Min granne i Barcelona

Nov 15th, 2012 | By | Category: 2012-11 nov, Novell

Novell av MALIN ROCA AHLGREN

Malin Roca AhlgrenFrilansskribent och författare till två barnböcker och ett flertal noveller och några publicerade dikter. Medförfattare till olika antologier, bl a med Anders de la Motte.
Krönikör och illustratör på SVEN – tidningen för utlandssvenskar. Poet i FLUM och på Deontologi
Bloggare på www.bokdebutant.se.
Malins webbplats:  http://www.malinrocaahlgren.com/
——————————————
Hon kom från något annat land. Kanske en av öststaterna … Blekt hår hade hon. Med mörk utväxt. Kvinnan … eller flickan … kunde inte vara mer än nitton. Max. Alltid hade hon en cigarett i munnen. Sög på den som en tröstande napp. Och varje gång blundade hon till så att de övermålade grönglittrande ögonlocken syntes. Varje gång hon kom uppför trappan i trapphuset lät hennes klackar. Tunga. Och tyngre ju längre upp hon kom. På tredje våningen tog klackljudet alltid slut och en dörr smälldes igen. Efter det tog det inte lång tid innan både gräslukt och någon utländsk musik spred sig ut genom fönstret och ned till mig. Ryskt kanske? Då brukade jag alltid stänga mitt fönster för att slippa lukten, men igår kunde jag inte då jag hörde ett märkligt ljud.
Efter att de ryska tonerna (eller vad det nu var) ihop med gräslukten slingrat sig ner till mig våningen under var jag precis på väg att stänga min balkongdörr då jag hörde det. Utanför balkongen var trafiken som vanligt trög och seg som en gammal lakritsstång. Människorna som promenerade gick fort. Alla hade bråttom. Som vanligt. Vissa tider på vardagarna. Dag ut och dag in. Ingen märkte något, ingen såg uppåt, ingen reagerade på om en rökande kvinna på en balkong ovanför dem inte längre stod där.

Jag lutade mig ut och sneglade uppåt för att se något. Där stod hon. Med huvudet lutandes i ena handen medan hon rökte. Hennes utväxta blekta hår hängde över räcket och liksom letade sig ut från lägenheten. Det blänkte till av solljuset och bländade mig en sekund. En polisbil åkte förbi på gatan nedanför. Med sirener. Och med ens var hon borta. Och musiken likaså. Då hörde jag det igen.

Två fåglar flög hastigt förbi mig i räckvidd och jag flög med i deras vingslag och sång. Upp till molnen och bort in i det förorenade dimmiga asfaltsgråa diset. Min surrogatstad. Och hennes. Vem hon nu var? Och varifrån hon nu kom? Min granne. Sedan i somras. Vi var nog jämngamla … Jag vann nog kanske två år i liv, men annars verkade vi rätt … lika. Nej, inte alls förresten. Hon bar alltid kort kjol. Tajt. Mörkt och hårt målade ögon. Och rökte mycket. Fast hon gillade i och för sig glittriga handväskor. Hon hade en med en fjäril på. Väldigt färgglad. Den skulle kunna varit min. Likaså hennes gula solglasögon. De är coola. Men hon försöker nog inte hitta stil eller vara cool, utan bara gömma sig bakom dem. Jag vet inte ens vad hon har för färg på ögonen. Ansiktet täcks alltid av hår, smink, solglasögon och cigarettrök.

DUNS. KRASCH.

Mitt tak vibrerade till. Sedan en dörrsmäll och ljudet av att vattenrören i byggnaden var i bruk. Kanske bara ramlade något och hon tog en dusch? Jag vet inte, och jag vet fortfarande inte, för jag vågade aldrig gå upp och knacka på.

Efter den dagen såg jag henne inte mer. Bara honom.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22