Konstantinopel

Mar 6th, 2010 | By | Category: 2007-1, Novell

Det finns ett fotografi som visar Greta Garbo (1905-1990) i Istanbul (Konstantinopel eller varför inte Miklagård som de nordiska väringarna sa.) Hon var där tillsammans med bland andra sin mentor regissören Mauritz Stiller (1883-1928). Avsikten var att på ort och ställe bekanta sig med den plats där inspelningarna av filmen Konstantinopel skulle äga rum. Till grund för Stillers synopsis till denna film låg ett manuskript av Vladimir Semitjov (Viktor Somov), som på flykt undan oroligheterna i samband med ryska revolutionen kom till Sverige via Konstantinopel. Semitjov baserade sin berättelse på egna erfarenheter och hade förebilder till sina gestalter. Det tyska produktionsbolaget gick i konkurs och det blev ingen film med Garbo i huvudrollen. Paret Stiller/Garbo hamnade i stället i Hollywood. Här presenterar DAST Stillers synopsis byggt på Vladimir Semitjovs text. Kanske något för våra tidsbundna filmskapare att göra film på om de nu vågar sig på det lite mer tidlösa till omväxling med dagens tillfälliga inneplotter. Fast jag misstänker att våra inhemska genier är för fina för att filma en melodram som den här. Men visst har Stillers synopsis potential. Konstantinopel hade kanske blivit ännu en klassiker från den svenska filmens stumma guldålder.

Bertil Falk

 

År 1921. De av bolsjevismen krossade vitryska arméerna flyr söderut mot Svarta havet, dragande med sig mängder av likasinnad civil befolkning. Den ena efter den andra avgår båtarna till Konstantinopel. Panik. Läget är ytterst kritiskt, i synnerhet för mängder av ryska officerare, som plötsligt funnit sig stå utan något som helst stöd.

Man när i det längsta hoppet om en lycklig utgång av de underhandlingar som ledaren, general Smirnoff, för med en hemlig agent, Askot Bey, beträffande införlivande av dessa officerare med revolutionära ungturkiska trupper i Angöra. Ett fruktansvärt elände råder bland flyktingarna i Konstantinopel. Officerare säljer tändstickor och skosnören på gatorna, medan generalen själv, utklädd till björn, dirigerar ett kapell på en restaurang med f.d. ryska hovdamer som betjäning. Man säljer sig för en beta bröd.

Askot Bey är räddningen om han blott bakom gammalturkiska regeringens rygg kan skaffa dessa officerare anställning.

Emellertid går flyktingströmmen från Krim vidare. Bland flyktingarna befinner sig den unga grevinnan Marja Ivanovna Galevitsch och hennes förlovade, greve Alexander Alexejevitsch Karinski, han gardesofficer, hon en ung hovdam.

I den ursinniga trängseln vid det sista emigrantfartyget blir de båda skilda åt, och innan Karinski vet ordet av, har han med människofloden runnit ned på fartygets nedre däck, medan Marja från kajen vanmäktig måste se på hur fartyget bortför hennes älskade.

Av ett par listiga skurkar luras hon att medfölja en motorbåt under förespegling att hinna upp emigrantfartyget. Dessa män säljer henne till befälhavaren på en feluck, förhyrd av Askat Bey, som är stadd på återväg till Konstantinopel och är försedd med vidsträckta fullmakter från revolutionsregeringen.

Askat Bey räddar i sista stund Marja från att bli såld till ett sjömansnäste i en hamnstad. Han friköper henne från banditerna och tar henne med till Konstantinopel. Hon är beslöjad, som vore hon en turkisk slavinna – och Askat Bey älskar henne med svartsjuk lidelse.

Under tiden har Konstantinopel, lastens, lyxens och eländets stad, fångat Karinski i sin kvava atmosfär. Förtvivlad och sedan apatisk gör han slut på sina pengar, pantsätter Marjas juveler och står snart inför den sista utvägen – att anteckna sig i Askat Beys rulla – och vänta.

Så ingår Ramadan, muhammedanernas faste- och glädjemånad. En dag flanerar Alexander Karinski i Stambul, på vars trånga gator hjordar av tusentals får drivs till slaktbänken för att förvandlas till nationalrätten ”schaschlyck”.

Plötsligt igenkänner han på andra sidan gatan sin fästmö – sittande i en vagn tillsammans med en turk av förnäm hållning – då hon ett ögonblick lyfter slöjan och betraktar folklivet. Med ett vilt rop: ”Marja!” kastar han sig in bland fårhjordarna, som likt en grå ström skiljer honom från Marja.

Han förlorar fotfästet, sjunker ned bland de skrämda djuren, som trampar på honom, lyckas komma upp igen, fram till Askat Beys vagn, där han hugger tag i de sig stegrande hästarna, som släpar honom med sig i halvt sken. Strax därefter går vagnshjulen över honom.

Tillskyndande folk lyckas hejda hästarna, och då den sårade Karinski lyfts upp i Askots vagn känner Marja plötsligt igen sin fästman och kastar sig över honom under tårar och klagorop. Askot befaller ursinnigt vagnen att köra vidare, sliter Marja från Karinski och utbrister, blek av vrede: ”I min åsyn får ni inte smeka en annan man! Förstår ni inte att jag köpt er och vill behålla er!”

Marja, vild av skrämsel, stretar för att bli fri. Emellertid har detta uppträde iakttagits av några engelska officerare, bland dem militärattachén Sir William Carey. Han ser hur Marja förtvivlad sliter av sig sin slöja och ropar på hjälp. ”Jag är ryska!” ropar hon. Carey och hans kamrater kör ifatt Askots vagn och ingriper med följande replik till Askot Bey: ”Jag är en av kontrollmakternas representanter och kan inte tillåta att ni bortför en utländsk dam mot hennes vilja!” Askot måste släppa sitt byte och snart är Marja inkvarterad hos Karinski i hans torftiga kyffe vid en bakgata i Stambul. Carey erbjuder den upprörda Marja ridderligt sina tjänster. Han föreslår att han åtminstone ska få visa henne Konstantinopel sådant det presenterar sig under Ramadan.

Marja vill inte överge den febersjuke Karinski, men då hon i alla fall inte kan hjälpa honom genom att missunna sig själv att följa med på utfärden för att se Ramadan, vilket väckt hennes nyfikenhet, överenskommer hon med Carey om tid och rum för utflykten.

Askot Bey är rasande. Han har förlorat Marja, som han älskar och åtrår, men han är besluten att få henne tillbaka till varje pris. Så får han en idé, ett grymt infall. Rullan över ryska officerare ligger framför honom. En betjänt får order att hämta general Smirnoff.

Hopplös förtvivlan råder i Karinskis lilla kyffe, då en regementskamrat, löjtnant Fjodor Maschotin, träder in där nästa dag. Fjodor är bitter och cynisk.

Han har förlorat sin hustru, som ryckts med av restaurangernas nöjesliv och lättköpta segrar. Kort redogör han för sitt ärende: underhandlingarna med Askot Bey har avbrutits och kommer ej att återupptas, förrän Marja återvänder till honom! Och han tillägger: ”Kvinnor är sig lika. Den dygdigaste kan falla. Varför skulle inte Marja … ?”

Karinski rusar upp i ursinne, men faller så åter tillbaka med ett resignerat, cyniskt: ”Ja, Fjodor, varför skulle det inte vara så? Du har rätt!” Marja har hört samtalet och hennes beslut är fattat: hon går – går för att förnedra sig, förnedra Karinski, rädda tusentals ryska officerare undan svälten. Än en gång rusar Karinski upp och åter håller Fjodor honom tillbaka. Så går han. Karinski är ensam. Han finner sin gardesuniform och börjar ta den på sig.

Denna natt badar Konstantinopel i ljus. Raketerna brinner, minareterna är illuminerade – Ramadan, glädjens månad, är inne. På gatorna som leder upp till de stora europeiska hotellen irrar Marja. Hon möter några glada festprissar, som inbjuder henne till supé på Pera Palace, där dansen just går och glädjen står högt i tak. Viljelöst låter hon sig föras dit.

Plötsligt möter hon Askot Bey i en av hotellets salonger … som förstenad av skräck ser hon honom komma emot sig. Men han är som alltid till ytterlighet respektfull och förekommande. Marja är trött, förintad. Viljelöst följer hon honom…

En halvtimme senare är Marja installerad i en liten elegant våning på hotellet. När hon med sömngångaraktigt lugn stiger ut på sin balkong med utsikt över Bosporen, iakttas hon av Sir William Carey, som just hemkommit, sedan han förgäves sökt henne i kyffet i Stambul. Han konstaterar med skräck att hon bor vägg om vägg med Askat Bey. Hon stod alltså ej att rädda.

Emellertid kommer Karinski i full uniform till hotellet. Därvid läser han på tavlan att rummen bredvid Askats är bebodda av grevinnan Marja Galevitsch. Han går uppför trappan. En armérevolver har han i fickan. Med den styr han sina steg till Marjas våning.

Mellan dem äger en häftig scen rum: ”Har du varit Askots älskarinna?” – ”Nå om så vore, har du ej själv drivit mig i hans armar! Och ska inte du och dina officerskamrater dra fördelen därav?” – ”Lika gott, du ska icke stanna hos honom”, ropar Karinski med revolvern i handen.

Under tiden har en annan scen pågått inne i Askots rum, mellan denne och Fjodor. Fjodor vill veta om det numera föreligger något hinder för de ryska officerarna att få anställning i Angora. ”Nej” svarar Askot kallt. ”Det kan ordnas!”

I detsamma observerar han ett brev, som lagts in på hans bord, läser det, reagerar häftigt, fattar en penna och skriver ned dessa rader till Marja: ”Madame, är ni beredd att redan i afton med er ödmjuke tjänare lämna Konstantinopel? Askot Bey.”

Men just då Askot bereder sig att sända in detta kort till Marja hör han ett gällt rop från hennes rum, som ligger intill hans. Han slår tillbaka ett draperi och öppnar en dörr, som leder in i Marjas våning. Där ser han Karinski med lyftad revolver, med andra handen håller han om Marjas handled – i detsamma hör William Carey ett skott från rummet med balkongen.

Det är det skott med vilket Karinski just fällt Askot Bey till golvet. Fjodor skyndar in i Marjas våning, där Karinski står beredd att möta nästa fiende. Han ropar till Fjodor: ”Gör med mig vad ni vill, men han där måste dö och Marja måste räddas! Ty du misstog dig, Fjodor, alla kvinnor är inte lika!”

Fjodor betraktar dem. Plötsligt blir han lugn och beslutsam. Han befaller: ”Alexander, du för Marja Ivanovna till Stambul, till något säkert ställe… Jag stannar här och klarar situationen!” Och han för Karinski och Marja ut i hotellkorridoren.

Där möter dem Carey. Han spelar obesvärad, hälsar och säger i lätt ton: ”Ni svek mig, grevinna, ni glömde bort vår månskenstur i Bosporen!Och ändå påminde jag er så noga om tiden!” Nu rör Karinski plötsligt vid Careys arm och säger i meningsfull ton: ”Det är kanske inte för sent att låta grevinnan begagna sig av ert anbud – nu?”

Carey betraktar dem lugnt, förstår att Alexander vill rädda Marja, bugar och svarar: ”Nej, visst inte, kom med ni båda.” Och han för dem ut på sitt fartyg på Bosporen. Men inne i Askots rum läser Fjodor det brev, som Askot Bey nyss mottog. Det är ett varningsbrev från någon av hans anhängare: ”Regeringen kommer inte att tillåta att en enda rysk emigrantofficer beger sig till Angora. Man vet allt och ingriper vid första tillfälle. Fly innan det är för sent. Dessa ryssar kan ingen hjälpa.”

Sakta breder Fjodor en duk över den döde, släcker ljuset och smyger sig bort. Hans budskap till kamraterna måste bli detta: ”Dessa ryssar kan ingen hjälpa.” Sir William Careys yacht ångar ut genom Bosporen i natten. Diplomaten Sir William har möjlighet att skaffa de båda landsflyktiga fri genomfart. Men Karinski kämpar ännu, han vill tillbaka, han vill dela sina kamraters öde… Men Marja kastar sig emellan: ”Nej, han ska räddas!” och bönfallande lyfter hon sina knäppta händer mot Carey.

Några dagar senare sitter Sir William i ett lag engelska vänner. Det skämtas och skrattas. En belåten tystnad tycks på alla håll ha omgivit de senaste dagarnas händelser. En av sällskapet vänder sig till honom: ”Carey, gamle gosse, vad du måtte varit förälskad!”

– Och Carey ler tillbaka: ”Nåja, då var det bara bra att hon kom härifrån …”

Men ute på Medelhavet går Marjas och Karinskis ovissa färd mot nya öden.

 

 

 

Ur Viktor Somovs dagbok

15 september 1919 Sedan två veckor är vi i Konstantinopel. Bosporen som skiljer Europa från Asien är drygt 30 kilometer lång och vid sundets södra ände ligger den stora staden, bortom den glänser Marmarasjöns öppna vattenspegel.

Vilken prakt! Det är en av världens vackraste platser. Ett kulturfolk skulle kring detta vatten ha uppfört en stad av odödlig skönhet!

Enbart landskapet och det geografiska läget borde ha gjort Konstantinopel jämbördig med vilken som helst av jordens största och vackraste städer!

Men det som tvärtemot all estetik reser sig på detta sagolika område är ett gammalt förfallet stadsruckel som visserligen här och var bevarat några historiska minnesmärken, här och var fått vackra moderna byggnader, men som helhet är en labyrint av krokiga, mörka, smutsiga gränder där bara människor till fots och kameler kan ta sig fram. Invånarna slänger ut sitt avskräde genom fönstren rätt ner på gatan, det känns obehagligt, för att inte säga kusligt att gå omkring här. Att tänka sig en spårvägslinje genom detta gytter eller utrymme för automobiler, till och med vanliga hästdroskor, är rena omöjligheten.

Garbos reaktion

När Greta Garbo 1924 kom till Istanbul för filmen baserad på Vladimirs Semitjovs text, har inte mycket ändrats.

Hon skriver hem: ”Här är dystert ska du Veta. Det regnar och problemen hopar sig. Du kan inte föreställa dig hur smutsigt det är överallt.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22