Ödets diamanter

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-1, Novell

Sture Lönnerstrand (1919-1999) var en mångsidig man och i flera avseenden en pionjär. Han skrev spjutspetslyrik 1951, som han 1979 ”läste in” i en märklig inspelning med hans egen elektroniska musik. Han var bosatt i Indien, studerade sanskrit och olika religioner samt översatte Vatsayana till svenska. Främst är han känd som den förste moderne svenske science fiction-författaren och den som tillsammans med Roland Adlerberth skapade svensk sf-fandom. Hans bok om ett reinkarnationsfall blev en internationell bästsäljare. Och så vidare. Hans sf-noveller stod i Levande Livet i mitten av 1940-talet. Att han också skrev kriminalnoveller är mindre känt. Den här kriminella äventyrsberättelsen stod dock i Lektyr nr 47/1946.

Eukalyptusträden med det mörka lövverket stod stela och orörliga i eftermiddagshettan. De tycktes på ett sällsamt sätt ha förlorat sitt liv och föreföll snarast formade av färgat vax, orörliga som de var. Inte den minsta vindfläkt svepte över detta ödsliga område i Sydaustralien.

Två män var stadda på vandring österut. Var och en av dem medförde en filt, som han fäst vid sin rock och hängt över axlarna. Förutom det oumbärliga geväret bar de vattensäckar av segelduk och påsar med proviant som släpade ner frän bältet. Tydligen var de båda försedda med samma utrustning, men även i fråga om det yttre var deras likhet iögonfallande.

Mannen till vänster hette Davies och han var bara en liten aning längre än sin kamrat till höger, Florian. Dessutom verkade Florian mera kortvuxen på grund av den frostskada han ådragit sig. För varje steg han tog svängde han ut med högra foten och drog den efter sig, så att den trasiga skospetsen kom att bedriva en cirkelrund fåra i sanden. Om man iakttog de fotspår som de båda männen lämnade efter sig, upptäckte man genast de karakteristiska räfflorna längs hela vägen. Davies fotspår hade däremot ett skäligen normalt utseende.

Det rådde inget tvivel om att Florians haltande gjorde honom lika lätt igenkännlig, som om han varit brännmärkt. Om man skärskådade honom närmare måste man också lägga märke till att hettan och det enformiga marscherandet var betydligt mera påfrestande för honom än för den andre. Likheten mellan de båda männens gestalter och ansikten var slående, men ådrorna svällde för varje pulsslag vid Florians tinningar och hans andedräkt kom kort och rosslande. Så småningom anade man att denne man endast bibehöll sin behärskning tack vare sin järnvilja. Nu tog han sig åt hjärtat och stannade.

Davies, hans följeslagare stannade bredvid honom som en skugga. Åsynen av de båda männen som stod stilla bredvid varandra som svarta fläckar i det bländvita landskapet gav ett nästan kusligt intryck. Ingen av dem yttrade någonting. Men Florian förmådde knappast längre dölja sitt lidande. Hans stela ögon fixerade en osynlig punkt i fjärran målet. Davies log blixtsnabbt och hans ansikte såg för några sekunder allt annat än sympatisk ut.

Nu startar han igen, tänkte han inom sig. Han drog sig ett par steg bakom Florian och bemödade sig att härma haltandet. För en dold åskådare måste denna besynnerliga scen ha tett sig tämligen dåraktig. Florian vred plötsligt på huvudet och Davies skyndade sig att anta sin normala gång.

– Om vi var i Oodnadatta snart, stönade den halte. Jag härdar inte ut länge till…

Jag kan vänta, tänkte Davies. Vilken lycklig slump att jag träffade på den där i öknen! Jag måste lära mig att gå som han, halta exakt likadant som han. Vi har ju samma utseende på ett ungefär, det kommer inte att bli svårt att spela hans roll, sedan när …

Vägen var lång till Oodnadatta, slutpunkten för den järnväg som från Adelaide går norrut mot Australiens drivhusmässiga inre. De hade marscherat med varandra ett par dagar redan och Davies hade spekulerat ut en plan som föreföll honom minst sagt snillrik. I Melbourne prydde hans porträtt varenda annonspelare och bredde ut sig över de stora tidningarnas förstasidor. Han var efterlyst för grovt rån i ett par städer. Polisen hade jagat ut honom i öknarna. Men kunde han överta Florians namn och lyte, tyckte han sig så gott som säker. Polismännen i Melbourne hade plockat av honom hans bankförvärv, de digra buntarna av rosenfärgade sedlar och han var redan fast, när han oförmodat rymde från rannsakningshäktet. Det var en djärv bragd, tänkte han och smålog. För övrigt ansåg han sig så gott som oskyldig, ingenting av vad han stulit hade han lyckats behålla. Varför hade de satt efter honom på det sättet då? Märkvärdig rättvisa här i landet! Det var så sant, motstånd mot polis bestraffades hårt … Han hade väl i alla fall rättighet att försvara sig.

Men han avskydde öknen. Han ämnade inte stanna längre härute, än tills…

De slog läger vid nattens inbrott. Florian sjönk jämrande ihop och Davies gjorde upp eld och satte en kittel med tevatten över det lilla bålet. Till teet åt han pannkakor som bakats dagen förut och som redan hunnit bli hårda som cement. Florian orkade inte äta någonting och Davies iakttog honom i smyg, när han själv kalasade på sina pannkakor och på en burk konserverat kött.

– Det är snart slut, mumlade den äldre mannen hest. Läkarna kallar det angina pectoris. Det är som om jag hade ett hjärta till i bröstet som dunkar dovare och i otakt med det andra. Snart slipper jag halta omkring på det här viset mera …

– Du kryar nog på dig, kamrat, menade Davies med en elak glimt i ögonen.

– Slut… Det är snart slut…

Den andre försökte lägga sig bekvämare på sin filt för att somna. Men hans ögon var oavlåtligt riktade mot Davies och följde alla dennes rörelser. Det fanns ett misstänksamt uttryck i dem som stundtals var starkare än smärtans. Davies rullade ihop sig i sin filt så likgiltigt som möjligt. Likväl sneglade han i smyg på sin kamrat då och då.

Den röda glöden i elden mattades. Över de liggande männen samlades en svärm av moskitos. Davies såg under halvslutna ögonlock, hur Florian smög fram en läderpung, som han haft gömd under sitt bälte. Han lyckades åstadkomma en naturtrogen snarkning, när den halte skarpt iakttog honom. Därpå rullade Florian ut en mängd vita stenar i ena handen.

Diamanter, tänkte Davies och måste knyta händerna för att betvinga sin upphetsning. Der där gamle dödssjuke stofilen bär en skinnpung med diamanter på sig.

Det röda skimret från elden kom de dyrbara stenarna att glittra i hundratals praktfulla nyanser. De glänste och brände sig in under Davies krampaktigt nedsänkta ögonlock. De viskade små smekande lockelser, de klingade i hans öron, pinade honom. Diamanter…

Bara ett häftigt utfall, ett språng, ett hårt slag och Davies hade påskyndat naturens oundvikliga verk! Sedan draga vidare som Florian, diamantsökaren… Han hade övat in haltandet utomordentligt väl nu, tänkte han. Så fort den andre vände ryggen till hade han passat på att öka sin skicklighet. Och nu kunde han verkligen härma honom!

Diamanter för tusentals pund! Han ansträngde sig att stilla sina upproriska tankar, att behärska sig, slumra in, men allt var förgäves. Vetskapen om att denne orkeslöse gubbe ägde en jätteförmögenhet lämnade honom ingen ro. Han måste komma över den på något sätt, skaffa sig den. Skulle han rånaren från Melbourne visa sig ha några som helst skrupler?

Men han hade trots allt ej någonsin utfört en egentlig våldshandling. Han var mera dumdristig än brottslig. Han hade varken kurage eller begär till att tillfoga någon människa ett verkligt ont. Hota med vapen brukade ju räcka, blotta hotelser… Om han skulle föreslå den andre, att de delade skatten lika sinsemellan. Då skulle naturligtvis den andre skratta ut honom, håna honom. Å andra sidan…

En eldbrand sprakade till och den gamle diamantsökarens ansikte belystes. Han hade gömt sin skatt igen och tycktes sova fridfullt och lugnt. Davies betogs av en märklig aning och höjde sig upp på armbågarna. Till sist kröp han så tyst som möjligt fram till den andres läger.

Han hade inte misstagit sig. Han trevade med handen mot Florians bröst. Hjärtat hade upphört att slå. Hans kamrat på färden genom öknen var död …

Solen brände som blod på himmelen. Davies hejdade sig då och då och drack en klunk ur sina medförda vattenflaskor. Åsynen av det flacka och trädlösa landet kom honom att känna sig trött och förvirrad. Dessutom var även det ideliga haltandet påfrestande för honom. Ja, för säkerhets skull hade han bestämt sig för att halta under hela den återstående vägen. Ingen visste ju, vem som kunde se honom på avstånd eller vilka möten som förestod honom. Ökendynerna hade efterträtts av tuvor av halvförbränt gräs. Davies koncentrerade all sin vilja på att spela Florians roll. Han kanske blev tvingad att uppehålla den rollen under månader, ända tills polisen upphört att söka efter honom eller han själv lyckats fly ur landet.

Den riktige Florian hade han begravt så djupt som möjligt under sanden. Davies hade faktiskt känt sig rörd vid tanken på vilken tjänst den gamle diamantsökaren gjorde honom utan att själv veta av det. Davies var ingen hård och omänsklig natur, han överraskade sig till och med att tycka synd om den andre som ej skulle få njuta sin osparda mödas lön. Under deras gemensamma marsch hade Florian berättat små brottstycken ur sitt liv, som alla vittnade om försakelser och strängt arbete. Nåja, nu var han ju död och hans svårigheter över.

Hettan blev allt starkare och svetten kom hans ögon att svida. De genomvåta kläderna klibbade fast vid kroppen. När han slog läger nästa gång, hade det börjat regna. Vattnet skvalade över hans filt och hans kropp skälvde i frossbrytningar. Hela tiden tänkte han på Adelaide, ett varmt hotellrum, ett gott mål mat. Ja, han ämnade minsann inte neka sig någonting, när han äntligen nådde fram.

Nästa dag haltade han in i det lilla stationssamhället Oodnadatta. Kläderna hade torkat på kroppen på honom, han försökte slita ut dem med händerna och se så respektabel ut som möjligt. Han haltade med stor skicklighet och på ett par ställen träffade han folk som nickade åt honom och titulerade honom Florian. Han intog en liten förfriskning på ett hotell nära järnvägsstationen och stötte samman med en talträngd person som förklarade, att han genast känt igen honom på haltandet.

Det är synd, att det inte finns några poliser här, tänkte Davies. Det skulle vara roligt att halta förbi dem och stirra dem rakt i ansiktet. Jag vet, att inte ens den knipslugaste detektiv skulle känna igen mig… Alla människor tar mig ju för Florian!

Påföljande morgon köpte han biljett till Adelaide. Under tågresan sov han i lugn och ro i ett hörn. Skinnpungen hade han gömd i gott förvar närmast kroppen. Framtiden tedde sig ljus för honom, tyckte han.

Han var nu en ansedd diamantsökare, en hedervärd och dugande man som var raka motsatsen till den misslyckade rånaren Davies. När han steg av tåget i Adelaide, kände han sig till mods som en fånge som fått sitt straff efterskänkt och nu befann sig i absolut säkerhet. Han sökte upp ett litet, avsides liggande hotell. Sedan begav han sig ut för att ekipera sig. Han rakade bort skägget, fick håret klippt, skaffade sig en ny kostym, ett par silkesstrumpor och ett par skor.

På hotellet hade han givetvis uppgett sig heta Florian och han hade inte gjort någon hemlighet av, att han funnit diamanter någonstans österut. Han skröt till och med att han råkat på ett verkligt givande diamantfält och han väckte rätt stor uppmärksamhet bland de övriga gästerna.

Haltade gjorde han naturligtvis hela tiden. Han var mycket mån om att släpa ena foten efter sig och utföra en cirkel med tåspetsen alldeles som Florian gjort.

Efter en väl begagnad dag promenerade han på den största gatan i Adelaide, sysselsatt med att planera sin kväll. Han hade lyckats avyttra en av diamanterna för gott pris och han hungrade efter alla de nöjen som han fått försaka så länge i vildmarken.

Han fick syn på en poliskonstapel, som stod framför ett klart upplyst skyltfönster och lade märke till att denne rynkade pannan som i häpnad, när han iakttog honom.

Han svängde med högra foten intensivare än vanligt och lyckönskade sig till sin förklädnad. Men han ryckte i alla fall till i någon slags ängslan, när polismannen plötsligt tilltalade honom:

– Skada att ni inte kunnat göra er fri från det där haltandet, Florian! Hade ni blivit av med det lika lätt som ni rakat av er skägget, skulle jag faktiskt aldrig känt igen er.

Davies gav poliskonstapeln en överlägsen blick.

– Vad har ni med det att göra, utbrast han. Visst är jag Florian, diamantsökaren, men vad angår det er?

– Vad det angår mig, svarade polismannen och tog ett par steg närmare honom. Tja, det gläder mig att ni inte konstrar utan tycks ta situationen med lugn. Det finns ingen annan i hela Australien som haltar på samma sätt som ni! Och eftersom ni följaktligen är Florian, måste jag häkta er för diamantstöld i förening med misshandel av infödingar… Det är en ful historia det där. Florian! Man skall inte ge sig på dem som är svagare än en själv, ni brutala sälle! En av dem lämnade ni halvdöd på valplatsen, sedan ni plockat av honom stenarna han funnit…

– Plockat av honom stenarna han funnit, stammade Davies. Jag – jag förstår inte.

– Hör nu, det lönar sig inte, att ni försöker spela oskyldig. Dessutom fick vi genast rapport från den juvelerare som ni avyttrat en diamant till. Han hade sina misstankar redan från början och vi behövde ju bara höra hans skildring av ert sätt att gå och saken var klar. Dumdristighet är inte alltid detsamma som tur, Florian!

– Men, men jag svär, att jag är oskyldig. Jag är inte Florian – jag är en helt annan, jag …

– Ert lyte dömer er, Florian! Hoppas för er skull, att infödingen tillfrisknar – i annat fall riskerar ni att bli fälld för mord! Följ med nu bara! Jag varnar er för att söka göra motstånd…

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22