Glada galaxen eller Love is in the Air

Dec 13th, 2017 | By | Category: 2017-12 dec, Novell

Ulf Durling

En amorös dystopi i juletid av ULF DURLING

Systrar och bröder i förskingringen!

Jag varken kan eller vill undanhålla er en nylig tilldragelse mellan mig och en dam utanför min glesa vänkrets på Spacebook. Vi hade länkats via den interplanetära dejtingsajten Glada Galaxen och skulle äntligen träffas. Jag tillstår gärna mina högt spända förväntningar inför mötet även om våra intressen antydde smärre oförenligheter oss emellan. Hon – vi kan kalla henne Stella – föreföll ha en extrovert läggning med stärkande rymdpromenader som främsta fritidssysselsättning medan jag, som ni vet, ligger åt det mer intellektuella hållet.

Kunde det ändå fungera? Ja, varför inte? Ytterligheter möts och många fasta partner brukar ju hävda att ”de kompletterar varandra”, tyvärr inte sällan de som lever i riktigt spretiga förhållanden.

Att hon försörjde sig som kosmetolog uppfattade jag som ett starkt plus. Att vårda sig är viktigt. Själv gör jag förhoppningsvis fortfarande ett propert och vitalt intryck.

Våra förutsättningar var således goda. Jag hade henne ständigt i tankarna och tyckte mig registrera hennes längtan efter mig i form av de ideliga vallningar, påminnande om diskreta febervågor, som hon på okänt sätt transmitterade till mig från sin bas,var den än kunde vara belägen.

Sådan är Stella, fantiserade jag, en fjärrvärmekälla.

***

I förväg, sedan jag kokat lutfisken och tänt den flamsäkra plastgranen med det lilla paketet gömt undertill, hade jag belåtet granskat mig i spegeln. Slätrakad, regelbundna drag, tydlig utstrålning av de grå tinningarnas charm.

Min välkomstgåva var inslagen i rött papper, lackad och ombunden med ett vitt sidenband.

Om Stellas yttre visste jag föga eftersom vi inte växelteleporterat våra porträtt. Det kunde förstås inte uteslutas att hon förfogade över den typ av utomjordiska behag som ibland kan te sig en smula främmande eller rentav motbjudande för oss här på jordklotet. Jag förutsåg därför vissa avvikelser från det skönhetsideal som jag annars hyllar. Å andra sidan var det ju främst en andlig gemenskap jag önskade och behövde, hugsvalelse för min plågsamma ensamhet.

Det kan tilläggas att jag sedan etermedia ströp sina nyhetssändningar antagligen ägnar lejonparten av min vakna tid åt detsamma som ni gör, åt gammal skåpmat. Jag läser böcker på Storytel, ser film på Netflix och ViaPlay, avlyssnar musik på YouTube och lägger pussel av olika svårighetsgrad på golvet eller kaffebrickan. Två exempel på det sistnämnda nöjet är Hela universum och lite därtill (9000 bitar, två månader) respektive All the Ex-President´s Men (5 bitar, 8 sekunder).

I motsats till många av oss som hittills överlevt beklagar jag mig inte. Jag finner mig hyggligt tillrätta i det skyddsrum jag tilldelats. Mitt refugium består av en boendemodul med tillhörig rastgård i botten av en klyfta mellan branta bergväggar. Det är ett kap, resultatet av en tursam lottdragning hos placeringsgruppen i Nordöstra Direktoratet.

Problemet är som sagt detta med att vara så totalt solokvist. Vad båtar då ett månatligt kvartssamtal med Operatören (som installerar de senaste finesserna i min kommunikationscentral och lär mig hantera dem) eller en hastig glimt av omvärlden vid de per drönare luftlandsatta varuleveranserna från beställningskontoret, en motsvarighet till Linas matkasse på farmors tid?

Att lindra min lappsjuka med virtuella metoder lockar mig inte. De tekniska landvinningarna blir alltmer surrealistiska. Det ryktas att vi snart kommer att tillhandahållas hologrammatiska iscensättningar där vi i realtid ska kunna sällskapa med avlidna anförvanter och gå på Hedenhös-safari bland sabeltandade tigrar och dinosaurier! Rena verklighetsförnekande galenskapen, om ni frågar mig.

***

Åter till Stella. som exteriört kunde överträffa den fagra prinsessan Leia i Star Wars, alternativt påminna om en alien med släktdrag av ET eller ha en lika skrämmande framtoning som de djuriska hominoider, dessa evolutionens primitiva eftersläntrare, vars närvaro präglade min barndoms grymmare godnattsagor och mardrömmar.

Än sen då? Huvudsaken var att ömsesidig sympati, allra helst förälskelse, uppstod. Eller har jag kanske redan varit inne på detta?

Och ett John Bauerskt naturväsen kan ju mycket väl ha ett hjärta av guld. Skenet bedrar. Man ska ju inte döma hunden efter håren, eller hur?

Pelle Asplund är för övrigt inte den som vare sig räds fan eller trollen.

***

Skymningen var i annalkande. Jag stod utanför mitt viste med tänd ytterbelysning som en ledfyr åt henne. Och på exakt utsatt minut dalade en konstigt äggformad farkost ner från skyn och landade i bortre änden av frigångsområdet. Uppenbarligen hade inga stratosfäriska störningar fördröjt dess färd och mina koordinater varit korrekt angivna.

Så öppnades en lucka och Stella steg ut. Mitt livs tilltänkta supernova var iförd pilotutstyrsel och hade en kupol med synglugg över huvudet. Munderingen kunde i viss mån jämföras med den som förr nyttjades av grodmän och djuphavsdykare.

Ett tiotal meter skilde oss åt. Hon tog ett par försiktiga kliv mot mig, stannade sedan och tog fram en ficklampa. Ljuset bländade mig.

Min högtalare var förstås påslagen och ingen av oss hade glömt att aktivera våra respektive Translatorer, dessa finurliga mojänger som kan simultantolka vad du än säger och på vilket tungomål du än yttrar dig.

– Hejsan svejsan i lingonskogen, flöjtade hon. Så sävligt att vara här! Läget?

Hade hon bedrivit språkstudier i svenska med hjälp av ett utbildningsmaterial från sent 1900-tal? Man kunde undra. Men hennes rörelsemönster hade haft något förföriskt över sig, tyckte jag, och rösten var liksom smeksamt släpig med bara en nästan omärklig metallisk biklang. Det bådade gott.

– Det knallar, svarade jag. Var hälsad, kom i min famn och bered dig på en mysattack!

Gick jag för fort fram? Borde jag ha inlett en mindre offensiv konversation? Hade det varit lämpligt att till exempel först betona fördelarna med min trevna och trygga tillflyktsort där jag så länge åtnjutit garanterat skydd för de många ödesdigra klimatkatastrofer som en gång påskyndats av ett antal politiska snedprioriteringar i Vilda Västern, beordrade av en storhetsvansinnig och fartblind cowboy?

Tack och lov verkade mina farhågor vara obefogade. Ingenting tydde på jag varit för het på risgrynsgröten, som jag förresten just kokat och för säkerhets skull apterad med två sötmandlar. Dessförinnan och före skinkan och de övriga läckerheterna skulle det vankas glögg och snällhetsbefrämjande pepparkakor.

Man kan inte vara nog förtänksam, hade jag resonerat.

Vad hände härnäst? Jo, Ladies and gentlemen, to my surprise and satisfiction brast hon plötsligt ut i ett gällt skratt och kommenterade förtjust min uppenbarelse:

– Festligt tryne, Pelle! Så snyggt det yviga vita skägget matchar rödluvan! Schyssta bananer!

– Man tackar. Men det är bara ett skal! Håll i dig nu, stumpan! Kolla!

Varpå jag brett leende slet av mig tomtemasken.

Mitt noga repeterade förvandlingsnummer fick tyvärr inte avsedd verkan. Just som hon tycktes stå i begrepp att lyfta på sitt eget topplock sänkte hon armen och ryggade förfärat tillbaka.

– NEJ, gallskrek hon. Tvi vale!

– Förlåt, men …

– Åjiane mej och kors i kabinen! Så där grotesk kan ingen vettig … och dra mig på en liten Karlavagn, dina hemska huggtänder! Hur skulle våra barn spä ut?  See you later, alligator! Pass och kram!

Varpå hon i en svinblink uppslukades av sitt UFO. Rymdskeppet startade med ett vredgat rytande, lättade och steg som en raket mot högre höjder. Det sista jag såg av det var en avlägsen ljusprick, snabbt utsuddad i det förblindande mörkret.
Efteråt återstod bara ett svart hål inom mig och ekot av min stämma.

GOD JUL, tycks jag ha ropat efter henne – ett avsked som kortvarigt studsade mellan klipporna i mitt trånga gravvalv innan en rungande tystnad vidtog.

GOD JUL, God Jul, God Jul, Go

***

Efter en flaska glödgat vin – Saturnus 1893, 12½ % – repade jag mod. Skam den som ger sig.

Kosmetolog, muttrade jag. Så lagom heller!

Jag slängde hennes julklapp i soppåsen. Det var ett signerat foto av undertecknad, monterat inom glas och ram.

I stundens hetta och känslornas hetta torde jag, när det begav sig, ha läst fel och inte fattat att hon presenterat sig som kosmolog.

Vilket, det måste jag betona, givetvis inte hindrar att det även utanför världsalltets talrika beauty parlours kan finnas många nog så glamorösa yrkesutövare av alla de slag. Så ser jag det, fördomsfri som jag är. Och för Pelle Asplund står ju, utan undantag, medvarelsernas själsliga kvalifikationer i förgrunden. Vilket jag tidigare kan ha framhållit.

Rusig av tillförsikt slog jag mig ner vid min manöverpanel, loggade in mig på datorn och avgav mitt fyndiga lösenord (per/asplund/ad/astra).

VÄLKOMMEN TILL GLADA GALAXEN OCH LYCKA TILL, löd skärmtexten som avtecknade sig mot en magnifik vy av Vintergatan.

Mina fingertoppar snubblade ostadigt omkring bland tangenterna men efter ett tag hade jag åstadkommit en skaplig inledning på kontaktannonsen.

Ensamstående bildad herre på Tellus söker en likasinnad Eva för ev. äkt.

Att hon, var hon än befann sig, knappast firade namnsdag denna den 24:de december och därför inte heller blev föremål för mina gratulationer, struntade jag i att förklara.

Jag lyckades också prestera ett tjusigt poem. Flickorna gillar sådana, de små liven. Notera särskilt den slugt erotiska undermeningen:

Vi två/du och jag/av samma ull/ båd´ med och utan G-dräkt/ska säkert nå/vår morgondag/i full/ endr miäkt.

Mitt lockrop skulle få vida spridning, det visste jag, till och bortom våra oräkneliga solsystem där det med största sannolikhet flerstädes sjuder av liv och lustar.

***

Förhoppningsvis får jag via mitt fortsatta nätfiske mängder av svar och så småningom en ny – men inte onödigt lättfjällad – goding i garnet. Min avsikt är att därefter genast satsa på en kometkarriär som digital tillbedjare och på en energisk hårdlansering av mig och de faciliteter som står till min disposition. Så kan min plan sammanfattas. Dess framgång är praktiskt taget garanterad.

Tänk om kunde jag förmå någon gullig liten kärring att ta sig hit redan till påsk! Vore inte det kronan på verket? Det är ju då, på vårkanten, som både romantiken som vitsipporna spirar och går i blom. Amor omnia vincit, amarone nebulosa.

Så nu är ni uppdaterade, kära cyberkamrater. Må ni förunnas ett lika
GOTT NYTT ÅR
som er tillgivne
Pelle A

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22