I mörkret lurar faran

Apr 25th, 2012 | By | Category: 2012-04 apr, Novell

Linda JohanssonNovell av LINDA JANSSON

Linda är förskollärare men gillar att skriva. Hon har gått i skrivarskola och har en egen blogg: http://autumnleaf.blogg.se/

—————————————————————————————————————-

Maria tittade sig i spegeln en sista gång. Sminket satt perfekt. De nya kläderna som hon köpt på HM framhävde hennes kropp på bästa sätt. Markus skulle ha åsikter kring hennes klädval anade hon. Han gillade inte när hon klädde sig utmanande. Han var verkligen en underbar kille. Bara han kunde behärska sin svartsjuka skulle hon kunna tänka sig en framtid med honom. Hon var redo för kvällens fest. Hon la ned spegeln i väskan och satte örat mot Josefins ytterdörr. Festen var igång.

Maria ringde på dörrklockan men väntade inte tills någon öppnade utan klev in direkt. Hos Josefin kände hon sig som hemma.

”Kul att du kunde komma”, sa Josefin och gav sin väninna en varm kram. ”Markus har kommit redan.”

”Såklart jag kommer när det är fest”, sa Maria. ”Jag kan inte stanna så länge. Ska upp och jobba i morgon. Pest.”

***

De flesta av deras gemensamma vänner var på plats och stod i smågrupper. Precis som vanligt, tänkte Maria. Musiken dunkade ur högtalaren. På bordet stod skålar med olika snacks.

”Vill du ha?” sa Niklas och räckte fram ett glas med en rosafärgad drink.

”Tack.”

Drinken smakade sött.

”Du vet precis vad en tjej vill ha du, Niklas”, sa Maria och blinkade retsamt.

Då dök Markus upp. Han la armen demonstrativt kring Maria för att visa Niklas att hon redan var upptagen och gav sedan Maria en lång kyss. Maria suckade. Hon och Markus hade varit tillsammans i över ett år. Fortfarande var han svartsjuk så fort någon tilltalade henne. Niklas lämnade dem i fred. Han förstod att han inte var välkommen.

Festen fortsatte. Det kom fler personer. Ryktet om att det var fest spred sig i byn. Fler och fler dök upp.

Josefin tittade sig oroligt omkring i lägenheten. Hon hade inte bjudit så här många. Fler och fler personer dök upp. Hon kände inte ens hälften av dem som just nu vistades i hennes nya lägenhet. Hon kände en svag rädsla att det skulle kunna komma problem med detta. Hon hade inte träffat alla grannar än, men hon trivdes i lägenheten och i området. De sista hon önskade nu var att någon skulle klaga på henne.

Josefin plockade upp en ölburk som låg på hallgolvet. Suckade och trängde sin in i sitt eget kök.

***

Maria gick ut på balkongen för att få frisk luft. Niklas kom ut strax därefter och tände en cigarett.

”Var har du övervakaren?” flinade han retsamt.

”Sluta”, sa Maria. ”Han menar inget illa. Han bara är sån.”

”Fattar det. Måste väl ändå få prata med dig. Vi har ju varit kompisar sedan lekis”.

”Du får prata med mig. Du vet att jag tycker om dig. Som kompis.”

”Mm, som kompis. Du vet att jag vill mer. Vi skulle passa perfekt ihop, du och jag”, sa Niklas och tog ett steg närmare Maria och gav henne en kyss.

Maria blev överraskad. Knuffade bort honom.

”Sluta!”

”Kom igen nu, Maria. Du vet att du vill.”

”Du är full, Niklas”, sa Maria. ”Du säger saker du inte menar.”

Maria öppnade balkongdörren och återvända in till lägenheten.

”Var har du varit?” undrade Markus. ”Jag har letat efter dig”.

”Jag tog lite frisk luft bara. Det är varmt härinne”, sa Maria.

”Ensam?”

”Ja. Ensam. Är det konstigt, eller?”

Maria tittade på klockan och insåg att det var dags att dra sig hemåt.

”Jag måste sticka nu. Ska ju jobba i morgon. Ska du med?” undrade Maria.

”Nä, jag stannar”, svarade Markus.

”Okej. Du gör som du vill.”

I köket stod Josefin och hällde upp mer snacks.

”Jag måste dra nu”, sa Maria till Josefin. ”Annars missar jag bussen.”

”Tack för att du kom”, sa Josefin och gav sin bästa kompis en kram. ”Vill du att jag följer dig till bussen? Det är becksvart ute.”

”Det är lugnt. Jag klarar mig. Lampan är tänd och lyser vägen”, sa Maria och tittade ut mot fullmånen och skrattade.

***

Hon tittade på klockan. Fan! Bussen går snart. Jag måste skynda mig, tänkte hon och ökade takten.

Det slog henne att det fanns en stig som gick igenom skogspartiet som låg mellan hyreshuset och busshållsplatsen. Om hon tog den skulle hon hinna fram i tid. En ensam gatlykta fanns där stigen vek in skogspartiet. Sedan upphörde belysningen. Hon omslöts av ett trolskt mörker. Fullmånen gav henne tillräckligt med ljus för att hon skulle hitta fram men mörkret gjorde henne osäker.

”Varför skulle jag gena?” sa hon högt till sig själv.

Ljudet av en gren som knäcktes fick Maria att stanna upp. Hon lyssnade.

Äsch. Vad kan hända i den här hålan? Busshållplatsen är bortom granarna. Några steg till bara.

Vad var det? Marias hjärta slog snabbt. Hon var inte ensam i skogen. Kroppen blev tung och hon stod still paralyserad av skräck. Jag måste härifrån.

Stegen som närmade sig henne var snabba och bestämda. Det var en man. Han tog tag i henne bakifrån. Hans ena hand fick grepp om hennes bröst. Den andra låg hårt kring hennes midja. Hon satt fast. Maria skrek rakt ut. Hon slog vilt omkring sig. Mannen flåsade tungt mot hennes hals.

”Det är ingen idé. Ingen här kan höra dig.”

Han slet sönder hennes skjorta och började smeka hennes bröst. Han stönade tungt. Ett slag mot smalbenet fick honom att tappa fokus. Maria sprang rakt ut i mörkret. Han kom ikapp och slog till henne. Hennes huvud träffade en sten. Hon kände blodet rinna. Hon försökte krypa bort från mannen. Han tog tag i henne som om hon vägde ingenting. Hon hamnade på rygg. Mannen satte sig på henne.

”Vad gör du? Sluta!” bad Maria.

Då såg hon kniven.

”Nu ligger du jävligt stilla! Jag bara tar vad jag har rätt till.”

Han slet upp hennes kjol och trängde sig in. Kniven låg mot hennes strupe.

Snälla, låt mig inte dö.

Mannen stönade högt. Det var över. Han reste sig.

Maria började krypa bort från honom. Det brände till i ryggen. Hon föll ihop.

Mannen högg kniven i henne om och om igen. Knivbladet färgades rött.

Mannen tog tag om guldhalsbandet som hängde kring hennes hals och ryckte brutalt bort det.  Han tittade på halsbandets inskription. Stoppade ned det i fickan och lämnade platsen.

***

Ute på vägen lämna nattbussen hållplatsen utan Maria.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22