Problemet med klädloge ”A”

Sep 24th, 2009 | By | Category: 2007-3, Novell

Av Jacques Futrelle

Jacques Futrelle (1875–1912) tillhör den där gruppen av deckarförfattare som kom i kölvattnet av Sir Conan Doyle. Futrelles klassiske problemlösare är den klurige vetenskapsmannen professor Augustus S. F. X. Van Dusen,

Det var helt omöjligt. Tjugofem schackmästare från hela världen, som samlats i Boston för det årliga mästerskapet, förklarade enhälligt att det var omöjligt, och enhällighet är i vilket sammanhang som helst ett ovanligt mentalt fenomen bland schackmästare. Inte en enda skulle för ett ögonblick medge att det låg inom mänsklig förmåga. En del blev röda i ansiktet när de framförde sina argument; andra log högdraget och förblev tysta; andra åter avfärdade saken med ett enda ord som absurd.

En tillfällig anmärkning som fällts av den framstående vetenskapsmannen och logikern professor Van Dusen, hade utlöst diskussionen. Han hade i det förflutna orsakat bittra dispyter med sina slumpartade anmärkningar. Faktum är att han vid ett tillfälle utgjorde en sorts kontroversiellt centrum i vetenskapliga kretsar. Det var på grund av hans anspråkslösa uttalande i samband med en häpnadsväckande och okonventionell hypotes, som han ombads att lämna sin stol i filosofi vid det stora universitetet. Längre fram hedrade han samma universitet genom att acceptera en doktorsgrad.

Under en lång följd av år hade utbildningsanstalter liksom vetenskapliga institutioner ute i världen roat sig med att överösa honom med hedersdoktorat. Han hade initialer som stod för sådant som han inte kunde uttala: utmärkelser från England, Ryssland, Tyskland, Italien, Sverige och Spanien. De var uttryck för erkännandet av det faktum att hans var den främsta hjärnan inom vetenskapsvärlden. Hans surmulna personlighet hade satt sina avtryck inom ett halvt dussin discipliner. Slutligen kom en tid när argumenten respektfullt tystnade inför en av hans slutsatser.

Den anmärkning som nu hade radat upp världens forskare i ett så formidabelt och enhälligt avståndstagande fälldes av professor Van Dusen i närvaro av tre andra högt ansedda gentlemän. En av dem, dr. Charles Elbert, råkade vara schackentusiast.

”Schack innebär en skamlös perversion av hjärnans funktioner,” var det påstående som professor Van Dusen gjort med sin ständigt lika irriterad röst.

”Det är rent slöseri med kraft, ja. Värre än så eftersom det antagligen är det svåraste av alla fast reglerade abstrakta problem. Det kan naturligtvis lösas med logik. Logik löser vilket problem som helst – inte de flesta problem, utan alla problem. En grundlig förståelse av dess regler skulle göra det möjligt för vem som helst att besegra era främsta schackspelare. Det är oundvikligt, precis lika oundvikligt som att två och två blir fyra, inte ibland utan alltid. Jag kan inte schack eftersom jag aldrig sysslar med meningslösa saker, men jag skulle kunna genomgå några få timmar av kompetent instruktion och besegra en man som ägnat hela sitt liv åt spelet. Hans sinne är hämmat – fastsurrat vid schackspelets logik. Det är inte mitt sinne; det använder sig av logik i ordets vidaste bemärkelse.”

Dr. Elbert skakade energiskt på huvudet. ”Det är omöjligt”, påstod han.

”Ingenting är omöjligt”, snäste vetenskapsmannen. ”Det mänskliga sinnet kan åstadkomma vad som helst. Allt vi behöver göra är att höja oss över det råa naturtillståndet. Låt oss för Guds skull lämna det bakom oss.”

”Känner ni till schackspelets syften – dess tallösa kombinationsmöjligheter?” frågade dr. Elbert.

”Nej”, kom det irriterade svaret. ”Jag har inte den minsta aning om något som helst spel bortsett från att den allmänna avsikten, som jag fattat saken innebär att man flyttar en viss pjäs i vissa riktningar för att förhindra en motståndare från att flytta sin kung. Är det korrekt?”

”Ja”, sa dr. Elbert långsamt, ”men jag har aldrig förr hört någon uttrycka saken på det sättet.”

”Nå, om det är korrekt, så håller jag fast vid att den sanne logikern kan besegra schackexperten enbart med hjälp av logikens mekaniska regler. För att övertyga er, ska jag  vid något tillfälle ta mig några timmar, bekanta mig med hur pjäserna flyttas och besegra er.”

Professor Van Dusen blängde dr. Elbert vildsint i ögonen.

”Inte mig,” sa dr. Elbert. ”Ni säger att vem som helst, exempelvis ni själv, kan besegra den bäste av schackspelare. Är ni beredd att möta den störste av alla schackspelare sedan ni ’bekantat’ er med spelet?”

”Självfallet”, sa vetenskapsmannen. ”Jag har då och då funnit det nödvändigt att göra mig löjlig för att övertyga folk. Jag kan göra det igen.”

Detta var alltså den temperamentsfulla inledningen till den diskussion som retat schackmästarna och lett till öppet avståndstagande från eminenta män som i åratal inte vågat ifrågasätta något påstående som den distingerade professor Van Dusen gjort. Det bestämdes att vid mästerskapstävlingens slut skulle professor Van Dusen möta vinnaren. Det råkade bli ryssen Tchaikovski, som varit stormästare i schack ett halvt dussin år.

Efter detta väntade resultat av turneringen, tillbringade Hillsbury, en ansedd amerikansk mästare, en förmiddag tillsammans med professor Van Dusen i den senares opretentiösa lägenhet på Beacon Hill. Hillsbury gick därifrån med ett bedrövat och förbryllat ansiktsuttryck Den kvällen mötte professor Van Dusen den ryske stormästaren. Tidningarna hade en hel del att berätta om affären och hundratals var närvarande för bevittna spelet.

Det uppstod ett litet surr av förvåning när professor Van Dusen anlände. Han var liten, nästan som ett barn, och hade tunna axlar, som föreföll nedtyngda av det enorma huvudets tyngd. Han bar en hatt med nummer 8 i storlek. Hans panna reste sig rakt upp och påminde om en domkyrkokupol och den tunga kalufsen av gult hår fick honom att nästan se grotesk ut. Ögonen var smala springor av blått som ständigt skelade genom tjocka glas. Ansiktet var litet, renrakat och vitt av den bleka färg som kännetecknar en som studerar. Hans läppar utgjordes av en perfekt rak linje. Händerna var anmärkningsvärda för sin vithets och flexibilitets skull samt för de smala fingrarnas längd. En enda blick avslöjade att kroppsbyggning aldrig stått på schemat under vetenskapsmannens femtioåriga liv.

Ryssen log när han slog sig ned vid schackbrädet. Han kände på sig att han hade att göra med en excentriker. De övriga mästarna stod församlade alldeles intill, nyfiket förväntansfulla. Professor Van Dusen gjorde det första draget och inledde med en drottningöppning. När han gjorde sitt femte drag, som utfördes utan den minsta tvekan, lämnade leendet ryssens ansikte. Vid det tionde draget blev mästarna anspänt ivriga. Nu spelade den ryske mästaren för sin ära. Professor Van Dusen’s fjortonde drag blev ett kungstorn till drottningens fyra.

”Schack,” förklarade han.

Efter en lång stunds studium av brädet skyddade ryssen sin kung med en springare. Professor Van Dusen iakttog spelet, lutade sig sedan bakåt i sin stol med fingertopparna pressade mot varandra. Hans ögon lämnade brädet och studerade drömmande innertaket. Under åtminstone femton minuter hördes inget ljud, förekom ingen rörelse, varpå:

”Matt vid femtonde draget”, sa han tyst.

Det hördes en snabb suck av förvåning. Det tog schackmästarnas vana ögon flera minuter att verifiera

påståendet. Men den ryske stormästaren såg och lutade sig bakåt i sin stol en smula, blek och chockad. Han var inte förvånad; han flöt hjälplöst omkring i labyrint av obegripliga tankar. Plötsligt reste han sig upp och fattade sin besegrares smala hand.

”Ni har aldrig spelat schack förut?” frågade han.

”Aldrig.”

”Mon Dieu! Ni är inte en människa; ni är en hjärna – en maskin – en tänkande maskin.”

”Det är en barnlek”, sa vetenskapsmannen abrupt. Det fanns inget som tydde på triumf i hans röst; det var samma irriterande, opersonliga ljud som vanligt.

Sådan är han, professor Van Dusen. Det var på det här viset han kom att bli känd i hela världen som Tankemaskinen. Ryssens fras hade använts som en beskrivning av vetenskapsmannen av tidningsreportern Hutchinson Hatch. Beteckningen fastnade.

”Det första problemet”

Den märkliga, till synes oförklarliga kedja av omständigheter som hade att göra med den berömda skådespelerskan Miss Irene Wallacks försvinnande ur sin klädloge på en Springfieldteater mitt under en föreställning, medan ekot av tumultartade applåder fortfarande ringde i hennes öron, var kanske det första problemet som inte var av rent vetenskaplig art som Tankemaskinen någonsin blivit ombedd att lösa. Det var reportern Hutchinson Hatch som sökte vetenskapsmannens hjälp i detta förbryllande fall.

”Men jag är vetenskapsman, en logiker”, hade Tankemaskinen protesterat. ”Jag vet ingenting om brott.”

”Ingen vet om ett brott har begåtts”, skyndade sig reportern att säga. ”Det är något som ligger utanför det vanliga i den här affären. En kvinna har försvunnit, dunstat bort i tomma luften inom hörhåll för och så gott som mitt för ögonen på sina vänner. Polisen har inte fått ut någonting av sina undersökningar. Det är ett problem för ett större sinne än deras.”

Professor Van Dusen vinkade åt tidningsmannen att sätta sig och sjönk själv ned i en stor dynförsedd stol där hans diminutiva gestalt föreföll ännu mera likt ett barns än den i verkligheten var.

”Berätta historien för mig”, sa han retligt.

”Alltsammans.”

”Miss Wallack är trettio år gammal och vacker”, började reportern. ”Som skådespelerska har hon inte bara vunnit uppmärksamhet här i landet utan också i England. Ni kanske har läst något om henne i dagstidningarna och om –”

”Jag läser aldrig tidningarna”, avbröt den andre ohyfsat. ”Fortsätt.”

”Hon är ogift och så vitt man vet, hade hon ingen omedelbar avsikt att ändra på det förhållandet”, återtog Hatch och stirrade nyfiket på vetenskapsmannens tunna anlete. ”Jag antar att hon hade beundrare – det har de flesta vackra kvinnorna på scenen – men hon är en av dessa vars liv har varit helt öppet; som att läsa en öppen bok. Jag berättar detta för att det kan ha betydelse för er slutsats vad beträffar en tänkbar anledning för hennes försvinnande.

”För att nu komma till de aktuella omständigheterna kring hennes försvinnande, så hade Miss Wallack spelat i en Shakespearepjäs. På lördagskvällen, som var sista dagen av hennes engagemang här, uppträdde hon som Rosalind i Som du behagar. Huset var fullsatt. Hon spelade de två första akterna med stor entusiasm trots att hon faktiskt led av en rejäl huvudvärk, som hon ibland drabbas av. Efter andra akten återvände hon till sitt omklädningsrum och just innan ridån gick upp för tredje akten kallade scenmästaren på henne. Hon svarade att hon skulle komma ut omedelbart. Det råder ingen tvekan om att det var hennes röst.

Rosalind dyker inte upp i tredje akten förrän ridån varit uppe i sex minuter. När repliken Miss Wallack skulle besvara kom, så svarade hon inte. Scenmästaren rusade till hennes dörr och ropade på henne igen. Det kom inget svar. Rädd att hon kunde ha svimmat, gick han in. Hon var inte där. En snabb eftersökning genomfördes utan resultat och till sist var scenmästaren tvungen att meddela publiken att stjärnans plötsliga insjuknande gjorde det omöjligt att fullfölja föreställningen.

Ridån sänktes och eftersökningen fortsatte. Varenda vinkel och vrå på andra sidan rampljusen undersöktes. Dörrvakten vid sceningången, William Meegan, hade inte sett någon gå ut. Han och en polisman hade stått vid sceningången och pratat under åtminstone tjugo minuter. Det är därför fastställt att Miss Wallack inte lämnat via sceningången. Det andra, enda tänkbara sättet var att hon lämnat scenen över rampljusen. Men naturligtvis gick hon inte den vägen. Ändå har man inte funnit det minsta spår efter henne. Var är hon?”

”Fönstren?” frågade Tankemaskinen.

”Scenen ligger under gatunivån,” förklarade Hatch. ”Fönstret till hennes klädloge, rum A, är litet och blockerat med järnstänger.

Det vetter mot en lufttrumma som sträcker sig nära tre meter rakt upp och som är täckt med ett järngaller fastsatt i granit. De andra fönstren på scenen är inte bara oåtkomliga. De är också blockerade med järn. Hon kan inte ha närmat sig något av dessa fönster utan att bli sedd av andra medlemmar av teatersällskapet eller scenarbetarna.”

”Under scenen?” föreslog vetenskapsmannen.

”Ingenting”, fortsatte reportern. ”Där finns en stor, cementerad källare, som stod tom. Den genomsöktes för det fanns naturligtvis en möjlighet att Miss Wallack kunde ha drabbats av tillfällig förvirring och gått ner dit. Till och med utrymmet ovanför scenen och bakom proscenium genomsöktes – det vill säga, gallerierna ovanför scenen, där männen som arbetar med att sänka ner kulisser håller till.”

”Hur var Miss Wallack klädd vid tiden för försvinnandet?”

”I medeltida jacka och hosor – det vill säga trikåbyxor”, svarade tidningsmannen. ”Hon bär den kostymeringen i andra akten och praktiskt taget till spelets slut.”

”Fanns alla hennes vardagskläder i hennes rum?

”Ja, allt. Det låg utbrett över en oöppnad klädesväska. Det var som om hon lämnat rummet för att säga sin replik– allt var i ordning, till och med en öppen ask med chokladpraliner på hennes bord.”

”Inga tecken till strid eller några ljud?”

”Nej.”

”Inga blodspår?”

”Ingenting.”

”Hennes hjälperska? Hade hon någon?”

”O, ja. Jag glömde att tala om för er att hennes påkläderska, Gertrude Manning, hade gått hem omedelbart efter den första akten. Hon blev plötsligt sjuk och fick gå.”

För första gången vände Tankemaskinen sina skelande ögon mot reportern.

”Sjuk?” upprepade han. ”Vad var det för fel?”

”Det kan jag inte säga”, svarade reportern.

”Var är hon nu?”

”Jag vet inte. Alla glömde bort henne i uppståndelsen kring Miss Wallack.”

”Vad var det för slags chokladbitar?”

”Jag är rädd för att jag inte vet det heller.”

”Var var den köpt?”

Reportern ryckte på axlarna: också det var något han inte visste. Tankemaskinen spottade fram frågorna aggressivt medan han stadigt stirrade på Hatch, som vred sig besvärat.

”Var finns chokladen nu?” sa vetenskapsmannen krävande och återigen ryckte Hatch på axlarna.

”Hur mycket vägde Miss Wallack?”

Reportern var villig att gissa ett svar. Han hade sett henne ett halvt dussin gånger.

”Mellan sextio och sextiofem kilo”, gissade han

”Råkar det finns en hypnotisör kopplad till sällskapet?”

”Jag vet inte”, svarade Hatch.

Tankemaskinen viftade otåligt med sina smala händer. Han var irriterad.

”Det är helt igenom absurt, Mr. Hatch”, protesterade han, ”att komma till mig med bara några få fakta och be om råd. Om ni hade alla fakta kunde jag kanske göra någonting, men detta –”

Tidningsmannen var irriterad. I sitt eget yrke var han erkänd som en omdömesgill och intelligent person. Han var förbittrad över den ton, det uppträdande, till och med de till synes triviala frågorna som den andre frågade.

”Jag förstår inte”, började han, ”att chokladen, även om den kan ha varit förgiftad, som jag antar att ni tror är möjligt, eller en hypnotisör, kan ha haft någonting att göra med Miss Wallacks försvinnande. Säkert är att varken gift eller hypnotism kan ha gjort henne osynlig.”

”Ni förstår naturligtvis inte”, flammade Tankemaskinen upp. ”Hade ni gjort det hade ni inte kommit till mig. När inträffade det här?”

”I lördags kväll, som jag sa”, informerade honom reportern lite mer ödmjukt. ”Det var sista föreställningen i Springfield. Miss Wallack skulle ha uppträtt här i Boston i kväll.”

”När försvann hon – jag menar tiden?”

”Å”, sa reportern. ”Scenmästarens tidsschema visar att ridån för den tredje akten gick upp 9.41– han talade med henne, låt oss säga, en minut dessförinnan, eller klockan 9.40. Händelseförloppet i pjäsens tredje akt håller på i sex minuter innan –”

”På exakt sju minuter försvinner en kvinna, som väger över sextio kilo och helt säkert inte var klädd för att gå ut på gatan, spårlöst från sin klädloge. Klockan är nu 5.18 på måndagkvällen. Jag tror att vi kan lösa detta brott om några få timmar.”

”Brott?” upprepade Hatch ivrigt. ”Tror ni att det handlar om ett brott då?”

Professor Van Dusen fäste inget avseende vid frågan. I stället reste hans sig och gick fram och tillbaka över mottagningsrummet ett halvt dussin gånger med händerna på ryggen och ögonen nedåtriktade. Slutligen stannade han och såg på reportern, som också rest sig.

”Jag antar att Miss Wallacks sällskap med bagage nu befinner sig i Boston,” sa han. ”Sök upp alla manliga medlemmar av sällskapet, tala med dem och studera speciellt deras ögon. Hoppa inte över någon, hur ödmjuk han än verkar. Ta också reda på vad som hände med chokladasken och om möjligt hur många bitar som tagits ur den. Rapportera sedan till mig här. Miss Wallacks säkerhet kanske är beroende av er snabbhet och tillförlitlighet.”

Hatch var uppriktigt förvånad.

”Hur –?” började han.

”Stanna inte här och prata – skynda på”, befallde Tankemaskinen. ”Jag ska ha en droska som står och väntar när ni återkommer. Vi måste åka till Springfield.”

Tidningsmannen rusade i väg för att lyda order. Han förstod den inte alls. Att studera mäns ögon låg inte för honom, men han lydde ändå. Han återvände en och en halv timme senare och blev utan vidare ceremonier inkastad i en väntande droska av Tankemaskinen. Taxin rasslade iväg mot South Station, där de båda männen tog ett tåg, som just skulle avgå till Springfield. När de väl satt i sina säten, vände sig vetenskapsmannen till Hatch, som nästan höll på att storkna av tillbakahållen information.

”Nå?” frågade han.

”Jag fick veta en hel massa”, utbrast reportern. ”För det första så köpte Miss Wallacks motspelare Langdon Mason, som varit förälskad i henne i tre år, chokladen hos Schuylers i Springfield tidigt på lördagskvällen innan han gick till teatern. Han sa det själv till mig, ganska motvilligt, men jag – jag fick honom att säga det.”

”Ah!” utbrast Tankemaskinen. Det var ett otvetydigt utrop. ”Hur många bitar har tagits ur asken?”

”Bara tre”, förklarade Hatch. ”Miss Wallacks saker har packats ned i en koffert i hennes klädloge. Chokladen fanns där. Jag fick direktören att -”

”Ja, ja, ja”, avbröt Tankemaskinen otåligt.

”Hurdana ögon har Mason? Vilken färg?”

”Blå, uppriktiga, inget ovanligt alls”, sa reportern.

”Och de andra?”

”Jag visste inte riktigt vad ni menade med att studera deras ögon, så jag fick tag i några fotografier. Jag trodde att de kanske kan vara till hjälp?”

”Utmärkt! Utmärkt!” kommenterade Tankemaskinen. Han blandade korten, stannade upp då och då för att studera ett och läsa namnet som stod skrivet nedtill.

”Är det här motspelaren?” frågade han till sist och räckte ett kort till Hatch.

”Ja.”

Professor Van Dusen sa ingenting mer. Tåget kom in till Springfield klockan 9.20. Hatch följde vetenskapsmannen ut ur stationen och utan ett ord in i en droska.

”Schuylers butik,” beordrade Tankemaskinen.

”Det är bråttom.”

Droskan skyndade iväg genom natten. Tio minuter senare stannade den utanför en påtagligt upplyst godisbutik. Tankemaskinen gick före in i den och närmade sig flickan bakom chokladdisken.

”Vill ni vara vänlig och säga mig om ni minns den här mannens ansikte?” frågade han och visade fram Masons fotografi.

”O, ja. Honom kommer jag ihåg”, svarade flickan. ”Han är skådespelare.”

”Köpte han en liten chokladask av er på lördagskvällen?” var nästa fråga.

”Ja. Jag minns det för att han tycktes ha bråttom – faktum är att jag tror att han sa att han var ivrig att komma till teatern för att packa.”

”Och minns ni om den här mannen någonsin köpte choklad här?” frågade vetenskapsmannen. Han tog fram ett annat fotografi och gav det till flickan. Hon studerade det ett ögonblick medan Hatch sträckte på nacken för att se, men förgäves.

”Jag kan inte påminna mig att han gjort det”, svarade flickan till sist.

Tankemaskinen vände sig bort abrupt och försvann in i en allmän telefonhytt. Han stannade där i fem minuter, rusade sedan ut till droskan igen med Hatch hack i häl.

”City Hospital,” beordrade han.

Återigen for droskan i väg. Hatch var stum. Det verkade inte finnas något att säga. Tankemaskinen följde helt enkelt någon fastställd plan, men reportern visste inte vad det var för plan. Fallet höll på att bli kalejdoskopiskt. Detta intryck förstärktes när han fann sig själv stående på City Hospital bredvid Tankemaskinen, som samtalade med jourhavande kirurgen, dr. Carlton.

”Har ni en Miss Gertrude Manning här?” löd vetenskapsmannens första fråga.

”Ja,” svarade kirurgen. ”Hon fördes hit i lördags kväll. Hon led av – ”

”Strykninförgiftning. Ja, jag vet det”, avbröt den andre. ”Troligen upplockad på gatan. Jag är läkare. Om hon mår tillräckligt bra skulle jag vilja ställa några frågor till henne.”

Dr. Carlton gav sitt tillstånd och professor Van Dusen, fortfarande åtföljd av den trofaste Hatch, visades till avdelningen där Miss Wallacks påkläderska låg blek och svag. Tankemaskinen lyfte upp hennes hand och hans smala fingrar vilade en minut på hennes puls. Han nickade som om han var tillfredsställd.

”Miss Manning, förstår ni vad jag säger?” frågade han.

Flickan nickade svagt.

”Hur många chokladbitar åt ni?”

”Två,” svarade hon. Hon stirrade in i ansiktet ovanför sig med matt blick.

”Åt Miss Wallack någon bit innan ni lämnade teatern?”

”Nej.”

Om Tankemaskinen tidigare haft bråttom så var han nu uppe i racerfart. Hatch följde troget efter honom, nedför trapporna och in i droskan, allt under det att professor Van Dusen skrek tack till dr. Carlton. Den här gången var målet sceningången till teatern, som Miss Wallack försvunnit från.

Reportern var förvirrad. Han förstod ingenting riktigt klart, utom att tre chokladbitar fattades i asken. Av dessa hade hjälperskan bara ätit två. Hon hade blivit förgiftad. Därför verkade det troligt att anta, att om Miss Wallack ätit den tredje biten så hade också hon förgiftats. Men gift kunde inte göra henne osynlig. Där skakade reportern huvudet i hopplöshet.

William Meegan, väktaren vid sceningången, var lätt att hitta.

”Kan ni vänligen informera mig”, började Tankemaskinen ”om Mr. Mason lämnade en chokladask till er åt Miss Wallack i lördags kväll?”

”Ja”, svarade Meegan godmodigt. Han betraktade den lille man roat. ”Miss Wallack hade inte kommit. Mason hade med sig en chokladask till henne nästan varje kväll och som vanligt lämnade han den här. Jag placerade den som jag fick i lördags kväll på hyllan här.”

”Kom Mr. Mason till teatern före eller efter de andra i lördags?”

”Före”, svarade Meegan. ”Han var ovanligt tidig. Antagligen för att packa.”

”Och de andra medlemmarna av sällskapet kom in hit för att hämta sina brev, skulle jag gissa?” sa vetenskapsmannen och tittade upp mot brevfacken ovanför hyllan.

”Alltid.”

Tankemaskinen drog ett djupt andetag. Fram till detta ögonblick hade det funnits några små förbryllade rynkor på hans panna. Nu försvann de.

”Säg mig nu,” fortsatte han, ”togs något paket eller någon ask av något slag från scenen på lördagskvällen mellan klockan nio och elva?”

”Nej”, sa Meegan tvärsäkert. ”Ingenting alls förrän sällskapets bagage fördes bort efter midnatt.”

”Miss Wallack hade två koffertar i sin klädloge?”

”Ja. Två jättestora ena också.

”Hur vet ni det?”

”För att jag hjälpte till med att både bära in och bära ut dem”, svarade Meegan skarpt.

”Vad betyder det för er?”

Plötsligt vände Tankemaskinen om och sprang ut till droskan, tätt följd av sin skugga Hatch.

”Kör, kör så fort ni kan till närmaste långdistanstelefon”, instruerade vetenskapsmannen kusken. ”En kvinnas liv står på spel.”

En halvtimme senare befann sig professor Van Dusen och Hutchinson Hatch ombord på ett tåg, som rusade tillbaka till Boston. Tankemaskinen hade varit inne i telefonkiosken i femton minuter. När han kom ut hade Hatch ställt en rad frågor, som vetenskapsmannen inte tillhandhöll svar på. De hade färdats cirka trettio minuter från Springfield innan vetenskapsmannen visade någon tendens att prata. Då satte han i gång utan inledning som om han återupptog ett tidigare fört samtal.

”Om Miss Wallack inte lämnande teaterscenen så var hon naturligtvis kvar där”, sa han. ”Vi medger att hon inte blev osynlig. Problemet var därför att hitta henne på scenen. Det faktum att inget våld använts mot henne bevisades på ett avgörande sätt av ett halvt dussin saker. Ingen hörde henne skrika, det förekom ingen strid, inget spår av blod. Ergo, antar vi att hon inledningsvis måste ha samtyckt till de första stegen som ledde till hennes försvinnande. Minns att hennes klädsel var helt olämplig för utomhusbruk.

”Låt oss nu forma en hypotes där alla omständigheter passar in. Miss Wallack har svår huvudvärk. Hypnotisk påverkan botar huvudvärk. Fanns det någon hypnotisör som Miss Wallack kan ha vänt sig till? Antag att det fanns en. Kunde sedan hypnotisören dra fördel av sin kontroll och försätta henne i ett kataleptiskt tillstånd? Antag att han hade ett motiv. Då kunde han det. Hur skulle han sedan göra sig av med henne?

”Härifrån strålar allting ut i alla riktningar. Vi ska hålla oss till det troliga – vi utgår för ögonblicket från att denna hypotes – den enda som passar alla omständigheter – är korrekt. Uppenbarligen skulle en hypnotisör inte ha försökt att bära ut henne ur klädlogen. Vad återstår? En av de båda koffertarna i hennes rum.”

”Ni tror att det är möjligt att hon blev hypnotiserad och placerad i den andra kofferten, den som var försedd med remmar och var låst?” frågade Hatch gapande.

”Det är det enda som kan ha hänt”, sa Tankemaskinen emfatiskt, ”för det är just precis det som hände.”

”Varför? Det är fruktansvärt”, utropade Hatch. ”En levande kvinna i en koffert i fyrtioåtta timmar? Även om hon levde då, måste hon vara död nu.”

Reportern rös till en smula och stirrade nyfiket på sin följeslagares outgrundliga anlete. Han såg varken medlidande eller fasa där. Det enda som syntes var återspeglingen av en hjärna under arbete.

”Det behöver inte nödvändigtvis betyda att hon är död”, sa Tankemaskinen. ”Om hon åt den tredje chokladbiten innan hon blev hypnotiserad är hon antagligen död. Om den placerades i hennes mun efter att hon försatts i ett kataleptiskt tillstånd finns det en chans att hon inte är död. Chokladen skulle inte smälta och hennes system skulle inte absorbera giftet.”

”Men hon skulle ha kvävts – hennes ben skulle ha brutits av den hårdhänta hanteringen av kofferten – det finns hundratals möjligheter”, föreslog reportern.

”En person i ett kataleptiskt tillstånd är enastående oemottaglig för skadeverkan”, svarade vetenskapsmannen. ”Där finns naturligtvis risken för kvävning, men en hel del luft kan sippra in i kofferten.”

”Och chokladen?” frågade Hatch.

”Ja, chokladen. Vi vet att två chokladbitar nästan dödade hjälperskan. Ändå erkände Mr. Mason att han köpt den. Detta medgivande antyder att den förgiftade chokladen inte är samma choklad som han köpte. Är Mr. Mason hypnotisör? Nej. Han har inte sådana ögon. Det säger mig hans fotografi. Vi vet att Mr. Mason köpte choklad åt Miss Wallack vid flera tillfällen. Vi vet att han ibland lämnade det hos väktaren vid sceningången. Vi vet att medlemmarna av sällskapet stannade upp där för att hämta sina brev. Vi ser genast att det var möjligt för någon att ta asken och ersätta den med förgiftad choklad.

”Vansinne och vansinnets list ligger i botten av allt detta. Det var ett medvetet försök att mörda Miss Wallack, kanske på grund av obesvarad hopplös förälskelse. Det började med den förgiftade chokladen och då det misslyckades gjordes ett nytt försök i det ögonblick som följde omedelbart efter det att scenmästaren sista gången talade med skådespelerskan. Hypnotisören fanns troligen i hennes rum då.”

”Är Miss Wallack i kofferten?” frågade Hatch till sist.

”Nej”, svarade Tankemaskinen. ”Nu är hon ute, död eller levande – jag lutar åt att hon är vid liv.”

”Och mannen?”

”Jag ska överlämna honom till polisen en halvtimme efter det att vi anlänt till Boston.”

Från South Station for vetenskapsmannen och Hatch genast till polishögkvarteret. Detektiv Mallory, som Hatch kände väl, tog emot dem.

”Vi fick ert telefonsamtal från Springfield”, började han.

”Var hon död?” avbröt vetenskapsmannen.

”Nej”, svarade Mallory. ”Hon var medvetslös när vi lyfte ut henne ur kofferten, men inga ben var brutna. Hon har svåra svullnader och blåmärken. Doktorn säger att hon blivit hypnotiserad.”

”Fanns chokladbiten i hennes mun?”

”Ja, en bit med fyllning. Den hade inte smält.”

”Jag kommer tillbaka hit om några minuter och väcker henne”, sa Tankemaskinen. ”Kom med oss nu och fånga mannen.”

Undrande steg detektiven in i taxin och de tre kördes till ett stort hotell ett dussin gator längre bort. Innan de steg in överlämnade Tankemaskinen ett fotografi till Mallory, som studerade det under ett elektriskt ljus.

”Den där mannen är här uppe tillsammans med flera andra”, förklarade vetenskapsmannen. ”Sök ut honom och ställ er bakom honom när vi kommer in i rummet. Han kanske försöker skjuta. Rör honom inte förrän jag säger till.”

I ett stort rum på femte våningen hade direktören Stanfield församlat Irene Wallacks teatersällskap. Det blev ingen inledning när professor Van Dusen steg in. Han skelade forskande omkring sig och gick sedan direkt fram till Langdon Mason, och såg honom djupt i ögonen för ett ögonblick.

”Var ni på scenen i tredje akten av ert skådespel innan Miss Wallack skulle komma in – jag menar skådespelet i lördags kväll?” frågade han.

”Det var jag”, svarade Mason, ”under åtminstone tre minuter.”

”Är det korrekt, Mr. Stanfield?”

”Ja”, svarade direktören.

Det uppstod en lång tystnad, som bara bröts av Mallorys fotsteg när han gick mot ett avlägset hörn i rummet. En svag rodnad spred sig över Masons ansikte när han insåg att frågorna nästan var en anklagelse. Han började att tala, men Tankemaskinens stadiga, känslolösa röst stoppade honom.

”Mr. Mallory, grip er fånge”, sa han.

Genast uppstod en våldsam, upphetsad strid och de närvarande vände sig om och såg detektiven Mallory med sina stora armar som omslöt Stanley Wightman, den melankoliske Jacques i Som du behagar. Med en plötslig rörelse kastade Mallory omkull Wightman och försåg honom med handklovar och tittade sedan upp för att finna att Tankemaskinen såg honom över axeln in i ögonen på den utsträckte mannen.

”Ja, han är hypnotisör”, anmärkte vetenskapsmannen med en självbelåten slutsats. ”Det syns alltid i ögonens pupiller.”

Miss Wallack väcktes, berättade en historia som var nästan identisk med Tankemaskinens och tre månader senare återvände hon till turnén. Och under tiden så rasade och vrålade Stanley Wightman, vars grubblerier kring sin hopplösa kärlek till Miss Wallack förvandlat honom till en vettvilling, inne i avskildheten i sin madrasserade cell.

Mentala experter förklarade honom obotlig.

BERTIL FALK ÖVERSATTE.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22