Julintermezzo i London

Sep 11th, 2009 | By | Category: 2005-4, Novell

Edgar Wallace (1875-1932), Englands hacker nummer ett, spottade fram underhållande fiktion med kulspruteliknande effektivitet. Han var en riktigt gammaldags brittisk imperialist. I det avseendet är han mätt med dagens måttstockar hopplöst inkorrekt i politiskt hänseende. Bara Bibeln sålde mer än Wallaces böcker har det sagts och var fjärde bok som såldes borta på de dimmiga öarna 1928 var författad av honom. Han sålde fem miljoner böcker det året. Nu märks förvisso inte hans imperialistiska övertygelser så det stör i allt han har skrivit. Han var ju ingen politruk utan en underhållningsförfattare, Wallace anses mer eller mindre ha uppfunnit den genre som vi kallar thriller. Han hade inte mycket till övers mr Conan Doyle, som han parodierade och dessutom kritiserade för dennes spiritism. Alltså var han en usel författare? Ingalunda. Han skrev noveller som står sig bra vid sidan om W. Somerset Maughams och Graham Greenes. Eller vad sägs om The Chobman Affair, här omdöpt till Julintermezzo i London, som stod att läsa i decembernumret 1930 av The Strand Magazine och som alltså är 75 år vid det här laget. Bertil Falk gjorde översättningen.

Av Edgar Wallace

DET FANNS EN MAN MED KVINNOTYCKE, särskilt hos sådana kvinnor, som inte utexaminerats i erfarenheter av mer världsligt slag. Han hette Alphonse Riebiera och han utgav sig för att vara spanjor, fast hans pass var utfärdat av en sydamerikansk republik. Ibland tog han fram ett visitkort på vilket det stod:

LE MARQUIS DE RIEBIERA

men det inträffade bara vid särskilda tillfällen.

Han var ung, hade olivfärgad ansiktsfärg, felfria drag och visade upp två rader skinande vita tänder när han log. Han fann det praktiskt att ändra sin utseende. Till exempel: när han var hyrdansör bland personalen på ett egyptiskt hotell, bar han små polisonger, som lustigt nog överdrev hans ungdomlighet. På kasinot i Enghien, där han på något sätt tillskansade sig befattningen som croupier, var han försedd med en liten svart mustasch. Lugna, sansade och fantasilösa åskådare till hans många äventyr var irriterat förbluffade över att kvinnor alls talade med honom, men så är det också allmänt bekant att vilken man som helst, inte minst fantasilösa män, inte kan upptäcka några attraktiva kvaliteter hos framgångsrika älskare.

Och ändå. De mest osannolika kvinnor förtrollades av honom och fick ångra det. Det kom så en tid, då han blev stamgäst på de spelkasinon där han varit den mest ödmjuke och minst tilltrodde tjänaren, en tid då han levde kungligt på hotell, där hanen gång varit hyrdansör för ett visst antal piastrar per dans. Diamanter fastnade på hans fläckfria skjortbröst, söta manikyrister vårdade hans naglar och erhöll arvoden som var större än hans tidigare danspartners smugit in i hans hand.

Det finns en viss kategori simpla män som spelar ändlösa dominospel i de billigare kaféerna som existerar i överflöd på den icke fashionabla sidan av Seinen och som är häpnadsväckande nyhetscentra. De vet hur de underligaste individer lever och de var mycket rakt på sak när de diskuterade Alphonse. De kunde berätta för en, fast Gud vet var de fick tag i upplysningarna, att feta, rekommenderade brev kom till honom i hans våning på Boulevard Haussmann. Rekommenderade brev fyllda med sedlar och förtvivlade brev som i princip lät så här (dessutom på olika språk): ’Jag kan inte skicka mer – det här är sista gången.’ Men de skickade mer.

Alphonse hade byggt upp en välorganiserad affärsrörelse. Han kunde resa till London eller Rom eller Amsterdam eller Wien eller Aten och anlända till sin destination i sovvagn, åka till det bästa hotellet, hyra en lyxsvit – och telefon. Vanligtvis hade han ett avtalat möte med den olyckliga damen, som var tårdränkt, hysteriskt ursinnig, bitter, förolämpande, men alltid lönsam. För när Alphonse läste utdrag ur de brev de skickat honom under den stora romansens dagar och talade om för dem hur stor deras makes inkomst var i pund, lire, franc eller gulden, så omprövade de sitt beslut att berätta allt för sina män och Alphonse återvände till Paris med sin tilldelning.

Sådan var hans metod vad gäller de större villebråden. Ibland kungjorde han sitt besök med ett diskret formulerat brev, som onödiggjorde personlig hänvändelse. Han var inte särskilt rädd för makar eller bröder. Den filosofi som han utvecklat utifrån sina erfarenheter hade fått honom att förakta den mänskliga naturen. Han trodde att de flesta människor är fega och lever i fruktan för sina liv och i ännu större fruktan för sitt anseende. Han bar med sig två försilvrade revolvrar, en i vardera bakfickan. De hade snyggt damaskförsedda pipor och kolvar av elfenben snidade så att de liknade nymfer. Han köpte dem i Kairo från en man som smugglade kokain från Wien.

Alphonse bokförde ett tjugotal ’klienter’ och skrev in nya när tillfälle gavs. Av dessa tjugo var fem guldgruvor (han uppfattade dem på det viset), de övriga var silvergruvor.

Det fanns en silvergruva som bodde i England, en mycket förtjusande med ganska sorgset utseende, som var lyckligt gift bortsett från när hon tänkte på Alphonse. Hon älskade sin man och hatade Alphonse intensivt och vanmäktigt. Då hon hade egen förmögenhet kunde hon betala – och därför betalade hon.

Så i ett utbrott av desperat uppror skrev hon följande: ’Detta är sista etc.’ Det roade Alphonse. Han avvaktade till september när nästa utbetalning förföll, men den kom inte. Inte heller i oktober och november. I december skrev han till henne. Han ville inte resa till England i december, eftersom England då är mycket dystert och dimmigt och det var mycket trevligare i Egypten. Men affär var affär.

Hans brev nådde adressen när kvinnan som det var adresserat till besökte sin tant på Long Island. Hon var född amerikan. Alphonse hade inte skrivit som svar på något brev från henne. Hon hade avseglat till New York och kände sig säker.

Hennes man, som hade samma initialer som hustrun, öppnade brevet av misstag och läste igenom det mycket noga. Han var ingen idiot. Han uppfattade inte kvinnan han dyrkade som en utstött. Vad som hänt innan de gifte sig var hennes sak – det som hände nu var hans.

Och han förstod dessa hennes vilda drömmar och hennes vilda, okontrollerade gråtande av ingen anledning alls och han visste vad framtiden hade i beredskap för henne. Han for till Paris och gjorde förfrågningar. Han sökte sitt umgänge hos de simpla män som spelar domino och hörde mycket som var intressant.

Alphonse anlände till London och ringde från en telefonkiosk. Han fick ett maskinskrivet brev som avtalade ett möte på onsdagen. Det var naturligtvis ett hemligt rendezvous. Affären föreföll helt normal.

Han fördrev väntetiden på ett behagligt sätt, köpte en ny bil av märket Spanza, senaste modellen, ordnade dess hemtransport till Paris och roade sig i mellantiden med att köra omkring med den.

Vid den avtalade timmen anlände han, knackade på dörren till huset och släpptes in … Riebiera, grön i ansiktet och med knän som skakade gav upp sina båda utsmyckade pistoler utan strid —

Klockan åtta på julmorgonen kallades kommissarie Oakington från sin varma säng av ett telefonsamtal och delgavs nyheten. Ett mjölkbud som körde över Chobham Common hade sett en bil som stod lite vid sidan av vägen. Det var uppenbarligen en ny bil och den måste ha stått där hela natten. Det var sju centimeter snö på taket och bredvid karossen fanns gröna ormbunkar. En fängslande anblick för en mjölkutkörare, som klockan sju en vintrig morgon inte hade några andra tankar än att uppfylla sina kunders behov så snabbt som möjligt och återvända hem så tidigt som möjligt till sitt eget hem och den feststämning och festmåltid som hörde samman med dagen.

Han klev ur forden han körde och klampade genom snön. Han såg en man som låg med huvudet ned och som höll en försilvrad revolver i sin gråa hand. Han var död. Och sedan fick den skrämde mannen syn på ännu en man. Dennes ansikte var osynligt. Det låg under en tjock mask av snö som fick det plågade ansiktsuttrycket att te sig groteskt och otäckt.

Mjölkmannen rusade tillbaka till sin bil och körde mot polisstationen.

Mr Oakington var på plats inom en timme från det han tillkallats.

Det var ett dussin poliser grupperade kring bilen och skepnaderna i snön. Tack och lov hade reportrarna inte anlänt.

SENT PÅ EFTERMIDDAGEN blev en man som kunde vara till hjälp i ett ögonblick av djup förvirring uppringd av kommissarien.

Archibald Lenton var den mest lovande junioren advokatsamfundet haft på åratal. Samfundet höjer sin känsliga näsa gentemot jurister som intresserar sig för kriminalfall och undviker all annan praktik. Men Archie Lenton överlevde sina kollegors outtalade ogillande och när han koncentrerade sig på den vulgära sidan av lagen var han både en framgångsrik advokat och en auktoritet på vissa typer av brott, för han hade skrivit en lärobok som ansågs auktoritativ.

En timme senare satt han i kommissariens rum på Scotland Yard, och lyssnade på historien.

’Vi har identifierat båda männen. Den ene är utlänning, en man från Argentina, som av hans pass att döma heter Alphonse eller Alphonso Riebiera. Han bor i Paris och har varit här i landet i ungefär en vecka.’

’Välsituerad?’

’Mycket, skulle jag vilja säga. Vi fann omkring tvåhundra pund i hans ficka. Han bodde på Nederland Hotel och köpte så nyligen som i fredags en bil för tolvhundra pund, som han betalade kontant. Det är bilen som stod nära kroppen. Jag har talat med Paris och han misstänks där för att vara en utpressare. Polisen har genomsökt och förseglat hans våning, men fann inga dokument av något slag. Han är tydligen den sorts man som har sin affärsverksamhet på fickan.’

’Han blev skjuten, säger du? Hur många gånger?’

’En gång. Genom huvudet. Den andre mannen dödades på exakt samma sätt. Det fanns blodspår inne i bilen, men inget annat.’

Mr. Lenton gjorde en notering på ett anteckningsblock.

’Vem var den andre mannen?’ frågade han.

’Det är det märkligaste i sammanhanget – en gammal bekant till er’

’Till mig? Vem i all världen -?’

’Kommer ni ihåg en karl ni försvarade i ett mordfall – Joe Stackett?’

’I Exeter, du store tid, ja! Var det han?’

’Vi har identifierat honom med hjälp av fingeravtryck. Faktum är att vi var efter Joe – Joe han är expert på att stjäla bilar och kom ut ur fängelset för bara en vecka sedan. Han lyckades stjäla en bil i går morse, men övergav den efter en biljakt och slank mellan fingrarna på den rörliga polisstyrkan. I går kväll knep han en gammal bil från en försäljare av gamla bilar i Tooting. Han har inte setts sedan dess förrän han hittades på Chobham Common.’

Archie Lenton lutade sig bakåt i sin stol och stirrade tankfullt upp i taket.’

’Han stal en Spanza – ägaren hoppade upp på fotbrädan. Det utbröt en strid – började han, men kommissarien skakade på huvudet.

’Varifrån fick han sin pistol? engelska brottslingar bär inte vapen. Och det var inga vanliga revolvrar. Silverpläterade, elfenbenskolvar snidade som kvinnokroppar – båda identiska. Det fanns femtio pund i Joes ficka. De är i en nummerföljd som stämmer med vad vi fann i Riebieras plånbok. Om han stulit dem hade han tagit alltsammans. Joe skulle inte tveka att mörda, det vet ni, Mr. Lenton. Han dödade den gamla kvinnan i Exeter, fast han blev frikänd. Riebiera måste ha gett honom de femtio – ’

Telefonen ringde. Kommissarien drog till sig den och lyssnade. Efter tio minuters samtal som vad Oakington beträffar inskränkte sig till ett dussin korta frågeställningar, lade han på luren.

’En av mina medarbetare har spårat bilens rörelser. Den sågs utanför ett hus i Tooting. Den stod där klockan nio och fyrtiofem och sågs av en brevbärare. Om ni vill tillbringa julkvällen med lite detektivarbete, kan vi gå dit och se på platsen.’

De anlände en halvtimme senare till huset i ett mycket respektabelt område. De båda detektiverna som stod och väntade på dem hade skaffat fram nycklar men inte gått in i huset. Huset var till salu och stod tomt. Det tillhörde två gamla ogifta damer, som lagt fastigheten i händerna på en fastighetsmäklare när de flyttade ut på landet.

Bilen utanför det tomma huset hade väckt brevbärarens intresse. Han hade inte sett några ljus i fönstren och drog slutsatsen att bilen ägdes av någon gäst på besök i huset intill.

Oakington öppnade dörren och tände ljuset. Underligt nog hade de gamla damerna inte låtit stänga av strömmen, fast de var ökänt snåla.

Korridoren var tom, bortsett från ett par pärldraperier som hängde från valv i taket. Det främre rummet var tomt. Det var i ett av de bakre rummen på bottenvåningen som de fann spår efter brottet. Det fanns blod på det nakna brädgolvet och askrester i den öppna spisen.

’Någon har bränt upp papper – jag kände det när jag kom in i rummet’, sa Lenton.

Han gick ned på knä framför hällen och lyfte försiktigt upp en näve fin aska.

’Och det här har rörts om tills det inte fanns en tillräckligt stor askbit för att innehålla ett ord’, sa han.

Han undersökte blodavtrycken och gjorde en noggrann undersökning av väggarna. Fönstret var täckt med en lucka.

’Det hindrade ljuset från att tränga ut’, sa han, ’och skottljudet från att höras. Det finns inget annat här.’

Polismannen som inspekterade de andra rummen återvände med nyheten att köksfönstret brutits upp. Det fanns ett smutsigt spår på köksbordet, som stod under fönstret och ett enkelt försök att utplåna det. Bakom huset fanns en stor trädgård och bakom den en jordlott. Det var lätt att komma fram till och ta sig in i huset utan att väcka uppmärksamhet.

’Men om Stackett jagades av polisen, varför tog han sig då hit?’ frågade han.

’Hans bil hittades övergiven inte mer än tvåhundra meter härifrån’, förklarade Oakington.

’Han kan ha tagit sig in i huset i hopp om att hitta något värdefullt och överraskats av Riebiera.’

Archie Lenton skrattade mjukt.

’Jag kan ge er en mycket bättre teori’, sa han och under större delen av kvällen nedskrev han omsorgsfullt och övertygande en ingående detaljerad rekonstruktion av brottet.

Redogörelsen finns fortfarande bevarad på Scotland Yard och det finns många högt uppsatta personer som kan gå ed på att den stämmer.

Och ändå var det någonting helt annorlunda som inträffade på natten den 24 december…

GATORNA VAR BLASKIGA. Körbanorna allra värst. Stacketts oansenliga lilla bil halkade och slirade oroväckande. Han hade varit på dåligt humör när han inledde sin hungriga strävan. Han blev vresig och hänsynslös i takt med att eftermiddagen gick utan att något dök upp som skingrade hans missnöje.

Förortens huvudgata var också packad. Spårvagnar sniglade fram. Deras klockor klingade patetiskt. Gatuförsäljare fick sina stånd blockerade från den ena änden till den andra på båda sidor om genomfarten. Där fanns bodar som var gröna och röda av järnekskransar och misskötta knippor av mistlar. Köttaffärer, skrovliga utropare som höll fram klumpar av råbiffkött och röt ut sina erbjudanden. Grönsaksdiskar, bås med staplar av tallrikar och koppar och tefat, pråliga karotter och glasvaror, som lyste i skenet från kraftfulla acetylenlampor.

Bilen sladdade. En krasch och ett rop. Krossat porslin har en oroväckande klang. Ett gallskrik från butiksägaren. Stackett rätade upp sin kärra och dök mellan en spårvagn och en dragkärra.

’Hej du där!’

Han vred om ratten, körde närapå omkull en polisman som försökte genskjuta honom och svängde in på en mörk sidogata med foten på gaspedalen. Han körde till höger och till vänster och till höger igen.

Här fanns en lång förortsväg. Husen stod monotont likadana på vardera sidan, ödsliga, fyrkantiga tegelhus där män och kvinnor och barn levde, betalade hyran och dog. En och en halv kilometer längre bort passerade han grindöppningen till en begravningsplats där folk fick vila, vilket var den enastående belöningen för att de överhuvudtaget levt.

Polissirenen hade förföljt honom mindre än en halv kilometer. Han hade kört förbi en polis som sprang i riktning mot sirenen – snutar oroade emellertid aldrig Stackett. En del av hans dåliga humör försvann i glädjen över anblicken av den springande polisen. Han stannade den lilla bullriga bilen vid sidan av vägen, gick ur och tände åter cigaretten som han så omsorgsfullt släckt, stirrade trumpet på den nedfläckade och bucklade stänkskärmen som darrade och skakade av motorns pulsslag…

GENOM SAMMA SLASKIGA GATA kom en motorcyklist med omlindad haka och skyddsglasögonen dinglande om halsen. Han höll in sin skinande maskin nära den patrullerande polismannen och med ena foten i den leriga gatan som stöd höll han balansen och ställde frågor.

’Ja, sergeant’, sa polismannen. ’Jag såg honom. Han vek av där borta. Faktum är att jag tänkte ta honom för allmänfarlig fortkörning, men han stack.’

’Det är Joe Stackett’ nickade sergeant Kenton vid kriminalpolisen. ’En man med tunt ansikte och spetsig näsa?’

Den tjänstgörande polismannen hade inte sett ansiktet bakom vindrutan, men han hade sett bilen som han beskrev exakt.

’Stulen ur Elmers garage. Åtminstone påstår Elmer det, men han tillhandahöll den antagligen. Skrotfärdig kärra. Vart sa du att han stack?’

Polismannen pekade och sergeanten sparkade liv i sin motor och for puttrande bort på den mörka gatan.

Det var rena oturen an han missade Stackett – otur för alla, inklusive Stackett, som befann sig i upptakten till ett häpnadsväckande äventyr.

Efter att ha stängt av motorn, fortsatte han till fots. Cirka femtio meter bort fanns den breda öppningen till en väg som var av högre klass än alla han passerat. Även den dystraste förort har sitt lyxområde och här fanns villor som stod på egen mark, mycket stillsamma hus med farstukvistar och portallampor i smidesjärn och underligt färgade glas. Vidare finklippta gräsmattor och rosengårdar och två hus var inte varandra lika. Längst bort såg han ett rött ljus och hans hjärta tog ett glädjeskutt. Jul – det var trots allt jul med god mat och massor med dryck och andra uttryck för glädje och trevnad, som besynnerligt nog tilltalade Joe Stackett.

Till och med i mörkret såg det ut som en bil värd att stjäla. Han såg någon nära bilen och stannade. Det var svårt att säga i dunklet om personen vid bilen hade stigit in eller gått ur. Han hörde varken förardörren slå igen eller självstarten gnälla. Han kom en aning närmare, gick djärvt fram medan hans rastlösa ögon rörde sig från vänster till höger i spaning efter fara. Alla hus var bebodda. Klara ljus lyste upp fönstrens gardiner. Han hörde ljudet av respektabelt festande och två grammofoner som spelade dansmusik. Men hans blick återvände till den polerade limousinen utanför dörren till huset vid gatans slut. Det fanns inget ljus där. Det var totalt mörkt från vindsgaveln till markplanet.

Han skyndade på sina steg. Det var en Spanza. Hans hjärta tog ett skutt vid igenkännandet. För Spanza är en bil som man lätt kan sälja. Man kan få så mycket som etthundra pund för en ny en. De är populära bland euroasier och förmögna hinduer. Binky Jones, som var den bäste tjuvgodsgömmaren i London, skulle kontant betala honom inte mindre än sextio. Inom en vecka skulle bilen vara inpackad och på väg till Indien, där den skulle säljas med ansenlig vinst. Förarens dörr stod vidöppen. Han hörde motorns mjuka surr. Han gled in i förarsätet, stängde dörren ljudlöst och nästan utan ett pip rörde sig Spanzan framåt.

Det var en ny en, helt ny… minst etthundra pund.

Han fick upp farten och passerade slutet av vägen, kom ut på den breda vägen och kringgick den. Snart var han inne på en annan affärsgata, men han var för klok för att återvända mot London. Han skulle i stället ge sig ut på landet, arbeta sig runt kring Esher och komma in till London via Portsmouth Road.

Konsten att stjäla en bil innebär att så snabbt som möjligt lämna polisen bakom sig på den plats där bilen stulits och kanske omedelbart rapporteras stulen. Det gäller att köra till ett ’främmande’ polisdistrikt, där stölden inte blir känd förrän efter flera timmar. Det kunde finnas alla möjliga biförtjänster. Det fanns ett stort bagage utrymme baktill och kanske lite krimskrams inne i själva bilen. Vid lämpligt tillfälle skulle han genomsöka bilen i lugn och ro.

För ögonblicket körde han mot Epsom i avsikt att vända och komma fram till omfartsleden vid Kingston. Det föll snöglop – snöblandat regn. Han slog på vindrutetorkarna och började att nynna på en melodi. Omfartsleden vid Kingston var övergiven. Det var alldeles för obehagligt väder att ge sig ut i trafiken.

Mr Stackett funderade på vilket skulle vara det bästa stället att genomsöka bilen när han förnam ett obehagligt luftdrag bakom sig.

Han hade lagt märke till att det fanns ett skjutbart fönster som separerade baksätet i bilen från förarsätet. Nu hade det tydligen börjat glida.

Han höjde handen för att skjuta tillbaka det.

’Fortsätt köra. Vänd dig inte om. Då skjuter jag av dig skallen!’

Ofrivilligt vände han sig halvvägs om och såg den gapande mynningen på ett automatvapen och i sin upphetsning satte han foten på bromsen. Bilen sladdade från den ena sidan till den andra, slog halvt runt men hamnade rätt. ’Kör vidare, säger jag dig’, sa den metalliska rösten. ’När du kommer till Portsmouth Road svänger du och kör mot Weybridge. Om du försöker stanna skjuter jag dig. Är det klart?’

Joe Stacketts tänder skallrade. Han kunde inte artikulera ett ’ja’. Det enda han kunde göra var att nicka. Han fortsatte att nicka under nästan en kilometer innan han upptäckte vad han gjorde.

INGET VIDARE YTTRANDE kom från baksätet tills de passerade kapplöpningsbanan. Då angav rösten oväntat en ny riktning: ’Kör till vänster mot Leatherhead.’

Föraren lydde.

De kom ut på en sträcka av stora vägen. Stackett, som kände väl till landet, insåg att platsen låg helt avsides.

’Sakta in, kör till vänster … det är ingen lutning där. Du kan släcka strålkastarna.’

Bilen rutschade och dunsade över den ojämna marken. Hjulen knastrade genom stånd av ormbunkar …

’Stanna.’

Dörren öppnades bakom honom. Mannen steg ut. Han slet upp förardörren.

’Kliv ur’, sa han. ’Stäng av ljuset först. Har du pistol?’

’Pistol? Vad i helvete skulle jag ha pistol för?’ stammade biltjuven.

Han var hela tiden fokuserad på den ljuskägla som kom från en mycket stark ficklampa som passageraren riktade mot honom.

’Du kommer som skickad av Försynen.’

Stackett kunde inte se talarens ansikte. Han såg bara pistolen i handen, för främlingen höll den synlig i ljuskäglan.

’Titta inne i baksätet.’

Stackett tittade och kollapsade nästan. En gestalt låg instuvad i hörnet av ett säte – en mansgestalt. Han såg en sak till – en cykel som klämts in i bilen, ett hjul nuddade taket, det andra golvet. Han såg mannens vita anlete.

… Död! En smal, tämligen kort man med mörkt hår och en mörk mustasch, en utlänning. Det fanns ett litet rött hål i tinningen.

’Drag ut honom!’ befallde rösten skapt.

Stackett ryggade tillbaka, men en kraftfull hand sköt honom mot bilen.

’Drag ut honom!’

Biltjuven lydde med ansiktet fuktigt av kallsvett. Han satte händerna under armhålorna på den orörliga gestalten, drog ut honom och lade honom på ormbunkarna.

’Han är död’, gnällde han.

’Fullkomligt’, sa den andre.

Plötsligt släckte han ficklampan. Långt borta kom ett ljussken snabbt emot dem på vägen. Det var en bil på väg i riktning mot Esher. Den passerade.

’Jag såg att du kom just som jag fått in kroppen i bilen. Det fanns inte tid att återvända till huset. Jag hoppades att du bara var en vanlig fotgängare. När jag såg dig stiga in i bilen insåg jag ganska snabbt din böjelse. Vad heter du?’

’Joseph Stackett.’

’Stackett?’ Ficklampan lyste upp hans ansikte igen. ’Strålande! Kommer du ihåg Exeter Assizes? Den gamla kvinnan du slog ihjäl med en hammare? Jag försvarade dig!’

Joes ögon stod vidöppna.

Han stirrade förbi ljuskäglan på det suddigt gråa ting som var ett ansikte.

’Mr. Lenton?’ sa han hest. ’Herre Gud, sir!’

’Du mördade henne kallblodigt för en liten futtig summa pengar och du skulle ha varit död nu, Stackett, om jag inte hittat en lucka i bevisföringen mot dig. Du trodde att du skulle bli avrättad, eller hur? Du kanske minns att vi i Exeter-fängelset pratade om falluckan som inte fungerade när de försökte hänga en mördare och den makabra till fredsställelse du kände att få stå på samma lucka?’

Joe Stackett flinade illa till mods.

’Och jag menade det, sir,’ sa han, ’men man kan inte ställa en man inför rätta två gånger –’

Sedan föll hans blick på gestalten vid hans fötter – den lille välvårdade mannen med svart mustasch och ett rött hål i tinningen.

Lenton lutade sig över den döde mannen, tog fram en plånbok ur kavajens innerficka och plockade utan brådska fram tio fempundssedlar ur den feta sedelbunten.

’Stoppa de här i fickan.’

Han lydde och undrade vad för slags gentjänst han skulle avkrävas och undrade ännu mer varför plånboken med de värdefulla sedlarna åter placerades i den döde mannens ficka.

Lenton såg tillbaka utmed vägen. Nu snöade det, riktig snö. Den kom i små flingor, föll så tätt att det såg ut som om en dimma lade sig över landskapet.

’Du lämpar dig utmärkt i det här – en man olämplig att leva. Detta är ett ödesmättat möte.’

’Jag vet inte vad ni menar med ödesmättat.’

Joe Stackett blev djärv. Han hade att göra med en jurist och en gentleman som, kriminellt sätt, var honom underlägsen.

Pengarna hade han tydligen fått för att hålla mun.

’Vad har ni gjort, Mr Lenton? Det är illa, eller hur? Den här killens död och – ’

Sedan insåg han i ett slag situationens monetära värde och han blev genast modig.

’Det här jobbet kommer att kosta dig en hel del, gubbe lilla’, sa han och lät plötsligt sin hand falla till höften.

Han måste ha sett flamman som kom ur den andres hand. Han kan inte ha känt något, för han var död innan han låg och spretade över den andra kroppen på marken. Mr. Archibald Lenton undersökte pistolen i ficklampsskenet, öppnade bakstycket och stängde det igen.

Framåtböjd placerade han den intill handen på den lille mannen med den svarta mustaschen och lyfte upp Joe Stacketts kropp, drog den mot bilen och lät den falla. Han böjde sig ned, spände den alltjämt varma handen kring kolven på en annan pistol. Sedan tog han lugnt fram cykeln ur baksätet på bilen och bar ut den på vägen.

Den var redan vit av fin snö som föll i flingor.

Mr. Lenton satte upp och anlände till sitt hem två timmar senare, när klockorna från den lokala kyrkan spred sitt välljud.

Hemma väntade ett telegram från hans hustru.

’God jul, älskling.’

Han var löjligt glad över att hon kommit ihåg att skicka hälsning – han var mycket fäst vid sin hustru.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22