Regnet faller och vi med det

Apr 19th, 2011 | By | Category: Novell

Novell av Lars Y Andrén

Jag är 39 år och är vice VD på ett litet fondbolag i Stockholm. Har två små barn och är gift med en fransyska. Sedan ett par år tillbaka bor vi på Södermalm i Stockholm. Jag har bott utomlands under stora delar av mitt liv, i London, Paris, Kanada och USA. Jag skriver på fritiden för att stimulera min vänstra hjärnhalva. Eftersom jag gillar att läsa deckare föll det sig också naturligt att prova på att skriva själv inom spänningsgenren.Jag går i Helena Siganders deckarskola. Här en novell som jag har skrivit. Jag hoppas att ni tycker om den.

———————————————————————

Anders vaknade med ett ryck. Hjärtat klappade. Mardrömmen hade varit så verklig. Förskräckt undrade han var han var innan han kom ihåg att han och Bengt hade åkt ut för att campa. I sista stund hade Carl följt med. Anders frös om armarna i den kyliga luften i tältet. Huttrande drog han sovsäcken närmre kring sig. Åskan mullrade. Varför ligger man här när man kunde vara hemma i en mjuk säng, tänkte Anders samtidigt som han med möda vände sig om i den trånga sovsäcken. Han som egentligen inte tyckte om friluftsliv. Bara det inte börjar regna in också suckade han för sig själv när han hörde regnet börja falla mot marken utanför.

De andra var inte där. Bengts sovsäck låg slängd mot tältduken, Carls var prydligt vikt åt sidan. Om de är ute och pinkar får de nog bråttom nu, tänkte Anders. Regnet ökade i styrka men det monotona ljudet när droppar slog mot tältduken var sövande. Halvt medveten kunde han höra hur tältdörren öppnades och prasslet från en sovsäck. Han somnade om.

***

Morgonen därpå vaknade Anders tidigt. Regnet smattrade mot det tunna tältet. Han var torr i munnen efter whiskeyn kvällen innan och sträckte sig mot sin ryggsäck där han hade lagt ner en flaska vatten. Han letade med handen i fickan men hittade inte flaskan. Bredvid snarkade Carl. Han låg på rygg med munnen öppen som en fågelholk. Vid hans öra låg vattenflaskan med korken av. Den var uppenbart tom. Uppdrucken av fyllesvinet som ligger här och trynar, tänkte Anders. Han tar först och frågar sen. Typiskt såna som alltid har fått allt de vill ha.

Efter mycket bök lyckades han krångla sig ur sovsäcken och upptäckte att Bengts sovsäck var tom. Han tog fram sin tandborste och tandkräm, tog på sig sin jacka och drog kapuschongen över huvudet innan han motvilligt kröp ut ur tältet. Regnet öste ner. Varje regndroppe lät som en kinapuff mot kapuschongen. Det hade bildats stora pölar i gläntan de hade valt som tältplats och hinken de hade ställt ut var till bredden fylld med regnvatten. Han fyllde på flaskan och tog en stor klunk. Vattnet var iskallt.

Han försökte se sig om efter Bengt när han borstade tänderna men kunde inte se honom. Konstigt, varför skulle han gå längre bort från tältet än han behöver i det här skitvädret. Anders spottade ut löddret och sköljde ur munnen med regnvattnet innan han kröp in i tältet igen.

Han knuffade liv i Carl som sömndrucken sa något som lät som en blandning av en svordom och en harkling.

–Vakna! Bengt är borta.

–Va?

–Han är inte här!

***

De gjorde i ordning en enkel frukost. Hårda mackor, Kalles kaviar och pulverkaffe på regnvatten. De åt. Ingen Bengt dök upp. Regnet fortsatte ösa ner.  När frukosten var uppäten plockade de ihop sakerna och stoppade ner i sina ryggsäckar. Oron för Bengt skavde inombords. Regnet smattrade oupphörligen mot tältduken. De beslöt att gå ut och leta. Anders skulle gå mot vattnet bortom skogsdungen. Carl skulle söka i området inåt landet. Klockan var halvtio när de gav sig av åt var sitt håll.

Efter ett par timmars fruktlöst letande tog Anders skydd under en stor ek. Han hade gått i en cirkel och började närma sig tältplatsen igen. Han var genomblöt och huttrade. Med stelfrusna händer plockade han upp en termos ur ryggsäcken och hällde upp en kopp varmt kaffe i sin mugg. Han höll den med båda händerna. Värmen strålade som nålar upp i armarna. Han blåste bort en vattendroppe från näsan och tog en försiktig klunk av den varma drycken. I ögonvrån såg han hur det blänkte till bland löven en bit bort. Nyfiken gick han fram för att titta. Det var en kniv med ett svart gummihandtag som låg halvt begravd i en hög med löv. När han plockade upp den såg han initialerna inristade längst uppe vid skaftet. CK. Carl Korinder.

Det var Carls kniv.  Vad gjorde den här?  Förbryllad tog han kniven och stoppade den innanför jackan. Han beslöt sig för att gå tillbaka mot tältplatsen.

Blixtlåset till tältet var uppdragen när han kom tillbaka. När han kröp in i tältet satt Carl därinne och åt ett äpple. Han hade inte sett Bengt sa han. Han trodde att Bengt hade gått hem: både skorna och jackan var borta. Anders förstod inte hur han kunde verka så oberörd. Deras vän var försvunnen utan något som helst meddelande eller tecken. De tog fram två burkar ravioli. De brydde sig inte om att värma utan åt ur var sin burk.

– Jag vet att du var ute ur tältet samtidigt som Bengt i natt, sa Anders.

– Vaddå? Vad menar du? svarade Carl.

– Jag vill att du berättar vad som hände säger jag.

Anders höjde rösten och ställde ner burken. Han sträckte sig efter sin jacka.

– Jag tycker bara att det är jävligt konstigt att ni är ute samtidigt mitt i natten och att jag sen hittar din kniv en bit härifrån, fortsatte han och drog fram kniven ur jackfickan.

Carls ögon vidgades. Han rörde sig hastigt mot utgången. När Anders kastade sig fram för att stoppa Carl hade han kniven i handen. Kniven stötte i Carls hårda kropp. Sedan blev det mjukt. Han såg hur Carl tappade all färg i ansiktet och sjönk ner livlös mot marken samtidigt som Anders kände hur hans händer blev varma av blod som rann ut ur det djupa såret.

***

Panikslagen drog Anders Carls kropp ut ur tältet och ut i regnet. Carl var död. Anders slöt ögonen. Varför hade han inte stannat hemma? För ett ögonblick kändes allt som en ond dröm men när han öppnade ögonen låg Carl där med kroppens lemmar vridna i konstiga vinklar. Ögonen stirrade tomt upp i störtregnet. Regnvattnet fyllde upp den öppna munnen på ett onaturligt sätt, som om han höll på att upplösas och försvinna.

Anders grät högt. Tårarna rann nerför hans kinder och blandade sig med regnet som aldrig tycktes sluta. Han släpade kroppen planlöst. Han hade kommit en bit ner mot vattnet när han hörde Bengt ropa på hjälp. Bengt! För en sekund tänkte Anders att allt detta inte hade hänt. Han släppte Carls döda kropp och följde rösten. Han kom fram till en spricka i berget och där nerifrån kom ropen. Han böjde sig fram. Bengt stod längst ner. Han kastade sig på mage, räckte ner handen och drog upp Bengt. Bengt berättade hur han varit ute under natten för att kissa. I mörkret trampade han snett och måste ha halkat på den våta klippan. Han måste ha svimmat av. När han vaknade senare låg han här nere och kunde inte komma upp.

Bengt stelnade till. Han hade fått syn på Carls kropp. Han började skrika. Anders tog tag i honom för att lugna honom. En blixt slog ner i närheten. De ryckte till. Anders släppte taget om Bengt. Bengt tappade balansen. Han föll ner i sprickan och slog i huvudet på vägen ner. När Anders sträckte sig ut och tittade ner låg Bengts huvud i nästan 90 graders vinkel mot kroppen. Han ropade men Bengt låg livlös med öppna ögon.

Han satt lutad över sprickan när han hörde hur det knakade till bakom honom. Han vände sig om och fick se en man i löparkläder med en karta i handen och en pannlampa. Mannens ögon fylldes av skräck när blicken fladdrade mellan honom och Carls kropp. Regnet öste ner. Anders släppte honom inte med blicken. Han stoppade handen innanför jackan och slöt den kring knivens skaft…

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22