Fotspår i snön

Oct 4th, 2012 | By | Category: 2012-10 okt, Novell

Eva HolmquistEva Holmquist har precis publicerat Kedjor känns bara när du rör dig på Ordspira förlag. Det är en science fiction-ungdomsbok som utspelar sig på ett flergenerationsrymdskepp. Tidigare har hon gett ut boken Hästar på vift för flickor 8–10 år på ett förlag som heter HLT. Hon är också reporter i e-tidningen Bokerinytt, se www.bokeri.se. Hennes blogg Tröst för ett knytt hittar ni på www.ettknytt.blogspot.com. Hon har också startat sin egen författarblogg: http://evaholmquist.blogspot.se/

____________________________

Stugan låg tyst bakom mig när jag stängde dörren om släktingarna och tog ett steg ut i den rena vita snön utanför. Ja, inte helt ren. Det fanns ett halvt översnöat fotspår som ledde bort genom den snötyngda trädgården och in i skogen nedanför.  Jag drog ett djupt andetag. Det var skönt att andas ren klar luft istället för den rökiga av outtalade förebråelser nedtyngda dimman inomhus.

Jag hade vetat att det var ett misstag redan när jag tackade ja till min systers gammaldags familjejul. Vi kom inte överens i vanliga fall. Ännu mindre här där vi var instängda i en stuga som var så liten att jag fick sova på soffan i gillestugan. Det hade inte gjort saken bättre att snön hade gjort det omöjligt att ta sig härifrån. Annars hade jag aldrig stannat till annandagen. Frågan var hur lång tid det skulle ta innan de plogade den lilla skogsvägen som ledde hit.

Himlen var helt vit. Snön hängde ner från taket som om det var på vippen att glida ner och täcka mig. Jag rös. Ingen skulle höra mig och ingen skulle bekymra sig om att leta reda på mig. Jag skulle aldrig ha kommit hit.

Jag tog ett steg ut i snön och sjönk genast ner till knäna. Det var djupt. Steg för steg följde jag de halvt översnöade fotspåren. Det måste vara någon som också behövde en paus. För varje steg fick jag ta två och tån i fotspåren jag följde hade sjunkit längre ner i snön än hälen. Snön sken så starkt i solskenet att jag fick kisa. Det var riktigt skönt att komma in i skuggan under träden.

Snö föll ner i nacken på mig när jag råkade nudda en gren. Den gled sakta ner längs ryggen. Det hade kanske varit behagligare att stanna kvar inomhus, men inte med det sällskapet. Mamma sa alltid att familjen var viktig och vi måste hålla ihop, men efter att ha varit instängd flera dagar med dem var jag inte övertygad.

Träden öppnade upp sig till en glänta. Snön hade formats till dyner som sanden på sandöken vid Playa del Ingles. De kastade märkliga skuggor som gjorde hela gläntan randig av vitt och grått. Men en av skuggorna såg annorlunda ut med en udde som stack fram tvärs mot de andra skuggorna. Jag stannade.

Det var en arm. Det blev svårt att andas. Jag tog ett steg. Ytterligare ett steg. Där låg kroppen med ett tunt lager snö ovanpå. För det var tydligt att det var en kropp och ingen människa. Ändå gjorde jag inte det jag borde utan rusade fram snubblande i den djupa snön, tog tag i ena axeln och drog honom runt så att de orörliga ögonen stirrade rätt upp i himmelen. Pappa.

Det kunde inte vara sant. Hans hy var grå. Det hade slutat snöa för timmar sedan. Det var alldeles för sent.

***

Jag andades tungt när jag kom tillbaka till stugan. Det gjorde det svårare att stå ut med den instängda luften fylld med lukten av rök, glögg och svett. Fyra personer gav mig en blick när jag kom inrusande och stannade innanför dörren. Den femte var fullt sysselsatt med att diska som vanligt. Min syster Helena var besatt av att hålla rent.

”Pappa”, sa jag, men orkade sedan inte fortsätta.

”Han sover ruset av sig”, sa Helena med hård röst.

Jag stönade inombords. Hon hade verkligen bestämt sig för att göra den här vistelsen så obehaglig som det bara var möjligt. Redan på julafton hade hon börjat tjatet om att pappa drack för mycket. Som om det inte fanns gott om skäl när vi var instängda tillsammans i den här stugan. Hennes nålstick hade dessutom bara fått till följd att han druckit ännu mer tills han somnat i soffan framför Kalle Anka och inte ens vaknat när det var dags för julklappsutdelning.

”Nej”, sa jag och skakade avvärjande på huvudet.

Mamma reste sig ur soffan och gick fram till mig.

”Jo Mia”, sa hon och tog tag i min arm. ”Din pappa är alkoholist. Det är lika bra du inser det. Han behöver vård.”

”Hon kommer aldrig erkänna det”, sa Patrik surt bortifrån soffan.

Jag skakade på huvudet igen. De fattade ingenting. Jag hade inte kommit in för att påbörja en ny fruktlös diskussion.

”Det är inget fel att ta en sup”, sa Bosse och knuffade till Patrik.

”Du super lika mycket som din brorsa”, sa Marianne.

Hon gick bort och plockade upp cigarettpaketet som låg på hallbordet.

”Jag fattar inte att vi nödvändigtvis måste gifta oss med suputer”, sa hon till mamma som bara skakade på huvudet.

”Nej”, skrek jag för att försöka få dem att lyssna.

Marianne stelnade till med cigaretten halvvägs upp till läpparna. Mamma rynkade ögonbrynen och öppnade munnen för att säga till mig att sluta skrika.

”Han är död”, sa jag innan de hann avbryta mig.

Mamma suckade och lät handen vila mot min kind.

”Det var bara en tidsfråga innan hans lever sa stopp”, sa hon.

Helena fortsatte att diska.

”Ni förstår inte”, sa jag.

Jag drog ett djupt andetag. Det var ett misstag insåg jag med en gång som röken kom in i munnen och jag hostade. Marianne hade fått upp cigaretten och tänt den.

”Han ligger därute”, sa jag när jag slutat hosta.

Utan att vänta på svar drog jag upp dörren och gick ut i snön igen. De halvt översnöade fotspåren hade fått sällskap av gången där jag klumpat fram. Jag smällde igen dörren och snön rasade nerför taket i en stor driva på verandan.

***

De andra hann upp mig innan jag kommit fram till gläntan och Helena trängde sig förbi mig. När jag kom fram halvlåg hon på knä och kände på halsen på honom.

”Han är död”, sa hon som om hon trott att jag ljög.

Magen knöt sig. Hon kunde aldrig låta bli att göra sig märkvärdig. Det var ju inte som om hon var läkare eller något. Hon var bara farmaceut. Det var mediciner hon kunde något om. Inte om människor var döda eller inte. Jag fick inte fram ett ord av ilska.

De andra virrade omkring och förstörde vartenda spår som kunde finnas. Jag hörde lösryckta repliker om att pappa i fyllan och villan hade gått ut och frusit till döds. Fler repliker om den sorgliga händelsen som om någon av dem brydde sig och sedan kommentarer om att det bara varit en tidsfråga innan spriten skulle döda honom. Jag bet ihop käkarna så hårt att det gjorde ont, men jag sa ingenting. Inte ens när Patrik slängde upp pappa på axeln som om han varit säcken med klappar på julafton sa jag något. Det var ingen mening. De lyssnade inte på mig i alla fall.

***

När de gått stod jag kvar en stund. Jag försökte bestämma mig för vad jag skulle göra. Alla de andra ville släta över och låtsas som om inget var fel. Skulle jag låta dem hållas och vänta tills vi kunde ta oss härifrån? Annars måste jag ta konflikten och jag hatade bråk. Det var därför Helena alltid vann alla argument. Hon bara körde på tills jag backade. När jag frös alltför mycket gick jag tillbaka.

De hade placerat pappa i soffan i gillestugan. Soffan där jag var tvungen att sova, men jag sa inget.

”Telefonen fungerar inte”, sa mamma med luren i hand.

”Snön har säkert fallit ner på telefonledningen”, sa Patrik.

”Ring på mobilen”, sa Marianne med en nytänd cigarett mellan fingrarna.

Bosse hällde upp ett glas whiskey.

”Bosse”, väste Marianne.

”Vadå”, sa han. ”Jag har fått en chock. Då ska man ta en blänkare.”

”Det finns ingen täckning här uppe”, sa Patrik som om han inte lagt märke till tjabblet.

”Han kan inte ligga härinne”, sa Helena.

Rösten lät mycket gällare än vanligt. Patrik klappade henne lite tafatt på armen.

”Jag kan lägga honom i förrådet”, sa han.

”Ja”, sa mamma. ”Vi måste vara praktiska.”

Jag drog efter andan. Patrik slängde upp pappa på axeln.

”Det var ingen olycka”, sa jag.

Mamma suckade.

”Det är klart det var”, sa hon. ”Han var så full att han inte märkte kylan.”

”I så fall”, sa jag och gjorde en konstpaus tills de alla stirrade på mig som om jag var galen. ”I så fall hade han inte sprungit.”

Sedan tystnade jag triumferande.

”Var inte fånig”, sa Patrik och gick ut med pappa.

En kall pust virvlade in innan han stängde dörren om sig.

***

En halvtimme senare var allt som om jag aldrig upptäckt pappa död ute i snön. Vi var tillbaka i den eländiga familjejulen. Det var ingen som tog mina ord om mord på allvar. Bosse satt i soffan framför TVn som visade någon ointressant sport. Marianne satt bredvid ivrigt bolmande på cigaretten och bläddrande i Svensk Damtidning. Patrik hade gett sig iväg på skidor. Helena skalade potatis till lunchen medan mamma satt och läste sin julklappsbok i fåtöljen vid fönstret. Själv kunde jag inte slå mig till ro utan gick fram och tillbaka i det lilla rummet tills Helena fräste åt mig.

”Lägg av Mia”.

Då gick jag ut. Där var i alla fall luften frisk även om det var kallt. Det fanns många spår i snön nu och de flesta täckte pappas. Patriks skidspår försvann bort längs den översnöade vägen. Han hade säkert tagit vägen till skidspåren nere i backen. Det var fortfarande lika mycket snö. Det kunde dröja dagar innan vi kunde ta oss härifrån och under tiden stod stackars pappa på parad i förrådet.

Jag följde alla fotspåren bort genom skogen. På vissa ställen kunde jag fortfarande se pappas fotspår. De stämde inte med mammas åsikt om att han gått ut och frusit ihjäl för att han var för full att märka hur kallt det var. Det var långt emellan varje spår. Mycket längre än vad mina spår varit när jag gått. Ändå var det inte det konstigaste. Pappa hade alltid gått bestämt med hälen som slog ner i marken. I fotspåren i snön var tån mycket längre ner än hälen. Jag var fortfarande övertygad om att han sprungit. Varför skulle han gjort det om han varit själv? Det såg ut som om han sprungit för livet från någonting. Kanske hade han fått en hjärtattack av ansträngningen.

Det som var ännu märkligare var att det fanns inte ett spår efter någon som jagat honom. Snön hade varit helt orörd förutom pappas steg. Vad hade fått honom att springa för livet? Om det varit någon i stugan borde han stannat tidigare och inte sprungit ända till gläntan. Jag insåg att jag inte skulle få några svar härute vid gropen efter pappas kropp.

Jag gick inte samma väg tillbaka. Det fanns inget som lockade i stugan. Det var svårt att ta sig fram mellan de snötyngda träden och jag blev snart varm av ansträngningen. När jag närmade mig nedre delen av trädgården hörde jag röster. De var låga, men tonen var intensiv och fick mig att darra trots att jag inte var inblandad i grälet.  Jag gick försiktigt längre fram. Helena stod vid komposten med en papperspåse fylld med potatisskal. Hon hade lyft locket, men verkade ha avbrutit sig när Patrik kommit skidande.

”Jag fattar inte varför du envisades med den här hopplösa tillställningen”, sa Patrik med orörligt ansikte.

”Julen ska vara för familjen”, sa Helena och slängde ner potatisskalen och stängde locket med en smäll. ”Och familjen ska hålla ihop.”

”Normala familjer möjligen”, sa Patrik. ”Det här är en fars.”

”Avsluta den då”, sa Helena och nu lät hon nästan bedjande.

Patrik skrattade till, men det var inget glatt skratt utan lät mer som en skällande schäfer.

”Visst”, sa han, ”men du får inte ett öre.”

Helena stelnade till och stod som en staty medan Patrik skidade iväg till framsidan av stugan. Jag stod kvar bland träden. Min syster skulle döda mig om hon upptäckte att jag lyssnat. Hon väntade tills Patrik fått av sig skidorna och smällt igen dörren efter sig. Sedan gned hon händerna mot varandra som om hon frös. Först när mamma kom ut några minuter senare började Helena gå mot stugan. De möttes halvvägs.

”Jag undrade vart du tog vägen”, sa mamma.

Jag bet ihop käkarna. Det var säkert femton minuter sedan jag gått ut och inte hade hon letat efter mig, men det var så det alltid varit. Det var bara Helena som räknades.

”Det är något jag vill prata med dig om”, sa Helena. ”Väntar du medan jag hämtar kappan?”

Mamma nickade och Helena försvann för att strax efteråt komma ut igen med kappan på. Hon var allvarlig ut och jag kunde se på de höjda axlarna att hon var spänd. De gick bort längs vägen och jag smög efter bland träden. Jag ville inte att de skulle upptäcka mig, men jag var nyfiken på vad Helena ville.

”Vad ville du prata om?” undrade mamma efter en lång stunds tystnad.

”Pappa hade en del undansparat”, sa Helena.

Mamma nickade avvaktande.

”Du ärver väl allt”, sa Helena.

”Jag sitter i orubbat bo”, sa mamma efter en kort paus. ”Så jag antar det. Hur så?”

”Jag skulle behöva låna”, sa Helena.

”Så Patrik har förlorat sina pengar”, sa mamma i skarp ton.

”Nej”, sa Helena. ”Jag skrev på ett äktenskapsförord när vi gifte oss.”

Hon lät besegrad. Det var inte likt henne, men jag visste hur kär hon var i Patrik när de träffades. Då gör kanske alla dumheter.

”Jag vet inte”, sa mamma. ”Han har ju just dött. Kan vi inte ta det senare?”

”Det är en smula bråttom”, sa Helena med entonig röst.

”Du frågade väl din far”, sa mamma. ”Vad sa han?”

”Det hann jag inte”, sa Helena. ”Vi kan prata om det lite senare.”

De fortsatte nerför vägen medan jag stod kvar. När jag kom in efter en skidtur på julafton hade pappa och Helena stått i köket. Helena hade varit röd i ansiktet medan pappa såg sur ut. Jag hade fått en känsla av att jag avbrutit ett gräl. Det var efter det som pappa hade börjat hälla i sig whiskey. Jag hade inte tänkt på det efteråt, men nu undrade jag om inte Helena bett pappa om pengar och fått nej. Pappa kunde vara frikostig när han var på det humöret, men han gillade inte tjat.

***

När mamma och Helena försvunnit bortom kröken steg jag ut på vägen och gick tillbaka mot stugan. På verandan stod Patrik igen och lyfte ner sina skidor.

”Jag tar en tur till”, sa han när han fick syn på mig, satte på dem och åkte iväg nerför vägen.

Kunde varit intressant att se vad som skulle hända när han stötte på Helena, men jag frös så jag skrapade snön av stövlarna och öppnade dörren. Mariannes röst var hög och lät som en kniv skrapade mot tallriken.

”Drick inte så förbannat”, sa hon.

”Jag måste lugna mina nerver”, sa Bosse.

”Du har väl inga nerver.”

”Tänk om vi inte hittar pappret”, sa Bosse.

”Klart vi gör”, sa Marianne med lugnare ton. ”Han hade allt i arbetsrummet. Vi väntar tills vi kan komma härifrån så letar vi reda på det och förstör det.”

Jag hörde ett klunkande som säkert var Bosse som hällde upp ett nytt glas whiskey.

”Om du inte snackar bredvid mun för att du är för full för att hålla tyst”, sa Marianne med högre röst.

Bosse mumlade bara i bakgrunden. Jag drog försiktigt igen dörren igen, väntade en stund och öppnade den medan jag med hög röst sa:

”Hej.”

Bosse mumlade till svar.

”Vi ska just gå en promenad”, sa Marianne. ”Vill du följa med?”

”Nej”, sa jag. ”Jag har fått tillräckligt med frisk luft för ett tag.”

***

När de försvunnit stod jag en stund i gillestugan och funderade. Jag var fortfarande lika övertygad om att pappa blivit mördad, men ingen aning om vem som gjort det. Mamma ville bli av med honom. Det var uppenbart efter alla försök hon gjort att få in honom på behandlingshem. Helena behövde pengar, men jag var övertygad om att pappa vägrat låna ut några. Hon trodde säkert att det var lättare att få pengar från mamma. Hon var trots allt mammas favorit. Patrik var kanske rädd för att Helena skulle få låna från pappa. Även om han inte älskade henne var det nog praktiskt med en hemhjälp. Bosse och Marianne hade pratat om något papper. Det kunde vara en lånesedel. Jag visste att de hade ont om pengar. Kanske krävde pappa pengarna tillbaka. Det kunde vara ett mordmotiv. Det kändes som om de alla hade motiv. Jag måste hitta bevis. De var alla ute. Innan de kom tillbaka borde jag hinna söka igenom deras rum. Kanske kunde jag hitta en ledtråd.

Mariannes och Bosses rum gick snabbt. Det enda som fanns där var Svensk Damtidning, cigaretter och i Bosses väska flera flaskor whiskey. Det var förklaringen till varför den aldrig tog slut trots att han drack som en svamp. I Mariannes plånbok hittade jag ett bankomatkvitto. 567 kronor hade hon kvar på kontot. De var panka som jag misstänkte.

Mammas och pappas rum tog inte heller lång stund. Det var en boktrave bredvid mammas säng med julklappsboken överst. Under den låg en bok som hette ’Flodhästen i vardagsrummet: om medberoende och om mötet med barnet inom oss’ och längst ner i högen fanns boken ’Den medberoendes guide till de tolv stegen : hur du hittar ditt rätta program och tillämpar de tolv stegen på dina egna problem’. Hon var verkligen insnöad på pappas alkoholvanor. Mönstret fortsatte när jag i väskan hittade tre olika broschyrer till olika behandlingshem. Men något mer avslöjande hittade jag inte så jag gick vidare till Patrik och Helenas rum.

Patriks ända av rummet innehöll bara kläder. De flesta var träningskläder. Han hade inte med någon bok eller tidskrift. Inte mycket av intresse där. Jag gick över till Helenas del av rummet. Hon hade inte plockat upp något utan allt låg kvar i väskan. Jag slog upp locket. Innehållet såg konstigt ut. Det såg ut som om väskan var fylld med avlånga kartonger delvis täckta av kläder. Jag kastade en blick bakom mig. Inte ett ljud. Snabbt grävde jag ner i väskan och fick upp en av kartongerna som varit halvt dold. Det var en läkemedelskartong med texten Atropin Mylan skrivet utanpå. Jag la tillbaka den och kastade återigen en blick bakom mig. Det var fortfarande tyst. Det låg mängder av likadana kartonger i Helenas väska. Vad skulle hon ha dem till? Hon var såvitt jag visste inte sjuk och hon hade väl knappast apoteket med sig. Men jag vågade inte dröja längre utan återställde väskan som jag funnit den. Jag slank ut i gillestugan igen och satte mig ner med Mariannes Svensk Damtidning. Jag såg inget av de färgglada sidorna. Det fanns bara en stor fråga i mitt huvud. Vad var Atropin Mylan?

De andra var fortfarande borta. Jag borde ha en stund till. De flesta läkemedel hade en lapp som beskrev vad det var för något. Där borde jag kunna få reda på vad det var. Jag slängde tidningen på soffbordet och skyndade in i Helenas rum igen. Jag grävde fram en av kartongerna igen. Med darrande händer öppnade jag den i änden och drog ut informationen. Jag ögnade igenom den.

’Atropin Mylan injektionsvätska’, läste jag.

Längre ner kunde jag läsa ’Atropin har kramplösande effekt på glatt muskulatur’. Vad kunde Helena ha för behov av det? Det var många kartonger hon hade med.

’Överdosering’, tänkte jag. ’Vad händer vid överdosering?’

Jag läste vidare och hittade snart symptomen vid överdosering.

’Torrhet i slemhinnor och hud, törst’, läste jag. ’Ansiktsrodnad. Takykardi och takypné. Mydriasis, dimsyn. Feber. Urinretention. Motorisk oro, eventuellt kramper, excitation, hallucinationer. Medvetslöshet. Blodtrycksförhöjning. I svåra fall cirkulationskollaps.’

Hallucinationer. Det kunde förklara varför han sprungit trots att ingen följde efter honom.

I samma stund hörde jag dörren slå igen. Mamma och Helenas röster hördes. Sedan kom snabba steg och Helena stod i dörren.

Hon tittade ner på kartongen i min vänstra hand och lappen i min högra och blev alldeles vit.

”Du mördade pappa”, sa jag med hög röst och viftade med lappen.

Mamma kom in i rummet.

”Lugna dig Mia”, sa hon. ”Vi har ju redan pratat om det här.”

”Helena har väskan full med Atropin”, sa jag. ”Det orsakar hallucinationer och cirkulationskollaps. Fattar du inte? Det förklarar varför pappa sprang för livet från någon som inte lämnade fotspår bara för att falla död ner när hjärtat gav upp.”

Mamma tog ett kliv förbi Helena som fortfarande stod som bedövad, tog lappen från mig och stoppade ner den och kartongen i väskan. Sedan stängde hon locket och snurrade kodlåset tills väskan var låst.

”Det var en olycka”, sa hon. ”Han hade druckit för mycket. Alla vet att han dricker för mycket. Han märkte inte att det var kallt utan somnade i kylan och frös ihjäl. Det är sånt som händer alkoholister.”

”Det var mord”, sa jag, men lugnare nu.

”Det var en tragisk olycka”, sa mamma. ”Vi är alla väldigt ledsna. Det är hemskt när någon i familjen dör.”

”Det var mord”, sa jag, men mycket tyst.

”Det är hemskt med olyckor vid jul”, sa mamma. ”Det är ju en familjehögtid då alla är glada.”

Hon gick ut ur rummet igen. Helena satte sig ner på sängen med händerna i knäet. Hon sa ingenting. Jag gick ut och slängde mig i soffan.

”Mamma”, sa jag.

”Familjer ska hålla ihop”, sa hon.

Jag stirrade upp i taket. Det var fyllt med kvisthål. Sedan drog jag till mig Svensk Damtidning och började läsa. Det var fortfarande jul.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22