När kärleken dödar

Jul 26th, 2012 | By | Category: 2012-07 juli, Novell

Linda Jansson-logoNovell av Linda Jansson

Detta är den andra novellen av Linda i DAST. Den första heter I mörkret lurar faran. Linda har en egen blogg: http://autumnleaf.blogg.se/

_______________________________________________________________________

Telefonens ringde.

Kan du svara, Jonas? ropade Ulla. Jag diskar.

Jonas suckade irriterat och la ifrån sig morgontidningen.

Vem ringer så här tidigt? undrade han högt för sig själv.

Ulla sköljde den sista djuptallriken efter frukosten i kallt vattnen, drog ur diskproppen och plockade ned den rödrutiga kökshandduken från den vitmålade paradhyllans krok och torkade händerna. Hon hörde ett svagt mumlande från Jonas som stod i hallen.

Vem är det? undrade Ulla nyfiket.

Jonas vände sig mot henne och log.

Nu har hon diskat klart, hon kommer här. Hälsa så gott till Sören, avslutade han samtalet varpå han räckte över telefonluren till Ulla.

Är det du, Karin? Vad trevligt, sa Ulla.

***

Jonas tog på sig ytterjackan och viskade till Ulla att han skulle ut en vända men att han snart skulle vara hemma igen. Han pussade sin hustru på kinden och lämnade lägenheten. Klockan var strax efter sju på morgonen.

Jag vet sanningen, sa Karin till Ulla i telefonen. Du och Sören har ett förhållande. Om du inte avslutar detta omedelbart kommer något hemskt att hända.

Ulla fann inte orden. Inom henne startade den orkan av rädsla hon befarat en dag skulle komma fram, den dagen då hennes och Sörens förhållande kom upp till ytan.

Berättade du för Jonas? undrade Ulla nervöst. Snälla, säg att du inte sa något!

Jag sa inget. Sören vet inte att jag vet och så ska det förbli. Han är min. Hör du det, min! Det ni har sysslat med är sjukt. Du lämnar honom nu. Annars kommer du att få ångra dig.

Det klickade till i luren och Ulla stod överrumplad ensam i hallen.

***

Ulla tittade sig vilset omkring, hon fick inte grepp på sina tankar. Hennes blick föll på den vackra kristallsvanen i bokhyllan. Tårarna kom. Kristallsvanen som hon länge drömt om och som Jonas en dag kommit hem med. Helt utan anledning. Han hade sagt att man inte behöver en anledning när man gör det av kärlek mindes hon. Nu föll tårarna i en jämn ström. Hon slogs mellan sin kärlek till Sören och det dåliga samvetet gentemot Jonas. Någon kärlek till Jonas hade hon inte känt på många år, de levde ihop av vana. Innerst inne anade hon att Jonas delade hennes känslor, för han hade inte agerat kärleksfullt mot henne på flera år. Kristallsvanen i bokhyllan var ett minne från en tid som en gång var, men som nu var förbi. Hennes hjärta slog för en annan man.

Ulla bestämde sig för att prata med Sören men hon vågade inte ringa honom då risken att hans fru skulle svara var för stor. Jonas hade precis farit iväg med bilen. Vart han skulle hade hon inte en aning om. Troligen var det en tur till skogen. Detta var det som skiljde henne och Jonas mest tydligt. Jonas älskade allt som handlade om natur och hans favoritårstid var just denna. Att få tillbringa timmar i skogen letandes efter skogens guld eller fylla hink efter hink med de röda bären. Ulla såg inte alls tjusningen med detta. Att bli varm, svettig för något som man kunde inhandla på affären.

Hon tittade ut mot deras parkeringsplats. Tomt. Hon kände rastlösheten krypa inpå. Hon måste komma iväg och få prata med Sören. Det brådskade. Men att ta sig till honom utan bil var för henne som att bestiga Mount Everest på ett ben. Hon saknade helt kondition. Det enda hon kunde göra var att vänta på att han skulle komma hem så att hon kunde låna bilen.

***

Hon kröp upp i soffan. Hon längtade efter Sörens trygga famn, han skulle veta hur de skulle agera. De hade träffats i smyg i snart ett år. Hon mindes deras första möte. Hon och Karin träffades via syjuntan, de delade intressen och började umgås. Så en dag bestämde de sig för att förena sina män i gemenskapen och det var då Ulla första gången träffade Sören. Hans blick. Hans varma hand när han presenterade sig. Han hade utstrålning och hon föll som en fura direkt. Men det dröjde fram till en utekväll innan deras vänskap övergick i kärlek. De hade gått ut tillsammans, båda paren. Jonas var nykter för han skulle ut i skogen dagen därefter och av en tillfällighet så fick Karin migrän varpå Jonas erbjöd sig skjutsa hem henne. Han önskade själv ett slut på kvällen för att komma i säng i tid inför den kommande dagens svampplockning. Kvar på restaurangen blev Ulla och Sören. Alkoholen hjälpte dem kanske på traven, men från den kvällen var de ett par i smyg. Ulla kände åtrån sprida sig genom kroppen när hon tänkte på Sörens mjuka läppar. Han fick henne att känna på ett sätt hon aldrig tidigare känt. Han fick hennes ben att skaka. Hennes läppar att darra. Hennes längtan att vakna. De var båda olyckligt gifta. Planen var att de skulle flytta till en annan ort och leva tillsammans. Först måste de lämna sina respektive. För Sörens del var det extra krångligt eftersom han tillsammans med sin fru ägde Sandbergs VVS-butik. Han ville inte riskera att förlora sin andel i den.

Ulla slumrade till där hon satt i soffan och vaknade med ett ryck när posten damp ned genom brevinkastet. Hon tittade på klockan. Tjugo över ett. Yrvaken klev hon upp. Ingen Jonas fanns i lägenheten. När hon tittade ut mot parkeringen såg hon inte bilen heller.

I väntan på att han skulle komma hem tog hon tag i veckostädningen. Hon dammade varenda prydnadssak, torkade borden, dammsög och avslutade med att moppa golven och sprida rengöringsdoft i lägenheten.

Hon kollade klockan. Fyra på eftermiddagen. Jonas syntes fortfarande inte till. Ulla kände sig stressad. Hon behövde bilen. Varför kom han inte hem? Tänk om något hänt honom? Hon såg framför sig hur Jonas kört av vägen och voltat med bilen. Han satt fast och blodet rann från hans huvud som slagit i framrutan.

Äsch, sluta fantisera, sa hon högt till sig själv.

För att stilla sin oro ringde hon runt till alla tänkbara bekanta men ingen hade sett eller hört något från Jonas under dagen. Utanför fönstret föll sakta höstmörkret.

***

Jag skulle vilja anmäla min man försvunnen.

Den manliga polisen i telefonen lugnade. Det var säkert inte någon fara. Det var ett lurigt väglag ute, kanske hade Jonas kört fast med bilen. Polisen tog registreringsnumret på bilen och lade in en efterlysning. Polisen lovade att höra av sig om något kom in och de sa adjö till varandra.

Ulla kröp upp i dubbelsängen och drog den vinröda filten över sig. Tårarna kom åter på besök. Hon kände saltsmaken när de nådde fram till hennes mun. Tårar av saknad och längtan. Hon låg länge och stirrade upp i taket, försökte få grepp på sina tankar. Ögonen blev tyngre, stressen under dagen tog ut sin del och hon slumrade till. Hon vakande med ett ryck, det ringde på dörren.

Är det du som är Ulla? undrade en uniformsklädd polis som presenterade sig som Stefan Palm.

Ulla vinglade till. Han är död. Min Jonas är död, tänkte hon. Varför skulle annars polisen stå utanför dörren? Hon kände benen ge vika. I precis rätt tid fångade Palm upp henne. Hon fick hjälp in i köket.

Är han död? var det enda hon fick ur sig.

Palm berättade att de sent kvällen innan fått in en upphittad plånbok som visade sig innehålla ett körkort tillhörande Jonas. De hade undersökt fyndplatsen och då funnit ett par trasiga glasögon.

Palm plockade fram en försluten, genomskinlig påse innehållandes ett par glasögon och räckte fram den mot Ulla.

Känner du igen dessa?

Ulla tog emot påsen. Vid första anblicken såg hon silvertejpen runt ena skalmen. Att det var Jonas glasögon kände hon inga tvivel kring.

Det är Jonas glasögon, svarade hon lågt. Han lagade dem med silvertejpen för bara ett par veckor sedan, fortsatte hon och nu rann tårarna nedför kinderna.

Vi hittade dem bakom en butik vid Södra torget. Vi lokaliserade även bilen i närheten. Tyvärr har vi inte hittat Jonas, meddelade Palm.

Var är min Jonas? sa hon högt till Palm som blivit stående i dörren.

Jag vet inte. Du ska se att vi hittar honom snart, försökte han lugna Ulla innan han lämnade lägenheten.

Ett par dagar förflöt utan att något ljus föll över utredningen. Man hade inga fler spår efter Jonas. Han var försvunnen.

***

Kom igen nu. Våga! Du är väl inte feg, sa Niklas till sin killkompis.

Klockan var kring midnatt och de var på väg hem ifrån en fest. För att spara tid tyckte Niklas att de skulle ta en genväg genom ett skogsparti.

Det är kolmörkt. Hur ska vi hitta fram hade du tänkt? Jag vill då inte irra runt i skogen hela natten, sa Magnus.

Min mobil lyser vägen. Jag har en skitbra ficklampa i den. Kom igen nu, övertalade Niklas och de begav sig in i skogens mörker.

Niklas gick först. Ingen ville erkänna något men mörkret ökade deras pulsar och de längtade ut från skogen.

Plötsligt föll Niklas. Magnus stannade upp.

Passa dig här, sa Niklas och riktade mobilens sken mot det han snubblat över.

Det är ett par dojor, sa Magnus och böjde sig ned för att plocka upp dem.

Han tog tag i en sko och drog. Skon lossnade. Kvar på marken fanns en fot.

Det ligger någon här”, sa Magnus med panik i rösten.

 ***

Polisen kom till platsen strax efter larmsamtalet och i det upplysta mörkret fann man en man. Inlindad i plast och gömd under en bädd av granris. När de tittade närmare på kroppen fann de en tydlig huvudskada och på mannens vänstra handled satt en armbandsklocka där glaset krossats. Visaren pekade på precis klockan åtta. Mannen var den försvunne Jonas och han var död. Polisen begav sig omedelbart till Ulla tillsammans med en präst för att lämna det tragiska beskedet och utredningen hamnade i ett nytt läge. Nu handlade det inte längre om en försvunnen person utan om misstänkt mord.

Det tog flera timmar innan Ulla var i ett sådant skick att de kunde förhöra henne. Prästen som följt med stannade vid hennes sida. Palm ställde återigen frågor om den dagen då Jonas försvunnit.

Vet du om han hade något ärende den dagen kring Sandbergs VVS-butik? undrade han.

Sa du Sandbergs? sa Ulla chockat.

Ja, det var där plånboken och glasögonen hittades. Har ingen berättat detta? sa Stefan Palm fundersamt.

Det är något jag måste berätta för er, sa Ulla.

Hon berättade för Palm och prästen om hennes och Sörens förhållande, om Karins telefonsamtal och hot. Hon bad om ursäkt att hon inget sagt, hon trodde inte att Karin hade menat allvar.

Palm for omedelbart till Sandbergs för att prata med Karin.

***

Dörrklockan plingade till när han och en kollega klev in igenom entrén hos Sandbergs VVS. De gick fram till en kvinna i 40-årsåldern som satt bakom disken. Hon tittade frågande på dem och såg polisbilen som stod parkerad utanför butiksfönstret.

Vi söker Karin Sandberg.

Det är jag, sa kvinnan lugnt.

Vi har ett par frågor angående ett hot mot en kvinna. Hon påstår att du hotat henne på telefon. Stämmer detta?

Är det Ulla som påstått det?

Stämmer det att du hotat henne? sa Palm.

Ja, det stämmer. Att hota är kanske att ta i. Jag ville bara skrämma henne. Få henne att göra slut med Sören. Han är min man inte hennes.

Jonas är försvunnen som du kanske vet. Vi har hittat honom. Någon har dödat honom och försökt gömt kroppen i skogen sa Palm. Du hotade Ulla samma dag som Jonas försvann. Som du förstår ser inte detta bra ut för dig.

Jag ringde Ulla, jag erkänner det. Men jag har inte dödat Jonas. Jag lovar, sa Karin nervöst.

Du får följa med oss till stationen för förhör. Du måste lämna en redogörelse för var du var den dagen Jonas försvann. Är det okej om vi tittar oss omkring i affären.

Jag har inget att dölja. Gör vad ni vill.

***

Palm och hans tysta kollega undersökte butiken utan att finna något som talade för att ett brott begåtts på platsen. De kände en besvikelse. Båda hade de hoppats på en ledtråd. Ett bevis. Resultatet gjorde dem handfallna. Palm kände tankarna rusa runt. Den tyste påkallade plötsligt Palms uppmärksamhet. Inne i butikens lagerdel fanns blodstänk på väggen och även blod på golvet och vad som såg ut att vara släpspår ut mot porten och parkeringen. Palm kände, trots de tydliga bevisen, en osäkerhet. Så här tydliga bevis fann man aldrig. Det var något lurt med det hela. Trots sin osäkerhet så kände han att det bara fanns en väg att gå nu och det var att agera på det som hade framkommit så här långt i utredningen. Ibland måste man låta bevisen tala sitt egna språk och låta magkänslan vila.

Karin Sandberg. Du är anhållen för mord, sa Palm högt och tydligt samtidigt som han handfängslade Karin.

Precis i samma stund kom Sören in och hans ansikte blev vitt av chock.

Vad har hänt? undrade han.

Palm berättade att Karin var anhållen för mord och att de funnit Jonas mördad.

Släpp Karin. Hon är oskyldig. Det var jag som dödade Jonas. Han kom hit på morgonen. Jag hade inte ens hunnit öppna butiken. Han sa att han visste om att jag och Ulla hade ett förhållande. Han vart riktigt arg. Jag har aldrig sett honom så arg förut.

Vad svarade du Jonas på hans anklagelser, undrade Palm.

Jag sa som det var. Att vi älskade varandra, jag och Ulla. Han blev stortokig när jag sa det och flög på mig.

Vad gjorde du då?

Jag försvarade mig. Jag menade inte att döda honom. Jag fick tag på en blandare och slog till. Jag träffade honom i huvudet.

Han fortsatte att berätta om paniken som utbrutit när han insåg att han dödat Jonas och hur han gömt kroppen i skogen.

Jag menade inte att döda honom, sa Sören och nu föll tårarna nedför hans kinder.

Palm släppte Karin och handfängslade istället Sören. På väg ut till polisbilen stoppade Karin dem. Hon gick fram till Sören, gav honom en puss på kinden och viskade tyst ”tack”.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22