Inte Andy Garcia

Feb 11th, 2008 | By | Category: 2008-1, Novell

Av Maria Gustafsson

När Carlos Rojas kom in i det lilla rummet bar han handfängsel. Vakten stängde dörren bakom dem innan han fiskade upp nyckeln till handklovarna ur fickan. Först när han befriat Rojas från handbojorna sa han:

– Det här är din tolk, Carlos.

– Es tu intérprete Carlos, ekade Tina omedelbart på spanska.

Mannen nickade utan att se på henne och satte sig på andra sidan bordet. Vakten vände sig till Tina:

– Han får under inga omständigheter vara kvar ensam här… om du behöver gå på toa eller när det blir dags för lunch trycker du på knappen och väntar tills någon av oss kommer. Men allt det där vet du väl redan?

Tina vred på sig, lite osäker på om hon vågade erkänna att det var första gången hon tolkade på häktet och därför inte hade en aning om reglerna.

– Lika bra att du påminner mig om rutinerna, sa hon och försökte låta säkrare än hon var.

Vid morgonens briefing hade Tina förstått att de andra tolkarna varit med på tidigare förhör och var väl insatta i fallet. De gjorde upp med kommissarien om vilka av de häktade de ville tolka för. Följden blev förstås att hon drog det kortaste strået, och därför hade Carlos Rojas fallit på hennes lott. Hon fick, som man sa på spanska “bailar con la mas fea” – dansa med den fulaste. Glädjen över det spännande och ovanligt långa tolkuppdraget ville ändå inte blekna. Ända sedan hon bokats för uppdraget hade hon inte kunnat låta bli att fantisera om hur det skulle bli. Hon visste naturligtvis att det var dumt, men föreställde sig knarktrafikanterna hon skulle arbeta med som dem hon sett på film: attraktiva, lite farliga män mellan tjugo och fyrtio. Typ Andy Garcia eller Antonio Banderas. Självsäkra machomän med hårda vältränade kroppar och passionen nära ytan. Eller möjligtvis lite smöriga men ändå snudd på eleganta äldre maffiabossar som i Gudfadern eller Scarface.

Carlos Rojas var, insåg hon nu med ett styng av besvikelse, inget i den stilen alls. Bortåt femtio gissade hon, kortväxt och magerlagd. Ansiktet hade grova drag och huden var garvad av sol och vind. Han såg ut som en fiskare eller bonde – någon som tillbringar större delen av sitt liv utomhus.

Ingen höjdare, tänkte Tina, att tillbringa tre hela dagar instängd i den här lilla skrubben med en sur gammal gubbe.

Hon slog upp den tjocka pärmen som innehöll polisens förundersökning.

– Det är meningen att jag ska läsa upp det här för dig. Det är vad polisen har fått fram.

Carlos stirrade envist ner i bordet och svarade inte.

– Åklagaren kommer att grunda sitt åtal på det som står här, sa hon lite aggressivt när han inte reagerade.

Plötsligt blev hon rädd att han inte förstod henne. Han kanske talade någon indiansk dialekt. Tinas pappa var spanjor, inte sydamerikan, och ibland var det ganska stor skillnad på språken… Det här var hennes första jobb och det hade känts naturligt att utnyttja språken hon fått med sig gratis hemifrån, medan hon funderade på vad hon ville göra i livet. Det verkade inte så svårt, hon hade många skolkamrater som brukade tolka för sina föräldrar, och när hon klarat provet beslöt hon testa ett tag.

– Förstår du vad jag säger? frågade hon oroligt.

Om han inte gjorde det skulle ju uppdraget gå upp i rök! Och pengarna.

– Si, si, sa han lågt, men fortsatte att undvika att titta på henne.

Tina andades ut. I brist på instruktioner från Rojas började hon läsa från början. Det som beskrevs verkade först lite svårt att överblicka, händelserna berättades på ett osammanhängande, lite kaotiskt sätt. Efter en stund insåg hon att förhören med de inblandade visade förloppet olika vinklar. Alla hade upplevt sitt deltagande på olika sätt och hade sin egen uppfattning om hur det hängde ihop. Ingen av de misstänkta kände varandra. Inte heller tycktes de veta något om de andras uppgifter. De hade bara fått order om att infinna sig på vissa platser för att överlämna knarket på bestämda tider. Och ett nummer till en mobiltelefon som de skulle ringa ifall någon uteblev. Där slutade alla spår tvärt. Numret gick nämligen till ett anonymt kontantkort.

Carlos Rojas satt där som huggen i sten och sa inte ett ord på hela tiden. Så småningom glömde Tina nästan bort honom. Hon lät sig fångas av historien som växte fram. Ligan som Carlos Rojas misstänktes för att ha ingått i hade varit verksam en tid och troligtvis smugglat in knark vid flera tillfällen innan de upptäcktes. Han och flera andra hade transporterat bollar av förstklassigt, 98 % rent kokain, inlindade i plastfolie, i magen. Carlos Rojas hade varit i Sverige minst en gång tidigare, det visade stämplarna i passet, och han hade haft nästan ett kilo koka i sin mage när han greps. När hon kommit så långt ringde mobiltelefonen. Det var lunchdags.

– Kommissarien undrar hur det går, sa hon och tittade uppfordrande på Carlos Rojas.

För första gången på hela dagen tittade han tillbaka. Hon önskade nästan att han inte hade gjort det. Hans ögon var ganska små och vitan snudd på blåskiftande med en iris så mörk att det var omöjligt att utskilja pupillen. Definitivt inga missbrukarögon. Han fick henne att känna sig som en insekt genomborrad av knappnål – studerad, genomskådad och lite utsatt.

– “Dile que bien” – säg att det går bra, sa han i samma låga, släpiga röst som tidigare.

Trots att lunchen med arbetskamraterna blev trevligare än Tina vågat hoppas, lyckades hon inte för ett ögonblick glömma Carlos Rojas ögon. Tyvärr hade ingen av kollegerna något intressant att berätta om honom, han hade varit precis lika butter och tystlåten vid alla tidigare förhör också. Ingen annan hade heller fått någon kontakt med honom. Det var lugnande. Då var det ju inte henne det var fel på.
Eftermiddagen fortsatte på samma sätt. Vid tretiden var Tina trött och beslöt ta en paus, trots att det skulle ställa till med krångel för vakterna.

Det var efter rasten som Carlos Rojas för första gången självmant öppnade munnen.

– Det finns mikrofoner här, va?

– Förlåt? Tinas röst åkte upp en oktav.

Rummet användes i vanliga fall för möten mellan häktade och deras advokater.

Frågan kändes som en förolämpning och Tina talade sig varm om svensk rättssäkerhet. Sådant förekommer inte i demokratiska länder! Han lät henne hållas.

Efter en stund tystnade hon. Med ens avskydde hon honom. Med bara några ord hade han fått henne att misstänka att det han sagt kunde vara sant. Deras ögon möttes och än en gång blev det hon som tittade bort först. Hennes röst var hård och arg när hon fortsatte att läsa.

Strax innan hon skulle gå för dagen nickade han mot pärmen och sa:

– Låt mig se innehållsregistret.

Hon vände pärmen halvvägs mot honom så att de skulle kunna läsa samtidigt båda två. Han pekade på olika rubriker och bad henne översätta dem. Till slut pekade han på namnet på en av de andra inblandade.

– Jag vill att du börjar där imorgon.

Dagen därpå var ingenting sig likt. Rojas verkade ha vaknat till liv. Han var nyfiken och styrde hennes arbete med järngrepp, sa åt henne vad han ville ha översatt och avbröt när han hört nog och ville gå vidare. Tinas jobb blev mycket intressantare och mot hennes vilja började en viss sympati att gro mellan dem.

När hon gjorde sig redo att gå för dagen frågade han:

– Kan du göra mig en tjänst?

– Det beror på, tvekade hon.

– Bara att ringa min familj och berätta att jag lever, sa han på sitt släpiga sätt.
Jag har fem barn och den enda anledningen till att jag ställer upp som “mula” – packåsna – är att dom ska få en drägligare tillvaro än den jag själv haft.

Med de orden kom han åt strömbrytaren till Tinas medkänsla. Hon tyckte fruktansvärt synd om honom. Förhörsprotokollen visade att han fått futtiga 5 000 dollar per resa, trots att varan han fraktat – med risk för livet – var värd tjugo gånger mer. I förhören hade han inte avslöjat någonting alls om sin familj i hemlandet Bolivia. Carlos förklarade att det var för att han till varje pris måste skydda dem. Eftersom han blivit fast och kokainet hade hamnat hos polisen, fanns det risk för att de skulle råka illa ut. Att uppdragsgivaren skulle hämnas över den uteblivna inkomsten genom att göra hans familj illa.

Hon var på väg att fråga något men Carlos Rojas la ena fingret över munnen och förde därefter ihop handflatorna under hakan i en bedjande gest. Sedan smusslade han in en svettfuktig papperslapp i hennes hand.

– Mitt rätta namn står också där. Hälsa bara från mig, så vet dom vad dom ska göra.

Om inte kommissarien redan hade gått för dagen skulle Tinas bekymmer ha slutat där, men det kändes inte rätt att “tjalla” till någon annan. Besvärligt att förklara hela situationen för någon helt obekant. Hon beslöt vänta med att berätta vad som hänt till följande morgon.

Sedan lämnade papperslappen henne ingen ro. Den skavde hela tiden, såväl i hennes hand som i hennes samvete. Det var långt in på natten när hon slutligen lyfte telefonluren. Hon tänkte på hans familj. Det måste vara outhärdligt att inte veta om pappa hade dött när han försökte rädda familjen ur fattigdomens klor. Hon visste att hon aldrig skulle kunna förlåta sig själv om gangstern som ägde knarket gjorde Rojas barn eller fru illa därför att hon inte ringt och varnat dem. Medveten om att det hon gjorde inte var korrekt, rullade Tina långsamt ut lappen lite i taget. Hon tvekade inför varje siffra medan hon slog numret. Under tiden intalade hon sig att hon när som helst kunde avbryta och lägga på luren. Först när signalerna gick fram vecklade hon ut lappen helt och läste namnet han skrivit. Hon blev alldeles kall inombords. En kvarnsten hängde plötsligt runt hennes hals. Namnet som stod där var – Andy Garcia.

Det kunde inte vara sant! Han hade lurat henne.

Hon hörde luren lyftas i andra änden innan hon kom sig för att avbryta samtalet.

Tina kunde knappt sova alls den natten. Samtalet i kombination med namnet måste vara någon slags kod… Hon ångrade bittert att hon inte krävt att få tala med kommissarien och hoppades samtidigt att det hon gjort inte skulle få några konsekvenser. Hon hade lyckligtvis inte hunnit säga något.

Tidigt nästa morgon när hon slog på teven blev hon riktigt skraj. Ett reportage upprepades gång på gång. Det visade en stor svart limousin parkerad på gatan utanför häktet. En upphetsad reporter snubblade på orden när han berättade att en högt uppsatt diplomat sent på natten hade krävt att få träffa en av de häktade i en stor narkotikahärva. En person saknades och “omständigheterna utreddes för närvarande av polisen”.

Något senare på häktet bekräftades hennes värsta misstankar: det var Carlos Rojas som försvunnit. Han hade helt enkelt promenerat ut från häktet efter att ha bytt kläder med personen som kommit på besök. Mannen som stannat kvar i hans ställe hade så kallad diplomatisk immunitet och polisen hade tvingats släppa honom så snart man kontrollerat att han inte var Carlos Rojas. Nu var båda männen spårlöst försvunna…

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22