Misstankar

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-1, Novell

AV ROLF LARSSON

Vi gick för babords halsar och med alla segel satta. Utanför Ånässkär mötte vi krabb sjö och byig sydostlig vind. Snipan tog sjön bra och vi slapp översköljningar.
– Hon vill inte ha mig längre, skrek Björn, som satt på aktertoften med rorkulten stadigt i vänster hand. Han fick skrika för att jag skulle kunna höra honom över vågbruset.
– Hon har en annan, fortsatte Björn högt och tydligt men med rösten ångestfylld. Jag åker ut! Mig slänger hon ut!
Björns ord kastades ut så intensivt att saliven stod som ett moln ur hans mun och avtecknades tydligt mot den djupblå sjön.
Redan när vi lastade snipan hade jag förstått att något inte stod rätt till. Hans vanligtvis så mjuka sjömansgång hade varit kantig och ryckig, mekanisk på ett obestämt sätt.
Björn hade också doftat sprit, men det gjorde han ofta numera. Han hade undvikit att se mig i ögonen. Det var ovanligt.
När vi rundade skäret fick vi vinden akterlig och snipan slingrade, men Björn följde vant upp. På ett par stenar utanför skäret satt några skarvar och torkade vingarna. De såg olycksbådande ut; som svarta, treuddade pilspetsar.
– Hon har träffat en annan, sa Björn. Han talade till havet och inte till mig, Jag duger väl inte.
Han trevade innanför sin stora vindjacka och fick fram en butelj, skruvade av kapsylen och drack girigt. Sedan riste han på huvudet och grimaserade.
– Vill du ha? frågade han och räckte flaskan mot mig.
– Kommer det från Henrikssons?
– Vem fan tror du har råd med annat?
Fortfarande hade han inte sett mig i ögonen sedan vi gick ombord.
Jag sa trevande:
– Jag har whisky som vi kan ta sedan. I kväll. I stugan.
– Du är alltid så jävla fin i kanten, fnyste Björn.
Björn tog ytterligare några klunkar och stoppade sedan in flaskan mellan sovsäckarna och de vattentäta vapenfodralen.

Ett ejderstreck flög lågt på linje över vågorna, bara några meter framfor snipans stäv och man såg tydligt gudingarnas vackert tecknade huvuden, till och med de gröna stråken syntes väl. Hoppas de är på väg till vår holme, tänkte jag.
– Lena är kanske bara på dåligt humör, försökte jag och tänkte på vad Lena sagt till mig i går. Kanske är hon i övergångsåldern. Plötsligt såg jag en möjlighet!
– Nej, hon har träffat en annan. Horan! Björn slog upprepade gånger med hårt knuten högerhand i relingen.
En knoge började blöda men han tycktes inte känna något. Björn spottade över lä reling för att ge eftertryck åt vad han kände.
– Vet du vem det är? frågade jag och drog vindjackan tätare om mig.
Han svarade inte men kastade en sekundsnabb blick på mig och log försmädligt. Vi närmade oss nu holmen med stugan och Björn vände upp mot vinden, föll av och styrde in mot bryggan och la säkert till.
– Ta maten och din jävla fina sprit, så tar jag vettarna och bössorna, sa Björn. Du kan gå till i stugan och göra upp eld i spisen. Sätt på den stora grytan så vi får varmvatten till i kväll. Jag går ner till gömslet, bättrar på det och gör det bekvämt för oss. Nu skall det ta mig fan skjutas ejder!
Björn var glad. Han tog vettarna och vapenfodralen och gick trallande iväg.

I går, när Björn åkt in till sitt arbete och Anna gått till skolan och sina lektioner, hade Lena kommit över till mig. Hon hade kastat av sig kläderna, krupit ner till mig och älskat med en desperat våldsamhet. Jag hade också tänt till men inte hängt med i hennes takt. Det hade hon inte ens märkt.
– Nu får det vara nog! Jag lämnar Björn, hade hon sagt. Han får flytta. Huset är ju mitt.
– Handlar du inte lite överilat? frågade jag och kände hur oron grep tag i mig.
– Nej! Jasså! Du blev rädd nu! Vill du inte ha mig?
Hon torkade ansiktets älskogssvett på lakanet och jag såg hur mascaran lämnade svarta ränder mot det vita. Herregud, tänkte jag, nu måste jag tvätta lakanen innan Anna kommer hem!
– Han är som pappa! Se! sa hon och pekade demonstrativt på en stor blånad högt uppe på sitt vänstra lår.
– Har Björn slagit dig? Har han gjort det där? Darrande pekade jag på det blålila märket. Den jävulen borde skjutas! röt jag.
– Vill du verkligen ha mig? frågade Lena.
– Ja, men vi måste även tänka på Björn och Anna, sa jag förvirrat.
– Jag vill att vi berättar hur det är, sa Lena trumpet. För Björn och för Anna. Jag vill inte smyga längre! Jag vill leva utan folks nedlåtande och menande blickar.
– Anna kan nog ta det, så jag, men Björn han går under.

– Han har för länge sen valt spriten före mig. Jag vill inte längre ha den där lallande fånen. Det är dig jag vill ha.
Jag kände mig stolt men samtidigt kluven.
– Vänta någon dag så ordnar sig allt till det bästa, sa jag med tankar som kulan i ett flipperspel.
– Nu eller aldrig, sa Lena.
Lena snyftade. Jag såg på hennes platta mage, det ännu fuktiga pubeshåret och de slanka, muskulösa benen. Blånaden på hennes yttre vänsterlår, syntes, blålila och med spruckna blodkärl. Hur hårt hade Björn egentligen slagit, för det genom huvudet på mig? Hade han slagit?
– Nu eller aldrig! fräste Lena, tog på sig kläderna och försvann som en kornblixt. Hur fan skall detta sluta, tänkte jag och i morgon skall Björn och jag jaga ejder. Skall jag säja att jag vet att han slagit Lena? Men hur skall jag då förklara att jag vet? Vad skall Anna säja? Hur kommer barnen att reagera? Varför hade Anna varit så kylig så länge? Var det därför jag rycktes med i passion och spänning när Lena lockade?
Jag gömde mig under mascarafläckiga lakan.

Stugan var kall och luften unken. Det tog tid att få fyr i den gamla vedspisen. Jag öppnade alla fönster och dörren. Ute var himlen grön med gula inslag och jag hörde hur vinden skralnade. Bra, tänkte jag, då flyter vettarna naturligt och stilla och kan bättre locka nyfikna ejdrar.
Jag satte mig på en av de väggfasta bankarna, väntade på att elden skulle få fäste i spisen och öppnade whiskyflaskan. Hur hade det blivit så här? tänkte jag. Var det min hunger efter närhet, smekningar och ömhet? Eller var det Lenas sökande efter trygghet? Stal vi värme och trygghet från Anna och Björn? Var det oblyg tjuvnad?
Genom dörröppningen såg jag hur Björn la ut vettarna och drog fram stora tallgrenar för att bättra på gömslet. Över honom seglade några havstrutar och skrek varnande. För ett ögonblick fick jag känslan av att Björn inte var ensam i gömslet. Att någon hade kommit och att det var därför som trutarna skrek.
Men detta var helt omöjligt – vi var ensamma på ön. Endast var snipa låg vid bryggan. Nej. Björn var säkert på väg att bli full och gick och muttrade för sig själv. Han var nog också ledsen över vad han visste om Lena.
Vad visste han egentligen?
Det tog tid att få riktig fyr i spisen och jag fick gång på gång fylla på med träspäntor och gammalt tidningspapper och tända eld. Till slut var elden stadig och vattnet i grytan började bli ljummet.
Jag stekte ägg, falukorv och potatis och dukade fram på det gamla slagbordet. Plockade upp några starköl och tog mig en rejäl whisky.

Två stora, svartglänsande skalbaggar marscherade med preussisk disciplin och bestämdhet över golvet mot vedlåren. Hur har de kunnat komma ända hit ut till havsbandet, tänkte jag och hur vet de sitt mål? Jag vet ju inte alls vad jag vill eller bör göra! Är alltså min hjärna och handlingskraft mindre än en skalbagges? Det var sannerligen ingen uppmuntrande tanke!
Jag tog en åter en slurk whisky och spriten brände till i halsen. Visste Björn vem Lena träffat? Eller gissade han? Hade hon kanske sagt något? Vad skulle jag svara Björn om han ställde frågan?
Jag la in några stora vedklabbar i eldstaden och ställde mig i dörröppningen. Vettarna småhoppade i vågskvalpet. Några ejdrar såg jag inte till. De kommer väl, tänkte jag.
I väster stod solen lågt och ändå var den så stark att den bländade mig. Havet låg stilla så när som på en och annan lång, långsam dyning. Berghällarna hade fångat upp en röd färgton från den sjunkande solen och de små tallarna stod svarta mot den ödsliga himlen.
Det var gudomligt vackert!
Plötsligt hörde jag hur Björn vredgat skrek till, ett skott brann av och jag såg Björns vegamössa flyga ur gömslet, en kastvind tog tag i den och förde den mot stugan!
Jag störtade ut och sprang allt vad jag kunde mot gömslet, men solen bländade mig och jag föll efter ett tiotal meter på en gren som låg tvärs över stigen. Jag började krypa mot det ställe där Björns vegamössa fallit ner.
När jag tog upp mossan, förstod jag vad som hänt.
I gömslet satt Björn med ryggen mot havet och såg på mig med ett öga. Det andra var vänt inåt och i den vita ögongloben speglades den gröngula himlen. En bit av vänstra pannloben och halva skallen fanns inte mer. Bakom Björns huvud syntes en stor brun fläck i sanden.
– Jävlar, Björn! Vad fan har du gjort? Svara mig genast!
Jag skrek högt och benen vek sig under mig och jag föll handlöst ner i gömslet.
Panikslagen satt jag mitt emot Björn.
Efter en stund ebbade darrningarna ut och förvirrat började jag tänka på vad jag kunde göra och vad jag borde göra.
Björn höll vapnet med båda händerna runt piporna. Genom varbygeln hade han stuckit en pinne, en gren med barken avtäljd! Varför?
Så förstod jag! Björn var kort och hade kanske inte nått ner till avtryckaren eller också hade han varit osäker på att få en stabil och siktsäker avskjutning. Han hade därför arrangerat det så, att han med båda fötterna kunde trycka ner pinnen mot avtryckaren och avfyra geväret!
Nedanför Björns fötter låg buteljen från Henrikssons, tom och utan kapsyl. Vredgad tog jag flaskan och hivade ut den i sjön. Med ett plask dök den ner bland vettarna. De gungade till av vågrörelserna och det såg ut som de nickade samtyckande till varandra!
Försiktigt lossade jag Björns händer kring bösspiporna. Händerna kändes fuktiga och var fortfarande varma och följsamma.
Runt piporna hade han virat en trasa, som för att skydda dem från sina våta och kådiga händer.
Förvånad tog jag ett steg tillbaka och ett skott brann av! Jag hade glömt att säkra vapnet och ta bort pinnen i varbygeln! Nu hade den åter tryckt in hanen och ytterligare ett skott hade brunnit av och tagit i Björns vänstra axel! Skrämd tappade jag skjutvapnet, kastade mig tillbaka och satt åter mitt emot Björn.
Björn gled sakta ner på sidan och huvudet vred åt höger. Samtidigt tyckte jag att han log! Det såg ut som om han rofylld satt och såg på geväret och samtidigt smilade.
Då såg jag! Det var mitt vapen som han hade brukat för sin egen död!
Förvirrad reste jag mig och började planlöst vandra runt gömslet. Jag såg hur en ejderflock landade bland de falska änderna. Havstrutarna, som blivit skrämda av skotten hade nu återvänt och seglade tysta på termiken över holmens näs och tycktes nyfiket granska ejdrarna. Kunde de skilja mellan äkta och oäkta änder?
Långt borta tyckte jag mig höra ljud, som om en utombordare startade och mullrade i väg, men det var så avlägset och otydligt, att när jag ansträngde mig för att lyssna och försöka lokalisera ljudet, hörde jag bara hur vågorna bröt mot berghällarna.
Jag gick upp till stugan och satte mig på den väggfasta bänken, tog fram whiskyflaskan och drack maltdrycken direkt ur buteljen som om den vore vatten. Okänsligt och utan eftertanke. Jag behövde något lugnande!
Skymningen kom nu snabbt. Vid horisonten syntes en violett strimma, resterna av den sjunkande solen. Snart skulle himlen vara mörkare än havet. Jag insåg att jag inte skulle hinna fram till vår hemmahamn, innan mörkret gjorde hav och holmar oskiljbara. Inte ens till de närbelägna Skogsholmarna, där det fanns några bofasta fiskare, skulle jag hinna i tillräcklig dager.
Björn skulle tryggt ha kunnat ta oss till vår hamn i beckmörker och grav sjö. Han hade varit infödd skärgårdskarl, jag var bara en inflyttad landkrabba, som visste allt om hav och sjö och kunde uttala mig bestämt om detta, så länge jag satt i en fåtölj eller stod säker på en landfast brygga.
Jag gick ner till snipan och hämtade några presenningar och tog med dem till gömslet och täckte över den småleende Björn. Nu var Björn i tryggt förvar mot regn och kanske nyfikna fåglar tills dess någon skulle komma och hämta honom. Vapnen stoppade jag in i fodralen, samlade in vettarna och gick tillbaks till snipan och la alltsammans under aktertoften. Sedan gick jag upp till stugan. Kanske kunde jag slumra en stund innan gryningen kom.

Längst ut på vågbrytaren vid fyren, stod Lena. Jag hade känt igen henne på långt håll; hennes slanka kropp och rörelsen hon gjorde när hon förde undan håret, som verkade ostyrigt i vindkasten. Jag kunde förnimma doften från henne!
När jag rundade vågbrytaren, sänkte farten och föll av mot snipans tilläggsplats. Sprang hon fram, tog emot tampen och slog vant ett dubbelt halvslag runt pollaren.
– Vad har hänt? Jag såg dig i kikaren från vindsfönstret och att du var ensam. Lena frågade med en tveksamhet som hon inte brukade ha.
Jag teg och la ut några fendrar.
– Är han full? Har han ramlat och gjort sig illa?
Under hela färden intill hamnen hade jag funderat på vad jag skulle säja till Lena. Jag hade vägt ord och formulerat och omformulerat meningarna för att ge dödsbeskedet skonsamt och med vackra ord. Visste exakt vad jag skulle säja till henne, när hon öppnade dörren. Men nu stod hon redan här i hamnen och jag blev stum!
– Är han sjuk?
Jag hoppade upp på kajkanten och såg rakt in i Lenas blågröna. vackra ögon.
Jag sa lågt och med böjt huvud:
– Jag är ledsen Lena.
– Berätta!
– Björn har skjutit sig!
– I fyllan och villan?
– Björn är död. Lena. Han har skjutit sig!
– Herregud!
Lena såg tvivlande på mig. Jag kunde inte förmå mig att sträcka fram armarna och ta i henne, hålla om henne, trösta henne. Hon blev oberörbar!
– Vi går hem till dig. sa jag.
– Nej inte nu! Kom senare. Snälla du, snälla du, sa hon och gick sakta uppför backen och in på bygatan.
– Vi måste hämta hem honom. Sa jag till Lilja på Fonus Begravningsbyrå.
– Har du meddelat polisen? frågade den svartklädde och korpulente begravningsentreprenören. Jag får inte göra något förrän de sagt sitt.
– Jamen Lilja! Han sköt ju sig själv! Det är ett solklart självmord det handlar om!
– Spelar ingen roll! Spelar ingen roll! Det finns regler även vid suicid. Gå nu upp till Rudolfsson, så hjälper han dig. Sedan kan du komma tillbaka hit och vi tar hand om alla de praktiska detaljerna. Ta med Lena också.
Lilja såg vänligt på mig och borstade bort några dammkorn från sin svarta kavaj. Den vita skjortan såg solkig ut.

– Så du satt alltså uppe i stugan när du hörde ett skott? Rudolfsson antecknade i en liten brun anteckningsbok.
– Ja.
– Och då sprang du ner och hittade Björn?
Jag nickade.
– Och du hörde inga andra ljud eller såg något som kan ha med skjutandet att göra?
– Nej, ingenting! Absolut ingenting. Vi var ju ensamma på holmen.
– Vi känner ju Björn och Lena. Och vi känner ju Anna och dig, även om ni inte är härifrån. Det gör man på sådana här små platser. Oftast är det en fördel. Vi är på något sätt resterna ifrån landsfiskalstiden och känner ortsbefolkningen och är en del av den på ett helt annat sätt än i större samhällen.
– Han drack ju rätt tappert. Björn. Polismannen såg uppfordrande på mig.
Jag teg.
– Var han full?
– Inte direkt.
– Men han hade druckit? Rudolfsson såg skarpt på mig.
– Ja.
– Hembränt från Henrikssons, eller hur?
Jag tyckte frågorna var obehagliga och ville skydda Björn, värna om hans integritet.
Jag ville helt enkelt vara lojal mot min vän så jag svarade inte.
Rudolfsson nickade och suckade tungt.
– Jävla skit, sa han och gjorde ytterligare några anteckningar.
Nu ligger Henrikssons risigt till, tänkte jag.
– Vi får ta vår båt och åka ut och hämta honom, sa Rudolfsson. Det är bra om du följer med.
Det lät mer som en order än en önskan.
– Förresten, fortsatte han, var är vapnen?
– Dom ligger kvar i snipan, sa jag och la idiotiskt till: Och det gör vettarna också.
– Då hämtar vi vapnen när vi går till var båt, sa Rudolfsson, reste sig och tog på sig sin varma uniformsjacka.

En kväll några dagar senare, när jag kom hem, satt Anna vid koksbordet och grät.
– Vad är det? frågade jag.
– Jag har haft besök och fått bekräftat vad jag länge anat, men inte velat tro på.
– Vem har varit har, frågade jag och kände doften av asgam.
Hon svarade inte men pekade anklagande på mig, stammade och fick fram:
– Jag vet allt nu! Allt! Jag vet om dig och Lena! Jag fick ett otäckt besök och tvingades att svara på en massa frågor. Då förstod jag! Jag känner mig förnedrad! Utlämnad.
Jag satte mig mitt emot henne, ytterst på stolen. Jag hade förstått att förr eller senare skulle min otrohet, mitt hor, komma fram till Anna.
– Ja, sa jag. Jag hade tänkt berätta, men det blev inte av. Och så tog Björn livet av sig och det blev ändå svårare.
– Du har alltid försökt vandra de lätta vägarna. Hållt dig undan. Konflikträdd! Du ville inte ens vara med när jag födde våra barn.
Anna var balanserat arg.
– Men lilla Anna, sa jag, nu är du ju orättvis. Jag tål ju inte blod!
Jag borde bitit av mig tungan för en så idiotisk replik.
– Vet du hur det verkligen är? Att föda ett barn?
Anna tog av sig sina glasögon och stirrade på mig med ögon som hatade.
– Nej, sa jag sanningsenligt.
– Det är som att skita ut en melon, skrek Anna rasande.
Gapande stirrade jag på min hustru, småskolelärarinnan, som jag aldrig tidigare hört använda en sådan vokabulär!
Mitt i min häpenhet sa hon pisksnärtsnabbt:
– Det kanske var du som sköt honom?
Hennes ögon glodde, kinderna hade en djupröd vacker färgton, i mungiporna syntes vitt spott. Orden dödade alla känslor.
– Vad säjer du! Är du inte klok! Varför skulle jag skjuta honom, han var ju min bästa vän! Varför?
– Så att du fick Lena för dig själv!
Nu pickade asgamen mig i baknacken så att jag tappade målföret.
– Och från din bästa vän tog du hans hustru!
Anna la huvudet på sned och smilade inkvisitoriskt.
– Du tar det att verka så enkelt. Du vet ju hur Björn var mot Lena. Hur han söp och slog henne.
– Och hur vet du att han slog henne? Har du sett några bevis?
Det var inte läge att berätta om blånaden på Lenas lår.
– Och hur var jag mot dig då? väste Anna med betoning på varje stavelse.
På den frågan hade jag inget bra svar.
Då sa Anna kallt:
– Rudolfsson har varit här och hämtat din jacka. Den jacka som du hade på dig på ejderjakten!
Jag såg på Anna och det tog lång tid innan jag förstod inneborden av hennes ord.
– Fy faaan, sa Anna hätskt.

Två veckor efter Björns död blev jag hämtad av en polispatrull. Det var bråttom, informerades jag om. Rudolfsson hade inte tid att vänta, därför poliseskorten.
Rudolfsson satt bakom sitt belamrade skrivbord och såg trött ut. Nu ville han ställa några kompletterande frågor. Han ansträngde sig inte ens att vara artig och hälsa. Han sa direkt, när jag satt mig ner på den obekväma besöksstolen:
– När du var i stugan hörde du ett skott?
– Ja.
– Och bara ett? Ett enda?
– Ja.
– Det var ditt vapen som hade använts?
– Ja, av någon anledning hade han tagit min bössa.
Jag undrade varför Rudolfsson ställde frågorna.
– Björns fingeravtryck finns inte på ditt vapen.
Rudolfsson talade så lågt att jag fick anstränga mig för att höra vad han sa.
Då kom jag ihåg trasan!
– Han hade virat en trasa om piporna!
Jag kände mig glad för att jag löst Rudolfssons svåra tekniska problem. Polismannen såg på mig med blå vattniga ögon. Herregud, tänkte jag, handlar han också av Henriksson? Men då använder han nog någon bulvan.
– Vi såg ingen trasa på brottsplatsen.
Plötsligt talade han om gömslet som en brottets plats. Nu blev jag rädd.
– Vi kunde inte heller hitta den avtäljda grenen, pinnen, som du berättade om.
Jag började skaka och fick inte fram ett ord.
– Skottet som dödade Björn, var det som träffade skallen, fortsatte Rudolfsson. Varför berättar han självklarheter för mig, tänkte jag, fortfarande orolig.
– Haglen som satt i hans vänstra axel skadade honom, men inte dödligt. Missade du ditt första skott?
Polisen pekade demonstrativt på sin vänstra axel. Helt oförstående stirrade jag på poliskommissarien, som fortsatte:
– Varför sköt du honom? Det finns färskt krut på din jacka. Vi har undersökt den.
– Han sköt ju sig själv, skrek jag. Det vet jag för jag var ju med!
– Du var i stugan har du berättat för oss.
Rudolfssons stämma var vass och påfordrande.
– Och förresten, fortsatte han, Lena och du har ju ett förhållande som pågått en tid.
Det har hon själv berättat för mig. Nu frågar jag dig: Varför sköt du Björn?
Plötsligt blev jag lugn och pedagogisk.
– Jag glömde pinnen i varbygeln och den fastnade och ett skott gick av! Att det träffade Björns axel såg jag inte. Jag glömde berätta det för dig. Jag var ju chockad!
Rudolfsson såg på mig med fast blick.
– Jag tror att du dödade Björn! Och motiven är synnerligen enkla, du får Lena och dessutom blir Lena rik då en stor, nytecknad försäkring faller ut efter Björn!
– Men den jävla åklagaren håller inte med mig, viskade han.
Jag såg en chans och frågade:
– Om vi kan hitta trasan och pinnen, kan det hjälpa mig? De måste ju vara bra bevis?
För helvete, Rudolfsson! Tänk efter!
Rudolfsson funderade en stund. Han kliade sig med en gul statsverkspenna i huvudet.
Några stora mjäll föll ner på den svarta uniformsjackan.
– Det är tänkbart men inte säkert. Egentligen hade jag tänkt anhålla dig, grundat på de indicier vi har, men… Du får gå nu, men du får inte lämna orten. Har jag ditt ord på det?

När Lena och jag kom i höjd med holmen, förstod jag att vi inte kunde lägga till. Dyningen var så grov att vi inte kunde föra snipan in till bryggan utan risk.
– Gå till östra bryggan, sa Lena. Den ligger i lä så där kan vi lägga till.
– Finns det en brygga till? frågade jag häpet.
– Ja. Björn har sagt att det finns en på östra sidan, sa Lena snabbt.
På östra sidan låg det en liten brygga i skydd mellan två stora berghällar. Jag hade aldrig sett den, trots att jag varit åtskilliga gånger på holmen. Det var lätt att lägga till men svårare att göra an snipan.
– Jag sticker i förväg, sa Lena så kan du se till snipan.
Lena verkade ha bråttom och stack i väg.
Bryggan var uppbyggd av stenar som staplats på varandra och det tog tid innan jag fann stadigt fäste för tamparna. Längst in i den lilla viken fanns det en liten fin sandstrand. Hade inte snipan varit så djupgående, kunde jag kört in och dragit upp den i sanden.
Jävlar, tänkte jag, jag borde kanske ha sagt något till Rudolfsson att vi tänkte åka hit ut.

Lena hittade trasan under en tallrot ett tiotal meter från gömslet. Hon var helt säker på att det var den rätta. Trasan var resterna av en gammal, blå köksgardin, som Björn hade fått av henne.
Pinnen hittade jag. Den låg några meter från den plats där Björn hade legat. Jag kände igen den på den sneda ändan och på det sätt barken hade täljts av.
Lena kom fram till mig och kramade om mig. tryckte sig hårt intill mig.
– Tänk vad dum jag varit, sa hon, ett tag trodde jag att det var du som skjutit. Björn.
– Att jag skulle ha skjutit Björn!
Jag blev alldeles matt! För tredje gången var det någon som antydde att det kunde vara jag som skjutit Björn!
– Varför i Herrans namn skulle jag ha skjutit Björn?
– För min skull! sa Lena och tog ett steg tillbaka.
– För din skull?
– Ja! Kommer du inte ihåg?
Lena såg småleende på mig.
– Näh!
– När jag visade märket på mitt lår efter Björns slag, så sa du att du skulle döda honom!
Då mindes jag! Jag hade blivit rasande då Lena visade mig den stora blånaden.
– Men, sa jag, det är ju bara sånt som man säjer när man blir upprörd. Jag skulle aldrig kunna förmå mig att döda Björn. Inte nån annan heller, förresten.
– Nej, jag tror dig, sa Lena och lät besviken. Nu har vi ju bevisen till Rudolfsson, och nu går du säkert fri. Demonstrativt höll hon fram pinnen och den gamla gardinen.
Hon gick fram till mig, la armarna om min hals och kysste mig med öppen mun och spelande tunga. Hennes tunga var skön men jag kunde inte förmå mig njuta – jag var förvirrad.

På återfärden i höjd med Måsaholmarna började det regna. Först som ett stilla höstregn, sedan allt häftigare med stora, tunga droppar. Vid horisonten växte det snabbt upp mörka molnbankar och vinden ökade, blev byig och sjön grov.
– Vi går in till Skogsholmarna, skrek jag till Lena, som satt på förtoften.
Hon nickade.
Vinden tilltog. Brottsjö på brottsjö.
Jag försökte hålla snipan så följsam som möjlig i sjön, för att undvika att vi blev översköljda och vattentunga men snipan doppade näsan oroväckande djupt.
Så gick allt mycket snabbt! Jag hann inte styra upp mot sjön och vi fick en kraftig brottsjö från lovart. Halva snipan vattenfylldes och den svarade inte längre på rodret. Så kom ytterligare en sjö över oss och motorn hackade till och stannade.
Lena stod mitt i snipan med vatten upp till knäna och hennes hår hängde vått och stripigt. Hon försökte ropa något, men jag hörde inte vad hon skrek.
Så kom sjö efter sjö över snipan, som rörde sig tungt och ovigt vid varje överhalning.
Mina försök att få den att gira och följa vågorna, inte ligga tvärs, misslyckades.
Vi öste som besatta, Lena med en röd plasthink och själv använde jag snipans öskar.
som rymde betydligt mindre än Lenas hink, men som var enklare och snabbare att ösa med.
Efter en stund märkte jag att vinden bedarrade. Lena varseblev det samtidigt. Hon såg upp på mig och gav mig ett hoppfullt leende.
– Vi klarar oss! ropade hon och fortsatte att ösa.
Måsaholmarna låg nu skrämmande nära. Om vi inte snabbt kunde få snipan manöverduglig, fanns det stor risk att vi skulle ränna på någon av holmarnas utskjutande bergknallar och den skulle slås sönder. I den grova sjön skulle det vara omöjligt att ta sig upp på de hala berghällarna. Jag försökte få loss snipans åror, men Björn hade surrat dem ordentligt och repet hade svällt i vattnet.
– Se! ropade Lena och pekade bakom mig.
När jag vände mig om såg jag Skogsholmarnas fiskekutter arbeta sig fram mot oss i den gropiga sjön. Framme i fören stod en av fiskarbröderna och vinkade med en fånglina.
Fiskaren fick enkelt över tampen till oss och Lena la fast den i snipans för. Sedan tog de oss på släp in till den skyddade hamnen på Skogsholmarna. Allt gjordes enkelt och utan dramatik.
– Jag ordnar med snipan, sa den äldre av bröderna, så får ni stanna här i natt. Vi öser henne och så får vi hoppas att vi kan få igång motorn i morgon.

Den gamla amerikaklockan slog fem slag när vi kom in i det stora och ombonade köket. Slagen var långsamma, klangrulla och förhöjde trivsamheten, skapade trygghet.
– Byt nu kläder och torka er ordentligt. Sedan skall ni få the så ni blir varma inombords också, sa Kerstin och räckte Lena och mig en hög med kläder och handdukar.
– Ni tar hålla till godo med vad vi har härute, men huvudsaken är ju att ni ar helbrägda. Jag har bäddat till er i salen för ni får bli här i natt, fortsatte hon och såg på oss med milda, bruna ögon.
Lena och jag gick in i salen, finrummet, som bara användes när främmande kom på besök eller när man hade kalas. Kerstin hade bäddat två extrasängar till oss och ställt dem så långt som möjligt ifrån varandra. Hon visste att vi inte var ett gift par och kanske ville hon markera ett visst mått av moral genom avståndet mellan sängarna. Kerstin var en praktisk skärgårdsbo, som gjorde det bästa av situationen.
Lena kastade av sig alla sina dyblöta kläder, ställde sig bredbent och såg okynnigt på mig.
– Torka mig varsamt och med ömhet! Det ser ut som om vi äntligen skall få en natt tillsammans. sa hon och fnittrade flickaktigt.
Jag torkade henne, men kunde inte uppbåda varken ömhet eller värme. Jag var fortfarande skakad efter sjöäventyret. Tänk om vi hade drunknat!
– Vi kunde ha drunknat, sa jag matt.
– Du skötte dig som en hel skärgårdskarl, sa Lena. Jag visste hela tiden att vi skulle klara oss!
Jag var inte mottaglig för berömmet.

Kerstins hembakade bröd smakade ljuvligt! Theet var starkt, varmt och serverades i stora, bruna muggar av stengods. Det kändes mycket ombonat.
Bröderna hade kommit in och satt tysta, sida vid sida och såg på oss. Det var ingen tvekan om att här i stugan rådde det ett matriarkat. Kerstins.
Jag var osäker på vem av bröderna som var gift med Kerstin, men jag ville inte fråga, det skulle upplevas som okunnigt och okänsligt. I skärgården kände folk varandra och visste släktskapen, Lena visste och jag kunde fråga henne senare,
– Vad i hela fridens namn hade ni ute att göra i ett sådant här väder? frågade Kerstin.
– Vi behövde några prylar, sa jag och kände mig skamsen. Vem kunde ana att det skulle bli ett sådant väder. Tack för att ni kom ut och räddade oss, fortsatte jag och såg på bröderna.
– Härute känner vi när det skall bli väderomslag, sa den äldre brodern. Havet och vindarna säjer oss mer än vädergubbarna i Norrköping, för att inte tala om fåglarna och lukterna. Vi såg när ni gick ut och kände igen Björns snipa.
– Hur många bor det har på ön? frågade jag.
– Bara vi, svarade Kerstin och så Randolf på udden. Men han fiskar inte längre, han är snart nitti.
– Kerstin sköter om honom, sa plötsligt den yngre brodern och det var första gången som jag hörde hans röst. Den var vacker! En klockren baryton! Varje onsdag, fortsatte han, städar och så. Lagar mat för en vecka. Men han är klar i huvudet.
– Udden? frågade jag, ligger hans hus på andra sidan ön?
– Ja, svarade Kerstin och såg tankfull ut.
Hon reste sig och gick bort till en väggalmanack, som hängde mellan vedspisen och ett stort kylskåp.
– Dog Björn en onsdag? frågade Kerstin och såg på Lena och inte på mig, vilket jag funnit mer naturligt. Det var ju jag som varit med Björn.
– Ja, svarade Lena, onsdag för tre veckor sedan.
Plötsligt kom jag att tänka på Anna och Rudolfsson!
– Skulle jag kunna få låna telefonen och ringa ett par samtal.
– Den står i lilla rummet! Ring du!
Kerstin pekade på en dörr vid det stora kylskåpet.
Kvällen framskred i en avspänd och trevlig atmosfär. Detta var människor som inte förställde sig. Vinden ven utanför stugan och verkade inte avta.

– Dom kallar dig översättarn, sa den äldre brodern och såg på mig med kisande ögon. Han hade stora buskiga ögonbryn och huden bar utemänniskans signum, brun och väderbiten. Vad översätter du?
– Mest från engelska till svenska, sa jag.
– Kan man leva på det?
Han såg tvivlande på mig.
– Ja, fast ibland är det knapert.
Jag förstod att härute räknades inte skrivbordsarbete som ett riktigt jobb.
Just när vi skulle gå och lägga oss, sa Kerstin:
– Den där onsdan, då, när Björn dog, ja då berättade Randolf för mig att han sett en vit liten plastbåt passera udden. Både på utväg och inväg. Den verkade ha haft bråttom, sa Randolf. Den körde rysligt fort så att den nästan flög på vågtopparna.
Lena ryckte till och ansiktet blev vilt som lärft. Hon sa:
– Vi talar inte mer om onsdagar, jag blir så deppad. Tänk på att jag blev änka en onsdag!

När vi kommit in i salen sa jag:
– Du behövde väl inte ha varit så jävla ohövlig mot Kerstin!
– Jag skall fan ta mig inte behöva stå ut med en massa snack och tyckande om vad en senil gubbe sagt! sa Lena.
– Du? Du behöver väl inte ta åt dig någonting! Han har ju bara sagt att han sett en liten båt. Det har väl verkligen inte med dig att göra!
– Förlåt mig! Jag är så trött, sa Lena. Förresten vad sa Rudolfsson? Och Anna?
– Rudolfsson var förbannad för att vi åkt ut till holmen och brottsplatsen. Han sa att det är straffbart att gå innanför avspärrat område. Innanför plastremsorna får man inte gå! Fan vad dum jag var som inte snacka med polisen innan vi for hitut!
Jag satte mig på en av sängarna. Framför mig på väggen hängde fotografier på brudpar. På något stod kvinnan bakom mannen som satt bekvämt men stramt i en stol. På andra var det tvärtom. Alla log åt mig!
– Såg du några plastremsor? frågade jag.
– Nej, kom det omedelbart från Lena, jag såg inga!
Hon lät irriterad, satte sig på den andra sängen och strök sig efter lårens utsida, som om hon kommit i frysning.
– Men Rudolfsson sa att man hägnat in gömslet innan de åkte därifrån.
– Dom har väl blåst bort då! Polisen slarvar ofta nu för tiden och skyller på övertid och sånt trams. Du vet själv att de sällan lyckas lösa några brott. Inte minst när det gäller misshandlade kvinnor. Fy!
Amerikaklockan slog tio slag och jag kände hur slagens efterklang fyllde rummet.
– Vad sa Anna?
– Hon flyttar ifrån mig när terminen är slut och tar barnen med sig.
Jag kände mig ledsen och tom.
– Yuippi!
Lena kastade sig över mig så att sängen med oss studsade på furugolvet.
– Nu skall vi fira att vi hittat bevismaterialet! Vi skall älska och älska i natt, viskade hon. Känn så fuktig och beredd jag är.
Hon nafsade mig i örat och tryckte sitt sköte mot mig. Jag kände hur upphetsad hon var och hörde hur stötvis hon andades.
Hur skall det har gå, tänkte jag och kände mig slak och olycklig över vad Anna sagt. Klarar sig Anna utan mig? Och barnen, vad skall dom säja? Kan jag klara mig enbart på mitt arbete, utan Annas stadiga, kommunala inkomst?
Lena kysste mig intensivt och girigt.
Det här kommer aldrig att gå, tänkte jag och kände mig inte ett dugg potent.
Men det gick ganska bra, ändå.
Lena somnade snart och började snarka.

– Snipan är klar och motorn fungerar. De är bra och säkra de där maskinerna.
Den äldre brodern, Erik hette han, det visste jag nu, stod och grävde på en liten jordplätt vid vägen mot hamnen.
– Hur skall jag kunna tacka er? frågade jag beskäftigt.
– Ingen orsak, sa Erik.
– Jag skickar ut några flaskor vin!
– Hellre Renat, sa Erik och log mot mig. Vi är inte mycket för vinblask. Det är till för sommargästerna.
När jag började gå mot hamnen, hejdade Erik mig och sa:
– Det är synd om Lena. Två skjutna, det är mycket att bära!
– Två?
Gapande såg jag på den grovvuxne fiskaren.
Han nickade, men sa inget.
– Två, upprepade jag. Björn är ju bara en! Vem var den andre?
– Lenas pappa sköt sig också! Lena var liten då, bara tonåring.
Häpet stirrade jag på Erik.
– Pappan var stygg mot Lena, sa Erik. Söp gjorde han, mycket och ofta. Hans fru fick ta emot en hel del. Ibland såg hon blåslagen ut, även om hon skamset försökte skyla över det värsta. Det sas att han gjorde annat med Lena också, men det kom aldrig fram. Kanske var det sant som folk sa. Men han var en elak fan.
Lena hade aldrig berättat om sin far för mig. Bara att hennes mamma dog, när hon var liten och hur hon hade saknat henne.
– Men Björn var snäll! Synd att han började kroka.
Erik såg ledsen ut, tog av sig vegamössan och kliade sig i det stora, grå håret.
Jag kände mig vilsen! Hur skulle jag hantera den nya kunskapen? Och vilken betydelse hade den för vårt förhållande och hur hade allt detta hemska påverkat Lena? Erik sa:
– Vänta någon timma innan ni går.
– Va, sa jag och var helt borta i mina tankar med två skjutna.
– Sjön är för grov ännu. Tro mig, jag har färdats mycket på Guds gungande hav, sa den erfarne sjöfararen.
Jag stod mitt på den smala grusvägen och försökte samla mina förvirrade tankar. Framför mig stod den trygge och jordige fiskaren, som hellre ville ha Renat än vin och som för mig fördubblat antalet självskjutna!
– Om ni väntar några timmar får ni laber akterlig vind. Då är det en njutning att vara till sjöss, sa Erik, log och i hans röst fanns all kärlek till havet.

– Vi lägger ner ärendet.
Rudolfsson knackade med sin gula penna upprepade gånger på en pärm. Han såg otillfredsställd ut.
– Det kan ha gått till på det sätt som du beskrivit, fortsatte han. Både på trasan och pinnen fanns det samma vapenfett som på ditt gevär. På hanen fanns det också en rispa efter pinnen. Han slängde irriterad ifrån sig pennan.
Jag teg.
– Åklagaren anser inte att mina indicier är tillräckliga för att åtala dig för mord.
Egentligen borde jag inte berätta detta för dig, men nu har jag gjort det lik förbannat!
– Så du tror fortfarande att det var jag som sköt Björn? Jag fick lägga band på mig för att inte skrika åt den misstänksamme kommissarien, djävulens advokat!
– Jag är inte övertygad om din oskuld, sa Rudolfsson aningen mildare.
– Men säj mig då, Rudolfsson, varför skulle jag skjuta min bäste vän? Vad är det för logik i det?
Jag kände mig nu säkrare mot polismannen och ville än en gång ha hans skäl till varför han fortfarande misstänkte mig, i varje fall inte helt friade mig från skuld.
– Det finns två synnerligen goda skäl, såsom jag ser det. Båda har jag tidigare redovisat för dig. Men jag skall gärna upprepa dem.
– För det första, sa han och tog tag i sitt högra pekfinger, är att du hade och fortfarande har ett förhållande med Lena. Att du ville vara ensam om det och därför dödade Björn.
– Om det skulle vara så som du säjer då skulle det ju dödas till höger och vänster i detta rike! sa jag.
– Vilket det också gör, sa Rudolfsson och suckade.
Jag skakade uppgivet på huvudet.
– För det andra, fortsatte han och höll om sitt högra långfinger, så är det den stora försäkringssumman.
Nu begrep jag ingenting! Den erfarne polismannen insåg att jag inte spelade ovetande och sa sakta och förklarande:
– Björn var mycket högt, ovanligt högt, försäkrad. Det har jag ju redan berättat för dig, men du hörde väl inte på.
Rudolfsson sa något.
– Förlåt, sa jag. vad sa du?
– Du avföres.
– Så polisen har nu tagit hand om min avföring? Sa jag.
– Stick, sa han.

Några månader gick och det var i London som jag förstod vad som kanske hade hänt den där onsdagen då Björn dog.
Lena hade följt med på min arbetsresa. Jag skulle träffa min engelske agent och planlägga den svenska utgivningen av några brittiska bestsellers och göra en tidplan över mina översättningar.
Vi hade tagit in på Hotel Charles Dickens på Lancaster Gate, nära Hyde Park och skulle bo där några veckor.
En natt vaknade jag häftigt och genomsvett och kände mig mycket orolig. Jag hade haft en dröm om en liten vit plastbåt som körde i hög fart, trutar som skrek, Björn som kastade vettar och själv försökte jag ropa varningar men fick inte fram ett ljud.
Jag tände sänglampan, gick upp och satte mig på en stol.
Lena sov snusande i fosterställning. Som alltid låg hon naken.
Vad var det med den vita, snabbgående båten? Vad var det jag skulle komma ihåg?
Hade Björn ropat något till mig?
Då mindes jag!
Dagen innan Lena och jag skulle åka till London, var jag nere vid snipan för att ösa och täcka över den, eftersom vi skulle vara borta en längre tid. När jag höll på med detta, kom en vit liten båt med stor utombordsmotor och la till längs snipan.
– Du, sa en blåklädd, benig man. Du skall säja till Lena att hon skall göra rätt för sig! Nu kände jag igen mannen! Det var Andreen på Statoilmacken.
– Det har jag inget med att göra, snäste jag och fortsatte att ösa med sådan intensitet att vattnet stänkte upp på bensinmannen.
– Skitsnack! sa han, log och visade en tandrad som såg ut som ett utrangerat småländskt staket. Jag vet nog vad ni hållit på med!
– Stick din oljelus! skrek jag till honom och hötte mot honom med en fender.
– Du, sa han, säj till Lena att hon skall betala. Hon har ju råd nu, så mycket pengar som hon snott åt sig. Jag skall inte säja nåt, bara hon betalar med råge.

– Kan du inte sova?
Lena hade vaknat.
– Nej, jag hade en sån otäck dröm.
– Kom och lägg dig, sa Lena och gjorde en inbjudande gest.
Jag satt kvar i stolen.
– Jag har en hälsning till dig, sa jag, som jag kom på nu.
– Nu?
Hon såg frågande på mig.
– Ja, jag kom på den nu, efter drömmen.
– Och vem hälsade till mig?
Hon satt nu upp i sängen med lakanet över benen.
– Andreen på Statoilmacken.
Lena sjönk ihop och frågade lågt:
– Vad ville han?
– Att du skulle göra dig skuldfri. Vad är du skyldig honom?
– Inget du har med att göra! Nu måste jag sova!
Hon vände demonstrativt ryggen åt mig och la sig ner.
– Men varför sa han att du skall betala honom? Och med råge. Han måste väl ha menat något. Lena?
Lena gick upp ur sängen, började leta i sin bag och fick fram en burk sömntabletter.
Hon tog några och sköljde ner dem med ett glas vatten.
Plötsligt såg jag nu ett mönster!
– Tog du bort plastremsorna kring gömslet när vi var på holmen? frågade jag. Lena teg.
– Gjorde du det? Svara för jävulens namn!
Oron hade nu ett rejält fäste hos mig.
– Hade du gått in bakom avspärrningen om plastremsorna funnits där?
– Nej, det får man ju inte! sa jag upprört.
Lena skrattade till.
– Jag visste det! Du är alltid så feg. Hade inte jag plockat undan remsorna hade du aldrig vågat leta efter bevisen! Jag har räddat dig! Begriper du inte det?
– Men Lena! För helvete, det är brottsligt. Du kunde ställt till det för mig!
– Men det gjorde jag inte!
– Andreens båt då, vad skulle du med den? För det var väl den du lånade den onsdagen?
Jag kände hur förtvivlad jag var.
Hon låg fortfarande med ryggen åt mig.
– En fråga till, Lena! Har du skjutit någon gång?
– Det har väl alla gjort som bor i kustbandet. Så är det på landet! Det hör till.
– Nå! Hur var det med fartvidundret, den vita racern?
Hon svarade inte.
– Lena, försökte jag, vad hände med din pappa?
– Han fick vad han behövde!

Efter en stund hörde jag att Lena sov. Var hon så förhärdad att hon kunde somna trots att hon insett att jag kanske förstått sambanden?
Plastremsorna, den lilla snabba båten, försäkringssumman. Pappan. Vad var det som drev Lena? Pengar eller känslor? Var mina misstankar riktiga?
Jag tyckte synd om henne.
Skulle jag kunna leva tillsammans med henne och samtidigt bara på misstankar? Var de inte en syra som frätte? Men kunde jag lämna henne och avstå från kärleksstunderna? Räckte de till ett varaktigt förhållande?
Så fattade jag mitt beslut! Äntligen var jag beredd!
Försiktigt plockade jag ihop mina saker och gick ner till receptionen.
– Skall min herre resa mitt i natten?
Portiern såg sömndrucket på mig.
– Ja, jag vill betala vad jag är skyldig och för ytterligare några nätter.
Jag gick ut genom de fina dubbeldörrarna, passerade de eleganta joniska kolonnerna och ställde mig mitt mot hotellet. Fasaden var typisk för sekelskiftet med höga, valvförsedda fönster. Jag räknade ut vilka fönster som var våra.
– Adjö, Lena, sa jag tyst.

En sopbil och några enstaka taxibilar, var allt som rörde sig längs Bayswater Road. Träden i Hyde Park stod avlövade och dystra. En och annan vindkåre ruskade till dem. Det höga järnstaketet mot Hyde Park såg avvisande ut.
Nere vid Marble Arch Station hittade jag äntligen en telefonhytt. Efter några signaler svarade Anna.
– Hej, det är jag, sa jag och hörde hur dumt det lät.
– Vad är klockan?
– Halv fyra.
– Har det hänt något?
– Ja, jag har blivit lurad in i något och först nu har jag förstått det.
– Och så ringer du mig halvfyra på natten för att berätta det för mig?
Anna gäspade.
En bil signalerade ilsket på en berusad man som kom stapplande över Oxford Street.
– Ja, jag ångrar mig och vill att vi skall fortsatta vårt äktenskap, sa jag uppstyltat och ångerfullt. Vi var ju, trots allt, lyckliga, hoppas jag. Och sen är det viktigt att barnen får växa upp med sin pappa!
Anna sa ingenting, men hon la inte på luren.
– Men jag vet inte vad jag skall göra med Lena, sa jag.
Anna sa fortfarande ingenting och jag kände mig hoppfull.
– Som sagt, jag vet inte vad jag skall göra med Lena, sa jag och var nu säker på att få komma tillbaks till Anna och barnen.
– Vad skall jag göra? frågade jag.
– Skjut henne, sa Anna och la på.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22