fanns stora pengar att hämta. Enligt vittnet von Hilz, en leksaksgreve, hade Röjarn talat om Kokett och en ryss som hette Pjotr.
– Pjotr? Ja, det låter ryskt.
– Inte sant, Almström? Fadern svensk ingenjör och modern ryska från Odessa. Erik P. står för Erik Pjotr.
– Kalla mig för ryss, sa Almström förtrytsamt. Jag som är helsvensk, fast min mor kom österifrån.
– Var filmades den förfärliga nedbrytningen av Bernhard Ling? frågade jag.
Ling pekade på en dörr.
– Där bakom riggade vi upp en liten studio. Jag var min egen regissör och scenograf samt huvudrollsinnehavare. Och sminkör. En total föreställning.
– Men nu blandade sig Kokett i leken. Jag antar att han lekte fotograf tillsammans med Stanz. Nedtonad och klädsam. Du skulle trissa upp priset enligt din plan. Men nu kom Kokett med ett förslag till Ce-Brito AB. Med en helt egen idé. Du skickade videokassetter och han skickade polaridkort. Men snart började Kokett visa en annan sida. Antar jag.
Almström gjorde en min av avsmak.
– Förfarliga individer som finns i samhällets undervegetation.
Ling såg för en gångs skull lite dämpad ut.
– Jag har ingen mening om någonting. Men fortsätt gärna.
Jag var torr i munnen som Sahara – kortison torkar ut – och kaffe kunde inte locka fram en oas men ändå.
– När jag kom var Stanz här på besök. Jag såg bara hans ögon men han berättade för Kokett att jag upptäckt honom. Och Kokett trodde att han köpt mig. När han insåg att han hade fel återstod bara att döda mig. Och att samtidigt döda Stanz, som var ett farligt vittne mot honom.
– Låt mig bara säga usch, herrn, sa Almström med eftertryck.
– Kokett hade redan mördat Gunnar Röjarn Persson. Han avskyr vittnen. Han hyrde folk som gör vad som helst för en småpeng för att lura mig in i en bil och jag sövdes ner. Troligen låg Stanz redan medvetslös i bilen. Kokett tog hans id-kort och körde genom spärren sent på kvällen. Kortet hjälpte honom ner i labbet. Först bar han ner Stanz och sedan mig. Han sköt Stanz med min pistol. Så lämnade han kvar ett eget vapen tillsammans med honom och satte den i hans hand för fingeravtrycken. Själv lämnar han inga. Sist sköt han sönder buren med mördarbina och lämnade sedan lokalen. Med kontrollkortet kunde han komma och gå som han ville när ingen var där. Polisen skulle se pistolduellen som ett mysterium, ett vådaskott mot buren och båda vittnena var tystade.
Men jag överlevde för att en ung nattvakt mördades istället. Ett, två, tre mord och ett mordförsök för den här kidnappningen skull.
Ling såg ut att må illa och jag hoppades att han gjorde det också.
– Jag är ingen ond människa, sa han lågmält.
– Det är herrn inte, intygade Almström .
– Faktiskt tror jag dig. Men räcker man ondskan ett lillfinger tar djävulen handen upp till armbågen.
Ling reste sig.
– Nåja, vi ska väl till kriminalen antar jag, som förutskickats. Almström, kom dit med det jag kan behöva.
– Ja, herrn. Lite gott vin kanske?
– Både rött och vitt. Kontakta advokat Rubensson så att han är där när jag kommer. Ska alla följa med tillbaka? Det är inte nödvändigt alls. Det räcker med två. Almström kan laga en god middag åt er. Jag har ypperlig bourgogne i vinkällaren.
Han menade vad han sa och var inte ironisk som man kunde tro. Simon skakade lätt på huvudet.
– En annan gäng och vem vet om jag inte kommer själv. Nu åker vi.
– Ta en omväg över där jag bor, uppmanade jag. I sovrummet har jag en säng som väntar. .
De släppte av mig och jag njöt av ensamheten när jag tog en madrass på ryggen. Hela sju minuter fick jag nästan sova innan telefonen ringde. Borde man inte ha strypt Bell i vaggan? Jag morrade fram mitt namn. En förledande mjuk röst.
– Du borde inte leva.
– Men det gör jag.
– Låt mig tala om för dig att…
– Håll käften! Kokett, du är såld! Ling är hos polisen för förhör. Hela ditt upplägg har gått åt pipans tysta dal. And don’t call us we’ll call you.
Jag la först på luren, sedan jag la av den och lät upptagettonen tuta en stund tills jag drog ur jacket. Fanns någonting så skönt som tystnad? Världens bästa affärsidé vore att stoppa den sortens ljuv tystnad på burk och sälja i massupplaga, Ibland undrade jag varför jag var det enda kommersiella geniet på marknaden.

Allt hände slag i slag. Kokett hittades med avskuren strupe i ett skogsområde nära Stockholm. En stackars joggarflicka hittade honom och hon var nervös tidigare för att springa ensam. Det var inte min affär alls men jag kunde ana att Kokett sålt idén på rot till ett syndikat som finansierade olika former av brott. När Kokett sprack på uppgiften hade han inget att hämta. Kanske han hade en mångmiljonaffär på gaffeln men han mördades som en fattiglapp.
När jag återkom till span var Risto Johansson där och Simon tyckte att jag kunde vara med om samtalet. Risto var allvarlig och hade sällskap av en äldre man med lagboksögon och paragrafnäsa och pläderingsmun. Advokat Rubensson, till vår tjänst.
– Ett väldigt misstag har skett, upplyste vice verkställande direktören. Vår värderade medarbetare Bernhard Ling har medarbetat i en PR-idé som gick snett.
– Har han själv sagt det?
– Vi säger det. Låt mig förklara bakgrunden. Vi ska presentera en fantastisk produkt som Bernhard Ling är pappa till. För att få största möjliga publicitet hittade vår PR-avdelning på en kindnappningshistoria. Hans är inte felet att … egendomliga saker inträffade. Inte vårt heller. På en stor presskonferens om bortrövandet skulle Ling dyka upp och berätta om produkten.
Simon ruskade på huvudet.
– Vilken eländig story!
– Vi håller oss till den. Vårt PR-folk har grovt missförstått sin uppgift. Vi har placerat om dom till mindre offentliga uppgifter. Så är det och det håller vi oss till. Visst blir det skriverier om uppgifterna men så småningom tystar basunerna. Allt går vidare som vanligt.
Jag högg in:
– Vad händer med Lings förluster?
– Dom reglerar vi. Inget patent är skadat.
När han insett vad han sagt tillade han hastigt:
– Om han nu haft förluster. Vad vet jag? Har ni frågor är ni välkomna till Ce-Brito AB.
Han gick med advokaten i välbetalt släptåg. Simon suckade.
– Andra avdelningar fortsätter jobbet men fasen vet om vi kommer längre. Ling lär återkomma med interna pukor och trumpeter. Allt är glömt. Precis som när nassarnas raketexpert Werner von Braun blev höjdare hos amerikanska försvaret efter kriget. Du ser fundersam ut. Vad är det med dig? Så här är det på span. Vi har gjort vårt och andra får göra sitt. I bästa fall kan vi ta en enkel figur som vi kan ösa galla över.
– Jag tänker på den som körde bilen med de smala handlederna. Kan det ha varit Helena Marklund? Får vi veta det?
Han gjorde en trött grimas.
– Rolle, det är alltid mycket vi inte får veta.
Vi satt en stund i tystnad. Mitt ansikte måste ha uttryckt vad jag kände för Simon frågade:
– Är du förbannad, Rolle?
– Nej. Inte direkt förbannad. Däremot känner jag mig en smula stucken!

Denna Hassel-novell är specialskriven för DAST Magazine. Svedelids senaste bok om den hårdföre kriminalpolisen finns i bokhandeln och heter Domens dag. I höst kommer ännu en – fast vad den heter vet inte ens Olov.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22