Mannen som var alltför listig

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-3, Novell

AV ERNEST DUDLEY

En kväll hade doktor Morelle hälsat på hos en vetenskapsbekant som bodde i ett bostadskvarter som doktorn sardoniskt beskrev som ”ett relikt av infödingars grottboningar”.

Miss Frayle hade gjort honom sällskap och de hade sagt godnatt till sin värd och var på väg nedför trappan från andra våningen. Det var inte långt att gå varför de inte brydde sig om att ta hissen. Plötsligt blev miss Frayle skrämd av något som lät som en kvinnas skrik. Skriken kom från en lägenhet på första våningen och det verkade som kvinnan var i yttersta nöd.

Miss Frayle vände sitt vita ansikte mot doktorn och grep tag i hans arm.

– Hör, doktorn! Sådana hemska skrik … det är en kvinna…!

– Jag fick intrycket att det var en mus som pep, svarade han och såg längs korridoren till lägenheterna.

– Det kommer från lägenheten därborta! flämtade miss Frayle och sprang iväg åt det hållet. Det måste vara någon som har fruktansvärt ont…

Doktorn rynkade fundersamt pannan och gick hastigt förbi henne och tilltalade henne över axeln.

– Jag anser att det är tillrådligt att undersöka anledningen till ett sådant dilemma.

Hon hann upp honom och sa andlöst:

– Vi kanske kan göra…, när surrandet av hissen på väg uppåt hördes. Hissgrindarna öppnades med en smäll och portvakten for ut med ögonen på skaft och rusade efter dem.

– Här är portvakten, sa miss Frayle till doktorn alldeles i onödan ty han hade redan upptäckt mannen. Vi går in med honom.

– Kors då! Vem är det som jämrar sej? sa han med en tupp i halsen.

– Det kommer från den där lägenheten, sa hon.

Skriken fortsatte och de skyndade emot det håll varifrån de kom.

– Tänka sej att dom övar skalor så här dags på kvällen! utropade portvakten i ett försök att vara rolig.

Doktor Morelle vände sig om och såg på honom med största avsmak.

– Jag anser att färre dumma försök till malplacerad humor och snabbare handling påfordras! fräste han.

– Något fruktansvärt håller på att ske, det är jag övertygad om… fick miss Frayle fram när hon sprang för att hålla jämn takt med doktorns långa steg. Portvakten flåsade tungt när han lufsade efter dem.

Plötsligt tystnade skriken och övergick i stönanden. Därefter tystnad.

– Hon har gett sej nu, grymtade portvakten. Det lät som från nummer nitton. Det är mr och mrs Collins…

De kom fram till dörren med nummer nitton och portvakten tog fram sin nyckel.

Det hördes ingenting inifrån lägenheten när han vred om nyckeln i låset.

Doktor Morelle och miss Frayle kom in i en liten hall med en skymt av rummet innanför. Krom, glas och ljus ek mest. Det låg en svag doft av parfym i luften. När portvakten osäkert rörde sig mot dörren till rummet innanför hördes hastiga rörelser och en relativt ung man dök upp, klädd i blå sidenmorgonrock. Han såg förskräckligt förskräckt ut.

– Mr Collins! utropade portvakten.

– Guskelov … Guskelov, ni är här, nästan skrek mannen.

– Vad har hänt? sa miss Frayle. Vi hörde …

– Min fru …! kom det upphetsade svaret. Låste in sej i badrummet. Hon … hon har…

Han tystnade och de följde efter honom när han rusade iväg. Badrummet fanns i slutet av en liten korridor där två sovrum låg mittemot varandra.

– Kors då! Dä ä bäst vi slår in dörrn, sa portvakten när Collins ryckte i dörrhandtaget och ropade: – Diana! Diana!

Han vände sig upphetsat mot dem.

– Vi måste komma in! flämtade han. Någonting måste ha hänt min fru. Något har hänt henne! Vi måste spränga dörren. Hugg i, sir!

Miss Frayle gick åt sidan när de tillsammans rusade mot badrumsdörren. Dörren var inte tillverkad att stå emot en så kraftfull behandling och när de tre anföll den andra gången hördes trävirket krasa.

– En gång till! ropade Collins och efter det tredje försöket for dörren upp.

– Var vänlig att stanna i sovrummet, miss Frayle, sa doktor Morelle över axeln, när han fick syn på den hopsjunkna kvinnan på badrumsgolvet.

– Bäst ta hit en läkare, sa portvakten.

– Lyckligtvis, muttrade doktor Morelle, råkar jag vara det. Jag är doktor Morelle.

Portvakten såg förvånat på honom.

– Oj då. Sån tur att ni råkade va’ här. Även om det ser ut att va’ lite för sent.

– Nyckeln ligger på golvet, utropade Collins. Diana måste ha låst dörren innan hon … hon…! Han tystnade och föll på knä bredvid henne … hon är död, fick han fram.

Hon var död. Det såg doktor Morelle genast. Fundersamt tog han upp skärvorna av ett trasigt glas som tydligen fallit ur den döda kvinnans grepp. Han luktade på bitarna och bar sedan ut dem.

– Miss Frayle, ni kanske vill vara vänlig att söka reda på något att slå in de här bitarna i. Ni kanske lägger märke till doften av vallmo på dem.

– Jag undrade just vad det var, sa hon och nosade som en hund.

– Giftet som den olyckliga kvinnan drack ur glaset är otvivelaktigt laudanum. Opium i vinextrakt. Därav vallmolukten.

– Var det självmord…? började miss Frayle fråga och gav så plötsligt till ett rop av smärta. Oj! Jag skar mej i fingret på en av glasbitarna.

– Tstt, tstt! Så dumt av er. Låt mig se hur stor skadan är.

Han undersökte såret.

– Det är inte farligt. Bara ytligt men det är nog ändå bäst att förbinda såret. För tillfället kan jag använda min näsduk.

– Ah! Det är väl synd att förstöra den, doktorn.

Men trots hennes protest tog han sin näsduk ur bröstfickan och började linda om fingret.

– Så fint ni har gjort det, log miss Frayle beundrande mot honom när han avslutade med en varlig knut. Och så fort.

– Bra så?

– Underbart! Tack, doktorn. Hrm … kan jag få tillbaka den?

– Eh… ? Han verkade djupt fundersamt betrakta hennes hand.

– Min hand … ni håller fast den.

Han verkade vakna upp ur sina funderingar.

– Jaha ja. Jag tänkte på en sak. Jag funderade på ett par frågor jag tänkte ställa till mr Collins. Ni kanske skulle kunna ta och tala om för honom vem jag är … om inte portvakten redan har sagt det till honom … och be honom komma hit. Ropa bara ut honom från badrummet. Ni behöver inte gå in där.

Miss Frayle rös till och gick för att ta reda på mr Collins som strax kom och satte sig bedrövat i en fåtölj med huvudet i händerna. Miss Frayle såg medlidsamt på honom och kastade en blick på doktorn som betraktade honom fundersamt. Stackars man, tänkte hon, det måste ha varit en hemsk chock för honom. Doktorn borde ha låtit frågorna vänta till senare.

Portvakten kom och hällde upp ett glas Whisky åt Collins men denne ansåg inte att han behövde det. Portvakten behöll glaset och smuttade då och då på det.

Doktor Morelle lutade sig slött mot radiogrammofonen och tände tankfullt en cigarrett.

– Vad … vad kan ha hänt…? sa Collins och vände sitt bleka ansikte mot honom.

Varför skulle hon göra en sådan sak?

Doktorn skakade på huvudet och sa lugnt: – Omständigheterna pekar på att er hustru dog av laudanumförgiftning, mr Collins.

– Stackars hon, så hemskt muttrade portvakten och miss Frayle såg att han tröstade sig med en ny slurk Whisky.

Collins reste sig plötsligt ur fåtöljen och började gå fram och tillbaka i rummet.

– Jag kunde aldrig tänka mej att hon … hon skulle ta sitt liv! utropade han. Ni förstår, vi grälade… Diana hade ett häftigt temperament … hon var skådespelerska, både film och radio … och hon inbillade sig och överdrev allt möjligt och när hon rusade ut ur sovrummet tog jag det inte på allvar när hon sa att hon skulle ta livet av sig.

– Hon hotade med felo de se? frågade doktor Morelle.

– Ja. Men som jag sa, jag trodde bara att hon var melodramatisk och det ropade jag åt henne också och sen gick jag och lade mig. Som ni ser har jag morgonrocken på mig.

– Jag har redan lagt märke till det.

Miss Frayle kastade en hastig blick på doktorn och såg att det låg något gåtfullt över hans ansikte.

Collins fortsatte lite hackigt: – Och så hörde jag hur hon skrek som om hon hade fruktansvärt ont. Jag kom ur sängen, rusade till badrummet, men dörren var låst…

Just då ringde telefonen ute i hallen och Collins tystnade undrande och gjorde en rörelse som han tänkte gå och svara och vände sig sedan till portvakten: – Kan ni ta reda på vem det är?

När portvakten hade gått sa doktor Morelle: – Var snäll och fortsätt, mr Collins. Ni sa att ni skyndade till badrummet och fann dörren låst från insidan.

– Ja, det är inte mycket mer att berätta. Jag försökte fä upp dörren men det gick inte och … och … ja, ni vet…

Portvakten kom tillbaka och sa till honom: – En dam vill tala med er. Hon sa inte vad hon hette.

Collins drog ihop ögonbrynen och gick sedan långsamt mot hallen.

– Det är kanske bäst att jag talar med henne, sa han ursäktande och stängde dörren efter sig.

Doktor Morelle gjorde inget försök att lyssna på telefonsamtalet utan stod stilla och funderade.

– Vad är det, doktorn? började miss Frayle i en viskning och han gjorde en gest att hon skulle vara tyst. Hon och portvakten stirrade förvånat på honom. Plötsligt gav han till ett utrop av belåtenhet.

– Ah! Det nästan oförnimbara ljudet av något mekaniskt som sätter igång, sa han.

– Eh? sa portvakten.

– Vad menar ni? frågade miss Frayle.

Doktor Morelle som gått bort från radiogrammofonen och stod mitt i rummet slog ut med händerna.

– Jag kan tänka mig att det kommer från den där radiogrammofonen, sa han och gick fram och lyfte på locket. Hrm… Som jag trodde så snurrar skivan fortfarande.

– Ja, det gör den, sa portvakten. Den har inte stängts av…

Just då kom Collins tillbaka och såg på dem. Han stannade i dörren och gick sedan fram och betraktade dem misstänksamt. Doktorn vände sig mot honom med uttrycklös uppsyn.

– Jag beundrade er radiogrammofon, sa han.

Collins nickade och sa: – Ja… Den har jag fått av min stackars fru. Hon gillade naturligtvis radio.

– Den …ah … avlidna ägde också en ganska stor skivsamling, fortsatte doktorn och gick genom några skivor som låg på en stol intill radiogrammofonen.

– Tänker ni spela något för oss, doktorn? undrade portvakten något fördömande.

Jag får då säja att det inte passar sej nu…

– Vad är det fråga om egentligen? avbröt Collins med gäll röst. Vad har radiogrammofonen med min frus självmord att göra?

Helt oberörd sa doktorn: – Det här verkar vara en något ovanlig skiva.

Han hade tagit upp en skiva med vit etikett. En förväntansfull tystnad hade fallit.

Miss Frayle som kastat en hastig blick på Collins hörde doktor Morelle muttra som om han talat för sig själv:

– Det skulle vara intressant att höra den här…

– Det här är fantastiskt! protesterade Collins. Fruktansvärt.

Doktorn tycktes inte höra honom. Han skulle just lägga på skivan när det kom ett rop:

– Låt den där skivan vara! Lägg undan den… !

I nästa ögonblick slogs skivan nästan ur hans hand när Collins kastade sig fram.

Miss Frayle flämtade oroligt till när hon såg uttrycket i Collins ansikte. Även portvakten ropade förvånat till men reagerade snabbt och började brottas med Collins. Det blev en kort kamp där portvaktens tyngd segrade. Collins tvingades flämtande ned i en fåtölj och portvakten stod hotfullt över honom. Som om ingenting hade hänt lade doktor Morelle på skivan och vred på volymknappen.

Vad som hördes var tydligen något från en mycket dramatisk pjäs. Men det som

fick portvakten att tappa hakan och miss Frayle att spärra upp ögonen bakom sina goggles var de genomträngande skrik som kom från radiogrammofonen. .

– Kors då! sa portvakten hest. Men … men det där är mrs Collins och dom där skriken det var dom vi hörde utanför!

– Precis samma röst! fick miss Frayle fram.

– En röst ur graven, eller hur, mr Collins? sa doktor Morelle. Som anklagar er!

– Ja…, sa doktor Morelle genom ett tätt moln av cigarrettrök. Det var ett enkelt fall.

Han log självbelåtet och fortsatte:

– Mrs Collins dog otvivelaktligen av laudanumförgiftning men giftet hade hon fått av sin man. Exakt hur får polisutredningen visa efter förhören med den skyldige.

Han satt vid sitt skrivbord hemma på Harley Street. Det hade gått en tid och Collins hade hämtats av polisen.

Miss Frayle frågade:

– Men hur kunde den stackars kvinnan hittas inlåst i badrummet?

Han såg på henne med något som han inbillade sig vara ett uttryck av yttersta tolerans.

– Av den enkla anledningen, sa han långsamt, att hennes make hade släpat henne dit. Därefter låste han dörren på insidan och tog sig ut genom fönstret till brandstegen och stängde fönstret efter sig. Det var sedan lätt får honom att komma tillbaka till lägenheten genom ytterdörren. Det som förstväckte mina misstankar var att han fäste uppmärksamheten på nyckeln på golvet. Litet för mycket omständligt tyckte jag och därför förvissade jag mig om att det var enkelt att ta sig ut genom fönstret. Det var bara en mindre indikation på att allt inte var som det verkade vara.

Miss Frayle såg pliktskyldigt frågande på honom och han fortsatte:

– Den främsta ledtråden som väckte min uppmärksamhet var något som borde ha uppfattats av vem som helst med någon uppfattning om första hjälpen.

Hon skruvade besvärat på sig under det antydda klandret i hans röst.

– Jodå, jag har gått en kurs i första hjälpen, doktor, sa hon och gjorde ett något svagt försök att inte verka skrämd.

– Då kan jag bara tänka mig, min kära miss Frayle, att inte ens er överlägsna intelligens hade lyckats uppfatta det fundamentala faktum att laudanum är ett narkotika som medför ett tillstånd av smärtfri omtöckning.

Hon rodnade, plockade på sina glasögon och stammade: – Ja, ja … ja, naturligtvis.

Nu minns jag.

– Därav följde sålunda att hustrun aldrig skulle ha skrikit så som man kunde tro.

Han slog av askan från sin cigarrett.

– Varför väckte han då uppmärksamhet med en skiva där mrs Collins skrek så där? frågade miss Frayle.

– Hans avsikt var att skaffa sig ett någorlunda alibi. Han räknade med att portvakten när han hörde skriken skulle komma och se honom försöka forcera badrumsdörren…

– Ni menar så som vi gjorde?

– Precis. Och på det viset få stöd för det han hade planerat. Det tycks alltså som om mr Collins har fått ett annat föremål för sina ömmare känslor. Eftersom hans fru ägde en avsevärd förmögenhet som skulle bli hans vid hennes död, beslöt han att påskynda hennes avsked ur livet för att kunna ge sig in i ett nytt äktenskap. En sorgesam rad av händelser som obönhörligen slutade i tragedi och olycka.

– Var det den … den andra kvinnan som ringde?

– Det tar jag för givet, nickade han och blossade på sin cigarrett

– Det gissade jag ju också.

Han höjde ögonbrynen och såg en aning förvånad ut och så sa han med len röst: Jaha, men jag råkar alltid gissa rätt, min kära miss Frayle.

Översättning: Gösta Gillberg



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22