Fortunakuppen

Jun 7th, 2010 | By | Category: 2010-2, Novell

Rolf Palmberg arbetar som didaktiklektor vid Åbo Akademis enhet i Vasa, Finland. För drygt tre år sedan skrev jag en roman som fick namnet Det nya stället. Romanen har ett sidospår om en lärare som planerar ett perfekt brott för att kunna pensionera sig och flytta till varmare breddgrader. Jag har fått god kritik för detta sidospår  så här kommer denna del  omarbetad och förkortad till en novell.

_____________________________________________________________

Kriminalnovell av Rolf Palmberg

Det knackade på dörren till mitt arbetsrum i lärarhögskolans tredje våning i den finländska småstaden Solstad. Min kreativa tankekedja bröts och jag kastade en ilsken blick mot den stängda dörren. Under bråkdelen av en sekund hann jag överväga om jag skulle låtsas att jag inte var på plats. Längre tid än så hade jag emellertid inte till mitt förfogande. Dörren flög upp och Robert, en av mina kolleger, var redan inne i rummet. Han satte sig utan inbjudan i min slitna besöksstol.

”Nu har de börjat fuska med teknikens hjälp”, sa han upprört. Det var typiskt för Robert att alltid gå rakt på sak. Det var länge sedan jag senast hört honom slösa tid på sociala traditioner såsom hälsningar.

”Lugna dig”, svarade jag vänligt och försökte klippa av tankarna till rapporten som jag hållit på att bearbeta. ”Vad har hänt?”

Det som hänt var följande. Robert var mycket intresserad av fackliga frågor och satt med i högskolans direktion som lärarkårens representant. Det framgick att han inte hade fått möteshandlingarna för tisdagens – med andra ord gårdagens – direktionsmöte i tid. Handlingarna borde ha sänts ut senast tre dagar före mötet, alltså på fredagen. Detta hade han påpekat för direktionens ordförande då mötet började. Direktionens ordförande, som hade huvudansvaret för att ärenden bereddes och distribuerades inom utsatt tid, hade svarat att möteshandlingarna hade skickats ut per e-post på fredagen.

Det visade sig att ingen av direktionsmedlemmarna hade fått handlingarna. De flesta hade kontrollerat e-posten både fredag, måndag och tisdag. Direktionsmötet kunde därför inte börja innan mysteriet med de saknade elektroniska möteshandlingarna hade fått en tillfredsställande lösning. Ordförande hade därför sett sig tvungen att lämna konferensrummet för att reda ut saken. Allt var helt i sin ordning, hade hon meddelat när hon återvände tjugo minuter senare. Handlingarna hade sänts iväg på fredagen, precis som hon påpekat, och de hade också kommit fram till mottagarna på fredagen. Mötet var lagenligt sammankallat.

Jag påpekade för Robert att datorerna faktiskt uppförde sig egendomligt ibland. ”Inte den här gången”, protesterade Robert och fortsatte: ”När jag efter mötet kontrollerade min e-post, fanns meddelandet med möteshandlingarna mycket riktigt i min inkorg. Det hade till synes skickats ut och kommit fram redan på fredagen, men jag svär på att det inte hade varit där före mötet. Och nu kommer det viktigaste. Jag råkade just sitta vid samma lunchbord som några av våra datoransvariga. Då hörde jag hur de sinsemellan diskuterade huruvida det var rätt eller fel att få som uppgift att skicka ut ett e-meddelande på en tisdag, men tillfälligt ställa om serverns klocka så att det efteråt skulle se ut som om det hade sänts iväg tre dagar tidigare, på en fredag. Bara för att någon i lärarhögskolans ledning inte skulle åka dit på en teknisk miss, som de uttryckte saken. Det är helt klart fråga om ett tjänstefel.”

Med dessa ord lämnade Robert rummet och jag andades långsamt ut. Om Roberts misstankar stämde, var det både oetiskt och ansvarslöst av direktionens ordförande att tvinga andra att agera som medbrottslingar. Detta gällde naturligtvis alla anställda, men i synnerhet Datortjänstens personal, det vill säga den enhet som ansvarade för att tekniken inom lärarhögskolans datorpark fungerade.

Jag funderade en stund på detta med att manipulera med datortiderna. Ju mer jag tänkte på saken, desto mer imponerad blev jag av direktionens ordförande. Hennes idé var rent av genialisk. Min mun kändes plötsligt torr och hjärtat började bulta allt hastigare. Den röda tråden som jag tyckte mig ha haft i min halvfärdiga rapport var som bortblåst. Roberts besök hade gett mig den ledtråd jag behövde för att komma vidare i planeringen av Fortunakuppen.

* * *

Följande dag avnjöt Robert och jag en gemensam måltid i lärarhögskolans lunchrestaurang tillsammans med Vilhelm, en annan av våra kolleger. Vi diskuterade som vanligt kvällens Fortunatävling, den nationella miljonutlottningen som fick 80 procent av landets vuxna befolkning att bänka sig framför tv-rutan i hopp om att få se sina ekonomiska drömmar gå i uppfyllelse. Varje torsdagskväll lottade bolaget ut sju av 40 numrerade bollar, var och en försedd med ett tal mellan 1 och 40. Den eller de som på förhand hade prickat i de rätta numren på bolagets spelkupong, vann en miljon euro, skattefritt, antingen ensam eller att dela på, beroende på antalet lyckliga.

Enligt Vilhelm fanns det endast två möjligheter att vinna. Förutom slumpen, förstås, vilken han genast avfärdade. Den ena var att man kände till resultatet på förhand. Den andra var att man hade mycket goda insikter i sannolikhetslära och också kunde tillämpa denna kunskap i praktiken. Det fanns också en tredje möjlighet, men den avslöjade jag inte för honom. Jag visste hur jag kunde lura Fortunabolaget på dess huvudvinst. Och blev jag mot förmodan ertappad för tilltaget, kunde jag med gott samvete säga att det var självaste ordförande för lärarhögskolans direktion som hjälpt mig med den sista och avgörande pusselbiten i planeringsarbetet.

* * *

På kvällen klockan nio, efter avslutad middag, tog jag fram papper och penna för att anteckna de rätta numren i veckans Fortunaomgång. Först lyssnade jag på signaturmelodin och hallåmannens hälsningsord och skrev sedan ner den rätta raden efter hand som resultatet växte fram. Sedan tog jag fram Fortunabolagets spelkupong och jämförde de nerskrivna numren med de nummer jag kryssat för i min spelkupong. Jag hade två rätt. Det var ingen större överraskning. Jag vände på spelkupongen och läste – försiktigt räknat för åtminstone tusende gången – den finstilta texten på baksidan: ”… och för att få vara med i torsdagens omgång bör spelkupongen vara inlämnad till någon av Fortunabolagets ombudsmän senast på tisdagen. Kuponger insända direkt till Fortunabolagets huvudkontor i Söderstad accepteras endast om betalning medföljer och om brevet poststämplats senast på tisdagen. Spelkupongerna kan också fyllas i elektroniskt på Fortunabolagets webbplats ännu på onsdagen fram till midnatt. Betalningen bör i så fall ske med betalkort.”

Det var ingen slump att jag valt just Fortunabolaget som offer för mitt planerade brott. Bolaget uppfyllde de tre huvudkriterier som jag ställt upp då jag påbörjade planeringen. För det första skulle ingen privatperson få drabbas, annars vore brottet både kriminellt och omoraliskt. För det andra måste utdelningen vara tillräckligt stor, annars kunde jag ju inte säga upp min tjänst vid lärarhögskolan och flytta till varmare breddgrader. För det tredje skulle ingen få upptäcka att ett brott hade blivit begånget, annars vore det ju inte perfekt. Fortunabolaget var därför ett idealiskt offer. Det var inställt på att betala ut en miljon euro varje vecka och skulle inte förlora några pengar på kuppen – och inte heller sakna dem! Dessutom skulle ingen enskild person bli ledsen om han eller hon fick sju rätt och blev tvungen att dela vinsten med någon annan. Och eftersom brottet inte någonsin skulle uppdagas, borde det inte ens klassificeras som ett brott. Man kunde se det som så att jag bara hade hjälpt slumpen lite grann på traven.

* * *

Följande veckas onsdag satt jag i lunchrestaurangen och drack kaffe tillsammans med Vilhelm. Han kom igen in på vårt gemensamma favoritämne, Fortunatävlingen. I vanliga fall lyssnade jag gärna på hans detaljerade förklaringar till vilka nummer man borde välja just denna specifika omgång och varför. Men i dag kändes temat inte lika inspirerande. Jag behövde inte längre några sannolikhetskalkyler. Jag avslutade kaffepausen tämligen snabbt och ursäktade mig med att jag måste förbereda min undervisning.

Efter kaffet samlade jag ihop det material jag behövde för morgondagens planerade undervisning i Söderstad. Jag såg verkligen fram emot besöket. Dels hade huvudstaden ett stort utbud på etniska restauranger och en synnerligen välförsedd bokhandel. Dels hade jag några viktiga förberedelser att göra i samband med Fortunakuppen.

* * *

Följande morgon stod jag på järnvägsstationen i Solstad och såg mig omkring. Då jag inte fick syn på något bekant ansikte på perrongen steg jag in i tåget med destination Söderstad. Eva, en annan av mina kolleger, satt redan på sin plats och bläddrade med våra tågbiljetter. Jag hälsade vänligt och satte mig på platsen mittemot. Hon hälsade tillbaka och räckte mig mina biljetter. Vi skulle övernatta i Palm Tree Hotel, ett nyrenoverat hotell som var strategiskt placerat mitt emellan järnvägsstationen och busstationen. Det var därför ett mycket omtyckt högkvarter bland lärarhögskolans anställda med tjänsteärenden i huvudstadsregionen.

Jag måste ha slumrat till, för Eva knuffade plötsligt till mig. ”Nu är det dags att dra på sig sin vinterutrustning igen”, sa hon. ”Vi är framme i Söderstad. Palm Tree Hotels gröna logotyp syns redan där uppe på taket.” Eva pekade ut genom tågets fönster. Mycket riktigt, där lyste den, snett framför en annan välbekant logotyp. Fortunabolagets.

Efter några minuters promenad i det lätta snöfallet kom vi fram till hotellet. Väl inne i mitt hotellrum på åttonde våningen packade jag upp och tittade ut över staden. Det snöade fortfarande. Människor gick raskt åt olika håll längs trottoarerna. De flesta hade antagligen lunchpaus. På ett av hustaken skymtade Fortunabolagets logotyp. Jag hade inte tidigare noterat att man kunde se bolagets huvudkontor från Palm Tree Hotel. Jag beslöt att se det som ett gott tecken.

* * *

Jag stängde teven efter sjuans nyhetssändning och öppnade kvällens första ölflaska. Det var skönt att vara hemma i Solstad igen. Ännu skönare var att det var lördag. Tankarna gick till mitt Söderstadsbesök. Fredagsmorgonens händelser hade varit, om inte direkt spännande, så åtminstone speciella. Min undervisning hade som vanligt börjat kvart över nio, men just den här morgonen hade jag stigit upp extra tidigt. Postkontoret öppnade klockan åtta, och jag hade för säkerhets skull stationerat mig mittemot Fortunabolagets huvudkontor på Centrumgatan redan en halv timme tidigare. Jag hade stått och huttrat i den tidiga morgonkylan och försökt få tiden att gå fortare samtidigt som jag ansträngt mig för att vara extra observant. Tiden hade sniglat sig fram till den grad att jag flera gånger övervägt att promenera tillbaka till det varma hotellrummet. Men sedan hade girigheten åter tagit över. Likaså mitt behov att bevisa för mig själv att det var möjligt att begå ett perfekt brott. Det fanns ju ingen annan att berätta det för.

När den närbelägna kyrkklockan slutligen slog nio slag beslöt jag att vänta högst fem minuter till. Men det behövde jag inte. Just då valde postutdelaren att dyka upp bakom hörnet. Närmare bestämt den postutdelare som delade ut posten i det hus där Fortunabolaget fanns. Jag höll mitt ena öga på honom och det andra på min klocka. I samma ögonblick som han öppnade dörren till huset som jag haft under konstant uppsikt i en timmes tid, pekade visarna på exakt två och en halv minut över nio. Jag lagrade tidpunkten i mitt långtidsminne. Sedan promenerade jag i rask takt till skolbyggnaden där jag hade mitt undervisningspass.

* * *

Tiden rusade fram som ett italienskt expresståg under de två följande veckorna. Jag hade nämligen ett tämligen hektiskt program i både Solstad och Söderstad. Mellan undervisningspass och handledning slösade jag bort min dyrbara tid på förberedelse och onödig administration. Ny energi samlade jag ivrigt under lunch- och kaffepauser med mina favoritkolleger. Jag var synnerligen medveten om att jag behövde all den målmedvetenhet och koncentration jag kunde mobilisera inför den kommande veckan. Allt måste klaffa perfekt. Det var dags för det perfekta brottet.

* * *

Därpå följande vecka gick i resandets tecken enligt ett på förhand mycket noggrant uppgjort schema. Veckan började undantagsvis redan på söndagen. Då tog jag kvällsflyget till Stockholm för att delta i en nordisk lärarkonferens som jag anmält mig till redan fyra månader tidigare. Konferensen hade nya didaktiska rön som huvudtema och pågick i dagarna tre: måndag, tisdag och onsdag. Trots att programmet var fullspäckat med föredrag, workshops och läroboksutställningar, lyckades jag med konststycket att delta i de flesta programpunkter och samtidigt vara beundransvärt mottaglig för nya intryck.

Jag tillät mig ett enda litet avbrott i min pedagogiska fortbildning. Det inträffade helt planenligt på måndagen strax före lunchtid. Då tog jag tunnelbanan till centrum för att besöka en pappershandel som jag kände till från ett tidigare besök. Efter att ha lokaliserat affären steg jag in genom dörren. Jag promenerade omkring bland bokhyllorna tills jag hittade kontorsavdelningen. Där samlade jag ihop det materiel jag behövde för nästa fas av Fortunakuppen: ett kuvert, ett gratulationskort, en mjuk blyertspenna och ett radergummi. Till sist sökte jag upp kassan, betalade för mina inköp och steg ut på gatan. Bredvid pappershandeln fanns ett postkontor som hade en frimärksautomat fastnitad i väggen. Jag tog fram en hög med svenska mynt och löste ut två små frimärksark. Jag vek försiktigt ihop dem och placerade dem i säkert förvar i min plånbok.

Snett mittemot pappershandeln och postkontoret fanns en liten indisk restaurang. Den såg synnerligen inbjudande ut. En plötslig och intensiv känsla av hunger kom över mig trots att jag hade ätit ett ordentligt morgonmål. Utan att bry mig om vare sig cyklister eller andra fotgängare kryssade jag över gatan och gick in i restaurangen. Där beställde jag en kycklingbiriani redan vid kassan och såg mig omkring i lokalen. Ett av borden var placerat något avsides från de övriga och dit orienterade jag mig försiktigt runt matgästerna. Jag satte mig och tog fram mina nyinhandlade ägodelar från fickan. Med hjälp av blyertspennan skrev jag omsorgsfullt mitt namn och min hemadress i Solstad på kuvertet utan att trycka på alltför mycket. Jag vek upp gratulationskortet. Under den färdigt inskrivna texten ”Många gratulationer på födelsedagen önskar …” textade jag ”Bosse”. Jag hade ursprungligen tänkt skriva ”Ture A Funnkopp”, för det var ett i mitt tycke mycket finurligt anagram av ordet ”Fortunakuppen”. Men det gjorde jag inte. Det fanns ingen som helst orsak att fresta lyckan och göra någon misstänksam i onödan. Sedan stack jag in kortet i kuvertet och vek in fliken utan att röra vid limytan. Till sist frankerade jag brevet med ett tillräckligt antal frimärken – jag hade redan i god tid före resan tagit reda på vad det kostade att sända ett brev till utlandet. I samma ögonblick kom den indiske servitören fram till mitt bord. Han placerade ut några tallrikar och skålar framför mig på bordet och nickade mot mig. Jag började genast avnjuta den välkryddade birianirätten och det tillhörande naanbrödet.

Några timmar senare släppte jag ner kuvertet i ett brevinkast utanför ett postkontor i närheten av konferensplatsen. Jag kunde naturligtvis ha postat det i postkontoret mittemot den indiska restaurangen, men det gjorde jag inte. Inte en enda detalj fick lämnas åt slumpen.

* * *

När jag sent på onsdagskvällen återvände hem till Solstad hittade jag mitt svenska gratulationskort i den posthög som bildats under min korta utlandsvistelse. Nu var det dags för nästa fas av min noga genomtänkta plan. Jag tog av mig ytterkläderna och satte mig vid arbetsbordet. Med mitt splitternya radergummi avlägsnade jag försiktigt både namn och adress från kuvertet. Jag arbetade metodiskt och noggrant. Ingenting fick tyda på att någonting varit skrivet på kuvertet tidigare. När jag var helt nöjd – jag tog till och med ett förstoringsglas till hjälp – sträckte jag ut handen mot en av mina otaliga kulspetspennor. Valet av skrivdon var inte slumpartat. Jag skulle använda en av Fortunabolagets egna reklampennor, som jag skaffat enkom för detta tillfälle. Försiktigt textade jag ”Fortunabolaget, Centrumgatan, Söderstad, Finland” på kuvertet, exakt på de ställen där mitt namn och min adress tidigare hade stått. Därefter ägnade jag en god stund åt att fingranska de frimärken jag frankerat brevet med. Allting var perfekt. Det svenska postverket hade skött sig utomordentligt väl. Både ortnamn och datum var fullt läsliga i poststämpeln. Ingen som såg kuvertet kunde någonsin tro någonting annat än att det hade skickats direkt från Stockholm till det finländska Fortunabolaget i Söderstad.

* * *

Klockan blev äntligen nio på torsdagskvällen. Min vana trogen tog jag fram papper och penna för att anteckna de rätta numren i veckans Fortunaomgång. Dagen hade gått snabbt, allt från min tidiga väckning i Solstad och flygresan till Söderstad, till det långa undervisningspasset med mina studerande. I vanliga fall följde jag gärna ut med dem på en liten matbit efteråt, men den här speciella kvällen ville jag absolut inte missa direktsändningen från Fortunabolaget. Jag hade ingen B-plan att ta till ifall det blev något missförstånd angående den rätta raden.

Jag lyssnade förväntansfullt på signaturmelodin och därefter på hallåmannens hälsningsord och långsamma lägesrapport: ”Välkomna till kvällens Fortunatävling. Den rätta raden är följande: … nio … trettiosju … elva … två … trettien … sexton … trettiotvå. Jag upprepar ännu den rätta Fortunaraden: två, nio, elva, sexton, trettien, trettiotvå och trettiosju. Om vi hittar endast ett rutfält med sju rätt, kommer den lycklige vinnaren att få en miljon euro skattefritt i handen. Vi gratulerar vinnaren eller vinnarna på förhand.”

Jag stängde teven och tog fram en splitterny, oifylld Fortunakupong. Först antecknade jag med tydlig handstil veckans nummer och mitt namn och min hemadress. Sedan fyllde jag i mitt kontonummer och bankens namn. Därefter siktade jag in mig på spelkupongens åtta rutfält. I de tre första rutfälten kryssade jag för sju nummer i varje fält, nummer som skulle ge mig två, noll respektive fyra rätt. Det fjärde rutfältet hade jag långt på förhand valt att ge mig Den Stora Utdelningen. Där kryssade jag i veckans rätta nummer. Frestelsen att fylla i ännu ett rutfält med sex eller sju rätt var stor, men sunda förnuftet tog igen överhanden. Det kändes tryggare att hålla sig till den ursprungliga planen. En kupong som innehöll alltför många vinstberättigande rutfält skulle bara väcka uppmärksamhet. Alltså lät jag det femte rutfältet ge mig endast tre rätt. De tre övriga rutfälten lämnade jag oifyllda.

När jag var klar, kontrollerade jag en sista gång att allt var i sin ordning. Spelkupongen var ordentligt ifylld med fem rutfält, omgångsnummer, namn, adress och bankkonto. Också vinstraden var den rätta. Nu återstod bara att placera kupongen och en femeurosedel – en euro per ifyllt rutfält – i det kuvert som jag så omsorgsfullt preparerat dagen innan i Solstad. Jag vätte fliken med tungan och klistrade igen kuvertet. Sedan tog jag en ölflaska ur hotellrummets minibar och öppnade den. Jag skålade med mig själv i skåpdörrens spegel och önskade mig lycka till.

* * *

Nästa morgon klockan kvart i nio stod jag för fjärde gången på utkik mittemot Fortunabolagets huvudkontor på Centrumgatan. De två senaste gångerna hade postutdelaren hållit exakt samma tidtabell som den han demonstrerat den första fredagsmorgonen för länge sedan. Han var till den grad punktlig att man hade kunnat ställa sin klocka efter honom. Jag hade haft en oväntad tur med en liten detalj som det hade varit omöjligt att planera in på förhand. Då jag kom fram till min utkikspunkt kolliderade jag nämligen med en till åren kommen reklamutdelare. Vår sammanstötning – även om den var synnerligen minimal – hade den olyckliga följden att mannen fällde alla sina reklamblad på marken. Jag hjälpte honom naturligtvis att plocka upp dem och erbjöd mig att dela ut dem i huset mittemot som plåster på såren. Han såg ytterst förvånad ut, men gav mig gladeligen ett femtiotal reklamblad att dela ut.

När den närbelägna kyrkklockan slagit sina nio slag började jag långsamt promenera över gatan. Det var ingen trafik att tala om, så företaget var tämligen riskfritt. Jag tittade ivrigt mot hörnet där min postutdelare borde dyka upp vilken sekund som helst. Mycket riktigt, där kom han, punktlig som ett schweiziskt urverk. Jag anpassade mina steg så att vi samtidigt kom fram till det hus där Fortunabolagets huvudkontor var beläget. Jag öppnade artigt dörren för honom och steg in. Tillsammans tog vi hissen till den översta våningen och påbörjade våra respektive utdelningar. När postutdelaren stannade vid de olika dörrarna på varje våning för att kasta in försändelser av allehanda slag, gjorde jag likadant med reklambladen. Med ett litet, men synnerligen viktigt undantag. En sekund efter att han hade kastat in Fortunabolagets post i bolagets brevinkast på tredje våningen, kastade jag in ett reklamblad. Tillsammans med ett brev frankerat med svenska frimärken, av allt att döma avstämplat i Stockholm fyra dagar tidigare.

Jag delade ut de resterade reklambladen i grannhuset och promenerade därefter i rask takt till den numera så bekanta skolbyggnaden.

* * *

Den nya veckan började alldeles som vanligt. Jag var tidigt på plats i mitt arbetsrum för att hinna sortera in Söderstadsmaterialet i sina rätta mappar och gå igenom det material som jag redan föregående vecka gjort i ordning för förmiddagens övningslektioner. Jag hann också läsa min e-post och besvara några snigelbrev innan jag gick till datorklassen för att fungera som resurslärare för mina studerande. Efter lektionen stannade jag ännu kvar några minuter för att diskutera en av de inlämningsuppgifter som jag delat ut i samband med föregående veckas undervisning. Därefter återvände jag till arbetsrummet.

Filtersystemet hade gett ett tiotal nya e-meddelanden tillträde till i min inkorg medan jag varit borta från rummet. Inget av dem var från Fortunabolaget. Det hade jag heller inte väntat mig. Hörde bolaget av sig, skulle det ske brevledes till min hemadress, inte per e-post. Förutom hemadressen kände bolaget endast till mitt bankkonto. Det var just så jag ville att kontakten skulle gå till. Inga brev, inga e-meddelanden, inga telefonsamtal. Absolut inga polisbesök, vare sig hemma eller på arbetsplatsen. Bara en liten diskret insättning på mitt bankkonto någon av de närmaste dagarna, närmare bestämt i storleksklassen en miljon euro.

* * *

Jag hade mycket svårt att koncentrera mig på kvällen. Tankarna gick gång på gång till Fortunakuppen. I terapeutiskt syfte gjorde jag därför en virtuell lista på möjliga frågor och försökte förse dem med både acceptabla och trovärdiga svar. Jag bearbetade frågorna och svaren i tankarna en lång stund och skrev sedan ner dem på ett papper.

När jag var helt nöjd läste jag igenom den slutliga versionen ett flertal gånger. Det fanns inga brister i min logik. Resultatet hade emellertid oroväckande likheter med ett förhörsprotokoll. Jag kände plötsligt kalla kårar i ryggraden.

FRÅGA 1: ”Varför har Fortunabolaget inte hört av sig?”

SVAR: ”Det är alltför tidigt. De fick mitt brev på fredagen – i dag är det bara måndag.”

FRÅGA 2: ”Kan någonting ha gått på tok?”

SVAR: ”Nej, det är ett perfekt brott. Allting har gått precis enligt planerna.”

FRÅGA 3: ”Vem har anledning att sända in sin spelkupong direkt till Fortunabolaget?”

SVAR: ”Personer som tillfälligt befinner sig utomlands.”

FRÅGA 4: ”Varför kopplar dessa personer inte upp sig till Internet och spelar online?”

SVAR: ”De kanske inte har tillgång till datorer eller så är de helt enkelt ovilliga att förmedla sina kreditkortsuppgifter elektroniskt.”

FRÅGA 5: ”Varför når ett brev mottagaren på en fredag, fastän det postats tre dagar tidigare, på en måndag?”

SVAR: ”Därför att adressen inte är fullständig – både postnummer och gatunummer saknas i det aktuella brevet.”

FRÅGA 6: ”Kommer någon Fortuna-anställd att misstänka att allt inte står rätt till med ett brev som kommer fram EFTER torsdagens omgång och som innehåller en spelkupong med sju rätt?”

SVAR: ”Ja, det är högst sannolikt.”

FRÅGA 7: ”Vad upptäcker bolaget vid en eventuell fingranskning av kuvertet och en närmare kontroll av avsändarens förehavanden under den aktuella veckan?”

SVAR: ”Det finns absolut ingenting misstänkt eller ovanligt att upptäcka.”

FRÅGA 8: ”Betyder det att bolaget måste betala ut huvudvinsten?”

SVAR: ”Det vet jag inte, men jag hoppas på det bästa.”

* * *

Åtta månader senare stod jag på balkongen till ett modernt bostadshus i Cypern och tittade ut över Medelhavet. Solen höll på att gå ner och det var praktiskt taget vindstilla. Några synnerligen lättklädda turister promenerade längs stranden och såg ut att njuta av värmen. Jag hörde dem prata med varandra på något främmande språk, men jag kunde inte avgöra vilket det var på basen av de ordfragment som nådde mina öron. I övrigt var allt lugnt och fridfullt.

Ljudet av fotsteg hördes från trappan och en dörr öppnades. Någon kom fram till balkongräcket och ställde sig alldeles bredvid mig. Det var naturligtvis Eva, för det fanns ingen annan i huset. Jag vände mig mot henne.

”Du kommer väl ihåg att du har lovat att berätta för mig hur du lyckades få ihop pengar för att köpa det här huset?” frågade hon. ”Det måste ju ha kostat dig en förmögenhet även i cypriotiska mått.”

”Ja, det gör jag. Jag kommer också ihåg att jag gav löftet i ett svagt ögonblick, när jag försökte övertala dig att flytta med mig hit. Jag ska nog berätta min historia för dig en vacker dag, kanske till och med mycket snart. Men du ska få några ledtrådar redan nu. Jag har inte betalat det med lönebesparingar och det är inte heller frågan om ett arv från en rik, avlägsen moster i Amerika.”

Jag mådde verkligen utmärkt och njöt av den nya, arbetslösa tillvaron. Det hade gett mig en ordentlig kick att manipulera med tiden. Och en ännu större kick att ingen utomstående kunde föreställa sig att det var möjligt. Ärligt talat förstod jag det inte ens riktigt själv.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22