OBROTTSLIGT

Feb 9th, 2008 | By | Category: 2001-2, Novell

Av LEIF-RUNE STRANDELL

– Om man planerar något brottsligt, som att mörda någon, är det ju brottsligt.

– Ja

– Men om det sen inte blir av, fast man ville, är det då fortfarande brottsligt?

Jag är ju inte jurist, men det tror jag inte.

Omoraliskt förstås. Ångrade du dig?

– Nej, inte alls. Det kom annat emellan annars skulle jag gjort det, mördat honom alltså. Det var meningen hela tiden, och vi fick ju betalt.

Betalt! Då är det säkert brottsligt även om ni inte mördade honom.

– Så då vågar vi inte berätta så att vi kan få belöningen för information?

Det måste ni tala med en advokat om, jag kan inte avgöra sånt. Men du kan berätta för mig, jag har tystnadsplikt, och det brukar lätta på samvetet när man berättar.

– Jag har inga besvär med samvetet, det är pengarna jag vill ha. En massa pengar även om vi är flera som måste dela.

Då kan jag inte hjälpa.

– Men du har väl tystnadsplikt i alla fall.

Jo, men om jag inte kan ge dig råd vill jag inte gärna höra något brottsligt.

– Det är ju det som är problemet. Är det brottsligt? Att planera och ta betalt för ett mord man inte begått? För även om det är stora pengar, man får om man berättar så vill man ju inte sitta i fängelse en massa år innan man kan ha glädje av pengarna.

Tyvärr måste jag säga att jag tror att en advokat och polisen gärna låter er komma undan om de är så angelägna om sanningen.

.Men vad säger era uppdragsgivare om de förstår att de betalat för något de inte fått?

– Javisst, tänkte inte på det. Tänkte att de inte skulle få reda på något.

De har förmodligen starka åsikter om vad som är rätt och fel i deras kretsar.

– Jo. Jag vet eftersom jag ju så att säga är det i kretsen. Vi lämnar sällan något åt slumpen. Det var ju därför det var så irriterande, det som hände med mordet.

Jag vet inte riktig om jag vill höra mer. Men jag har ju tystnadsplikt, och det kan ju vara bra för dig att få tala ut. Jag antar att du inte kan ta upp dina bekymmer med så många.

– Nej, just det. Och det är väldigt enerverande. Vi hade fått halva summan i förväg, som vanligt, ägnade veckor åt kartläggning och planering. Vi skaffade rätt utrustning, eventuella vittnen skulle tro att vi var poliser, vi skaffade täckmantel bakom redan misstänkta grupper, vi hade fullt samband med walkie-talkies, vi var tillräckligt många så att vi kunde ha skuggning dygnet runt utan att vi blev igenkända.

– Sådant är dyrt, och till sist hade vi rätt tillfälle. Allt var klart. En minut till målet – så kommer ett störande inslag, ett fyllo som vinglar i vägen. Snabbt fick vi bromsa, beredda på nytt när fyllot försvunnit.

– Så tar fyllot upp en revolver och skjuter målet! Så försvinner han, och vad fan skall vi göra. Dra oss undan! Nästa morgon ringer uppdragsgivaren och tackar och meddelar att pengarna är insatta på vårt konto.

– Och senare har vi fått komplimanger för ett väl genomfört uppdrag med förvirrande inslag som gör det svårt att genomskåda händelserna. Men jag brukar säga att en del av berömmet måste gå till polisen som bidrog till förvirringen.

– Ja, tack då, det känns lite bättre att någon mer vet vad som hände, även om jag nu inser att jag måste hålla obrottsligt tyst. Och du också, förstås.

Jovisst, och jag skall väl be dig att avstå från sådana har uppdrag i framtiden. Du skall icke dräpa, heter det.

* * *

Kan jag diskutera en sak jag hört i förtroende, i bikt nästan. Jag vet ju att tystnadsplikten är absolut. men om jag bara berättar vad som hänt utan att gå in på detaljer och personer…

Och det skulle ju vara en lättnad för hela samhället att få reda på sanningen, i alla fall det mesta.

Och skulle jag då, tror du, ha rätt till de utlovade miljonerna?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22