Frankensteins monter

Sep 14th, 2015 | By | Category: 2015-09 sep, Novell

Kjell E. GenbergAv KJELL E GENBERG har inspirerats av Bokmässan till denna novell.

Det var i dag han skulle dö!

Fast när jag kom fram var jag så ohyggligt trött att tvivlen på att det skulle gå att genomföra började dunka i skallen. Tröttheten berodde på att jag hade liftat från Stockholm till Göteborg och inte hade det gått särskilt bra heller. Jag kan förstå de bilister som undviker att ta upp en bleksiktig, lätt skäggstubbig man i säckiga kläder. De övriga var jag enbart tacksam emot.

Jag betraktade alla fräscha och nytra människor som befolkade trottoarerna intill mässbyggnaden. De flesta såg ut som om de sovit gott under natten, men där fanns också några få som hade lika röda ögon som jag. Det var troligen författare och förläggare som rumlat om i förväntan inför den stora folkfest som Bok- och Biblioteksmässan påstås vara.

I hägn av en reklamtavla fumlade jag fram min plånbok. Dess fack innehöll inga kreditkort eller ens den sortens sagobok som kallas checkhäfte. Där fanns bara några ynka sedlar.

Eftersom magen sved korsade jag den stora gatan och klev in i ett kafé. Medan jag långsamt tuggade i mig två ostsmörgåsar, tillsammans med ett stort glas mjölk och kaffe där påtår ingick i priset, såg jag genom fönstret hur kön växte vid mässans ingång.

Den vägen ville jag inte ta. Men det skulle inte bli särskilt bekymmersamt att komma in. I min eländiga klädsel och med mitt glåmiga utseende fanns blott en tänkbar dörr att välja.

***

Ingen höjde så mycket som ett ögonbryn när jag några minuter senare kom in i pressrummet, där tredje statsmaktens kulturbärare botaniserade bland pressreleaser och wienerbröd.

Där fann jag utställarförteckningen. Sedan var det lätt att hitta rätt.

Han hade skaffat sig en bra plats i ett hörn i närheten av de stora förlagen, vars publikdragande namn och jippon garanterade stor förbiströmning. Jag måste motvilligt ge honom en eloge. Montern var verkligen iögonenfallande, närmast spektakulär med den stora plastdocka som föreställde Frankensteins Monster. Den stod alldeles vid monteringången och höll upp skylten med firmanamnet: Skräckförlaget.

Ett sinnrikt uppsatt metallnät med dödsmasker i gips, varvade med färggranna bokomslag, var också något som drog blickarna till sig.

En bok exponerades mer än alla andra. När jag såg den försvann plötsligt all trötthet. Det flödade en våg av adrenalin genom kroppen och jag kände hur jag började andas häftigt och stötvis. Det krävdes ansträngning att bli normal igen, åtminstone så att jag verkade normal på ytan.

***

Det var en till formatet stor bok − inte folio men näst intill − och dödskallen på omslaget glänste som guld. Många av dem som passerade i gånghörnet hajade till och stannade upp för att titta närmare på det påkostade verket. En del åskådare kände säkert till boken redan, för både radio, tidningar och teve hade uppmärksammat den.

Eftersom jag skrivit boken borde jag känna mig både stolt och belåten.

Men ett litet fel på omslaget gjorde att stoltheten och lyckan ersatts av en helt annan känsla.

Författarnamnet var fel.

På den granna pärmen stod inte mitt namn utan ett helt annat. Ingen pseudonym, utan förläggarens namn.
Skräckförlagets ägare hade stulit mitt verk, rånat mig på fyra års arbete.

Det är klart att jag själv var mycket dum när jag gick till honom med manuskriptet och gav honom det utan kvitto. Jag bad honom att vara mycket aktsam om papperen eftersom jag inte tagit någon kopia. Medan vi satt och pratade över varsin kopp kaffe i förlagets konferensrum ställde han försåtliga frågor (fast det begrep jag inte då) och fick på så sätt veta att jag arbetat med boken i största hemlighet. Det skulle bli en överraskning för många när den kom ut. Den misslyckade hade till sist lyckats!

Så kom boken ut − och jag blev överraskad.

Förläggaren skrattade ut mig när jag i vredesmod besökte honom. Dessutom − och det var han noga med att påpeka − hade han gott rykte i branschen medan jag nog kunde räknas som en nolla i alla branscher.

***

Vid sidan av böcker, plastmonster och dödsmasker var montern tom. Jag stod och undrade över var den onde fanns när han plötsligt kom ut genom dörren till ett rum i utrymmets innersta hörn. Han bar på en trave litteratur och började sortera in böckerna i olika skyltställ. Han var så upptagen med detta att han inte upptäckte mig när jag smög in mellan monterhyllorna och in i det lilla bakrummet.

Där fanns ett bord med perstorpsplatta, fyra enkla stolar och några hyllor på konsoler som skruvats fast i en vägg. Större delen av golvytan var belamrad med bruna pappkartonger som tydligen innehöll böcker och reklambroschyrer. I en öppnad kartong vid väggen stod mängder av sprayburkar av den sort som är så populära hos klottrare. Där fanns både klarlack och olika färger.

Mellan kaffebryggaren och askfatet på bordet låg ett datorskrivet pappersark. Jag blev alldeles stum när jag såg siffrorna. Visst hade jag begripit att han lurat mig på mycket pengar vid sidan av att han stulit den berömmelse jag så väl förtjänade, men jag hade aldrig kunnat ana att det handlade om så stora summor.

Adrenalinet började pumpa igen och när jag hörde hans steg närma sig tog jag fram kniven som hela resan funnits gömd innanför jackan.

Jag tryckte mig mot väggen när han kom in och han såg mig inte ens. Han tog av kavajen och slängde den vårdslöst över stolskarmen. Sedan började han plocka upp fler böcker ur den öppna kartongen.

Jag bet mig i läppen så hårt att tårarna kom och skymde sikten för en kort sekund. I mina fantasier hade detta varit ett härligt ögonblick, endast fyllt av rättfärdig njutning. Nu hade jag byxångest där jag stod med kniven höjd och hans ryggtavla inom räckhåll.

− Jag har kommit! kraxade jag och trots att jag nästan viskade brast rösten. Jag har kommit för att ta ut både förskott och royalty!

Han rätade hastigt på sig. Några böcker föll ner på golvet. Så vred han på huvudet och våra blickar möttes. Först tyckte jag mig se en glimt av skräck hos honom och hela jag fylldes av den tillfredsställelse som funnits i fantasierna. Men så byttes innehållet. Förläggarblicken övergick till att innehålla förakt och överlägsenhet och jag hann se en antydan till ett leende i mungipan.

− Du har inget att ta ut, och det vet du. Jag…

Det var då jag högg.

***

Kniven skar igenom den kritvita, designade skjortan och det gick så lätt, så lätt. När jag så här efteråt försöker erinra mig händelsen är jag inte ens säker på att han skrek.

Jag hade fruktat att det skulle bli en blodig historia, men han blödde faktiskt inte särskilt mycket där han låg över kartongerna.

Det var i detta skede av händelseförloppet allt tagit slut i mina fantasier. Nu hade jag ingen aning om vad som skulle ske. Han var död, det kunde jag konstatera. Puls saknades.

På en av hyllorna stod en flaska portvin, fint märke, fattas bara annat. Jag hällde upp en full pappmugg och satte mig i väntan på att mitt hjärta skulle sluta banka så förtvivlat. Sedan jag tänt en av hans cigarretter började bomullen i huvudet förvandlas tillbaka till hjärna.

Det enklaste hade självklart varit att lämna honom där han låg och bara gå. Men vad vore jag då? En simpel dråpare! Inte en hämnare med en vision om att bli synlig!

Genom dörrspringan kunde jag se ståltrådsnätet med böcker och gipsmasker och hela idén kom bara flygande in i skallen på mig. Det var en oerhört kreativ upplevelse.

Han hade stulit mitt konstverk. Nu skulle jag göra konst av honom!

***

Det låg en sax intill pappmuggarna på hyllan och med den klippte jag upp hans vita skjorta, noga med att inte rubba kniven så att det kom blod. När jag lyft honom lite för att komma åt att lossa slipsen och knäppa upp skjortknapparna, stirrade han på mig med uppspärrade, brustna ögon. Munnen var förvriden i en grimas som kanske härrörde från ett kort ögonblick av smärta.

Snart låg han alldeles naken.

Jag tog en av lackburkarna och sprayade kroppen överallt, tills den glimmade spegelblank i skenet från lysrören över oss. Han torkade faktiskt på en kvart, precis som det stod på burkens etikett, och sedan var han stel och styv som en plastmannekäng.

Han var tung, troligen av vällevnad, men jag lyckades baxa ut kroppen och rigga upp den mot nätet. Penisen stod ståndaktigt ut genom en ståltrådsmaska. På den hängde jag en skylt där det stod:

“Mässpris! Tjugo procent på alla böcker!”

Det hade samlats en hop skolbarn i gången utanför. De tittade intresserat på när jag hämtade en burk med blodröd färg och sprayade en rand från kniven och ner längs ryggen.

− Gud! Han ser äckligt äkta ut! sade en av skolpojkarna när jag tog ett par steg tillbaka för att betrakta mitt verk.

− Ja, inte sant? svarade jag. Men är det inget som fattas?

− I ansiktet i så fall, svarade grabben.

Jag gick ut och ställde mig bredvid skolpojken i gången där det nu hade samlats ännu fler åskådare. Han hade rätt. Min förläggare blev mycket bättre sedan jag gett honom lite grått under ögonen och vid mungiporna. Sedan jag klippt till ett par pappbitar till huggtänder och placerat dem över läpparna hörde jag barnen skratta.

− Dracula! sade någon.

− Stämmer, svarade jag. En alldeles äkta blodsugare!

De imponerade skolbarnen köpte faktiskt några böcker också. De prutade visserligen utöver de tjugo procenten, men ändå.

I kavajen som låg på stolen hittade jag plastbiten som föreställde förläggarens hotellnyckel. Han bodde fint i hotellet som ligger i samma hus som mässan. Eftersom jag började känna av tröttheten igen åkte jag upp till rummet och sov gott ända till morgonen därpå.

***

Klockan åtta kom roomservice upp med en stadig frukost och Göteborgs−Posten. Färgbilden på första sidan fick mig att bli riktigt klarvaken. Bildtexten talade om att vissa monterinnehavare på mässan verkligen arbetat hårt för att få sina alster uppmärksammade.

Detta var mitt andra konstverk som saknade rätt signatur och grämelsen återkom.

Jag tog tåget tillbaka till Stockholm. Det hade jag råd med eftersom förläggaren också haft en plånbok i kavajen.
Det var på väg hem som jag räknade ut hur jag skulle göra för att bli erkänd som den konstnär jag är.

Alla måste få veta vad jag åstadkommit, på gott och på ont! Hemma i rummet på Söder ringde jag några samtal, berättade om en finfin novell jag tänkte skriva och fick den faktiskt såld. Fast givetvis till underpris, annat är inte att tänka på. Sedan jag lagt på luren satte jag ett tomt, vitt papper i maskinen och började hamra på tangenterna:

FRANKENSTEINS MONTER

Det var i dag han skulle dö …

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22