Prästen i Vejlbye – En brottsmålshistoria

Feb 9th, 2008 | By | Category: 2001-2, Novell

(Ur häradshövdingen Erik Sørensens dagbok med anteckningar av prästen i Aalsøe).

ERIK SØRENSENS DAGBOK.

Av Steen Steensen Blicher

På andra sidan om Øresundsbroen finner vi en av Nordens äldsta kriminalberättelser, författad av Steen Steensen Blicher. Novellen Præsten i Vejlbye från år 1829 är en dansk klassiker, här i översättning av Torsten Wennström 1927. Det kusliga kriminaldramat lämpar sig utmärkt som klassiker i detta nummer av DAST. En del ordformer har varsamt moderniserats.

I

I Jesu namn! Nu är jag efter Guds nådiga rådslut och min kära herres förordnande oförtjänt befordrad till häradshövding och domare över dessa människor. Hela världens store domare give mig visdom, rättrådighet och välsignelse, att jag må rätt förvalta mitt så svåra ämbete! “Vars och ens dom kommer av Herranom”. Ordspråksboken 29:26.

*

Det är inte gott, att mannen är allena. Eftersom jag nu är i stånd till att försörja en hustru, borde jag väl se mig om efter en följeslagerska genom livet. Om prästens dotter i Vejlbye får man höra gott av alla de, som känner henne. Hon har efter sin salig moders död med mycket kunnighet och sparsamt skött huset. Och eftersom det inte finns flera barn än hon och studenten, kan hon vänta sig en god slant, när den gamle en gång går hädan.

*

Morten Bruus från Ingvorstrup var här i dag och ville förära mig en fet kalv, men jag kom ihåg Mose ord: “Förbannad vare den, som tager mutor”, – Han är en människa, som har lust till processer; en stor skojare och en stor skrävlare. Jag vill inte ha något att skaffa med honom, annat än när jag sitter framför honom i domaresätet.

*

Jag har nu rådfört mig med Gud i himmelen och därnäst med mitt eget hjärta. Och synes det mig uppenbart, att jungfru Mette Qvist är den enda människa, med vilken jag skulle vilja leva och dö. Men nu vill jag i tysthet ge akt på henne någon tid. Skönhet bedrager och fägring är fåfängligt ting. Eljest är det både visst och sant, att hon är den fagraste kvinna, jag sett i alla mina dagar.

*

Det där Morten Bruus är mig en riktigt motbjudande människa – jag vet knappt själv varför; men när jag ser honom, rinner det mig i hågen liksom en ond dröm, fast än så dunkelt och otydligt, att jag inte en gång kan säga, om jag någonsin har drömt om honom. Det kanske är en slags aning. Han kom hit igen för att erbjuda mig ett par svarta hästar – härliga djur och för rövarpris. Men just detta slog mig; jag vet att han har kommit över dem båda för 70 daler. För samma pris ville han låta mig få dem, och såsom parhästar är de värda 100 daler bröder emellan. Är inte också detta på sätt och vis ett mutförsök? Här har säkerligen åter en process i kikaren – jag vill inte ha hans svarta hästar.

*

I dag har jag varit på besök hos prästen i Vejlbye. Det är säkerligen en gudfruktig och god man, men myndig och uppbrusande; han tål ingen motsägelse, och snål om styvrarna är han. Det var just en bonde hos honom och ville ha nedsättning i sitt tionde. Karin är en filur, ty hans avgift torde inte vara för hög, men herr Sören hutade åt honom, så att en hund inte skulle vilja ta emot ett brödstycke av karln; och ju mera ovett han öste över honom, desto hetsigare blev han själv. Nåja, Herre Gud, varje människa har sina fel. Han menar säkert inget ont med det, för strax efteråt befallde han sin dotter att ge mannen en smörgås och ett glas gott öl.

Det är en särdeles belevad och duktig flicka, Hon hälsade så vänligt och ärbart på mig, att jag riktigt fick hjärtklappning och inte var i stånd att säga ett ord till henne.

Min rättare har tjänat där i tre år; jag ska så försiktigt av honom ta reda på, hurdan hon är mot folket, och vad han för övrigt kan veta om henne. Av tjänstefolket får man ofta de säkraste upplysningarna.

*

Vasserra! Min rättare Rasmus förtäljer för mig, att den där Morten Bruus en gång för inte så länge sedan friade i Vejlbye prästgård men fick nej. Prästen tyckte nog bra om det, för mannen är rik, men dottern var inte alls med på saken. Herr Sören lär visserligen ha talat hårt till henne i början, men sedan, då han såg, att det bar henne så mycket emot, fick hon ändå sin vilja fram. Av högmod var det inte – säger Rasmus – för hon är lika ödmjuk som hon är god, och hon vidgår gärna, att hennes egen far är av bondesläkt likaväl som Bruusen. Nu vet jag i vilket ärende de svarta hästarna från Ingvorstrup var här i Tosmus. De skulle dra bort domaren från rättrådighetens raka väg. Ole Andersens torvskifte och äng – detta päron var till fullo det äpplet värt. Nej, nej, min gode Morten! Du känner inte Erik Sørensen. “Du skall icke vränga den fattiges rätt!”

*

Herr Søren från Vejlbye var här på ett kort besök i dag på förmiddagen. Han har fått sig en ny kusk, Niels Bruus, broder till mannen på Ingvorstrup. Han är ansedd för

att vara lat och därtill näsvis och oförskämd. Prästen vill ha honom straffad och satt i fängelse men saknar erfixderliga vittnen. Jag rädde honom, att han skulle försöka bli kvitt karln eller också dras med honom till flyttningsdagen. Till en början svarade han mig något hetsigt, men då han hörde mina goda skäl, gav han mig rätt, ja, han tackade mig till och med för mina goda råd. Han är en häftig man men inte svår att tala till rätta, när han får tid att sansa sig. Så skildes vi som goda vänner. Om jungfru Mette blev inte ett ord talat.

*

Jag har tillbragt en mycket behaglig dag i Vejlbye prästgård. Herr Søren var inte hemma, då jag kom, men jungfru Mette tog mycket vänligt emot mig. Hon satt och spann. Då jag trädde in genom dörren, och jag tyckte, att hon blev alldeles röd i ansiktet. Det var riktigt besvärligt, så länge det dröjde, innan jag kunde hitta på något att tala om! När jag sitter i rätten, har jag aldrig svårt att finna ord, och när jag har en skälm i förhör, behöver jag inte leta länge efter frågorna. Men inför detta fromma, oskyldiga barn stod jag så förlägen som en hönstjuv. Slutligen hittade jag på att prata med henne om Ole Andersens process, om hans torvskifte och hans äng, men jag vet inte, hur det kom sig, att samtalet gled över från ängen till blommor. Det ena ordet gav det andra om rosor och violer och tusenskönor, till dess hon fick med mig ut i trädgården för att bese hennes blomsteräng. Så gick tiden, tills herr Søren kom hem: då gick hon ut i köket och kom inte tillbaka, förrän hon samtidigt bar in kvällsmaten.

Just som hon trädde in genom dörren, sade prästen till mig: “Det vore väl inte för tidigt, om också ni nu tänkte på att inträda i det heliga äkta ståndet.” (Vi hade nämligen suttit och samtalat om det präktiga bröllop, som nyligen firats på Høgholm.) Då blev jungfru Mette åter röd som blod i ansiktet. Hennes fader log i skägget och sa: “Man kan se på dig, min flicka, att du stått framför spisen.”Jag har lagt den gode mannens förmaning på hjärtat, och det ska väl inte heller dröja så länge, förrän jag i Guds namn går dit och friar, ty jag betraktar faderns ord som en förtäckt vink, att han gärna vill ha mig till måg. Dottern – varför rodnade hon så där? Jag vågar nog uppta det som ett gott tecken?

*

Alltså behåller nu den fattige mannen sitt torvskifte och sin äng, men den rike har tydligen blivit mycket förgrymmad på mig. Innan domen upplöstes, stod han och sneglade så föraktligt bort till den fattige Ole Andersen. Vid orden: “thy prövas skäligt” såg han sig omkring åt alla sidor och grinade så ondskefullt, som om han var alldeles säker om segern. Och det var han säkert också, för jag vet att han fällt det yttrandet: “Så löjligt, att den stackaren kunde tänka på att vinna mot mig.” Så skedde emellertid.

Då han hade hört domen, knep han samman ögonen och läpparna och blev som en kalkad vägg i ansiktet. Men han betvingade sig och sade, medan han gick ut, till sin motpart: “Lycka till med handeln, Ole Andersen, den torvpölen kommer inte att göra mig fattig; stutarna på Ingvorstrup får

nog ändå så mycket hö, som de kan äta.” – Jag hörde honom skrocka utanför och, medan han red bart, slå klatsch på klatsch med sin piska, så att det ekade i skogen.

Det är ett tungt värv att vara domare. För varje dom, man avkunnar, kan man räkna med en fiende mera. Ack ja, blott vi kunna behålla det goda samvetet som vän! “Uthärden sorg för edert samvetes skull!”

Gårdagen har varit den gladaste i mitt liv; då firades mitt förlovningskalas i Vejlbye prästgård. Min blivande svärfar talade över orden: “Jag haver lagt mina tjänstekvinno när dig.” I Mosebok 16:5. Han utlade på en gripande sätt, hur han nu anförtrodde mig sin käraste skatt här på jorden, och att jag framför allt måste vara god emot henne. (Det ska jag, så sant mig Gud hjälpe!)

Inte hade jag trott, att den allvarlige, ja, nästan barske mannen kunde bli så rörd. Tårarna stod honom till slut i ögonen, och hans läppar darrade, såsom när man vill hålla sig för gråt. Min käresta grät som ett barn, särskilt då hon kom att tala om hennes salig mor. Och då han sedan uttalade orden: “Fader och moder skola övergiva dig, men Gud skall förbliva hos dig,” då brast även jag i gråt – jag tänkte på mina egna föräldrar, som Gud för länge sedan har tagit till sig i sina eviga boningar, medan han ändå sedermera så nådigt sörjt för mig, fattiga barn.

Då förlovningen hade ingåtts, fick jag av min lilla käresta den förste kyssen. Gud fröjde hennes själ! Hon älskar mig mycket varmt.

Vid bordet gick det mycket livligt till.

Många var inbjudna av salig fruns slaktingar, men på hans sida ingen, ty de är blott få och på långt håll; de bo ända uppe vid Skagen. Det sparades varken på vin eller mat, och efter måltiden dansade man flitigt, ja ända till ljusan dag, prästerna från Lyngbye, från Aalsøe och från Hyllested var också närvarande; den sistnämnde blev så illa däran, att han måste föras i säng. Min blivande svärfar drack också duktigt, men det kunde man alls icke märka på honom, ty han är stark som en jätte och skulle mycket väl kunna dricka alla häradets präster under bordet. Jag förstod mycket väl, att det nog skulle ha roat honom att få även mig litet vimmelkantig, men jag aktade mig – och dessutom är jag alls ingen älskare av starka drycker.Om sex veckor ska vart bröllop stå. Gud giv därtill rik välsignelse!

*

Det var riktigt otäckt, att min blivande svärfar skulle få den där Niels Bruus i sitt hushåll. Det är en oförskämd krabat, en värdig broder till honom på Ingvorstrup. Han borde få sin lön och sedan parten i ryggen, långt hellre än att man besudlade sina händer på ett sådant kräk.

Men den gode prästen är så hetsig och envis; och två hårda stenar mala inte bra. Han vill nödvändigt, att Niels ska tjäna sin tid ut; och ändå är det ju icke annat än daglig förargelse – Häromdagen gav han honom en örfil, varpå karlen hotade, “att han skulle nog få betalt för den”. Men allt hade passerat mellan fyra ögon. Jag har haft honom inför mig och både förmanat och hotat honom. Han svarade mig så gott som ingenting alls – det är en ond människa. Även

min käresta har bönfallit sin far, att han skulle skilja honom från sig, men om den saken vill han inte höra. Jag vet rakt inte, hur det kommer att gå när hon nu flyttar till mig, för hon spar den gamle mycken förtret och förstår att släta över allting så behändig. – Hon kommer säkerligen att bli mig en älsklig hustru, “ett vinträd runt om milt hus.”

*

Det gick illa, och väl var det. Nu har Niels själv rymt. Min käre svärfar är arg som ett bi. Men jag är i mitt stilla sinne glad över att han sålunda har sluppit ifrån denna usla människa. Visserligen kommer nog Bruusen att vid lämpligt tillfälle se till att han tar hämnd, men vi har ju lag och rätt i landet, och rätten giver envar sitt.

Prästen hade satt Niels till att gräva ett land ute i trädgården. När han kommer ut till honom, står han helt makligt och vilar sig på spaden och knäpper nötter, som han har plockat därute, men han har ingenting uträttat. Prästen grälar på honom, han svarar uppstudsigt, att han inte är anställd som trädgårdsmästare. Han får ett par munfiskar, men då slänger han spaden och blir gravt ovettig tillbaka. Den gamle lagar av harm, griper spaden och ger honom med den några slag – det hörde han inte ha gjort, för en spade är ett otäckt vapen att slå med, allrahelst i vredesmod och för en handfast karl. Skalmen låtsas sig först digna ned, som vore han död, men då prästen blir förskräckt och reser upp honom, tar han ett språng ut över gärdesgården och skyndar vidare bort mot skogen.

Så har min svärfar själv berättat mig denna obehagliga historia – min käresta är mycket orolig för detta; hon är rädd, att karlen ska hämnas på ett eller annat satt, göra skada på kreaturen, ja, kanske sätta eld på gården. Men, med Guds hjälp, är det ingen fara.

*

Endast tre veckor till, och sedan ska jag föra min lilla käresta som hustru in i mitt hus. Hon har redan varit här och tagit allt i skärskådande, både ute och inne. Hon var mycket nöjd och berömde oss för att vi hade pyntat och fint. Det enda hon beklagade, var, att hon skulle överge sin far; och helt visst kommer han att sakna henne. Men jag ska göra, vad jag kan för att ersatta hans förlust. Jag ska byta med honom, och han ska få min egen goda moster Gertrud i stället. Hon är en duktig kvinna i ett hushåll och rörlig för sin ålder.

Min käresta är en riktig ängel; det säger också alla människor! – jag blir säkert en lycklig man – Gudi allena äran!

*

Besynnerligt, var kan drängen ha gömt sig undan! Eller skulle han rentav ha rymt till utlandet? I varje fall är det en förarglig historia; det pratas allt möjligt bland folket. Bakdanteri, skulle jag tro, vilket härrör sig från Ingvorstrup. Emellertid vore det högst otrevligt, om det skulle komma till min svärfars öron. Om han ändå hade följt mitt råd! En människas vrede åstadkommer icke vad gott är inför Gud, men jag är endast en lekman och kan inte fördistra mig att gå till rätta med en Guds ords tjänare, särskilt som han är mycket äldre än jag. Nu hoppas jag, att det där pratet försvinner av sig självt. – I morgon kommer jag till Vejlbye och får då veta, om han hört något av skvallret.

De nya armband som jag fått från guldsmeden, är mycket vackra och kommer säkerligen att glädja min hjärtans kära Mette. Måtte de blott passa henne! Måttet blev nämligen taget så hemligt och i all hast med ett grässtrå. – Moster får heder av sängen; fransarna är riktigt vackra.

*

Min käre svärfar var mycket nedslagen och illa till mods – jag har aldrig sett honom sådan förut. Tjänstvilliga andar har tyvärr gett honom till livs det dumma rykte, som nu allmänt går bland folket här i trakten. Bruusen har yttrat, “att prästen skulle skaffa hans broder i dagen, om han så skulle gräva upp honom ur jorden.” Kanske ligger han gömd på Ingvorstrup – borta är han, och ingen har efteråt hört av eller sett till honom. Min stackars käresta tar alltför illa vid sig; hon plågas av aningar och svara drömmar.

*

Gud, se i nåd till oss alla! Jag är så fylld av skräck och bedrövelse, att jag knappt är i stånd att föra pennan. Väl hundrade gånger har den fallit ur min hand. Mitt hjärta är så beklämt och mina tankar så villrådiga, att jag alls inte vet, vad jag ska börja med. Det tycks mig alltsammans kommit på ett enda ögonblick liksom ett åskslag. Tiden är ur led för mig, kväll och morgon är ett, hela den gruvliga dagen en hastig blixtstråle, som till grunden har bränt ned mina önskningars och förhoppningars stolta byggnad. En ärevördig gudsman, min kärestas far, i bojor och fängelse, och det som en mördare och missdådare!

Blott det enda hoppet har jag kvar, att han ändock kan vara oskyldig. Men tyvärr är det blott ett halmstrå för den skeppsbrutne. En svår misstanke vilar på honom – och sedan, att jag, jag olycklige, ska vara hans domare! Och dottern, hans dotter, min trolovade! herre, min Frälsare, förbarma dig över oss! – Jag formar inte mera.

*

Det var igår – en sådan olycksdag! – ungefär en halv timme före soluppgången – som Morten Bruus kom hit till gården och hade med sig inhyseshjonet Jens Larsen från Vejlbye samt herdens änka och hennes dotter där sammastädes.

Morten Bruus sa till mig, att han starkt misstänkte prästen i Vejlbye för att ha slagit ihjäl hans bror. Jag svarade honom, att jag visserligen hört samma prat men ansett det som ett löjligt och ondskefullt påhitt, eftersom prästen själv hade försäkrat mig, att karlen sprungit sin väg.

“Om så hade varit,” sa han, “att Niels velat rymma, skulle han nog först ha kommit till mig och låtit mig veta det, men att det förhåller sig helt annorlunda, därom kan dessa goda människor vittna, och därför ber jag er, att ni å ämbetets vägnar vill förhöra dem.”

“Betänk er väl!” sa jag, “betänk er väl, min käre Bruus, och likaså ni andra, innan ni kommer med beskyllningar mot en hederlig präst och själasörjare, som inte har någon fläck på sitt rykte. Kan ni ingenting bevisa, vilket jag storligen betvivlar, kan det komma att stå er dyrt.”

“Präst eller icke präst,” ropade Bruusen, “det står skrivet: Du skall icke dräpa! Det står även skrivet: Överheten bär icke svär­det förgäves. Vi har ju lag och rätt här i landet, och en mördare kan inte undgå sitt straff, om han också hade stiftemanden till svärson.”

Jag låtsades som om jag inte märkte piken, och sa: “Välan, må det ske som ni vill! Vad vet ni. Kirsten Madsdotter, om den sak, för vilken Morten Bruus beskyller er präst? Säg nu rena sanningen, som om ni stod inför den Allvetandes domstol och så att ni sedan med laga ed kan bekräfta ert vittnesmål!”

Och avgav hon därefter följande förklaring: Den dag, under vilken Niels Bruus sades ha rymt från prästgården, hade hon strax efter middagen med sin dotter Else gått förbi prästens trädgård. Då de kom ungefär mitt för stenmuren, som går öster om denna, hörde de någon ropa på Else. Det var Niels Bruus, som stod innanför hasselhäcken och som nu böjde grenarna lite åt sidan och frågade Else, om hon ville ha några nötter. Hon tog då emot en handfull och frågade, vad han gjorde där. Han svarade, att prästen hade befallt honom att gräva, men det uppdraget hade han inte tagit så allvarligt; han ville hellre plocka nötter. I detsamma hörde de en dörr öppnas inne i huset, och Niels sa: “Pass på, nu får vi en straffpredikan!” Strax efteråt hade de hört – se, det kunde de ju inte, för diket var för djupt och häcken för tät – hur de grälade; och den ene blev inte den andre svaret skyldig. Till slut hade de hört prästen utropa: “Jag ska slå dig, din hund, så att du ligger död vid mina fötter!” varpå de hörde två eller tre slag, som när någon får örfilar. Så hade Niels kallat prästen för en bödelsdräng och en tattare. På detta hade prästen inte svarat något, men däremot hade de hört två dova slag och dessutom sett bladet och halva skaftet av en spade två gånger svängas ovanför häcken, men den, som svängde spaden, kunde de inte se, i det att häcken var för hög och tät. Så var allt tyst inne i trädgården, men de (herdeänkan och hennes dotter) blev förskräckta och kusliga till mods; därefter hade de gått ut till djuren i hagen. Samma förklaring som modern avgav även dottern. Jag frågade dem, om de inte hade sen Niels Bruus komma ut från trädgården. Detta förnekade de båda, fast de ofta hade sett sig tillbaka.

Allt detta stämde fullständigt med vad prästen berättat för mig, och att de inte hade sett drängen komma ut från trädgården, det var ju ganska förklarligt, då han på södra sidan hade lika nära till skogen, dit prästen sa, att han tagit vägen.

Jag förklarade nu för Morten Bruus, att det avgivna vittnesmålet ingenting bevisade om det förmenta mordet, allrahelst som prästen frivilligt hade berättat för mig hela saken alldeles så, som kvinnorna nu hade framställt den.

Då log han ondskefullt och bad mig endast höra det tredje vittnet, vilket jag nu också gjorde.

Jens Larsen förklarade, att han en afton mycket sent (men såvitt han mindes rätt,
var det inte aftonen samma dag som Niels Bruus hade rymt, utan följande) hade gått hem från Tolstrup och gått den vanliga gångstigen österom prästens trädgård. Därinne hade han hört ljudet av någon, som grävde. Vid första ögonblicket hade han visserligen blivit en smula förskräckt, men då det var klart månsken, beslöt han sig dock för att se efter, vem det var, som kunde ha något att uträtta i trädgården vid en sådan timme. Han hade då satt sina träskor, klättrat över diket och med händerna gjort sig ett litet titthål genom häcken. Här såg han nu prästen i sin vanliga nattrock och med sin vita bomullsnattmössa på huvudet stå och klappa till jorden med en spade, men något annat såg han inte. Då prästen i detsamma plötsligen vänt sig om, som om han märkt något, hade vittnet blivit förskräckt, i hast glidit ned i diket och lika hastigt sprungit hem.

Fast jag naturligtvis måste undra, vad prästen kunde företa sig så sent ute i trädgården, fann jag dock ännu inget, som vore ägnat att väcka misstankar angående det påstådda mordet. Detta sa jag också till den, som uppträdde som anklagare, samtidigt som jag gav honom en allvarlig förmaning att inte bara ta tillbaka beskyllningen utan också offentligen förklara det rykte som gick för ogrundat och dessutom att frita sig själv från varje andel i detsamma.

Därtill svarade han: “inte förrän jag får se, vad prästen har grävt ner i sin trädgård.”

“Då,” svarade jag. “torde det vara för sent, och ni sätter då er heder och välfärd på spel.”
“Det är jag skyldig min bror,” svarade han, “och jag väntar av vår lagliga överhet, att den inte nekar mig rättens hjälp och bistånd.”
En sådan uppfordran var jag tvungen att följa.

Jag begav mig till Vejlebye tillsammans med anklagaren och vittnena och var mycket bekymrad, mindre av fruktan för att finna bemälda rymmare i trädgården än av oro over den skräck och förargelse, som prästen och min käresta skulle förorsakas därigenom. Under vägen tänkte jag endast på att låta bakdantaren känna lagens hela stränghet. Ack, du milde Himmel, där väntade mig den fruktansvärdaste upptäckt.

Jag hade för avsikt att först ta prästen avsides för att förbereda honom och därmed ge honom tid att sansa sig och bli herre över sig själv. Men Morten Bruus förekom mig. För just som jag körde in på gården, sprängde han sin häst förbi mig och rakt fram till dörren, och när prästen öppnade den, ropade han: “Folk säger, att ni har slagit ihjäl min bror och grävt ned honom i er trädgård; här kommer jag med häradshövdingen för att leta efter honom!”

Prästen blev så häpen över detta tilltal, att han inte kunde få fram ett enda ord, innan jag hoppade ned från vagnen och sa till honom: “Ni hör nu anklagelsen och det utan omsvep; jag ser mig å ämbetets vägnar nödsakad att uppfylla denne mans begäran, och nu fordrar er egen heder, att sanningen kommer i dagen och alt munnen täpptes till på förtalet.”

“Det är hårt,” sa han, “att en man i min ställning ska tvingas att bemöta en så gruvlig anklagelse, men kom bara! Min trädgård, hela mitt hus står till ert förfogande.”

Vi gick nu rakt genom stugan och ut i trädgården. Där mötte oss min käresta, som blev

förskräckt över att se Bruusen. Jag viskade hastigt till henne: “Var bara lugn, mitt hjärta; gå in, och ängsla dig inte! Er fiende skyndar sin ofärd till mötes.”

Morten Bruus gick nu före mot östsidan av trädgården fram till häcken, vi andra efter tillsammans med prästens husfolk, som han själv tillsagt att komma med spadar och grepar. Anklagaren stod en stund och såg sig omkring, till dess vi hade hunnit fram till honom. Då pekade han på en plats och sa: “Här ser det ut att vara grävt nyligen, här ska vi leta.”

“Gräv!” ropade prästen vredgat. Mannen grävde, och Bruus, som tyckte att det inte gick fort nog, ryckte spaden från en av karlarna och arbetade ivrigt. Då de kommit ett par spadtag ned, var marken så fast, att man tydligen såg att här inte hade grävts på långe – kanske inte på många år.

Vi blev alla glada – med undantag av en och – prästen allra mest. Han började redan triumfera över sin anklagare och så hånande till honom: fann ni något, ärkeskändare?”

Denne svarade honom inte, men sedan han funderat ett ögonblick, ropade han: “Jens Larsen, var var det, som ni såg prästen gräva?”

Jens Larsen hade ända hittills, medan man grävde, stått med knäppta händer och sett på arbetet. Vid Bruusens tilltal vaknade han upp som ur en dröm, såg sig omkring och pekade därpå mot ett hörn av denna del av trädgården, tre till fyra famnar från det ställe, där vi stod. “Där tror jag det var,” sa han.

“Vad säger du, Jens,” ropade prästen vred, “när har jag grävt?”

Utan att bry sig om detta kallade Morten Bruus mannen bort till det utpekade hörnet. Här låg några vissna kalstjälkar, kvistar och annat skräp, som han först röjde undan. Grävandet började åter.

Jag stod ganska lugn och talade med prästen om denna historia och det straff, till vilket anklagaren hade gjort sig skyldig, då en av karlarna ropade: “Herre Jesus!” Vi tittade dit. En hattkulle hade kommit till synes.

“Här finns nog den, som vi letar efter,” skrek Bruus, “det är Niels hatt, den känner jag igen.”

För mig var det, som om allt mitt blod frusit till is. Alla mina förhoppningar blev med ens grusade. “Gräv, gräv!” ropade den förfärlige blodshämnaren, i det han själv ansträngde sig av alla krafter. – Jag såg på prästen; han var blek som ett lik, men hans ögon var vilt uppspärrade och oavvänt riktade mot det hemska stället.

Åter ett skri, en hand liksom sträckte sig upp ur jorden mot dem, som grävde. “Se,” ropade Bruus, “han sträcker sig efter mig. Ja, vänta lite, broder Niels, hämnd ska du få!”

Snart var hela liket framgrävt, och det var verkligen den saknade. Hans ansikte kunde man inte riktigt känna igen, då det redan var stått i upplösning och näsbenet dessutom bräckt och tillplattat, men alla hans kläder, till och med skjortan med hans broderade namn, igenkändes genast av alla hans medtjänare. Även en blyring i vänstra örat igenkändes av alla de kringstående såsom tillhörande Niels Bruus; denna hade han ständigt burit i flera år.

“Nåå, präst” ropade Morten Bruus, “kom nu och bär hand på den döde, om ni vågar.”

“Allsmäktige Gud,” suckade prästen och lyfte sina ögon mot höjden, “du är mitt vittne, att jag är oskyldig. Slagit honom har jag men inte värre, än han kunde löpa sin väg. Slagit honom har jag, det ångrar jag bittert, men vem som har begravt honom, det känner den Allvetande.”

“Jens Larsen känner det också: ropade Bruusen. “Och kanske det finns fler. – Herr häradshövding, ni kommer väl också att förhöra hans tjänstefolk, men först väntar jag, att ni sätter denna ulv i fårakläder i säkert förvar. ”

Ack, du fridens Gud, jag hade ju inte längre rätt att tvivla; saken var alltför uppenbar, men jag var nära att falla till jorden av skräck och avsky. Jag skulle just säga till prästen, att han måste bereda sig på att träda i häkte, då han själv tilltalade mig – han var blek och skälvde som ett asplöv. “Skenet är emot mig,” sa han. “ty detta är ett verk av djävulen och hans änglar. Dock lever ännu den, som ska bringa min oskuld i dagen – kom, häradshövding, i band och bojor vill jag vänta på vad Han har beslutat om mig, arme syndare. Trösta min dotter, och tänk på att det är er fästmö!”

Knappt hade han sagt detta, förrän jag hörde ett skri och ett fall bakom mig – det var min käresta; hon låg där avsvimmad på marken – Gud give, att vi bägge hade legat så och aldrig mer vaknat upp! Jag lyfte upp henne och tog henne på mina armar – jag trodde hon var död. Men fadern ryckte henne ifrån mig och bar in henne. I detsamma blev jag åter kallad bort till den dräpte för att besik­tiga sår i hans huvud, som visserligen inte var djupt men dock hade knäckt hjärnskålen och tydligen åstadkommits med en spade eller ett liknande slött redskap.

Vi gick därefter alla in i huset. Min käresta hade då kommit till sans igen. Hon kastade sig om halsen på mig och besvor mig vid Gud och allt vad heligt är, att jag måtte frälsa hennes far ur denna stora nöd och bad mig därpå för vår kärleks skull, att få följa med honom i fängelset, vilket jag också tillät henne. Jag följde dem själv till Grennaae, men Herren vet, hur jag var till mods. Ingen av oss talade ett ord under hela denna sorgliga resa. Jag skildes från dem med krossat hjärta.

Liket är lagt i en kista, som Jens Larsen hade stående för sin egen räkning, och i morgon blir det hederligt begravt på Vejlbye kyrkogård.

I morgon hålles det första tingsförhöret. Gud styrke mig, arma människa!

*

Gud give, att jag aldrig hade uppnått den sorgliga post, som jag, dåre, så ivrigt eftertraktade! Det är en tung ställning att vara domare – jag önskar, att jag kunde byta med en av tingsväktarna!

Då denna Ordets tjänare ställdes inför mig på tinget, i bojor från hand till fot, då tänkte jag på var Herre, när han ställdes inför Pilatus domstol. Och jag hade den livliga föreställningen, att min käresta – Gud vare henne nådig, hon ligger sjuk i Grennaae – viskade till mig: “Befatta dig icke med denne rättfärdige man!” Ja, Gud give, han vore det! Men jag kan ännu inte se den minsta ljusning. De tre första vittnena bekräftade med upplyfta fingrar hela sin utsago under förhöret, och det ord för ord; och inget togs bort, och inget lades till. Och dessutom uppträdde tre nya vittnen, prästens två karlar och hans piga. De två förstnämnda hade den dag, då mordet skedde, suttit i drängstugan, och, enär fönstret stod öppet, hade tydligen hört, att prästen och den mördade häftigt grälade och att den förstnämnde sa: – precis som herdeänkan och hennes dotter omtalat: “Jag ska slå dig, din hund! Du ska ligga död för mina fötter.” För övrigt hade de två gånger hört prästen hota Niels Bruus till livet. De nämnde ytterligare, att prästen, när han blev vred, inte drog sig för att slå till med första bästa föremål han fick tag i. och att han sålunda en gång slagit sin förre dräng med en tjuderklubba. Pigan förklarade, att hon, samma natt som Jens Larsen såg prästen i trädgården, hade legat vaken och inte kunnat sova. Då hade hon hört grinden från gången ut till trädgården knarra, och då hon reste sig och tittade ut, såg hon prästen i nattrock och nattmössa gå ut då. Vad han gjorde där, såg hon inte, men ungefär en timme senare hörde hon åter ljudet från trädgårdsgrinden.

Då vittnena hade hörts och jag frågade den olycklige mannen, om han ville bekänna gärningen, eller vad han i annat fall hade att säga, till sitt försvar, knäppte han sina händer över bröstet och sa: “Så sant mig Gud hjälpe och hans heliga ord, vill jag tala sanning och vet med mig själv inget annat, än vad jag redan förut har bekänt. Jag har slagit den avlidne med spaden, men inte värre, än att han därefter kunde löpa från mig ut genom trädgården. Vad som sedan har hänt, eller på vilket sätt han har kommit att ligga i min trädgård, det vet jag inte. Vad det beträffar, att Jens Larsen och pigan vittna, att de ha sett mig i trädgården på natten, så är det antingen lögn eller också ett djävulens bländverk. Jag, arma människa, har ingen, som försvarar mig här på jorden, det märker jag granneligen. Vill han i himmelen tiga, då må jag böja mig under hans outrannsakeliga vilja.” Därefter lät han sitt huvud och sina händer sjunka och utstötte en djup suck.

Många av de närvarande kunde inte återhålla tårarna. Det uppstod ett sakta mummel om att han kanske ändå var oskyldig, men detta var ju endast en verkan av sinnesrörelse och medlidande. Även mitt hjärta ville gärna frikänna honom, men känslan får ju ingalunda råda över domarens förstånd. Varken medlidande eller hat, varken gunst eller motvilja ska väga det minsta på rättfärdighetens väg.

Jag kan efter min övertygelse inte komma till någon annan slutledning än den, att den anklagade har slagit ihjäl Niels Bruus; dock knappast uppsåtligt och med berått mod. Visserligen vet jag, att han haft den vanan att hota dem, som han blivit vred på, “att han nog skulle påminna dem det den dag, då de minst anade,” men jag har mig inte bekant, att han mot någon uppfyllt sina hotelser. Nu vill ju varje människa så gärna rädda livet, om hon kan, och även sin heder, och därför framhärdar han i att neka, så länge han förmår.

Morten Bruus – det är en tjurskalle – ond förut och nu mer än någonsin av harm över dråpet på brodern, började att tala om redskap, som kunde tvinga en förstockad syndare att bekänna. Men det förbjude Gud, att jag gentemot en sådan man skulle ta sträckbänken till hjälp. Och vad är väl denna annat än en prövosten på kroppslig och andlig styrka eller svaghet? Den som förmår utstå tortyren, och den, som ger vika för densamma – ljuga kunna de båda. En avtvungen bekännelse kan man aldrig godta som någon sanning. Nej, förr skulle jag som part i målet skaffa en ersättare vid domarbordet och nedlägga mitt dystra ämbete.

Ack, min goda, fromma käresta! Hon är då förlorad för mig för denna världen. Jag älskade henne dock sa innerligt.

*

Jag har haft en hård dust att utstå. Medan jag sitter och överväger det fruktansvärda mål. i vilket jag har att döma, flyger dörren upp, och prästens dotter – jag vågar väl knappast längre kalla henne min käresta, hon som kanske aldrig kommer att bli min hustru? – hon störtar in med utslaget hår, kastar sig för mina fötter och omfamnar mina knän.

Jag lyfte upp henne i mina armar, och vi grät båda en lång stund, innan någon av oss kunde tala. Jag blev först herre över min stora bedrövelse och sa: “Jag vet, vad ni vill, mitt hjärta. Jag skulle rädda er far? Ja, Gud hjälpe oss, stackars människor, jag kan ju inte! Säg mig själv, mitt hjärtebarn, tror ni, att er far är oskyldig?”

Hon la handen på sill bröst och så: “Det vet jag inte!” och därefter brast hon åter i bitter gråt. “Begravt honom,” sa hon därefter, “det har han ändå knappast, men att karln dött därborta i skogen av de slag han fick, det kan ju vara möjligt, Gud hjälpe oss!”

“Kära vän,” sa jag, “Jens Larsen och pigan har ju sett honom i arbete den natten.”

Hon skakade långsamt på huvudet och sa: “Den Onde kan ha förblindat deras ögon.”

“Det förbjude vår Herre Jesus,” sa jag, “att han skulle ha sån makt över kristna människor!”

Nu grät hon åter. “Säg mig uppriktigt,” började hon efter en paus, “säg mig rent ut, min trolovade: Om Gud inte sprider något nytt ljus i denna sak, vilken dom kommer ni att fälla?” Hon såg ängsligt på mig, och hennes läppar skälvde.

“Om jag inte trodde,” svarade jag, “att vilken annan som helst skulle vara strängare än jag, då skulle jag skaffa en ersättare, ja, med glädje nedlägga mitt ämbete. Men det kan jag nu inte fördölja, när ni frågar mig; den mildaste dom, som både Gud och konungen stadgat, är liv för liv.”

Här föll hon på knä men reste sig genast åter, vek några steg tillbaka från mig och ropade liksom från sina sinnen: “Vill ni då mörda min far! Vill ni då mörda er trolovade! Ser ni denna?” – Hon trädde åter fram och höll sin hand med ringen upp mot mina ögon. – “Ser ni denna förlovningsring? Vad sa min olycklige far den gång ni satte den på mitt finger! ‘Jag haver lagt mina tjänstekvinnor när dig.’ Men ni, ni genomborrar min barm!”

“Gud, varje ord hon sa, genomborrade mig. “Mitt kära barn:’ suckade jag, “tala inte så! Ni sargar mitt hjärta med glödande tänger. Vad vill ni, att jag ska göra? Frikänna den, som Guds och människors lag fördömer? Hon teg och såg upp mot himmelen. “En sak vill jag göra,” fortsatte jag. “Är det orätt, må Herren inte tillräkna mig denna synd. Hör, käraste barn, går saken sin gilla gång, då är hans liv förlorat. Jag ser ingen annan räddning än i flykten. Kan ni finna på något råd, då ska jag sluta mina ögon och tiga. Ser ni, jag har genast, så snart er far blev fängslad, skrivit till er bror i Köpenhamn, och vi kan nu vilken dag som helst vänta honom hem. Tala så med honom, och sök bli vän med fångvaktaren.

Har ni inte tillräckligt med pengar, så råder ni över allt, vad jag äger.”

Då jag sagt detta, blev hennes ansikte blossande rött av glädje, och hon föll mig om halsen och utropade: “Gud löne er för detta råd! Hade vi bara min bror här, så fann vi väl någon utväg,” – “Men vart skulle vi fara hän?” sa hon och släppte mig. “Och om vi finner en fristad i främmande land, så ser jag er aldrig mer.” Detta så hon så sorgset, att mitt hjärta var färdigt att brista.

“Allra käresta vän,” utropade jag, “jag ska finna er, hur långt bort ni än kommer, och om vara medel inte förslår till vårt uppehälle, så ska dessa mina händer arbeta för oss alla. Jag har i min ungdom lärt mig att bruka yxa och hyvel.”

Då blev hon ånyo så hjärtans glad och kysste mig otaliga gånger. Vi bad bägge av fullaste hjärta till Gud, att han ville låta våra planer lyckas, och så skildes hon från mig med gott hopp.

Även jag började hoppas det bästa, men så snart hon var borta, blev jag uppfylld av mångahanda tvivel, och alla de vanskligheter, som nyss syntes mig lätta att övervinna, tycktes mig nu som väldiga berg, som min svaga hand aldrig skulle kunna rubba. Nej, nej, ur detta eländes mörker vet allenast Han vägen, för vilken den mörkaste natt är ljus som dagen.

*

Åter två nya vittnen! De för näppeligen något gott i skölden, för Bruusen anmälde dem med en min, som inte var ägnad att lugna mig – han har också ett hjärta så hårt som flinta och dessutom fullt av gift och galla. – I morgon uppträda de på tinget. Jag är till mods, som om det vore mot mig själv, de skulle vittna. – Gud styrke mig!

*

Det är över – han har bekänt allt. Rätten hade tagit plats, och fången var införd för att höra, vad de nytillkomna vittnena hade att förmäla. De förklarade, att de den mycket omtalade natten hade gått den väg, som går fram mellan skogen på ena sidan och prästens trädgård på den andra. En människa hade då kommit med en säck på axeln och med den vandrat ett stycke framför dem mot trädgården till. Hans ansikte kunde de inte iaktta, eftersom det var dolt bakom säcken, men då månen sken på hans rygg, hade de tydligt sett, att han var iförd en sid, grön rock (d.v.s hans nattrock) och en vit nattmössa. Bemälde person försvann vid gärdesgården kring trädgården.

Knappt hade den förste av dem avgett detta vittnesmål, förrän prästen blev askgrå i ansiktet, och han kunde knappt med svag stämma yttra orden: “Det gör ont.” Man gav honom en stol.

Då sade Bruusen till de kringstående: “Det friskade upp minnet hos prästen.”

Denne hörde det inte, men han vinkade till mig och sa: “Låt föra mig tillbaka till mitt fängelse, där vill jag tala med er!” Det skedde, som han önskade.

Vi for åstad till Grennaae: prästen åkte med fångvaktaren och polisbetjänten, och jag red. Då fängelsedörren öppnades, stod min käresta och bäddade sin fars säng. På en stol vid huvudgarden hängde den olycksaliga gröna nattrocken.

Min käresta gav till ett utrop av glädje, då hon såg mig komma; hon trodde, att fadern var frikänd och att jag nu själv skulle föra honom ut ur fängelset. Hon kastade, vad hon hade i händerna och hängde sig om hans hals. Han nändes inte säga henne, vad som nu passerat vid tinget, utan bad henne uträtta några ärenden i staden; hon skulle inköpa litet av varje.

Innan hon gick, sprang hon fram till mig, tryckte min hand till sitt bröst och viskade: “Goda underrättelser?”

För att dölja min smärta och förvirring kysste jag henne på pannan och sa: “Käraste, sedan ska ni få höra, vad som hänt – vet ännu ej, om det gör sa mycket från eller till – men gå nu och hämta det, som er far önskar.” – Hon gick. Ack, ack, vilken obarmhärtig förändring! Förr levde detta oskyldiga barn sorglöst och glatt i den stilla prästgården, nu har i detta skumma fängelse under sorg och smärta, ja, i ständig ångest och bävan. ­

“Sitt ner, käre vän!” sa prästen och satte sig själv ned på sängkanten. Han knäppte sina händer i skötet och stirrade länge ned på golvet, försänkt i djupa tankar. Slutligen rätade han upp sig och fäste ögonen på mig. Jag väntade under ängslig tystnad, som skulle jag höra min egen dom – ja, på sätt och vis skulle jag ju också det.

“Jag är en stor syndare,” tog han till orda; “hur stor, det vet allenast Gud – jag vet det inte själv. Han vill straffa mig har, på det att jag där ovan må kunna vinna nåd och salighet. Honom ske därför pris och ära!” Härvid tycktes han vinna mera lugn och styrka och fortsatte:

“Ända från min barndom, så länge jag kan minnas, har jag alltid varit trätgirig, snar till vrede och stolt. Jag har inte kunnat tåla någon motsägelse utan alltid varit färdig att slå till. Dock har jag sällan låtit solen gå ned över min vrede, inte heller har jag burit hat till någon människa. Redan som halvvuxen pojke begick jag i hastigt mod en gärning, som jag ofta har grämt mig över och som smärtar mig ännu, varje gång jag tänker därpå. Vår gårdvar, ett fromt djur, som aldrig gjorde ett kryp för när, hade tagit min smörgås, som jag hade lagt ifrån mig på en stol. I min ilska sparkade jag hunden med min träsko så illa, att den dog under jämmerliga tjut och plågor. Det var blott ett oskäligt djur, men dock ett förebud till att jag skulle komma att förgripa mig på människor.

Då jag som student reste utomlands, gav jag mig i onödig träta med en student i Leipzig, utmanade honom och stack honom i bröstet så svårt, att han blott med yttersta nöd kunde räddas till livet. Redan därför har jag förtjänat, vad jag nu sent fått lida, men straffet faller nu också med tiodubbel tyngd över mitt syndiga huvud – en gammal man – präst, fridens budbärare – och tillika fader! Ack, min Gud, ack, min Gud, där är såret ännu djupast – ” Han sprang upp och vred sina händer, så att det knakade i alla leder. Jag ville säga något för att trösta honom men förmådde inte.

Då han lugnat sig litet, satte han sig åter och fortsatte: “För er, förut min vän, nu min domare. vill jag nu bekänna ett brott, som jag tvivelsutan har begått men om vilket jag ändå inte är fullt medveten!” – (Jag häpnade och förstod inte, vart han ville komma, eller om han riktigt visste, vad han sade; jag hade nämligen nu väntat mig en öppen och oförbehållsam bekännelse) – “Förstå mig rätt, och lägg märke till mina ord! Att jag har slagit den olycklige mannen med spaden, det vet jag och har öppet bekänt – om det var med flatan eller med kanten, det kunde jag i min vilda förbittring inte märka – att han då föll och sprang bort – det är allt, vad jag med full visshet vet. Resten – Gud hjälpe – har ju fyra vittnen sett, nämligen att jag hämtat liket och begravde det; och att det i verkligheten kan förhålla sig så, är jag nödsakad att tro. Ni ska få höra mina skäl:

Tre eller fyra gånger förut i mitt liv har det hänt mig, att jag varit sömngångare. Sista gången – det torde nu vara nio eller tio år sedan – skulle jag följande dag hålla likpredikan över en man, som på ett hastigt och eländigt sätt hade gått hädan. Jag var villrådig om texten, då de där orden av en vis man hos de gamla grekerna föll mig i tankarna: “Prisa ingen lycklig före hans död!” Att ta en hednings sentens till text i en kristligt tal skulle inte gå an, men jag hade för mig, att samma tanke i ungefär samma ordalag skulle finnas även på ett ställe i den heliga skrift, jag letade och letade men kunde inte finna stället. Det var sent, och jag var mycket trött av annat arbete. Då jag om morgonen vaknar och sätter mig vid skrivbordet för att välja en annan text och nedskriva ett utkast till tal, ser jag till min stora förvåning framför mig på bordet skrivet med stora bokstäver på en papperslapp: “Därföre skall du ingen rosa före hans ande. Syrak II :e kapitlet, 34:de vers.” Men inte bara detta utan även en likpredikan, kort men ändå så väl utarbetad som någon. Och allt detta med min egen hand. I kammaren hade ingen människa varit, ty för dörren hade jag invändigt fällt ned en bom, eftersom låset var trasigt och kunde springa upp av sig självt, när det blåste. Genom fönstret kunde lika litet någon ha kommit, för det var om vintern, och fönsterbågarna var fastfrusna vid karmen. Nu visste jag, vem som hade skrivit predikningen. Ingen annan än jag själv. Det var då bara ett halvt års tid, sedan jag i ett dylikt egendomligt till stånd hade om natten gått in i kyrkan och hämtat en näsduk, som jag på kvällen bestämt erinrade mig än jag hade låtit ligga på min stol bakom altaret.

Ser ni nu, min käre vän, då de två vittnena avgav sin förklaring i dag inför rätten, kom jag plötsligt ihåg detta, att jag varit sömngångare, och dessutom erinrade jag mig, att jag på morgonen efter den natt, då liket blev nedgrävt, hade varit mycket förvånad över att finna min nattrock ligga på golvet innanför dörren. Jag hängde den nämligen varje afton på en stol bredvid sängen, och detta var något, som ända till detta ögonblick åter hade fallit ur mitt minne. Det olyckliga offret för min obändiga vrede kan alltså ha fallit död ned i skogen och jag i mitt drömmande tillstånd ha sett detta och sökt upp honom där. Ja, Gud vare mig nådig, det är – det måste vara så.”

Härvid tystnade han, satte händerna för ögonen och grät bittert. Men jag var ytterst förbryllad och villrådig. Jag hade alltid trott, att den mördade dött på stället och begravts, där han föll, även om det tycktes mig underligt, om prästen under dagen skulle ha fullbordat detta arbete, utan att någon hade märkt det, samt att han skulle ha haft sinnesnärvaro nog till detta. Dock – hade jag sedan tänkt – nöden har tvingat honom; han har blott i en hast provisoriskt täckt över liket och sedan under natten grävt ned det djupare. Nu säger de två sista vittnena, att de har sett honom bära en säck från skogen. Jag blev genast mycket överraskad härav och jag fick för ett ögonblick den tanken, att detta vittnesmål möjligen kunde stå i motsägelse till de föregående och mannens oskuld därigenom vara på väg att bli uppdagad. Men tyvärr, nu stämmer det hela alltför väl, och hans brottslighet står utom allt tvivel.

Endast den besynnerliga vändning, han ger saken, förvånar mig. Att han har begått hela ogärningen, är säkert, men huruvida den sista och oväsentligaste hälften av den har utförts i vaket eller drömmande tillstånd, det är det enda ovissa. Prästens utsagor från början till slut, ja, hela hans uppträdande bär sanningens prägel; för dess skull offrar han gärna sitt liv. Dock, något lite av sin heder kämpar han kanske nu för att rädda. Eller – kanske han också har håller sig troget till sanningen? Det saknas inte exempel på att folk på detta sätt kan gå i sömnen, lika lite som att en människa kan springa så långt med ett dödligt sår.

Prästen gick åter några gånger hastigt fram och tillbaka på golvet; därpå ställde han sig stilla framför mig och sa: “Ni har nu har inom fängelsets murar mottagit min bekännelse; jag vet, att er mun ska döma mig, men vad säger ert hjärta?”

“Mitt hjärta:” svarade jag – jag var så beklämd, att jag knappt kunde tala – “mitt hjärta lider outsägligt och skulle gärna brista i detta ögonblick, om det därigenom kunde rädda er från en hemsk och vanärande död” – Jag vågade ju ej nämna det sista medlet till räddning, flykten.)

“Det kan ni inte,” inföll han hastigt, “mitt liv är förbrutet. Min död är rättfärdig och ett varnande exempel för alla efterlevande. Men lova mig, att ni inte ska ta er hand från min stackars dotter – jag hade en gång tänkt att få lämna henne i din famn -” (här avtorkade han tårarna, som åter trängde sig fram) – “denna vackra förhoppning har jag själv omintetgjort. Ni kan inte ta en missdådares barn till äkta, men lova mig, att ni ska sörja för henne som en far!”

Mycket bedrövad och under många tårar räckte jag honom handen.

“Ni har väl inte hört något från min son nyligen? tog han åter till orda. “Jag vill hoppas, att han inte får veta något om detta elände, förrän allt är förbi – jag kan inte uthärda att se honom.” Här dolde han sitt ansikte i händerna, vände sig om och stödde sin pan­na mot väggen – han snyftade som ett barn.

Det dröjde en stund, innan han blev i stånd att tala. “Käre vän,” sa han då, “lämna mig nu, och låt oss inte se varandra förrän i den stränga rättfärdighetens boning. Och – visa mig detta sista vänskapsbevis! Låt det ske snart, redan i morgon! Jag längtar efter döden, ty jag hoppas för Jesu skull, än den ska bli för mig en ingång till ett bättre liv än detta jordiska, som nu inte har annat att bjuda mig än kval och fruktan. Gå, min käre, medlidsamme domare, lät avhämta mig till tinget i morgon, och sänd redan i dag bud efter herr Jens i Aalsøe! Han ska bereda mig till döden – Gud vare med er!” Han räckte mig sin hand med bortvänt ansikte.

Jag vacklade ut ur fängelset – jag var som bedövad, ja nästan medvetslös.

Jag skulle kanske ha ridit hem genast utan att tala med dottern, om hon inte själv hade kommit mig till mötes strax utanför fängelset. Hon måtte ha läst dödsdomen i mitt ansikte, för hon bleknade och grep bägge mina armar. Hon såg på mig, som om hon tiggde för sitt liv. Fråga kunde hon inte eller vågade hon inte. “Fly, fly, och rädda er far!” var det enda jag förmådde saga. Jag kastade mig på min häst och var hemma, långt innan jag visste av det.
– Alltså – i morgon.

*

Domen är avkunnad. Han åhörde den med större självbehärskning, än den besatt, som uppläste densamma. Alla närvarande, undantagandes hans hårdnackade fiende, visade också djupt medlidande. Ja förvisso var domen sträng! Den skiljer en människa från livet och dessutom tre från levnadslycka och sinneslugn. Den barmhärtige Guden vare mig en nådigare domare, än jag, syndare, vågar vara mot min medmänniska!

Hon har varit här. – Hon fann mig på sjukbädden. – Det finns ingen räddning längre. Han vill inte fly.

*

Fångvaktaren var övertalad, fiskaren, ett syskonbarn till hennes salig mor, hade lovat att föra dem till Sverige och ha sin segelbåt till hands, men den ångerfulle syndaren kunde inte övertalas. Han ville inte undandra sig rättvisans svärd, i det han hoppas, att han genom sin och Jesu död ska vinna åt sig en högre rättvisa där ovan.

Hon lämnade mig, lika otröstad som hon kommit, men utan ett enda omilt ord. Gud vare henne nådig, stackare; hur ska hon kunna utstå denna fruktansvärda dag? Och här ligger jag sjuk till kropp och själ – kan varken trösta eller hjälpa. Sonen är fortfarande borta.

Farväl! – Farväl mitt hjärtas trolovade, farväl för denna usla värld, tills vi mötas en gång i en bättre!

Snart kanske, för jag känner, att döden har gripit mig – kanske går jag dit före den, som mitt grymma ämbete tvingat mig att skicka hädan.

“Farväl, min hjärtevän” sa hon ju, “jag lämnar er utan agg, för ni gjorde bara er stränga plikt; men nu farväl för vi ska aldrig mer se varandra.” Hon gjorde fridstecknet över mig. Gud skänke mig snart den eviga friden!

*Gud, vart ska hon ta vägen? Vad ämnar hon göra? Brodern är inte kommen – och i morgon- på Ravnhøj.

(Här är häradshövding Erik Sørensens dagbok plötsligt avbruten, men för att närmare belysa och fullständiga denna lika sanna som hemska tilldragelse må vi härefter anföra den skriftliga uppteckning, som gjorts av den dåvarande grannprästen i Aalsøe.

Skulle för övrigt någon läsare betvivla äktheten av dessa aktstycken, kan han ändå inte tillika med utformande förkasta det väsentliga av historien, vilken – tyvärr- är blott alltför sann.

Sägnen, som ännu alltjämt är i omlopp i hela trakten, tillägger yttermera, att just denna tragiska händelse blev anledning till att brottmål för framtiden blev behandlade vid alla instanser.

Lagkunniga torde därav kunna fastslå tidpunkten för densamma.)

Den höjd på Grenuue på Aalsøes område, där prästen Søren Qvist blev halshuggen, har ännu detta namn.

II

ALSSØSE-PRÄSTENS ANTECKNINGAR

I min ämbetstids sjuttonde år tilldrog sig här i grannförsamlingen en händelse, som slog alla med skräck och fasa och som lände hela prästeståndet till skam och nesa, i det att prästen i Vejlbye, vällärde herr Søren Qvist, i vredesmod slog ihjäl sin dräng och därpå om natten begrov honom i sin trädgård. Han blev efter förestående rättslig undersökning överbevisad om denna gruvliga gärning såväl genom mångas vittnesbörd som även genom sin egen bekännelse och därför dömd att mista livet. Vilken dom i flera tusen människors närvaro blev exekverad här på Aalsøe mark.

Den avrättade, vilkens själasörjare jag tillförene varit, bad mig att besöka honom i fängelset. Och må jag i sanninge säga, att jag aldrig har meddelat det heliga sakramentet till någon, som därtill varit bättre beredd, mer ångerfull och mer troende kristen. Han erkände själv med innerlig ånger, att han hade vandrat efter köttet och varit ett vredens barn, varför Gud prisgav honom till synd och förhärdelse, förödmjukade honom djupt och gjorde honom mycket eländig, på det att han åter skulle kunna upprättas i Kristus. Han bibehöll sin frimodighet in i det sista och höll på avrättsplatsen till det kringstående folket ett tal fullt av anda och kraft, som han under sina sista dagar hade utarbetat i fängelset och lärt sig utantill. Det handlade om vreden och dess fasansfulla följder med en gripande tillämpning på honom själv och den gruvliga missgärning, vartill vreden hade förlett och drivit honom. Textens ord var hämtade ur Jeremia klagovisors kap. 2, vers 6: “Han försköt i sin vredes förgrymmelse både konung och präst.” – Därpå avklädde han sig, band själv för sina ögon och knäföll med knäppta händer, och just som jag hade uttalat orden: “var tröst, käre broder, i dag skall du vara med frälsaren i paradiset,” föll hans huvud för mästermannens svärd.

Vad som gjorde honom döden svår, var tanken på hans tvenne barn, av vilka den äldste, var frånvarande, så som man trodde i Köpenhamn, men som vi sedan fick veta, i Lund. Därför kom denne också fram först på aftonen den dag, då fadern om morgonen hade fått lida syndens straff. Dottern, som till yttermera hjärtesorg för sig själv och sin käraste kort förut hade blivit trolovad med häradshövdingen, upptog jag av barmhärtighet i mitt hus, dit hon, mera död än levande, blev förd tidigt på morgonen, sedan hon tagit avsked av sin far, som hon med dotterlig ömhet hade vårdat i fängelset.

Då jag kom tillbaka från den tyngsta väg, jag gått i mitt liv. Fann jag henne tämligen lugn och sysselsatt med att iordningställa den avrättades begravningskläder. (ty det hade medgivits, att han skulle få bli begravd i vigd jord, dock i stillhet). Hon gråt inte längre, men hon sa heller ingenting. Jag teg också, ty vad skulle jag säga henne? Och själv var jag ju även pinad av mörka tankar.

En timme senare kom min vagn med liket, och strax efteråt sprängde en ung man till häst in på gården. Det var sonen. Han kastade sig över faderns livlösa kropp och därpå i systerns armar. De bägge syskonen höll varandra länge omfamnade, men ingen av dem kunde yttra ett ord.

På eftermiddagen lät jag uppkasta en grav strax utanför vapenhusdörren till Aalsøe kyrka; där nedlades i den tysta midnattstimmen de jordiska kvarlevorna av förutvarande prästen i Vejlbye. En sandsten, på vilken är inhugget ett kors och som jag egentligen hade låtit förfärdiga åt mig själv, täcker graven och påminner varje kyrkobesökare om den olyckliges djupa syndafall och den mänskliga naturens syndafördärv samt om den enda frälsningen från synden genom Kristi kors. Följande morgon var båda de föräldralösa syskonen fullständigt försvunna, och ingen människa har sedan hört det minsta av dem. Gud vet, i vilken vrå av världen de har gömt sig.

Häradshövdingen faller ständigt av, och man tror inte, att han blir gammal. Jag själv är gripen av djup sorg och ängslan, och tycktes det mig, att döden väl är det högsta goda för oss allesamman.

Gud må handla med oss efter sin vishet och barmhärtighet.

*

Herre, huru outrannsakliga äro icke dina vägar!

I min ämbetstids trettioåttonde år. Tjugo-ett år efter. det min grannpräst, herr Søren Qvist i Vejlbye, hade blivit anklagad, dömd och avrättad för mord på sin dräng, hände det sig, att en tiggare kom hit till prästgården. Det var en åldrad man med grånat hår och han gick stödd på en krycka. Ingen av tjänstefolket var för tillfället tillstädes, utan jag gick själv ut i köket för att ge honom en bit bröd. Då frågade jag honom, varifrån han kom.

Han suckade och svarade: “Ingenstans ifrån.”

Jag frågade vidare efter hans namn.

Han suckade åter, såg sig rädd omkring och sa: “Man har kallat mig Niels Bruus.”

Jag ryckte till och sa: “Det är ett förhatligt namn. Så hette också en, som blev ihjälslagen här i närheten för ett tjugotal år sedan.”

Han suckade ännu djupare och svarade: “Det var inte så väl, att jag dog den gången! Det har bekommit mig illa, att jag rymde ur landet.”

Håren reste sig på mitt huvud, och jag började darra av förfäran, ty nu tyckte jag, att jag tydligt kände igen honom. Det föreföll till och med, som om jag såg Morten Bruus levande framför mig, vilken jag tre år tidigare jordfäst. Jag ryggade tillbaka och gjorde korstecknet, ty jag tänkte, att det var en gengångare.

Men han satte sig på spiskanten och sa: “Herre Gud, pastor, jag hör att min broder Morten är död. Jag var vid Ingvorstrup, men den nye ägaren körde bort mig. Lever min gamle husbonde, prästen i Vejlbye?”

Nu föll fjäll från mina ögon, och jag anade genast sammanhanget i hela den fasansfulla historien, men jag var så förfärad, att jag i flera minuter var alldeles förstummad.

“Ja,” sa han därpå och bet glupskt i brödet, “det var Mortens fel alltsammans. Men råkade prästen för övrigt illa ut på något sätt?”

“Niels, Niels,” ropade jag i mitt hjärtas fasa och avsky, “du har en blodig synd på ditt samvete. För din skull har den oskyldige mannen fått låta sitt liv för bödelns hand.”

Brödet och käppen föll ur händerna på landstrykaren, och själv hade han så när segnat ned i elden. “Gud förlåte dig, Morten:,” stönade han, “det menade jag inte, Gud förlåte mig min stora synd! – Men det säger ni väl bara för att skrämma mig? ”

– Jag har nu vandrat hit långväga ifrån, från andra sidan Hamburg, och inte hört ett ord om detta. Ingen har heller känt igen mig förrän pastorn, och jag har inte för någon annan yppat, vem jag är. Men då jag kom genom Vejlbye och frågade, om prästen levde, svarade de: ja.”

“Det är den nye,” sa jag, “men inte den, som ni och er gudlöse bröder tagit livet av.”

Då började han slå händerna samman och högljutt gråta och jämra sig, så att jag väl kunde märka, att han endast hade varit ett blint redskap i djävulens hand. Ja, jag började till och med att känna innerligt medlidande med honom. Och därför tog jag honom med mig in i min studerkammare, talade några tröstens ord till honom och fick honom då så pass lugn, att han i avbrutna satser förklarade och utlade för mig hela sammanhanget i detta djävulens bovstreck.

Brodern Morten – en Belials man – hade intagits av dödligt hat till herr Søren i Vejlbye, då denne nekade honom sin dotter till hustru. Så snart därför prästen blivit av med sin förra kusk, förmådde Morten sin bror att ta tjänst i dennes ställe. “Och passa på nu,” hade han sagt till Niels, “när det yppar sig något tillfälle, så ska vi spela rackaren ett spratt, och det ska inte bli till skada för dig. Niels, som var envis och uppstudsig av naturen och dessutom upphetsad av Morten, kom snart i bråk med sin husbonde, och så snart han fått den första upptuktelsen, glömde han inte att omtala det på Ingvorstrup. “Låt honom nu slå dig en gång till,” hade Morten sagt, “så ska han få betalt för det. Kom då till mig och låt mig veta det!”

Det var då, som han öppnade gräl med prästen i trädgården och därpå utan att stanna sprang bort till Ingvorstrup. Bröderna möttes utanför gården. Niels berättade, vad som passerat. “Har någon sett dig på vägen hit?” frågade Morten. Niels trodde, att ingen hade gjort det. “Då ska vi,” sa Morten, “skrämma honom, så att han inte glömmer det de första fjorton dagarna.” Nu fördes Niels utan att någon såg honom in på gården, där han höll sig dold till kvällen. Så snart alla gått till vila, gick de tillsammans bort till ett vägskäl, där två dagar tidigare liket av en karl i Niels ålder, av hans storlek och utseende hade nedgrävts. (Han hade tjänat på Ingvostrup och där hängt sig, av förtvivlan, såsom det glunkades, över Bruusens tyranniska behandling och hotelser. Andra sa visserligen, att det var av olycklig kärlek.) Detta lik grävde de upp igen, hur ogärna än Niels ville det. Men brodern tvingade honom därtill och så släpade de hem det till gården, ty det var alldeles i närheten. Nu fick Niels ta av sig alla sina kläder, och liket ifördes dessa, plagg efter plagg; till och med en örring fick följa med. Därpå gav Morten den döde ett slag över ansiktet och ett hugg i tinningen med en spade samt förvarade honom i en säck till nästa afton. Då bar de säcken till skogen, som ligger intill Vejlbye.

Niels hade visserligen flera gånger frågat brodern, vad han hade i sinnet och vad alla dessa anstalter skulle tjäna till, men denne hade jämt svarat: Det behöver du inte bry dig om, det blir min sak.” I skogen sa Morten till honom: “Nu ska du hämta mig en av prästens vardagsrockar, helst den långa gröna, som jag sett honom i om morgnarna.” Niels svarade: “Det vågar jag inte, ty de hänger i hans sovrum.” – “Då vågar jag själv,” sa brodern. “Och gå nu din väg, och kom aldrig mera hit! Här har du en börs med hundra daler. De räcker nog, tills du kan finna ett tillfälle att bege dig söderut, men långt bort, hör du, där ingen känner dig. Tag ett annat namn, och sätt aldrig mera din fot på dansk mark. Gå om natten, och göm dig i skogen om dagen. Här är matpåsen, som jag tog med hemifrån. I den har du mat, tills du kommer utanför vår konungs landamären. Skynda dig nu, och kom inte tillbaka hit, såvida du har ditt liv kärt.”

Niels lydde, och därmed skildes bröderna åt. De såg inte heller varandra åter sedan den dagen. – Den förrymde hade slitit mycket ont i främmande land, hade blivit värvad till soldat, tjänat många år och varit i krig, där han blivit invalid. Fattig, sjuk och eländig beslöt han att uppsöka sin födelseort och hade nu under stor nöd och besvärlighet lyckats ta sig fram.

Så lydde i korthet den olycksfågelns berättelse, och sannfärdigheten därav kunde jag tyvärr inte betvivla. Jag fick alltså klart för mig, hur min olycklige ämbetsbroder fallit offer för den nedrigaste ondska, för sin domares och vittnenas förblindelse och samt för sin egen lättrogna fantasi. Ack vad är ändock en människa, att hon vågar sätta sig till doms över sin nästas liv? Vem vågar väl säga till sin broder: Du är skyldig att dö? Endast Gud hör hämnden till; blott den, som livet giver, han ensam får giva döden, Han belöne dig nu där ovan för den bittra martyrdöd, du fick lida, med oändlig glädje i det eviga livet!

Jag fann mig inte föranlåten att ange den förkrossade och ångerfulle syndaren, så mycket mindre som häradshövdingen ännu levde. Mot honom skulle det vara en grymhet, om man upplyste honom om hans fruktansvärda misstag, innan han gick dit, där allt ska komma i dagen, som ännu är fördolt för våra ögon. Jag vinnlade mig därför långt hellre om att bjuda den hemkomne religionens tröst och förmanade honom därefter på det allvarligaste att fördölja sitt namn och hela tilldragelsen för alla människor. Jag lovade honom på detta villkor bostad och underhåll hos min broder, som bor i en avlägsen trakt.

Nästa dag var söndag. Då jag sent på kvällen kom hem från mitt annex, var landstrykaren försvunnen, men innan det blev kväll följande dag, var händelsen känd i hela grannförsamlingen. Driven av sitt onda samvete hade han skyndat åstad till Rosmus och gett sig tillkänna för häradshövdingen och allt tjänstefolket på gården som den rätte Niels Bruus. Häradshövdingen fick slag och dog före veckans slut, men Niels Bruus hittades tisdags morgon liggande död utanför Aalsøe kyrkas dörr på salig Søren Qvists grav.

­



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22