Karavanen som försvann

Mar 6th, 2010 | By | Category: 2007-1, Novell

Karavanen som försvann är en novell i genren gå-upp-i-rök från Lektyr # 19/1945. Författaren är anonym och det är oklart om hon eller han är svensk eller utlänning. Eftersom jag-personen är en globetrotter och våra inhemska brödskrivare och hackers ofta lät äventyren utspela sig utomlands, så tycker sig DAST kunna, utan att egentligen ha något att peka på, förnimma inre belägg för att författaren trots allt är en svensk. Det är svenskt flyt i språket, men det kan ju vara en skicklig översättare.

 

Från ökenfortets platta tak såg öknen ut som ett stelnat hav. Så långt man kunde se syntes endast ändlösa vidder av blekgul sand, som skimrade som smält silver i månens gläns. Ett par lägereldar, kring vilka soldaterna satt och värmde sig och förtärde sin kvällsmat, kastade långa röda strimmor över sanden. Vid den närmaste dansade ett halvt dussin uniformerade senegaler under vilda åtbörder och häftiga gutturala tjut.

Plötsligt, som stampade ur tomma sandhavet, dök ett par ryttare upp i eldskenet. Deras finlemmade raskameler rörde oroligt sina vackra huvuden och smäckra halsar, medan ryttarna satt orörliga och tigande, insvepta i långa mörkblå mantlar. De var fem stycken och alla hade en blå slöja svept för ansiktet ända upp till ögonen, vilket gav dem ett egendomligt och hemlighetsfullt uttryck. De påminde mig på något sätt om rovfåglar.

Min värd, ökenfortets kommendant, iakttog med ett på samma gång roat och ironiskt leende min förvånade min, när jag gapade på de mystiska främlingarna. Han blåste en askflaga från sin bländvita mässjacka och sade:

– Eh bien, monsieur … när man talar om trollen… där har ni några tuareger … det gåtfulla beslöjade folket, Afrikas aristokrater, Saharas rättmätiga ägare, världens samvetslösaste rövare, skickligaste tjuvar och mest framstående lögnare. Ett levande bevis för att jag har mina goda skäl, då jag bestämt avråder er från att välja någon av karavanvägarna till Timbuktu. Kanske skulle ni kunna komma fram med livet, om ni hade tillräckligt stark eskort men alldeles säkert inte med några av edra ägodelar i behåll. Res med flodbåten den är här i övermorgon.

– Min bäste kapten, invände jag, jag har rest jordklotet runt utan att bli frånrövad så mycket som en blyertspenna. Jag underskattar ingalunda tuaregernas långfingrighet, men jag har nu en gång tänkt mig att få färdas till det romantiska Timbuktu längs någon av de berömda karavanvägarna, de ändlösa uråldriga vägarna, där män och kameler lastade med guldstoft och kryddor, elfenben och bomull, hudar och strutsplymer under så många sekler dragit fram, dignande under en obarmhärtig sol.

Den lille fransmannen ryckte på axlarna. Han kastade cigarrettstumpen över bröstvärnet och gjorde en gest ut över det ödsliga sandhavet.

– Ni ser öknen, monsieur. Flack, öde och tom, inte sant? Bara sand och sand. Inte ett busksnår, som skulle dölja en schakal en gång. Tror ni, att det skulle vara möjligt att stjäla låt oss säga tvåhundra fullastade kameler och föra dem i säkerhet till en stad vid kusten trehundra mil härifrån, medan snabba kameltrupper och ännu snabbare spaningsplan ideligen patrullerar varenda karavanväg?

– Uppriktigt sagt nej!

– Det var vad ett band tuareger gjorde här om året i alla fall. Skulle det intressera er att höra den ”fantastiska men sanna historien?

– Naturligtvis!

– Eh bien! Ni har hört talas om den stora marknaden i Timbuktu, som avhålles i januari varje år, inte sant? Under den vecka, som marknaden pågår, fördubblas stadens befolkning. Det kommer folk från halva Afrika till det ’Svarta Mekka’ för att idka byteshandel. Och det förnämsta bytesmedlet heter salt. Detta kommer från gruvorna i Taudendi långt bort i Sahara. Karavanen som fraktar saltet till Timbuktu har att tillryggalägga en väg av inte mindre än fyra hundra kilometer och är den största, som färdas utefter någon afrikansk karavanväg, den består i vanliga fall av ungefär sextusen kameler, var och en lastad med tvenne saltblock. Den eskorteras av franskt kamelrytteri – våra s.k. meharistrupper – och även de infödda hövdingarna beskyddar den inom sina respektive områden. När den sedan återvänder norrut är den i stället lastad med hirs, ris, jordnötter, baobamjöl, kryddor, torkad fisk, antimon, bomull och guldsand. Men saltkaravanen söderut är den ojämförligt viktigaste. När den långa raden kameler äntligen anländer från sin månadslånga resa genom öknen vidtar i Timbuktu ett veckolångt festande. Affärsmän av alla slag och kulörer dyker upp i staden och kommersen går för fullt både natt och dag.

Saltkaravanen har alltid varit ett omtyckt byte för tuaregerna. Det går nästan inte ett år utan att några kameler med saltlast stjäls av dessa allestädes närvarande banditer. Trots den stränga bevakningen lyckas de alltid på ett eller annat sätt brandskatta den, fast våra trupper nu jagat så mycket skräck i dem, att de inte våga sig på några regelrätta anfall. Det var i januari 1936, som jag en morgon blev väckt av telegrafisten i fort Mopti en femtio mil söder om Timbuktu. Jag tjänstgjorde som flygspanare där på den tiden med speciell uppgift att hålla ett spanande öga på tuaregerna. Telegrammet innehöll en högst förvånande nyhet: inte mindre än tvåhundra kameler med full saltlast hade föregående natt försvunnit från karavanserajen utanför Timbuktu. Vem som ’ordnat’ med det försvinnandet var inte svårt att förstå. Det var naturligtvis tuaregerna.

Jag hoppade i kläderna, och samtidigt, som jag steg in i mässen för att få mig en kopp te, innan jag startade, kom min spanare, löjtnant Aubé, in. Vi hälsade på varandra med triumferande miner.

Vårt flygplan var ett av de få, som franska generalstaben placerat i den delen av Afrika och mot det borde tuaregerna stå sig slätt, hur skickliga och förslagna tjuvar de än var.

Som jag redan sagt – det finns inte möjlighet ens för en schakal att gömma sig i den här delen av Sahara, så blottad på växtlighet, som den är.

Vi klev ombord och beredde oss att starta. Trots den tidiga timmen var det hett som i en bakugn i förarhytten och läderjacka och huva åkte ögonblickligen av. Så lättade vi.

Motorn dånade, sanden yrde och så steg vi upp över den gulgrå öknen. Jag satte maskinens nos i högsta stigningsvinkel för att så snart som möjligt komma upp till tillräcklig höjd och kunna ta en överblick av omgivningarna.

Nu kan man inte stiga hur högt som helst över en öken, om man inte vill gå miste om detaljerna. Redan på två hundra meters höjd började marken under oss flyta samman till en grå dimma och ytterligare hundra meter högre syntes blott det eviga skiktet av värmedis över den evinnerliga sanden.

Vi styrde norröver mot Timbuktu på ungefär tvåhundra meters höjd. Flygningen beredde mig en del svårigheter. Sikten var utomordentligt dålig.

Det var nästan omöjligt att orientera sig i virrvarret av sanddyner som likt oceanens vågor kommer ur oändligheten och försvinner på nytt i det obegränsade fjärran.

Enda lösningen var att följa floden Niger, som ringlar sig som en tjock svart orm genom landskapet.

Efter tjugo minuters flygning dök någonting upp där nere i dunklet. Det var Timbuktus stadsmur. Jag gick ner till hundra meters höjd och gjorde några lovar över staden. På torget myllrade det redan av folk. Marknaden var i full gång. Jag vände åter nosen mot söder och styrde i sydvästlig riktning på låg höjd. Här syntes emellertid inte skymten av vare sig kameler eller tuareger. Tydligen hade de inte styrt kursen på Sierra Leone eller Elfenbenskusten, vilket annars var mest antagligt. En stunds flygning mot nordost övertygade mig om, att de inte heller var på väg mot sitt högkvarter Hoggar.

Nu återstod endast ytterligare en sak att välja på vägen till Rio del Oro, den spanska Afrikabesittningen vid Atlantkusten i nordväst.

Dit var det emellertid inte mindre än tre hundra kilometer från Timbuktu. Kunde de verkligen vara så fräcka att de tagit den vägen?

Vi flög mot nordväst i den glödande hettan. Plötsligt grep Aubé tag i min ena axel och pekade neråt. Där nere rörde sig ett litet dammoln. Här hade vi tydligen våra vänner salttjuvarna. Jag satte maskinen på nosen och Aubé gjorde kulsprutan klar. Men när vi kom ner på femtio meters höjd fann vi till vår missräkning att under det misstänkta molnet rörde sig en meharistpatrull, som tydligen var ute i samma ärende som vi själva.

Det dröjde inte länge förrän vi upptäckte flera sådana patruller. De red i solfjädersformering mot nordväst i så hastig takt, som deras kapplöpningskameler kunde bära dem. Och det var uppenbart, att de följde ett bestämt spår.

Jag gick ner ända till tjugofem meters höjd och då upptäckte även jag spåret. I den gulgrå sanden syntes fotspåren av en karavan, som färdats i nordvästlig riktning. Det måste vara tjuvarna. Nu skulle vi snart ha dem fast. Inom en halvtimme måste de komma i sikte. Spåret var visserligen halvt igensopat av den svaga vinden, som alltid blåser nära marken, men det var ändå fullt tydligt.

Som en ivrig jakthund strök planet fram över detsamma. En lång och tämligen hög sandrevel dök upp. Jag lät maskinen stiga en smula. Där på andra sidan hade vi dem. Spåren ledde nämligen rätt över sandreveln.

Vi satt båda i högsta spänning, när vi dök över kammen. Men ögonblicket därpå vände jag mig om och stirrade mållös på Aubés ansikte som uttryckte samma oförställda häpnad som mitt eget. Mitt på sluttningen tog spåret plötsligt slut. Dvs. fotavtrycken av en mängd kameler och män bildade ett enda virrvarr över den sakta sluttande marken och försvann sedan fullkomligt bland de stela sanddynerna. Inte så mycket som klöven av en kamel kunde vi upptäcka. Och av några tuareger syntes inte heller det ringaste spår.

Jag lät maskinen ta mark och en lång stund satt vi och stirrade på marken. Till slut öppnade Aubé munnen och sade:

– Men detta är omöjligt … absolut omöjligt! De kan inte ha gått upp i rök! Kameler kan inte flyga!

– Nej, svarade jag, inte tuareger heller! Men borta är de i alla fall!

Vi stod inför ett oförklarligt mysterium. Som jag redan sagt – det fanns inte en enda buske som kunde dölja ens en schakal, men ändå hade mästertjuvarna lyckats att fullkomligt utplåna både sig själva och sitt byte.

Plötsligt vädrade Aubé i luften.

– Känner du igen den här vinden? Frågade han. Så vitt jag kan begripa, drar det ihop sig till ett ordentligt oväder. Låt oss komma upp i luften med detsamma och styra kurs på Walata, innan vi har sandstormen över oss.

Han hade knappast hunnit yttra detta, förrän vi båda äntrade upp i maskinen så fort vi kunde. Sandstormar i Sahara är sannerligen inte att leka med. Stoftet driver upp till en höjd av upp till fyratusen meter och täpper obönhörligen till förgasaren. Sedan är man såld. Vi hade redan i tre timmar flugit över sand. Mitt huvud värkte av den tryckande hettan. Maskinen steg nästan lodrätt mot den solgnistrande himlen. Men vad var det fatt med solen? Den hade en gul krans omkring sin skiva. Så blev ljuset smutsvitt och sedan grått. Sanden under oss företedde en egendomlig anblick. Den virvlade på flera ställen runt som i en ring. Sedan blev det mörkt. Endast ett par solstrålar trängde genom det täta diset.

Väldiga sandpelare steg upp över öknen här och där, 1.000, 1.500, 2.000 meter höga, högre än vi flög. Nu virvlade vi runt, framåt, åt vänster, åt höger. Sanden grep tag i planet som bläckfiskarmar. Omkring oss blev det kolsvart natt. Vi var mitt inne i sandstormen.

Jag beräknade, att vi borde vara över Walata. Jag ströp motorn och satte planet i glidflykt 1.000 meter, 500, 200, 100. Ännu ingen skymt av marken under oss. Inget spår av fortet. Vart skulle vi ta vägen? Bensinen var på upphällningen. Höger eller vänster? Våra liv hängde på om jag valde rätt.

Jag svängde tvärt åt höger. En, två minuter förflöt… ängsliga minuter fyllda av ångest och spänning. Då skymtade jag en mörk skugga där nere. Fortet Walata! Hurra! Vi var räddade! Mellan två sandrevlar satte sig maskinen plötsligt fast. Rena nödlandningen, men vi hade räddat våra liv.

Tidigt påföljande morgon var vi åter i luften. Vi hade blivit omskötta på bästa sätt, fått en natts ordentlig vila, tankarna var fulla med bensin, sandstormen hade bedarrat och solen sken. Vi var åter fyllda av optimism. Vädret hade dragit ett streck över våra planer föregående dag, men nu skulle vi med säkerhet fånga brottslingarna. Vi gav båda två sandstormen skulden för att vi inte fått dem fast under gårdagen. Den hade naturligtvis sänt ett par häftiga pustar över platsen med de många spåren. Förmodligen låg hela karavanen just då gömd bakom nästa sandrevel. Så måste det ha förhållit sig.

Vi flög på låg höjd mot sydost. Jag styrde planet i sicksack för att finna spåret och Aubé satt hela tiden med kikaren för ögonen.

Efter två timmars flygning upptäckte vi ett spår i sanden. Jag gick ner på låg höjd för att närmare undersöka det. Det härledde alldeles säkert från den stulna saltkaravanen. Till yttermera visso glittrade ett stort stycke salt, som tydligen blivit avslaget från ett av blocken, emot oss i sanden. Spåret ledde mot nordväst, mot Rio del Oro. Det fanns inget tvivel om att tjuvarna styrde mot spanska koloniens gräns. Det gällde att fånga dem, innan de hann över denna.

Aubé vrålade plötsligt till i mitt öra och när jag vände mig om för att ta reda på vad han ville, pekade han med en häftig gest ner mot marken. Jag genomfors av en rysning, när jag kastade en blick på öknen där nere. Spåret som vi följde tog plötsligt återigen slut. Mitt bland de hundratusentals sanddynerna som sträckte sig så långt ögat kunde nå, upphörde det helt och hållet. Inte en skymt av vare sig människor eller djur.

Endast en rad avtryck av kamelklövar, som ledde över de stelnade sandvågorna och så … ingenting! Vi gick ner för att undersöka fenomenet. Men vi hittade ingenting. Vi äntrade upp i maskinen igen och fortsatte vårt sökande. Det var emellertid lönlöst. Till slut gav vi upp och satte kurs på fort Mopti igen, fullständigt mystifierade.

Två månader senare nåddes vi av underrättelsen att tvåhundra saltlastade kameler hade anlänt till Villa Cisberos i Rio del Oro och försålts där. Kan ni nu förklara monsieur, hur tuaregerna hade burit sig åt för att gömma karavanen så att vare sig kameltrupperna eller vi kunnat upptäcka dem mitt på ljusa dagen?

– Nej, det låter fullständigt otroligt, svarade jag. Det verkar som om tuaregerna liksom de indiska fakirerna kan förvända synen på folk.

– Nej, så mystiskt är det inte, smålog min värd, knepet var i själva verket lika slugt som enkelt. En tuareghövding talade med högtidligt allvar om det för mig något år senare. Han hörde till dem, som underkastat sig det franska kolonialstyret, annars hade han säkerligen inte förrått sina stamfränder. ’Mon capitaine’, sa han, ’man får aldrig veta någonting i Sahara – öknen är en sfinx, som väl bevarar sina hemligheter. Men jag ska avslöja för er, hur mina bröder bar sig åt för att föra karavanen i säkerhet och hur de lyckades dölja den undan meharistema och ’åskfågelns’ spanande ögon. De män som stal kamelerna lyckades i det allmänna virrvarret och kommandet och gåendet av kameler och män osedda ta sig ut ur Timbuktu. De färdades snabbt hela den första natten, men när solens strålar började färga himlen röd skilde de på sig. De kommenderade djuren på knä och skyfflade sand över dem. Så grävde de hålor i marken, som de själva kröp ner i och täckte över sig med sand. Öknen är som ett hav. Vem kan veta vad som döljer sig under den ena sanddynen eller den andra. För ögat är de alla lika. När natten åter föll på ni kanske lade märke till att månen var i nedan och att nätterna var kolsvarta, när detta hände – fortsatte de sin väg till Rio del Oro. Tre veckor sedan de lämnat Timbuktu passerade de gränsen och resten var en enkel sak.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22