Pompom

Oct 31st, 2013 | By | Category: 2013-10 okt, Novell

Lars PetterssonNovell av LARS PETTERSSON

 

Egentligen ingen novell utan ett kapitel (minus några rader i slutet) i Lars Petterssons spänningsroman Svarte Petter. Författaren debuterade 2012 med Kautokeino, en blodig kniv och fick Deckarakademins debutantpris.

 

————————————————————————————————————

– Nu kommer den där jävla Pompom.

En äldre dam, klädd i en leopardfärgad regnkappa, vände sig om på barstolen när jag kom in genom dörren. Hon suckade tungt och såg uppgivet ner i sitt läppstiftkladdiga likörglas. Servitören, som plockade med tomglasen bakom bardisken, kastade en surt berusad blick på mig. Jag såg förvånat på damen med regnkappan.

– Pompom?

Men det var inte mig hon menade, utan en liten man med mörkgrå överrock, stödkrage och honungsfärgade glasögonbågar, som trängde sig in bakom mig i dörren.

Han verkade inte särskilt förtjust i uppmärksamheten, fräste bara.

– Äh, håll käften va!

Leoparddamen sköt sitt glas över bardisken och servitören fyllde på med Kiafa, det söta danska körsbärsvinet, från en kladdig flaska i baren. Hon såg avvaktande på mannen med stödkragen som omständligt tog av sig överrocken borta vid dörren. Vände sig till servitören som plockade med glasen i diskkorgen.

– Varför måste han komma just hit? Finns det inga andra ställen?

Kallmeyers bodega är ett litet hål i väggen nere på Falkonér Allé, bara några hundra meter från Fredriksbergs rådhus. Kanske en halvtimmes långsam promenad från Rådhuspladsen och Köpenhamns centrum?

Mannen med stödkragen satte sig vid bordet längst bort i lokalen, putsade glasögonen och försökte se ut genom det nikotingula fönstret.

Med den nonchalans som man bara uppnår efter månader av ständigt påspädd berusning, svajade servitören ut till Pompom med en porter och en snaps.

På vägen tillbaka kom han förbi mitt bord och tog emot min beställning utan ett enda synbart uttryck i de vattniga ögonen. I handen hade han grön batteridriven borrmaskin.

– Vi skulle aldrig ha flyttat till Brönshöj, sa kvinnan i leopardkappan och ett ögonblick trodde jag att hon talade till mig.

Men hennes blick var någonstans där kommunikation med andra människor inte längre var möjlig. Servitören verkade inte heller ha något större intresse för berättelsen, han hämtade reflexmässigt min öl från kylen och daskade ner den på bordet framför mig.

Däremot verkade han oväntat upplivad av gubben med stödkragen.

– Pompom är tidig idag.

Han talade till mig, men såg på gubben som förargat skruvade på sig när han hörde sitt namn, eller om det nu var öknamn, nämnas.

Servitören siktade med borrmaskinen mot honom. Pompom skruvade bara in sig längre mot fönstret och de grågröna plastfikusarna, vägrade att se åt vårt håll.

Kvinnan med leopardkappan fortsatte sin berättelse för den som orkade lyssna. Servitören gick tillbaka till bardisken och sjönk åter in i den form av dvala som infinner sig när alkohol långsamt fräter bort det fettlager som skyddar hjärnbarken från kortslutning och överslag.

Värmen i den lilla trånga lokalen gjorde mig tung i huvudet.

Jag hade bara sovit några få timmar i den iskalla bilen natten före. Tröttheten spände som ett stålband runt huvudet. Tungan smakade metall. Tänderna hade en luddig beläggning. Det kändes som om det växte mögelsvamp och giftig lav i munnen.

Berättelsen om flytten till Brönshöj rörde sig och böljade som en vävd tapet, en fransad gobeläng, på den flottiga bodegaväggen. En väggbonad med allt det innehåll som kunde rymmas i ett danskt liv på samhällets botten.

Ett grått och solkigt skillingtryck från 70-talet, där omkvädet “om vi bara inte hade flyttat till Brönshöj”, berättade om ett liv som skulle ha fått känsligare personer än oss, vi som råkade befinna oss på just den här bodegan, att gråta blod.

Men gubben med stödkragen lyssnade förmodligen inte. Han hade väl sin egen hemvävda stramaljtavla inom sig och var så klok att han höll käften om den.

Han hällde snapsen i ölet med en van rörelse, drack och vinkade till servitören att han skulle komma med en ny omgång.

Kvinnan med Brönshöjkvadet reagerade genast.

– Vad är det med dig Pompom, dricker du för att glömma olycklig kärlek?

Hon såg spydigt på honom, som om han hade utmanat henne i Danmarksmästerskapet om det mest olyckliga livsödet.

– Håll käften ditt luder, knarrade stödkragsgubben utan att se åt hennes håll.

Servitören knirkade ut med beställningen och satte ner varorna på den kladdiga bordsskivan.

Allt han tog i befann sig två centimeter ifrån där han fokuserade. Han såg på gubben vid fönstret med glasartad blick.

– Bry dig inte om henne Pompom, hon menar inget med det.

– Vadå Pompom? Du kan fara åt helvete!

Gubbens utbrott hade blåst in lite liv i servitörens medvetande, han kostade till och med på sig ett skevt leende mot mig när han gick förbi mitt bord.

Jag beställde en öl till och gick bort till telefonen som var monterad på en nerklottrad masonitskiva nere vid dörren.

Kusinen svarade innan andra signalen hade gått fram. Sa att hon hade varit hemma hela dagen, men sovit och fått mitt meddelande på telefonsvararen först nu.

– För en kvart sedan. När jag vaknade.

– Jag sitter på bodegan vid Falkonér Center.

Hon skulle ta en taxi och kunde vara här om en halvtimme. Jag skulle bara sitta kvar och vänta. Allt skulle ordna sig. Hon frågade om jag hade bilen med mig. Jag sa att den stod parkerad ute på en av sidogatorna.

När jag satte mig vid mitt bord igen, sparkade en tjej i femtonårsåldern upp dörren från gatan.

Ja, jag vet inte om hon sparkade egentligen, men hon såg ut som en sådan tjej som brukar sparka upp dörrar. Lite neopunkad. Svart kortklippt hår, två ringar i näsan.

Tatuerad med någon slags keltisk mönsterslinga på halsen. Trasiga svarta strumpor. Svarta kängor med höga skaft och traktorsulor.

Kanske är det bara min uppväxt, taskiga uppfostran, delvis min ålder och en barndom som tonat ut i ett fjärran sjuttiotal, som får mig att bli lite skraj för den där typen av tjejer.

Hon brakade i alla fall in genom dörren som en av de där moderna feministiska seriehjältarna. Såg sig om i den glåmiga lokalen.

– Var fan är borrmaskinen? Gubbjäveln skulle ha haft den för flera timmar sen.

Det var leopardkvinnans dotter.

Tydligen hade leopardkvinnan gått ut för att hämta borrmaskinen som mannen glömt tidigare på dagen. Nu var miss Lolita Brönshöj utsänd för att, likt Stanley som genomkorsande Afrika i sin jakt på doktor Livingstone, genomkorsa krogar och bodegor efter Falkonér Allé på jakt efter borrmaskinen och den mystiska leopardkvinnan.

Det jag bevittnade var det historiska mötet med det klassiska handslaget.

– Var fan har han gjort av den där jävla borrmaskinen, sa tjejen och verkade inte uppfatta vare sig den klassiska eller historiska dimensionen.

Servitören surrade lite med borrmaskinen, som han fortfarande höll i handen, men tjejen hade redan flyttat sin uppmärksamhet till mannen med stödkragen som var på väg nerför spiraltrappan till toaletten i källaren.

– Vad fan gör Pompom här?

– Käften, ditt lilla luder!

Man såg bara gubbens ansikte som en skrynklig grå boll i nivå med golvet, innan han skruvade sig nerför trappan och försvann under den skitiga mattkanten.

Om ni frågar mig så verkade Pompoms kvinnosyn vara lite negativistisk och ha en viss schablonartad förställning om kvinnors yrkesval.

Vilket fick mig att tänka på att jag borde ringa till Pernilla. Min flickvän som studerade genuspsykologi med feministisk inriktning på universitetet i Stockholm.

Men jag orkade inte ringa just nu, utan lät det glida undan i någon slags vag tanke på att det passade bättre när jag visste om, när, hur och framför allt vart, vi skulle åka.

Eller när jag visste hur länge vi skulle vara borta. Eller när jag skulle komma tillbaka till Stockholm igen.

Brönshöjlolita grävde fram pengar ur leopardkvinnans handväska och gick bort till spelautomaten. Det verkade som om hennes intresse för borrmaskinen hade avtagit när hon hade funnit både modern och maskinen välbehållna.

Pompom kom tillbaka från underjorden, men han hade varken någon Euridike eller något annat med sig, inte ens toalettpapper under de grova ortopediska stödkängorna.

Han såg sig inte om mot underjordens lockelser, utan skruvade sig bara uppför spiraltrappan som en felkonstruerad plastplugg med stelt ansiktsuttryck och immiga glasögon.

Servitören hällde upp mer körsbärsvin åt leoparddamen och skickade in nya försyningar till Pompom. Han lade ifrån sig borrmaskinen på mitt bord och gick bort till Lolita som sökte lyckan vid spelautomaten.

– Kasta ut den där jävla Pompom innan det är för sent.

Hon slängde in pengarna i spelautomaten och nickade menande mot gubben i hörnet.

– Jag heter inte Pompom. Ditt jävla …

Gubben hällde snapsen i ölet och drack långsamt och lät oss bara ana karaktäristiken av den unga damen vid spelautomaten.

Servitören ställde sig vid sidan av Lolita och började långsamt massera hennes ända.

Något som lämnade både Lolita och Leopardkvinnan till synes oberörda.

Leopardkvinnan fortsatte bara sin oändliga berättelse för den som orkade lyssna.

Hon hade nu kommit fram till incest i Slagelse och en gruppvåldtäkt på ett läger för ungkommunister utanför Silkeborg på Jylland.

Servitören ställde sig bakom tjejen och tog henne på brösten.

Hon fortsatte oberörd sitt spel. Min öl var slut men jag ville inte vara ofin och störa paret vid spelautomaten.

Jag skruvade mig nerför trappan till toaletten istället. Tvättade händerna och såg lite på mitt grönaktigt bleka, orakade ansikte i den flagnade spegeln.

Agnes kusin skulle snart vara här.

Förmodligen skulle jag känna mig bättre om jag kom ut i frisk luft, fick ordentlig mat och kunde sova några timmar.

När jag kom tillbaka från underjorden, hade servitören ställt fram en ny öl till mig. Borrmaskinen låg kvar på mitt bord och Pompom var inne på sin sjätte omgång. Leopardkvinnan hade just fått lägenhet i Brönshöj, Lolita hade 3 554 000 poäng och servitören hade tungan i hennes öra och ett ben inkilat mellan hennes lår.

Jag hann bara ta en slurk av den kalla ölen, innan automaten rasslade till och Lolita missade sitt frispel och knuffade undan servitören.

– Äh gå hem och knulla hönsen, sa hon och gick bort mot dörren.

– Du glömde borrmaskinen!

Till min förvåning hörde jag mig själv ropa efter henne med sprucken röst. Jag kände mig lite som ”Rediga Harry klarar skivan i Köpenhamn” när jag satt där i den flottiga lokalen med den gröna Black & Deckern i handen och hojtade efter miss Brönshöj.

– Kärringen kan ta den, sade hon bara och försvann ut genom dörren.

Som om hon gett upp hela projektet. Som om det var letandet som var målet och när hon äntligen funnit Leopardkvinnan och borrmaskinen, så fanns det inget kvar av hennes uppdrag.

Så måste hon finna ett nytt mål, söka efter något annat. Ett nytt liv? En ny väg? Nya pengar? Nya poäng på livets spelautomat?

Jag såg på den stängda dörren, servitören hämtade borrmaskinen och daskade ut en ny beställning till Pompom.

– Ge inte den där jävla Pompom mer, sa Leopardkvinnan som kommit upp till ytan i minnesträsket för ett kort besök i verkligheten. Hon sköt det tomma likörglaset över zinkdisken med ett skärande ljud.

Då kom hon äntligen. Kusinen!

Hon liknade Agnes. Hennes beskrivning av sitt eget utseende stämde.

Tio år yngre, kanske några centimeter längre. Syntetpäls, jeans och höga stövlar. Kortare hår. Framför allt kortare hår!

För några år sedan gick jag på Cinemateket på Filmhuset och såg den gamla filmen med Jean Paul Belmondo och Jean Seeberg, “À bout de souffle”, och blev förälskad upp över öronen i Jean Seeberg. I hennes hår.

Här stod hon nu. Som om tidsmaskinen hade lyft in henne i denna osannolika bodega, närvarande och främmande på samma gång. Som en förgylld ikon på väggen i bilskrotfirmas fikarum.

Hon såg mig på en gång och kom fram till mitt bord.

– Det är jag som är Agnes.

Hon satte sig och släppte mig inte med blicken när hon beställde mineralvatten av den svettiga servitören.

– Du har alla papper med dig?

Jag tog fram plastmappen som jag fått av Agnes. Alltså den andra Agnes. Om det nu var det hon hette? Eller om det var så att det här var Agnes som var Agnes?

Den taskiga luften, ölen, för lite sömn, för lite mat och Jean Seeberg på andra sidan av det flottiga bordet, fick det nästan att snurra runt i huvudet på mig.

– Verkar ok.

Hon lämnade passet till mig och jag såg på bilden. Det var hon. Det måste vara hon och inte den andra Agnes. Fråga mig inte hur det hade gått till.

– Ska vi åka då?

Servitören såg oss inte när vi gick. Han hade taggat upp till en annan dimension och hade ett saligt leende i det svettblanka ansiktet. När vi gick mot dörren hörde vi hur Pompom började sjunga.

– Pompom pom pompom!

Han sjöng högre och högre. Det lilla runda huvudet var rött och svullet av ansträngningen. Leopardkvinnan såg uppgivet på den lilla mannen med stödkragen och de gula glasögonen.

– Jag blir tokig på den där jäveln! Kan ingen …

Det sista jag hörde bakom mig när vi kom ut på den blåsiga gatan var Pompoms mässande. Som en vansinnig gregoriansk munk, inlåst i prefektens badrum i väntan på borttransport till asylen uppe i den avlägsna bergsbyn.

– POM POM POM!

Jag stängde dörren och fick den iskalla vinden rakt i ansiktet.

Det kändes som ett reningsbad efter den ruttna luften inne på krogen. Vi gick ner till bilen och jag andades flämtande som om jag hade varit länge under vattenytan. Sög på varje syreatom.

——————————

Recension av Svarte Petter
Recension av Kautokeino, en blodig kniv
Artikel om Lars Pettersson

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22