Prolog

Jun 4th, 2009 | By | Category: 2009-2, Novell

Av Lars Sund

Lars Sunds senaste bok, En lycklig liten ö, inleds med en text som i boken saknar rubrik men som vi här, med författarens välsignelse, kallar prolog. Den säger mycket om författande, skapande. Vi hoppas att den också lockar till läsning av boken.

Recension av boken
________________________________________________________________

I begynnelsen låg datorskärmen öde och tom och skrivarens fingrar vilade på tangentbordet.

Skrivaren bet sig i underläppen. Hans blick for som en fluga mellan arbetsrummets överfyllda bokhyllor, gungstolen framme vid fönstret, de inramade färgtrycken med fågelmotiv på väggarna. Han gick ut i köket och drack vatten. Han satte sig åter vid datorn.

Att med hjälp av de verktyg som språket ställer till vårt förfogande ur ingenting skapa en fiktiv värld, det är sannerligen ett stort och anspråksfullt företag!.

Länge tvekade och grubblade skrivaren, innan han äntligen skrev det första ordet: ”himmel”. Efter att ha funderat en lång stund skrev han följande ord, som var ”hav”.

Därmed var himmel och hav skapade men ännu ej åtskilda. Skrivaren ordnade den saken genom att lägga ut en horisont långt i fjärran och han lät den vara alldeles obruten, ty den öppna havshorisonten var nog den vackraste vy han visste.

Nu blev skrivaren allt mer energisk.

På himlen placerade han en sol för att lysa upp sin nya värld jämte några spridda cumulusmoln, de sistnämnda huvudsakligen i dekorationssyfte. Vidare lät han en lätt bris blåsa från sydsydväst och gav den styrkan 2 på den vindskala som år 1805 utarbetades av kommendör Francis Beaufort medan han låg med sitt fartyg i Plymouths hamn och väntade på order att avsegla. Solglittret dansade i de små vågorna brisen drev framför sig.

Skrivaren behövde ett stycke fast mark att föränkra berättelsen i och skrev därför in ett skär i havet. Landet var blott en långsmal granitrygg, till form och fason något lik ett kapsejsat fartyg på väg att sjunka; i nordväst var hällarna rundslipade av inlandsisen och steg gradvis ur havet, men på sydsidan stupade berget brant ner i sjön. Skrivaren skapade växter och djur på skäret. Nere vid vattenlinjen klistrade han en bård av saltlav och blågröna alger på klipporna. Högre upp planterade han saltgräs, strandglim och baldersbrå; sen fetknopp och bergglim. På bergshymplarna lade han rishedar av låga enar, havtorn, kråkbäsrsris och ljung; här fick kruståtel och fårsvingel växa, och strandveronika och gulsporre; i skrevor och hällkar där kuddar av vitmossa band fukten trivdes även ängsull, sileshår och kärrspira. Skrivaren satte därefter ut gråtrut, fiskmås och rodmule på skäret samt en koloni silvertärnor eftersom han gillade silvertärnans eleganta flykt och dess kännspaka läte: krii-ä, krii-ä, kriiää. Han lade förnöjda ådor på snart kläckningsfärdiga ägg i dunfordrade reden, dolda i ljungen och kråkbärsriset. Drillsnäppa, rödbena och roskarl fick komplettera fågelfaunan.

Högst upp på skäret ställde skrivaren en martall: knotig, vresig, snedvuxen. Att han valde just en knotig och nödvuxen variant av Pinus sylvestris beror på att detta träd ofta har fått tjäna som en symbol för skärgårdsbefolkningens utsatthet och kamp för sin särart och rätten till sitt modersmål. Martallen passar mycket bra i en berättelse som denna.

Det föll skrivaren in att döpa det nya landet medan han ändå var i farten. Han kallade det Skogsskär. Han föreställde sig att skäriborna själva kunde tänkas välja ett sådant namn på en liten klippö där blott en ensam och vindpinad martall växte.

Skrivaren betraktade sitt verk och tänkte: Nå, det får väl duga.

Och han tog sig före att skapa den första människan.

Men om det varit en tämligen enkel sak att skapa himmel och hav och ett litet skär utrustat med erforderliga växter och fåglar – samt en martall högst upp – gjorde skrivaren snart den erfarenheten att en människa var långt besvärligare att åstadkomma. När den stackars Adam efter mycken möda hade fullbordats var han tämligen ömklig att skåda.

Han låg på mage i strandvattnet nedanför Skogsskärs branta södra udde. Havet vaggade honom, lättjefullt och mjukt. Dyningen lyfte honom varligt mot klipporna, hans panna rörde vid berget; dyningen drog ut honom ett litet stycke och sköt honom på nytt mot land. Tålmodigt fann sig den första människan i havets lek. Han höll ena armen utsträckt som om han försökte gripa efter fast mark.

Fläckar av ljus som bröts av vågornas prismor gled längs botten runt hans kropp. En tofs av grönalger vajade några centimeter framför hans vidöppna ögon. Några trutar, utposterade på stenar och klipphyllor, höll vakt över honom likt orörliga gardessoldater i vita paraduniformer med ljusgråa mantlar.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22