Gran före dopparedan

Nov 28th, 2020 | By | Category: 2020-11 nov, Novell

Alice RadomskaNovell av ALICE RADOMSKA
som är en marinmålare, alpin bergsklättrare, frilansreporter och författare (två böcker i eget namn, ett antal noveller under pseudonym). Hennes förra novell i Dast hittar du här!

_______________________________________________

Klockan 02.19, mitt i natten. Digitala ljusgröna siffror visade att det bara var början av dygnet. Onsdagen den 23 december, dan före julafton.

Vaknad ur drömmen, som hon inte mindes ens fragment av, hörde hon på avstånd en långtradare. Dock inga spårvagnar nere på Saltholmsgatan så här dags.

Tineke, frilansreporter inom nöje och kultur och med klurigt personliga intervjuer som specialitet, vaknade i regel varje natt med ett litet ryck för att inom en minut gott ha somnat om. Vänsterhanden trevade lätt…och kände att Morgans säng stod tom och orörd.

Naturligtvis, Morgan hade under kvällen ringt från Nybro. Han hjälpte en musikskola och några av dess elever att bygga hemstudios. En dags arbete återstod, så Morgan skulle i ännu en natt bli borta – och i själva julaftons morgon ta första tåget hem, till Göteborg.

Visst hörde omgivningen av deras rödbruna tegelvilla, byggd för närmare hundra år sedan, till staden. Den lugna trakten, och Frölunda kommun som helhet, hade inkorporerats av Göteborgs stad i det positiva 1945, då krigets skuggor hade skingrats. Lite ytligt hade lokalradion vidrört 70-årsminnet av detta.

Där…där hörde hon det på nytt!

Alltså det som möjligen väckt henne. Eller kanske en annan sorts läte, ett kort och distinkt litet knäppande, som inte en katt eller skata utan rimligen bara en människa kunde åstadkommit, ute på gatan eller ända uppe vid framdörren ovanför stentrappan!

Pulsen steg – och snabbt fick hon på sig frottérock och tofflor. Tände inte i taket. Snötäcket som i fyra dygn täckt hela Västra Götaland lyste tillräckligt upp natten, lyste nästan förrädiskt milt in genom fönstren.

Nederbörden fortsatte, likt miljoner viktlösa småfågelfjun i vitt från den dunkla grå skyn. Men det var något…i ljuset där ute som saknades…

Julgranen ute på entréavsatsen, den var släckt!

Hon tände i lilla tamburtaket – alltså hade inte säkringen gått… Hon öppnade, drog ett andetag av fuktig vinter.

Kall snö upp på vristerna…

Jaså, kabeln var dragen ur den jordade utomhus väggkontakten. Och skyddslocket hade snäppt igen. Måtte varit detta hon hört.

Spåren var rejäla men konturlösa i trappan, som om vederbörande släpat fötterna, inte normalt lyft dem. Nedanför trappan var lite mer tilltrampat; uppifrån sett ledde spåren på gatan tillsynes åt båda håll, kanske medvetet vilseledande. Och vilket barnsligt tilltag att släcka hennes gran!

Stickproppen…Med fingertopparna torkade Tineke av och pluggade tillbaka den. Granen lyste på nytt, tidigt i dygnet som kallades Drottning Silvias 72-årsdag och dan före dopparedan.

De små ljusen tindrade, spred en försmak av helgen. Ändå med ett abstrakt…smärre obehag. Hon klev in i värmen, slog snärtigt mot dörrkarmen snön av tofflorna. Stängde och gick barfota åter mot sovrummet.

Bilen! tänkte hon.

En natt i förra månaden hade hennes trogna Toyota Camry fått torkarbladen och en backspegel avbrutna! Hastigt blickade hon ut genom fönstret.

Nej, på bilen och runt omkring låg nysnön orörd.

Grannvillan, aningen lägre belägen, syntes fridfull. I fönstren lyste adventsljusstakar. Och adventsstjärnor. Av alla de sorter, av papper, mässing och trä, troligen prima Bohusslöjd. Fastighetsmäklerskan Cornelia Grewstedt, och sannolikt också maken och de tre söta tonåriga döttrarna, tycktes älska den ombonade känslan av trevligt pynt.

Om inte precis i varje fönster hade Tineke själv stakar och dekorationer åt varje väderstreck men föredrog att i sovrummet ha den fransktillverkade staken släckt på natten. Fransktillverkad, enligt etiketten. Från Defarge i småstaden Aillant-sur-Tholon, utanför Auxerre, men köpt hos Åhléns.

Hon gäspade till, kröp under täcket och somnade in på nytt.

***

Hon klädde sig varmt men lätt och ledigt för att skotta.

Radion stängde hon klockan 09.02, mitt i statsministerns ordflöde: ”…och till utredningen knyts på grund av dessa aspekter en erfaren referensgrupp, där också LO skall ingå, för att solidariskt och sakkunnigt nu tillse att…”

Presskonferens? Jo, pyttsan. De objektiva pennor och mikrofoner, som kunde ha granskat regeringen, tycktes redan ha svurit Löfvén en inofficiell trohet på ett sätt, som Angela Merkel och David Cameron aldrig skulle erfara från pressen i sina inte lika inavlade länder.

Bakdörren åt trädgården… Säkert mer än två decimeter nysnö tog emot…hon tryckte upp den.

Tänkte nu bara skotta nödtorftigt i baktrappan och runt hörnet fram till brevlådan. Resten, som vid bilen och utfarten på gatan, kunde hon vänta nån timme med. Hon tänkte senare, framåt lunch, bara åka en sväng in till stan, köpa julklapp till Morgan och se sig om i inomhustorget Nordstan, där ”allt” låg samlat på en lagom yta.

Dagens vanliga ljudkuliss, i synnerhet det lätta trafikbruset, hördes från huvudstråket.

Så där ja, skottat fram till brevlådan.

Hon fiskade upp Göteborgs-Posten…och det namnlösa bruna kuvertet med någonting mjukt i. Hon rev upp och släppte det med ett skrik till marken.

En död liten blåmes!

Det var i viss mån typiskt för pojkslynglar men i långt högre grad för vuxna personer att vara så grymma. Hon tog upp kuvertet med dödsfågeln från marken. Glömde nästan andas, innan hon lämpat det i soptunnan.

Hon skottade trappan. Upp till sin grova och mörkbetsade framdörr. Och i trähuset mittemot, alltså makarna Flodéns, hade gardinen i vardagsrumsfönstret absolut rört sig. Stod någon blickstilla där innanför och iakttog henne? Eller var det en smal mörk möbel, tillfälligt ditställd i juletid?

En skolpojke, Jesper hette han väl, från villan högst upp på återvändsgatan kom glatt viftande med högernäven förbi:

– Guten Tag, meine Frau! Frö…Fröhli…

– Fröhliche Weihnachten! vinkade Tineke tillbaka åt den käcke grabben.

Tveklöst rörde sig Flodéns rumsgardin en smula.

Dessa makar – filosofiläraren och musiklärarinnan – hade i somras varit så översvallande hjärtliga, fått gästparkera tre stycken bilar inne på Tinekes mark vid magister Göstas 60-årsdag och ogenerat tiggt om och fått åtskilliga av hennes krukor med livfulla skott av prydnadsväxter för de ogräsfria rabatterna.

Någon gång under hösten hade lärarmakarna börjat behandla Tineke som luft, inte hälsat, inte knystat ett ”Hej” ens om de plötsligt var öga mot öga. Måtte varit något skitsnack. Hedervärt skitsnack på hedervärda medborgares gata.

Med en fnysning gick Tineke nedför sin rena trappa, rundade kåken, tittade vid baksidan ut över trädgårdens jämna rena snö, tittade ut över gäststugan och friggeboden och sedan över den färgglada lilla paviljongen, ihopsnickrad för några år sedan för somrig gemenskap. För släkt, vänner och kolleger, verksamma även inom radio och television.

Frisk morgon. Hon log, visst var här fint. Om det inte vore…

Bild 1Jo, visst var det härligt! Kring den lantröda gäststugan spretade fruktträdens lövlösa grenar och kvistar vita, med nysnön arrangerad av själva naturen. Hon pulsade i stövlarna åtta, tio meter till den uppåt sluttningen byggda paviljongen. Plockade bort en lövkratta som Morgan eller hon själv glömt kvar och ställde den in i friggeboden, över vintern hysande även gräsklippare och parasoll.

Ringsignal…Och numret på mobilens display var kompisen Minnas. Sedan de senast sågs hade veckor förflutit. Uppmuntrat gav Tineke snart sina svar:

– Jodå, jag tittar dit vid lunch. Inte för att käka, men pepparkakor och en kaffe, du vet…Men, jaaa! Det vore ju super kul!…Just det. Fiket där vi satt i förra månaden…Ja, gärna klockan ett, helt perfekt…Jaså, varför ingången från Brunnsparken, menar du?…Nej, nej lyssna, du går i så fall enklare lilla dörren från Östra Hamngatan. Rakt på kaféet nästan direkt. Oki-doki, blir toppen, hej så länge.

Hon kände sig iakttagen. Vände sig om.

Praktiskt taget lutad mot hennes staket åt barndaghemmets ödsliga vita lekplats…stod Wallin.

– Vad suuper kuul, härmade han släpigt. Åka till Nordstan för en fika, va? Det var fasen vad snofsigt man kan leva, fri men fullständigt utan beskydd, när maken inte är hemma…

Han flinade överlägset, spottade en snusbrun loska in över staketet och skidade styltigt iväg. På svarta gamla träskidor, smått antika laggar. I riktning åt radhuslängan där han bodde, på andra sidan dagiset. Och innanför balkongdörrsfönstret i den grådaskigt trista villan närmast hennes stod löjeväckande nattklädd en alltid illasinnad åldring – svinet Karlsson med sitt fula tryne – och glodde i kikaren alldeles obesvärat.

– Glo du, skitgubbe, muttrade hon. Kan slå vad att din smutsgula nattskjorta stinker as.

Skottat hade hon. Men irriterat grep hon en kraftig borste. Nästan häftigt gjorde hon gången åt gaveltrappan ännu snöfriare. Minsann jobbade hon sig svettig…och uppmärksammade nu med blandade känslor kvinnan som stod rökande vid grannhuset nedanför:

– Go’morron, Cornelia! Allt väl inför helgen, hoppas jag!

Cornelia Grewstedt kom på andra sidan den låga häcken kutryggat henne tillmötes. Slängde fimpen i snön på sin sida. Hon såg upprörd och föga utvilad ut men gjorde en någorlunda vänlig grimas till leende:

– Ser du julstjärnan i Flodénarnas fönster? pekade hon. Det är samma som min! Jag hatar den falsksjungande apan till musikpedagog! Köpa precis samma stjärna som jag köpte precis före Lucia…och flirta och försöka ta min man ifrån mig, som om hon nånsin skulle kunna det, alltså.

– Men Cornelia, sa Tineke och vägde sina ord på guldvåg. Flodéns vackra julstjärna har jag beundrat i säkert tre-fyra jular, så inte är den nyköpt, inte. Och Flodénarna verkar lika lyckliga som du och din Kent, så inte lär det vara…hmm, minsta tanke på…partnerbyte eller nåt.

– Nä nä, då. Kanske inte, muttrade Cornelia och tände sig en Marlboro till. Men julpynt och symboler utan hjärta, va? Var du tvungen att köpa den allra största gran som försäljaren hade att erbjuda?

– Morgan och jag har aldrig nånsin köpt en gran. Det är en kär tradition att varje advent hämta en från skogen, från hans mosters mark på Bokenäset. Och din egen gran är precis lika stor som min, eller hur?

– Äh, du pratar. Bara en kan vara störst. Typiskt er tyskor, vara störst och bäst…och drömma om herravälde.

Men hon sa det med sitt breda, avväpnande mäklarleende. Aldrig visste man riktigt var man hade Cornelia.

– Kommer dina föräldrar från Kungälv nu i jul? Dina fina döttrar verkar tycka så bra om mormor och morfar?

– Oh, ja! lyste Cornelia upp. Inte vore det jul annars.

– Ha det då så trevligt.

– Detsamma, detsamma. God jul på dig själv, Tinni, och på Morgan.

Svettig och nu lite småfrusen gick Tineke in. Tappade upp badvatten. Med välgörande badsalt på gammaldags manér. Och med gott om tid, två och en halv timme före stickaren in till Nordstan. Hon satte på radion på hög volym, så den hördes in i badrummet, och hon kopplade av, riktigt njöt.

Ångande varmt vatten, okomplicerat känslosam musik i julens anda.

Irritationen över släckt julgran, dödad blåmes i brevlådan och en ondskefull granngubbe med kikare ångade bort ur hennes kropp.

En av många amerikaner genom åren framförde I’ll be Home for Christmas (if Only in My Dreams). Därefter sjöng Johnny Cash med härliga mörka rösten den eviga Joy to the World.

En inspelning i svart gammal vinyl från 1980, enligt vad som sades.

***

Ute på gatan stod mäklare Cornelia Grewstedt och musiklärarinna Emelie Petra Flodén i största hjärtlighet. Goda grannar emellan. De nojsade, fnittrade nästan skolflicksaktigt, tills den varmt slentriana Trevlig helg-frasen skilde dem åt, till varsin boning.

Tineke borstade snön av Toyotans tak. Inte så slarvigt som det ibland kunde bli utan riktigt noga.

Lindrigt nykter stod åldringen i lodenrock på balkongen där på grannvillan, 20A. Då hon i går haft mycket att bära stod bilen nu så långt inbackad på hennes mark att huset inte skymde henne, ur gubbens synvinkel sett.

Han iakttog henne oavbrutet, började rytmiskt slamra med en skiftnyckel, rasp eller annat verktyg mot en kastrull och mässade entonigt:

– Åk tebaka dä du kommi frååån! Åk tebaka dä du kommi frååån! Åk tebaka dä du kommi frååån!

Den primitiva rytmen, oftare hörande samman med stenkastning mot polishästar, tycktes möjligen malplacerad här invid Grönskeliden – under lugnaste ljusgrå himmel.

Diakonissan Ylva-Lisa Åquist sneglande åt åldringen på balkongen, borstade av sin ljust violetta brevlåda och halade upp Göteborgs-Posten. Hade tydligen haft sovmorgon som inte hämtat tidningen förrän nu.

Ylva-Lisa gick den oröjda uppfarten mot sin villa av gråvitt mexitegel, där maken, den alltid lika rättvise elektroingenjör Matteus Åquist, erhöll tidningen ur hennes hand och upplyste att kaffet var påsatt. Inte sa han det särskilt högt, men hans något pipiga och samtidigt mycket trevliga röst hade förmågan att bära ganska långt.

Tineke lyfte på vindrutetorkarna. Borstade framrutan och fann på så vis meddelandet. Det var osignerat och skrivet med versaler i tusch på en trasig Dahls Bake-Shop-påse:

”Släng väck din förbannade julgran, du ska inte tro du äger hela gatan”

Åk tebaka dä du kommi frååån! skanderade kastrullbankaren ännu mer inspirerat, när herr och fru Flodén med stavar spänstade förbi.

Det var inte kastrullbankarens handstil på påsen. Den skulle Tineke känt igen efter ett otal betydligt vulgärare skrivna lappar i brevlådan på senare år, ditförpassade fullständigt öppet av hans hunsade hustru Kajsa.

Okänd handstil. Men åldringen hade bundsförvanter vid gatan. Utan att dessa alls hörde till samma politiska flank.

Trakasserierna hade börjat när Morgan och Tineke i förfjol rev sin ruttna gulbleka paviljong, efterlämnad av en långt tidigare ägare. De uppförde då en ny, inte större men mera synlig i positiva pastellfärger.

Diakonissan Ylva-Lisa hade den gången sorgset – och mycket medkännande – anförtrott Tineke hur den gamle i grannhuset sörjde att inte längre från fönstret överblicka den äldre lilla paviljongen.

Överblicka paviljongen? Mest hade detta ju varit genom kikare, även teleobjektiv. I synnerhet när en av Sveriges Televisions kvinnliga utrikeskorrespondenter några lediga sommardagar lånat Morgan & Tinekes villa, kopplat av från fjärran oroshärdar och vid paviljongen solat i allra minimalaste bikini.

Sörjde gamle Karlsson allvarligt en rivning var det dock inte här hemmavid. Nej, rimligen var det Berlinmurens rasering, 1989, som smulat hans illusioner.

Så där ja, bilen var borstad – rutor och backspelglar fria. Och Grönskeliden hade kommunen för en gångs skull varit tidigt ute och plogat.

Plötslig tystnad från åldringens plåtiga beige balkong. Tineke såg hans hustru räcka ut en rykande kopp med någon dryck, som han ursinnigt slog till så det skållheta kom i en kaskad över hennes klänning i mag- och lårtrakten.

Kajsa skrek till av smärta, rusade gråtande in i huset, där inte ett uns av stundande jul antyddes i ett enda av fönstren.

Nu kom rättfärdige Matteus nedför sin gång. Lite lågmält önskade han Tineke ”Fridfull jul”. Han grävde med vänsterlabben i brevlådan efter tidningen.

– Men Matteus, du fick den av Ylva-Lisa för en stund sen, jag råkade se dig ta emot den, log Tineke.

– Det…det har du bestämt rätt i, Tinni. Börjar man måhända bli tankspridd? log ingenjören pojkaktigt. Men från det ena till det andra. Nu är det dagsljus och belysningen släckt, men jag har inte undgått uppmärksamma det i några kvällar. Tycker du inte belysningen i din julgran är i starkaste laget? Jag menar, en vanlig villagata där man efter hederliga långa arbetsdagar värdesätter en smula harmoni…

– Starkaste laget? Men Matteus, det är Biltema-butikens alldeles vanliga julgransbelysning, säkert inte en watt starkare än din egen och alla andras.

– Men tänk dig för, kära Tinni. Min gran står diskret vid garagegaveln. Medan din är uppe på entréavsatsen, ovan din trappa. Skulle du då inte i julens anda av medmänsklighet kunna avstå din belysning? Jag menar med tanke på vad julgranen ändå symboliserar och står för?

– Tack Matteus. Men härstammande från Düsseldorf, alla julgranars födelsestad när julgran med 28 ljus avlöste björken och dess 28 röda äpplen, torde jag väl veta vad julgranen står för.

– Tineke, besinna dig. Julgranstraditionen härrör från Ersta diakoni i Stockholm, rakt inte från ditt Düsseldorf eller något annat kontinentalt industrisamhälle.

– Nu blandar du allt ihop det. Julgran, eller närmare bestämt adventsgran, introducerades på Kaiserwerths diakonianstalt i Düsseldorf cirka 1870. Vad Ersta lanserade i Sverige, på 1920-talet tror jag, var den fyrarmade adventsstake som efterträdde den sjuarmade. Alltså för levande ljus, vilket inte hindrar att de elektriska stakarna av i dag är sjuarmade, mer av dekorativ än av symbolisk orsak.

– Nå, låt oss inte träta inför helgen. Kyrkoherde Ingela Fröman-Lestander kommer i afton på te. Därmed kan jag då ventilera julgransfrågan med kyrkoherden, genmälde ingenjör Matteus Åquist trots sin märkligt ljusa röst mycket myndigt.

– Gör så, Matteus. Gör så, sa Tineke vänligt. God jul.

Åk tebaka dä du kommi frååån! Åk tebaka dä du kommi frååån! skränades efter lilla återhämtningen på nytt av kastrullbankaren på balkongen. Hatet vällde rått nedför hela den lilla gatan.

Matteus reaktion på detta var inte precis vad Tineke väntat men heller inte överraskande:

– Må vara en smula högljutt av herr Karlsson, bedömde han. Men herr Karlsson är i sin fulla rätt att uttrycka sin åsikt. Vi måtte väl ändå ha den rätten? Att kommunicera? Grannar emellan? God jul på dig själv. Och hälsa Morgan, han blir väl hemma över jul?

– Jo då, i morgon på själva julafton hämtar jag honom på Centralen. Och hans syster och hennes kille kommer hit och firar helgen. Det blir gott om klappar under granen, den något mindre gran vi har inomhus alltså.

Matteus gjorde på tonårige sonens manér ”tummen upp” och återvände mot sin låga ljusa villa.

Kommunicera? Ingenjören kallar det att kommunicera, muttrade Tineke.

Åk tebaka dä du kommi frååån! Åk tebaka dä du kommi frååån!

Hon bytte innanför tröskeln stövlarna mot skor…täckjackan mot en kappa. De snygga jeansen med dess perfekta passform var tegelbruna.

Vid bilen dök en katt från parallellgatan upp och strök sig behagfullt mot hennes ben. Hon klev in, satte sig vid ratten, bältade sig, vred om nyckeln. Värmde motorn i en halvminut. Eftersom Olssons slarvigt parkerade Opel Corsa gjorde svängen ut och nedåt Grönskeliden trång och lite riskabel, körde hon upp till lidens lindrigt moddiga vändplats vid Fredsmonumentets lilla bergsknalle och snart nedför gatan igen, med nosen i riktning åt civilisationen.

Grannen Kent, kontorist av något slag, såg smått förtvivlad ut vid sin vita Volvo combi. Tineke saktade in, vevade ner höger framruta:

– Bekymmer, Kenta?

– Värsta tänkbara! Viktigt nyinsatt möte på jobbet om knappt en halvtimme. Och den jäkla kärran går inte igång!

– Viktigt möte dan före jul? Glögg och pepparkakor med chefen, menar du?

– Viktigt möte, säger jag ju. Och just i dag vill kärran inte…

– Hoppa in, så kör jag dig! Är det bara inom Göteborg är det lätt som en plätt.

– Är du klook? Corri är hemma, i köket. Corri kan se oss. Jag får ringa efter taxi, nästan snyftade han.

– Tja, då så. Lycka till.

Tineke släppte vid korsningen förbi två bilar, körde sedan från idylliska Grönskeliden ut i riktning åt den geggigt saltade huvudleden och efter hand allt längre in emot Nordstan.

”Corri kan se oss”, Kentas ord ringde kvar i öronen. Tänk att Corri – Cornelia Grewstedt – hade sån pli på krullige maken att han inte ens i panikläge vågade låta sig bli skjutsad av en kvinnlig granne till jobbet! Nästan tragikomiskt.

Biltrafiken in mot shopping-navet var relativt lugn. Men vid Järntorget var julgransförsäljningen riktigt rejält igång. Folk väntade gärna till dan före dan.

Mitt i Södra Allégatan syntes spårvagnen fullknåkad, in emot stadskärnans alla svettiga bjällerklang-butiker.

***

På löpsedlar samsades frågor med allehanda upplysningar:

HAR OBAMAS VÅRD-REFORM KRASCHAT? – TV-apparaten 800.000 svenskars absolut ENDA sällskap i jul – Nytt udda album snart av Bowie? – HELA JULENS VÄDER – Okände kusinen grattar Silvia med KLENOD – Lill-Babs: Detta är mormors löksill-recept…

Tineke slängde en tiokrona i den röda lilla plasthinken, i leksaksstorlek, som placerats på golvet intill den tämligen darrige dragspelaren.

Hon gick vidare, vek undan för en frodig kvinna med två gigantiska bärkassar fulla med inslagna paket. De bytte leenden med varandra. Humöret var påtagligt gott även hos två patrullerande poliser, en av vardera könet. Och en pojke med tomteluvan hängigt slak och gnisslande kärva rullskridskor under sig delade ut reklamlappar för ”Nyckelkopiering medan ni väntar”. Han skrinnade sakta, med vissa besvär omkring där i folkhavet.

Bild 2För ett ögonblick stannade Tinni till vid ett skyltfönster, där den oblyga blonda skyltdockan bar en syndfullt raffig korsett – i sensuellt knallrött med grönsvarta fantasilöv som dekorationer. På en ”vanlig” kropp, inte skapt så som skyltdockans, tänkte Tinni, skulle plagget inte te sig lika sensuellt.

Spankulerande vidare i vimlet slank hon in på Åhléns. Rulltrappor, lågmäld julmusik ur högtalarna. Inget ont om Al Martinos White Christmas-insjungning, men Bing Crosbys original borde det varit.

Hon passerade barnkläder, sängkläder, handdukar, porslin, kaffebryggare, termosar, brödrostar, tokiga partydräkter. Till Morgan hade hon snart handlat…egentligen en joggingdräkt; den skulle funka som mysig hemmadräkt på vintern och att kuta klädd i utomhus, motionsspåret runt fram på vårkanten.

Fingerfärdigt emballerades den i glansigaste papper, mestadels rött med gyllene band, proffsigt krullat vid knuten av expediten. Så här ”dan före dopparedan” fick Tinni på köpet en kupong att i bottenplanet lösa in mot en varm mugg glögg.

Då hon aldrig varit alldeles begeistrad i den ångande sötsliskigt russin- och mandelbemängda umgängesdrycken, hade hon inom två minuter gett kupongen till en kvinna som i julklappsjakten såg trött, nästan lite vimmelkantig ut. Den spontana tacksamheten med trevligt finsk accent var inte att ta miste på.

Kvart i ett. Hon strötittade i skyltfönster, drog sig så sakteliga mot kaféet – och Minna som i regel var sen var överraskande nog redan på plats precis där utanför! Hejade med ett leende, men med en dyster underton.

Förra gången de sågs var Minna alldeles nyskild, liksom inne i karusellen av allt det praktiska, vilket fått henne att framstå som beslutsam, fokuserad, effektiv. Men nu, med skilsmässan egentligen bakom sig, tycktes hon vara riktigt illa däran, där Tinni och hon snart satt mitt emot varann vid kafébordet.

Inte kunde Minna åka hem till föräldrarna i Hagfors över jul, då dessa var på Gran Canaria. Inte förrän nyårsafton skulle hon upp till Värmland, och troligen träffa också brorsans familj. Nu skrämde henne tanken på tankarna, och oron för den ensamma jul hon hade att genomlida.

Tineke behövde ingen som helst betänketid för att ta ett beslut. Lite kläder, pyjamas och tandborste var allt som Minna skulle behöva från sin bostad.

Bild 3De drack halvljummen påtår. Där var ovanligt trångt på kaféet, då en tredjedel var avskärmat med ett mörkt draperi. Bakom detta inrymdes för tionde och sista dagen Tomte-Roffes Foto-Ateljé, givetvis i julens tecken. Småbarn fick sitta i tomtens knä medan bilder knäpptes med tomtemors perfekta polaroid.

Bland föräldrar med småttingar, väntande på sin tur, tog Tinni och Minna en nyfiken titt, ställde sig i det relativa mörkret, betraktande hur tomten fick ännu en glad liten pyssling på knät.

Varenda illasinnad gubbtjyv, och varenda snäll, varm och trevlig gubbe också för den delen, måtte från början ha varit ett sånt här oskyldigt gossebarn, tänkte Tinni.

Men i nacken hörde och kände hon en unken och hotfullt väsande viskning:

– Åk tillbaka dit du é från.

Då det dröjde några isande sekunder innan hon vände sig om, fanns viskaren inte kvar där i dunklet. Var det Wallin?

***

Julgransbelysningen på entréavsatsen lyste tillräckligt in i lilla tamburen, Grönskeliden 18, där Tineke och Minna satt vid småbordet med doftande rökt lax, ägghalvor, lite räkor och lagrad cheddarost till det ljust beige brödet med lagom tuggmotstånd. Vitt vin, sedan starkaste kaffe, svart som på en nattredaktion. Klockan var halv sju på kvällen, skinkan puttrade i köket och skulle efteråt griljeras. Ännu en liten måltid, med snudd på dopp i grytan, skulle därför kunna avnjutas innan tröskeln till verkliga dopparedan beträddes.

Det var mysigt. Nyskilda Minna hann inte försjunka i mer än sekunders dysterhet innan Tineke tände hennes leende på nytt. Fick igång Minna att berätta de dråpligaste värmländska eskapader – uppväxten, bio, idoler, bilar, killar och jular, ibland inte alldeles traditionella.

– Himla bussigt av dig, Tinni, att förbarma dig så här över en ensam och övergiven sociolog.

– Ääh, vad är vänner till för? Det är jätteskoj att ha dig här.

Minna suckade, reste sig, tuggade ännu en smula korintkaka och blickade genom rutan åt gatan.

När hon snart skakade på huvudet och muttrade ”Skumt, skumt, skumt” undrade Tinni: ”Vad då?”.

– Snubben där nere på gatan, nedanför din trappa. Med ett block…kollegieblock i näven försökte den typen stoppa en promenerande karl…som vinkade avvärjande och bara gick vidare.

Tineke reste sig också, tittade konfunderat:

Kenta Grewstedt är det ju! Grannen från kåken nedanför.

– Se, nu kommer två äldre damer med en ivrigt dragande cocker spaniel. Ska den typen försöka stoppa dom också?

Hjärtligt leende hejdade Kent Grewstedt dem och gjorde en pekning upp åt Tinnis lysande julgran.

Ena damen slog i förtjusning ihop händerna i ett utrop: ”Oh, fantastisk, visst är den!”

Kenta gjorde en nekande gest, höjde förmanande pekfingret framför damernas ansikten, räckte pennan och tydligen protestlistan till den svagare av dem.

Hon hade nästan pennan i hand när den mer bestämda stoppade henne, milt stötte Kenta åt sidan och fortsatte efter den otåliga vovven nedför gatan.

Nu kom Cornelia Grewstedt fram ur häcken:

– Dom skrev inte heller på! Dom skrev inte heller på!

Svårt att uppfatta vad Kenta med en uppgiven gest svarade. Men Cornelia gav upp ett gallskri och rusade i hejdlös förtvivlad in mot deras hus:

– Man kan inte ha dig till nåt! Man kan inte ha dig till nåååt!

Nu klev Tineke ut. Gick några steg nedför trappan:

– Jaså du, Kenta, du är ute i lyktors sken och samlar autografer? Om Cornelia tillåter dig får du gärna jumpa in och kika på min egen samling. Varför inte nu direkt? Jag har namnteckningar av Rihanna, Phil Collins, Björn Skifs, Amanda Lear, Ruslan Moiseev, Diana Ross, Jan Malmsjö, just you name it.

Men Kenta tittade tyst ner i marken, ner i den grusiga snömodden, döljande asfalten.

Fem sekunders tystnad, tio sekunders tystnad, tills glada röster hördes nedför makarna Åquists utfart och kyrkoherde Ingela Fröman-Lestander hänfört med en gest uppåt Tinekes entréavsats förkunnade:

– Men…men detta är på min själ den mest hänförande vackra gran jag sett i år! Sannerligen, sannerligen strålande såsom stjärnan över stallet Betlehem!

Minna gjorde en belevad gest åt Tineke – och kyrkoherden skakade med värme Tinekes hand i vinterkvällen. Vidrörde liksom välsignande också hennes kind.

Ingenjör Matteus Åquist såg ut som han precis svalt en sked ättika, medan hans egentligen alltid ovetande hustru, diakonissan Ylva-Lisa, glatt rattade Audin ur garaget för att köra kyrkoherden hem till Tellgrensgatan.

Missmodigt lommade Kenta Grewstedt den korta lilla biten hemåt, påtagligt sakta. Han möttes halvvägs av mellersta tonårsdottern, Columbine, som inte berörde mammas nya utbrott utan otåligt ropade:

– Pappa, nu börjar det på 3:an en film som man typ bara måste se!

***

Med den lilla borsten med mässingsskaft, i avsikt att avlägsna julaftons första snö från Toyotans rutor, svor Minna förvånat till:

– Vem i allra glödheta…kan ha gjort nåt så här…svinigt?

Tineke kom med nycklarna i hand:

– Vad då, menar du?

– Di…dina däck! Se, en syl in genom höger fram och en skruvmejsel eller nåt i höger bak. Dom är platta, totalkvaddade. Vem i helvete…

– Men ååh! Vi ska ju hämta Morgan…på Centralen!

– Har du talat med…

– Jaaa. Han ringde, passerade Limmared nyss. Tåget stannar bara i Borås och är på Centralen om knappa timmen…

– Vem i… Men du, Tinni, ring och säg åt Morgan att ta taxi, jag betalar vad det kostar, jag är ju den som våldgästar er och snyltar på er jul.

– Tack, men Minna, inte ska du betala, inte. Men jag ringer honom genast.

– Åk tebaka dä du kommi frååån! Åk tebaka dä du kommi frååån!

– Nej, Minna, bry dig inte om det svinet.

– Men…men det är väl han? Gamla svinet Karlsson som du berättade om. Kanske han som massakrerat däcken också? Bankar på metall och skriker för att kränka dig, det svinet. Jag ska…

– Åk tebaka dä du kommi frååån! Åk tebaka dä du kommi frååån!

– Nej, Minna! Verkligen…gå inte dit, gör det inte. Säkert skulle ett halvdussin personer här vid gatan utan att blinka ljuga, vittna falskt att du överfallit och misshandlat honom. Han är en himla massa år fyllda. Låt honom skrika sig hes. Nu ska jag ringa Morgan…så han tar taxi.

– Åk tebaka dä du kommi frååån!

Diakonissa Ylva-Lisa Åquist grävde frånvarande med handen i sin tomma brevlåda, otåligt blickande nedför gatan i stället.

Minsann kom här en polisbil uppsvängande! Ylva-Lisa Åquist vinkade, tecknade, pekade på Tinni.

– Tjaha, snabba ryck här i trakten, sa Minna. Då har nån annan hunnit se vandaliseringen och ringt polisen. Här…titta hääär, visade hon den förste som klev ur polisbilen.

Lite häpet sa den medelålders snuten:

– Det där…är ett annat ärende. Som vi inte meddelats. Vad det nu gäller är granen. Låt se…Tinnacka Magdalena Schnellinger?

– Jag heter Tineke, inte Tinnacka, sa Tinni.

– Nå väl, gigantiska julgranar, avsedda att placeras på torg och allmänna traditionella platser, erfordrar specifika tillståndsgivanden, tillbörligt auktoriserad förankring av fackman, må icke ställas i ett villaområde, där de dessutom riskerar avleda uppmärksamhet i trafiken och ytterst kan vålla att lekande barn på gatan och gamla vid övergång blir påkörda, så du misstänks enligt ordningsstadgan, paragraf…Vad är det för väsen, metallslammer hela tiden nu då?

Åk tebaka dä du kommi frååån! Åk tebaka dä du kommi frååån! Åk tebaka dä du kommi frååån!

– Niklasson, meddela samband, begär en patrull back-up, det här verkar sjukt.

Åk tebaka dä du kommi frååån! Åk tebaka dä du kommi frååån!

Ylva-Lisa Åquist pekade på Tineke:

– Herr kommissarie, det är hon där…som är…alltså…tysk.

– Om hon är tysk och om jag inte är kommissarie, vad i helsike har det med ärendet att göra? Var är den himmelshöga julgranen?

Ylva-Lisa pekade stumt uppåt Tinekes trappavsats.

– Men Ylva-Li, min hustru, vad har du gjort? pep ingenjör Åquist med greppet så hårt om hennes överarm att hon skrämt grimaserade till. Har du ringt poli…

– Det där är en julgran precis lik min egen, möjligen lite tätare. Har ni på själva julafton upptagit vår tid med detta ovärdiga strunt!? Är ni två alltså anmälarna Emelie Flodén och Roger Olsson?

– Åk tebaka dä du kommi frååån! Åk tebaka dä du kommi frååån! Åk tebaka dä du kommi frååån!

– Niklasson, täpp igen käften på gaphalsen är du snäll! Han uppehåller sig utom vårt synfält men uppenbarligen alldeles bortom…låt se, frilansreporter Tinnacka Schnellingers fastighet. Och jag upprepar frågan, är ni två alltså anmälarna Emilie Flodén och Roger Olsson?

– Ingalunda heter vi så, sa korrekte Matteus. Jag är ingenjör Matteus Åquist, familjefar. Och detta…detta är min maka, vår församlings högt värderade diakon Ylva-Lisa Åquist. De två som ni efterfrågar…Kvinnan Emelie Flodén är hon som i detta nu stiger ut här från sin villadörr. Och Roger Olsson är han som står…där nere…i sin ägandes trädgård lutande sig mot snöskyffeln.

Med en nickning var polisman Niklasson tillbaka:

– Skrikige gubben tystnade direkt han såg mig. Honom får vår back-up reda ut när dom kommer, inom fem, tio minuter.

Cornelia Grewstedt rökte nervöst medan döttrarna fann det hela klart stimulerande.

– Vad tusan pekar du för polisen ut mig för? röt Roger Olsson åt Åquist.

Polismannen svarade i Åquists ställe:

– Enligt kvinnan…Emelie Flodén…har ni, Olsson, och hon dels i går lämnat in skriftlig klagan, dels i dag larmat nummer 112 om en vanlig julgran och anklagat en granne för nonsens. Okynnesringning, falsk angivelse? Vad önskar du att rubriceringen för ert oseriösa, misstänkt olagliga tilltag ska bli?

– Anklagat en julgran? Är ni inte klok, polis? Aldrig med min fot har jag skrivit under en sådan anmälan!

– Aldrig med din fot men kanske med din hand i så fall?

– Vad är detta? Det var i mörker jag skrev under…fru Flodéns klagan att främlingar, kreti och pleti från vanliga simpla hyreshus använder vår gata som genväg ner åt spårvägen!

– Vi…vi kanske missförstod varann där en smula, yttrade Emelie Flodén. Min skriftligt formulerade klagan rörde tyska journalissans julgran, som vi väl alla här gemensamt kan intyga att fastän granen inte just i denna stund är tänd, så lyser den i kvälls- och nattetid. Ni torde som polis förresten ha klart för er att jag är anställd av kommunen!

– Jaha, får jag fråga vad fru Flodén då har för befattning inom kommunen, som vill neka en granne att precis som alla andra ha tänt i granen sin?

– Musiklär… musikpedagog.

– Universitetet? Musikhögskolan? Vad kallas inrättningen, vad är utbildningsnivån?

– Grundskolan. Mell…mellanstadiet.

Ylva-Lisa Åquist började vid Emelie Petra Flodéns sida gråta, stilla och ljudlöst, då polisen med anteckningsbok lågmält hade vänt sig till Matteus Åquist. Namn, adress och telefon, för eventuella vittnesmåls skull.

Utom hörhåll för Tineke, men hörbart för uppmärksamma Minna, viskade Cornelia Grewstedt till äldsta dottern Juliet:

– Flodénskan är värdelös att ha i ett team-work, inte ett uns lojal. Tänk, ringa snuten helt orealistiskt, utan att först samråda. Borde varit en vettig, grövre men trovärdig beskyllning att inte i en handvändning motbevisa.

– Men mamma, tycker du inte Tinni är jätterar? Typ himla schysst? Hennes fina Lucia-linne, nästan som av siden fick jag ju låna till plugget, du vet. Så varför…

– Men bli lite vuxen, flicka. Tinni är och kommer alltid att vara schysst. Men om sju, åtta år när det är lagom att du gifter dig, bildar familj, var har du då tänkt bo? Säg mig alltså var? Jag är mäklare, jag kan sånt här på mina fem fingrar. Jag kan lugnt och metodiskt med trovärdiga, även anonymt verkningsfulla beskyllningar få Tinni härifrån, med fastigheten tillgänglig skitbilligt, om bara inte såna fjollor som Flodénskan och diakonissan blandar sig i med sina dumheter.

Båda polismännen antecknade personers namn och kontaktuppgifter. Minna lyssnade omärkligt vidare till tisslandet:

– Men, mamma. Alltså really, mamma, sin framtid formar man själv. Vilken kille tror du utan vidare vill…typ ha dig till svärmor…och bo precis intill?

Snorkigt gav magister Flodén den yngre snuten namn och mobilnummer. Med tillägget att han näppeligen hade minsta information att bidra med i detta ärende. Hade förresten ordningsmakten inga viktigare saker för sig?

Den äldre polisen Bergh ryckte till när mäklare Cornelia Grewstedt ylande med händerna i vädret gjorde en rusch åt sin pyntade ingång!

Två damer – med en kraftfullt dragande cocker spaniel – trängde sig förbi där i gatan.

– Polis, polis! ropade grabben Jesper gällt.

– Sååå? Vad gäller det, pojke?

– Gubb…farbror Karlsson kan inte se er från balkongen men det vill han nog…så han kommer att ramla, han står på en pall eller nåt, ena foton på räcket och sträcker sig längre, längre mot stegen.

– Vilken…stege?

– Den av stål ju! Som sitter fast i väggen…för sotarens skull, som deras giftiga djungelblommor från balkongen brukar växa upp på! På sommaren, typ. Han sträcker sig mer och mer och…

– Men för satan, Niklasson, genast!

Poliserna och i princip allihop utom Tinni och Minna och Roger Olsson skyndade uppför gatan.

Och det var då som Karlsson, vingligt sträckande sig mot sotarstegen, i sin häpnad över tillströmningen av folk slant med sulan mot sitt snöprydda balkongräcke. Och föll…

Han blev liggande tillsynes livlös – något nedsjunken i snön – med högerbenet i en otäckt orimlig vinkel. Slutna ögon, vidöppen käft.

Var han…var han…?

***

– Han andas, lever. Pulsen lite ojämn emellertid, konstaterade konstapel Niklasson på knä vid den gamles sida. Vi ska inte rubba honom utan invänta sjukvårdare. Benet är brutet, det inser vi ju alla, men eventuella inre skador äger vi inte medel att här på platsen investigera.

En soffkudde under huvudet gick emellertid an. Kudden samt några filtar att lägga över den olycksdrabbade, för att motverka nedkylning även om lodenrocken var rejäl, hade makarna Åquist genom kvickt initiativ varit och hämtat.

– Han verkar vakna upp, det ryckte i hans öga, Gud ske lov, flämtade Matteus Åquist.

Tinni, Minna och några fler anslöt sig nu också, utan kommentarer, till samlingen grannar. Magister Flodén drog sig kallsvettig, illamående, illa berörd undan.

Kenta Grewstedt stirrade stelt, inte på den liggande utan på rakt intet eller på den grå, lite eftersatt åldersspruckna husväggen under balkongen. Döttrarna – Columbine och Delilah Grewstedt – fattade varandras händer. Storasyster Juliet filmade med mobilen i lugna bestämda svep.

Kajsa Karlsson kom tyst ut ur huset. Hon var blek, hon blickade åt makens håll där han låg, men utan att hon egentligen rörde en min. Med uppsvullen kind och levrat blod nedför hakan, från mungipan, tycktes hon möjligen ha blivit…

– Ojoj då, stackars fru Karlsson tycks också ramlat och gjort sig illa i vinterhalkan, förmodade Ylva-Lisa Åquist.

– Hur fru Karlssons ansiktsskador uppstått skall hon själv, efter vederbörlig omvårdnad, få redogöra för i lugn och ro, utan makens närvaro i den stunden, beslöt polisman Bergh.

När den begärda extra patrullbilen anlände var en tjutande ambulans inte långt efter.

Ett fåtal minuter senare, då ambulans och polisbilar just hade avlägsnat sig, erbjöd den sluttande villagatan utrymme för en taxi att köra upp så pass långt som den ämnade sig. Taxametern hade tickat avsevärt. Från järnvägsstationen, Göteborgs Central.

– Äsch, du missar ju filma det coolaste, sa Delilah till storasyster Juliet, när Morgan och Tineke möttes i en kyss och snart också Minna kramades om.

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22