Hämnden

Nov 24th, 2014 | By | Category: 2014-11 nov, Novell

Anitca PerssonNovell av ANITCA PERSSON

Hon bor i Trelleborg och presenterar sig så här: Ända sen jag var liten har jag drömt om att vara författare. Tillbringade all ledig tid med näsan i böckerna. När jag blev större började jag skriva dagbok och uppsatser i skolan.

Sen lades allt på is när jobb och familj kom emellan. Men nu är barnen utflugna och när jag upptäckte Deckarskolan fick jag tillbaka lusten att skriva. Så på dagarna arbetar jag och på kvällar och helger skriver jag. Detta är min första novell.
——————————————-

Björkskoga Seniorboende var en vacker byggnad i glas och rosa tegel i utkanten av Östermalm. Konceptet med fri tillgång till datorer, biosalong och ett välutrustat gym lockade välbärgade pensionärer, men det fanns undantag. Frida Sjölin var ett. Hon fick möjligheten att hyra ett rum med pentry på bottenvåningen tack vare att hennes son arbetade på Björkskoga.

Agnes Crona tillhörde de välbärgade pensionärerna. Hon var en krävande kvinna som var van att få som hon ville. Hon hade sett till att få den bästa platsen vid matbordets kortända. En plats hon tyckte passade en kvinna av hennes dignitet. Just den här middagen hade hon sett fram emot. Hon hade valt både maträtten, vinet och musiken.

– Jag hoppas ni ska tycka om sjötungan, sa hon med hög röst och höjde sitt vinglas.

Ingen verkade höra henne. Alla pratade i mun på varandra och det var inte maten eller vinet som var samtalsämnet. Seniorboendet var utsatt för inbrott. Det började för två månader sedan. I går natt begicks den femte stölden och stämningen runt matbordet var upprörd. Agnes skakade irriterat på huvudet så att dubbelhakorna dallrade och reste sig upp. Hon stirrade ilsket på dem genom sina lila designbågar och gick sen ut ur rummet med bestämda steg.

Frida Sjölin kröp ihop och försökte göra sig osynlig. Hon plockade nervöst med servetten och önskade att hon kunde göra som Agnes, bara resa sig upp och gå. Men hon ville inte att de andra skulle tro att hon hörde ihop med Agnes.

***

Agnes bestämde sig för att hämta sin dator som varit inlämnad för service. Hon gick bort till IT-avdelningen. Ingen var där men hennes dator låg på bordet innanför dörren. Hon tog den och gick till sina rum en trappa upp.

Hon startade datorn och skärmen tändes.

– Nämen, det här stämmer ju inte! Det här är inte min dator. Jag blir så irriterad, kan de aldrig göra något rätt? Vad betyder alla de här grejorna?

Hon rynkade pannan. Skärmen var full av små ikoner. Fumligt dubbelklickade hon med musen och ett dokument öppnade sig.

Anges började nyfiket läsa. Det var en lista med namn. Bredvid varje namn stod ett datum. Fem av datumen var överkryssade.

Svett bröt fram och det pirrade i kroppen av spänning. Det här måste ha med inbrotten att göra, tänkte hon.

Agnes reste sig och vankade fram och tillbaka. Hon behövde prata med någon.

Frida satt och stickade i TV-rummet. Agnes slog sig ner bredvid henne.

– Jag tänkte höra om du vill dricka en kopp kaffe inne hos mig? sa hon.

***

Frida tvekade. Hon ville inte ha med Agnes Crona att göra. Hon var den person hon hatade mest av allt på denna jord. En gång i tiden hade de varit goda vänner. De hade gått i samma klass och delat samma drömmar. Vänskapen tog emellertid slut den våren Agnes blev med barn. För det var Fridas fästman Björn som var pappan. Sveket krossade Frida. Kvar fanns hatet och tanken på hämnd. Men åren gick. Frida gifte sig och fick två söner. Livet med Arne hade inte varit lätt. Han söp och slog både henne och pojkarna. När han dog kände hon sig äntligen fri. Och så efter 45 år korsades Agnes och Fridas vägar. Frida hade fått veta genom de andra boende att Agnes var änka och att hennes barn inte längre fanns i livet. Det enda Anges hade var pengar.

Mycket pengar.

– Jag vet inte, sa Frida. Jag har just fikat.

– Jag har en god likör jag tänkte öppna, sa Agnes när hon märkte Fridas tvekan. Du dricker väl likör? Ja, jag tänkte väl det. Du, jag har något jag vill visa dig.

Frida följde med Agnes och slog sig ner i Agnes blommiga fåtölj och tittade sig omkring. På varje ledig plats stod en vas fylld med rosor. Agnes märkte hennes blick.

– Jag köper nya rosor varje dag, sa hon stolt. Det värsta jag vet är vissna blommor. De påminner mig om döden.

Rosendoften var bedövande och Frida började få huvudvärk. Hon bläddrade i en Hemmets Journal medan Agnes stökade runt i pentryt. Under tidningen fick hon syn på ett fotoalbum och öppnade det.

Hon såg rätt in i Björns leende ögon. Hon flämtade till och det sved till i magen.

Frida slog försiktigt ihop albumet och tvekade en sekund innan hon lät det glida ner i kassen med stickgarner.

När Agnes hade hällt upp kaffet och likören tog hon fram datorn och visade dokumentet med namnen och datumen.

Frida blev kall inombords.

– Vems är datorn? sa Frida med tunn röst och knäppte sin händer hårt i knäet.

– Jag tror det är IT-killens, den där Fredrik, sa Agnes. Vi måste vara helt säkra innan vi kontaktar polisen. Är det som jag tror med datumen, ska du och jag på bovjakt i natt. Eller hur?

Frida spärrade förskräckt upp ögonen.

– Eller hur? sa Agnes igen med barsk röst och hennes ögon fixerade Frida.

Frida nickade sakta. Ångesten fick hennes mage att krampa och hon mådde illa.

De skiljdes åt. Agnes för att gå tillbaka med datorn och Frida gick en trappa ner till sitt rum där hon satte sig tungt på sängen. Katastrofen närmade sig. Hon kände det på sig. Nu skulle bubblan spricka. Hon tittade på fotot av sina söner som hon hade bredvid sängen och sträckte sig sedan långsamt efter telefonen.

***

Vid midnatt stod Frida och Agnes i mörkret i biblioteket med dörren på glänt. Plötsligt hördes steg i korridoren. De såg en man stå vid dörren till värdeskåpsrummet. Rummet var fönsterlöst och den enda in- och utgången som fanns var genom dörren som mannen slank in genom.

Agnes smög försiktigt fram och stängde dörren. Hon vred om nyckeln och vände sig mot Frida som stod kvar i biblioteket. Hon vinkade ivrigt till henne att komma med en stol som hon kilade fast under dörrhandtaget.

– Stå kvar här och vakta, sa hon befallande. Jag går och ringer polisen.

Frida blev stående en lång stund i den mörka korridoren. Hjärtat slog hårt och kroppen började skaka. Hon knuffade bort stolen från dörren och vred om nyckeln. Med snabba steg gick hon sen mot Agnes rum. Hon öppnade långsamt dörren och såg Agnes ligga livlös badande i sitt eget blod. Hon stängde tyst dörren och gick nedför trappan till sitt rum. Skakningarna i kroppen fortsatte länge efter att hon hade krupit ner i sängen.

***

Frida Sjölin var inte med på Agnes begravning. Hon var så chockad att läkaren bestämt hade avrått att hon skulle gå dit. Istället skulle hon vila upp sig hos sina söner. Frida gjorde som doktorn sagt och bodde hon sina söner till begravningen var över.

Dagen var kall när taxin stannade utanför kyrkogården. Hon steg ur och gick med små trippande steg bort mot gravkullen. Hon stod tyst en stund och böjde sig sedan ner och lade en bukett vissna rosor på graven. Hon satte sig leende i bilen och bad chauffören köra till flygplatsen.

Hon såg dem genast när hon kom in på Arlanda och hennes hjärta tog ett glädjeskutt. Hon checkade in sin slitna resväska och gick sen och satte sig vid gaten.

Det blev dags att gå ombord.

När hon reste sig upp kände hon en hand på sin axel.

– Frida Sjölin? Kan jag be er vara snäll och följa med här?

Hon vände sig om och mötte en mans iskalla blick. Han var polis. Bakom hans rygg såg hon hur andra polismän satte handfängslen på hennes söner Tobias och Fredrik.

– Jag förstår ingenting, sa Frida med gäll röst.

– Det gör du nog, sa polismannen.

Han förklarade för henne.

– Vi har Fredriks dator. Vi har gått igenom hårddisken och har hittat både namnlistan med de överstrukna datumen och kvittot på flygbiljetter utställda på Frida, Fredrik och Tobias Sjölin. Som du säkert förstår har vi lagt ihop ett och ett.

***

Den slitna väskan åkte runt på bagagebandet. Den amerikanske städaren förbarmade sig slutligen över den. Väskan visade sig innehålla damkläder och ett fotoalbum. Fotona föreställde en man och en kvinna. Vid en närmre granskning kunde man se att kvinnans ansikte var bortrivet på samtliga foton.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22