Förfalskning

Sep 18th, 2009 | By | Category: 2009-4, Novell

Av HÅKAN LARSSON

—————–
Håkan Larsson är ett inte ovanligt namn, men denne novellskribent är fil dr, kulturhistoriker, boende i Skåne. Detta är på intet vis hans debut, utan han har bakom sig facklitteratur och en rad barn- och ungdomsböcker. Och Gränsen: en berättelse, som är en framtidsskildring.

——————

”Och vad sitter du inne för då?” frågade den brede pasinna med en krans av tatuerade ögon runt hela sitt rakade huvud. Han talade Standard Tre.

”Förfalskning,” svarade Dulgakren på samma språk. ”Skicka såsen tack.”

Pasinna spärrade upp de tatuerade ögonen. ”Det fordras handlag till sånt. Mottag min aktning.”

Dulgakren knyckte avfärdande med nackfjädrarna. ”Tack. Men jag hade alltså inte tillräckligt av den varan.”

”Du är välkommen i alla fall,” sade pasinna och räckte ut en hand. ” Aop heter jag.

Pasinna ma Aop.”

”Dulgakren.”

”Angenämt. Som du kan se kan vi behöva lite bildat folk här.”

”De skakade hand. Dulgakren kastade en låg blick över matsalen. Där var ungefär femhundra dömda.

”Jag ser inga maskinare.”

”Maskinarna tar hand om sina egna.” ma Aop åt ett par tuggor. ”Är det första resan för dej?”

”Ja. Och jag har svårt för maskinare.”

”Pasinna då?” frågade ma Aop.

”Inga problem.”

”Bra. För vi är många av oss här och det kan bli knepigt för folk som inte gillar oss.”

Dulgakren svarade inte på det.

Fångarna åt under lågmält samtal. De fjärrstyrda kamerorna löpte i sina föränderliga bansystem uppe under matsalens tak och vände sig hit och dit medan de återgav sina bilder i centralvaktens monitorer.

ma Aop gjorde en liten gest upp mot kamerorna. ”Dom där behöver du inte bry dej om. Det här är ett gammalt ställe och dom kan inte uppfånga ljud. Tänk bara på att titta ner i bordet när du vill prata om sånt du inte vill att dom ska se.”

”Tack.”

De åt en stund under tystnad. Sedan sade Dulgakren: ”Du ska veta att jag är tacksam för din vänlighet och inte brister i respekt mot dej eller mot andra pasinna. Jag behöver veta allt jag kan få veta om det här stället.”

”Det ska vi ordna. Dessutom,” sade ma Aop och gjorde en paus medan han torkade sig om munnen med handens avigsida, ”är jag förtroendefånge. Jag sköter utlåningen av mikros här. Så, min vän, vad vill du veta först?”

Dulgakren tänkte efter. Sedan log han, tittade upp så att kamerorna i taket kunde filma hans läppar och sade tydligt: ”Hur gjorde du egentligen det där med ögonen?”

”Mycket lång övning,” sade pasinna släpigt och blinkade med alla sina tatuerade ögon.

**

Dulgakren var i toldi när en pasinna kom till honom.

”Jag är ma Lasaa. ma Aop vill tala med dig. Han är i utlåningen.”

Dulgakren såg upp och sade: Hälsa ma Aop att jag kommer så snart jag är färdig.”

Han gjorde de avslutande övningarna, duschade och gick till ma Aop i mikroavdelningen. Några låntagare strövade omkring bland ställen och hyllorna. De var noga med att hålla gott avstånd mellan sig och lånedisken där ma Aop satt ensam över ett halvspelat bräde ternega. Pasinna gjorde en gest mot brädet och undrade: ”Vill du spela det här färdigt?”

Dulgakren slog sig ned. De lutade sig över brädet så att kamerorna i taket inte skulle kunna avbilda deras läppar.

”Vi har fått ett litet problem,” sade ma Aop.

Dulgakren flyttade en pjäs och sade rituellt: ”Terne på dig.”

”Har du hört talas om Blå Lyktan?” undrade pasinna och svarade enkelt på Dulgakrens hot.

”Jag har hört namnet. Men jag vet egentligen ingenting,” sade Dulgakren och begrundade allvarligt brädet tills han valde sitt nästa drag.

”Underlig typ. Verkligen abnorm. Våldtog tjejer på några planeter hemikring sej, på andra sidan Roalds Djup. Höll på i flera år. Unga tjejer för det mesta. Jag menar, riktigt unga om du förstår vad jag säjer.” Aop flyttade en pjäs. ”Terne på dig.”

Dulgakren svarade på hotet utan att säga något.

”Folk hade verkligen ont av honom. Han tvingade småtjejerna till konstiga saker. Det syntes på dom efteråt.”

”Sånt är inte bra.”

”Verkligen inte. Upprörande.”

”Han åkte fast,” konstaterade Dulgakren så småningom.

”Han åkte fast. Han blev dömd,” sade pasinna och flyttade en pjäs. ”Terne på dig. Igen.”

Brädställningen började se problematisk ut för Dulgakren.

”Men saken är den,” sade Aop, ”att Blå Lyktan är här nu. Hos oss.”

”Hur vet du det?”

”Vi har säkra upplysningar. Och pojkarna är inte glada.”

”Det kan jag förstå,” sade Dulgakren och slog pasinnas hotande pjäs.

”Och en del av problemet är att han tillhör ditt folk.”

”Gör han?”

”Ja. Och vi vill inte ha honom här. Vi vill inte ha honom någonstans över huvud taget.”

”Det förstår jag. Jag känner på samma sätt. Men varför tar ni inte helt enkelt bort honom?” undrade Dulgakren lugnt.

Nu kunde en låntagare inte avhålla sig från att närma sig disken för att registrera. ma Aop och låntagaren utbytte några kamratliga kommentarer om lånet. Dulgakren kliade sig bak i fjäderfästet och begrundade pasinnas hot i brädets högra hörn. Han flyttade en pjäs.

När låntagaren hade gått svarade pasinna genast på Dulgakrens svarsdrag i en flytande rörelse som gjorde situationen än värre. ”Vi kan inte bort honom därför att han är av ditt folk. När det gäller såna saker tar folk härinne hand om sej själva och sina egna, förstår du.”

Dulgakren nickade.

”Dessutom vet vi inte vem han är. Vi vet bara att han kom hit helt nyligen. Nu borde du verkligen se upp nere i det där hörnet. Jag ser två klara möjligheter till ternega härifrån.”

”Du har rätt, det ser verkligen inte bra ut för mej.” Men Dulgakren flyttade upp en pjäs på vänster mittfält två steg.

”Och nu kommer jag till saken,” sade ma Aop tyst och rynkade sina verkliga ögonbryn. ”Vi pasinna har talat om problemet i vårt eget förtroenderåd och jag föreslog att vi skulle vända oss till dej. Du är ju förfalskare, alltså har du handlag.” Han flyttade en pjäs. ”Terne på dig. Och visserligen tycker jag att du är en trevlig kille, men vi vill gärna veta var vi har dej om du förstår vad jag menar.”

”Jo,” sade Dulgakren och slog pasinnas hotande pjäs. ma Aop var fortfarande noga med att hålla huvudet över brädet för kamerornas skull, men Dulgakren kunde förnimma hans irritation över det envisa försvaret.

”Nog borde väl du kunna ta reda på vem Blå Lyktan är?”

Dulgakrens nackfjädrar reste sig till hälften. ”Att ha handlag är inte detsamma som att kunna bedöma karaktären hos folk. Hur bedömer du exempelvis mej?”

ma Aop vaggade lätt på huvudet. ”Jag förstår inte varför du ställer den frågan eftersom du och jag sitter och talar om det här problemet.”

”Jag ber om ursäkt. Du har rätt. Jag tackar för förtroendet.”

Pasinna gjorde en avfärdande gest och begrundade brädet.

”Vad händer om jag upptäcker vem Blå Lyktan är?”

Pasinna ma Aop flyttade fram en pjäs i mitten. Den såg ut att kunna stödja något som skulle flyttas i närheten senare. Dulgakren brydde sig inte om den.

”Då måste man reagera,” sade ma Aop.

”Ja.”

”Blå Lyktan ska bort,” sade ma Aop.

Dulgakren nickade och flyttade en pjäs snett över mittfältet förbi pasinnas oskyddade pjäs utan att slå den.

ma Aop såg en stund på den nyss flyttade pjäsen. Han överblickade brädet och såg inget hot som skulle kunna byggas upp före hans eget slutliga anfall. Han förberedde anfallet med ytterligare ett drag. ”Om Blå Lyktan hade varit pasinna hade jag gärna gjort det själv, det kan jag försäkra dej. Men nu är han inte det.”

”Och hur ska han bort?” undrade Dulgakren stilla.

”Det vet du.”

”Och har jag fattat dej rätt när du säjer att det måste vara en av oss som ska göra det?”

ma Aop blundade bekräftande runt hela huvudet. ”Vi förstår varann väl, du och jag. Jag är glad för det. Jag kan tala om för dej att vi har haft problem här mellan våra bägge folk tidigare. Jag hoppas det är slut med det.”

Dulgakren nickade. ”Jag vill inte ha problem. Tvärtom. Har jag sagt hur länge jag ska sitta här?”

Pasinna såg kort upp.

”Jag har livstid,” sade Dulgakren. ”Då förstår du att jag är intresserad av att allting sköts på bästa sätt.”

”Jag har arton.” ma Aop höll huvudet djupt böjt över ternegabrädet. ”Och jag har nio kvar. Halva tiden. Du och jag kommer att bli väl bekanta.” Han gjorde en svårtydbar gest med de tatuerade ögonbrynen. ”Men jag visste inte att falskmyntare kunde dömas till livstid. Jag är bara en vanlig enkel rånare och mördare.”

”Folks pengar är mycket mer värda än folks liv.”

”Där ser man, där ser man. Jag beklagar verkligen.”

”Ta inte illa vid dej,” sade Dulgakren och flyttade en pjäs ur sitt högra bakre försvar mycket långt diagonalt ned i ma Aops bakre linje och vred på den. ”Ternega på dej, min vän,” sade han formellt.

Aop stirrade på brädet och såg att han var utslagen. Han såg upp på Dulgakren och ned igen, medveten om kamerorna i taket.

”Hur gjorde du det där?”

”Mycket lång övning,” sade Dulgakren släpigt. ”Och jag kan lova dej,” fortsatte han tyst medan han föreföll att inpränta slutställningen i minnet, ”att när jag hittar Blå Lyktan kommer jag personligen att ta hand om honom, under en förutsättning.”

”Vilken förutsättning?”

”Om jag får problem vill jag ha stöd av er pasinna härinne. Du sa att det har varit problem mellan er och oss. Du vill ha slut på det. Jag också. Jag ska ju vara här rätt länge.”

”Du har vårt stöd.”

Dulgakren sträckte fram sin hand. Pasinna ma Aop skakade den. För kamerorna som färdades i taket såg det ut som om de bägge ternegaspelarna tackade varandra.

”Visserligen är jag förfalskare,” sade Dulgakren och såg pasinna rakt in i hans naturliga och seende ögon, ”Men det finns gränser.”

**
Anstalten färdades vidare varv efter varv i sin ensliga omloppsbana. Dulgakren och ma Aop möttes som fångar gör mest. De stötte på varandra i matsalen, i toldi eller då Dulgakren lånade en mikro.

Ibland spelade de ett parti ternega. Dulgakren gick med i anstaltens ternegaklubb och fann att där fanns många som ville lära av honom. Ternegaklubben var ett bra tillfälle för interner av olika folk att mötas i gemensamt intresse. Genom att studera den andres spel kunde man också bättre förstå hur den andre tänkte.

Dulgakren var mycket uppmärksam. Han skötte sin cell mycket noga, dels helt enkelt därför att det låg för honom, dels därför att det var viktigt att han gjorde det. Medbröderna till höger och vänster om honom hade väggarna i sina celler fulla med monterade, ibland rörliga bilder av pornografiska drottningar i full aktivitet. Efter moget övervägande skaffade han genom pasinna ma Aop ett bergslandskap från sin hemplanet och satte upp det där han kunde betrakta det från sin bädd.

Han hörde att många talade om den vidrige Blå Lyktan och om vad han hade haft för sig med småtjejer och vad som hade hänt med dem. Alla fångar, oavsett folk, var ense om vad de skulle göra med Blå Lyktan om de bara kunde få reda på vem han var.

Han var inte värd att leva.

Helst skulle han dö ungefär så långsamt och plågsamt som en del av hans unga offer hade gjort.

Dulgakren och pasinna ma Aop talade inte mer om Blå Lyktan.

Anstalten färdades vidare i sin ensliga omloppsbana.

Så låg en fånge på rygg i duschen med de våta nackfjädrarna slappt utspärrade i döden och klistrade mot det grå kaklet Hans bydark var uppskuren i hela sin längd och han hade blött kopiöst. På hans nakna bröst stod de två bokstäverna B L inristade. Obduktionen visade att ristningen hade utförts med samma redskap som dödade honom.

Redskapet låg bredvid kroppen. Det var en lössliten del av varmvattenröret till ett handfat.

Man fann inga DNA-spår, fingeravtryck eller scanbara spår, ens av blod, på röret.

Mordet var meningslöst att utreda.

Fången överantvardades formellt åt kompostmästaren och hans manskap för att myllas ned och återvända till det skapande kretsloppet. Det snöade lätt under den evigt mörka kupolen. Fyra vakter bevistade tilldragelsen eftersom den ingick i deras tjänstgöringsschema.

Samma kväll delade Dulgakren och ma Aop bord under middagen för första gången på länge. De var noga med att se ned i sina tallrikar under samtalet.

”B L alltså,” sade den brede pasinna tyst.

”Ja.”

”Dog han snabbt?”

”Inte så snabbt. Jag har inget att jämföra med. Men det fanns inget annat sätt.”

Pasinna ma Aop nickade. ”Jag ska säja det till grabbarna. Vi är skyldiga dej en tjänst.”

Dulgakren gjorde en kort gest. ma Aop förstod honom.

”Det är sant. Men vi står ändå i skuld till dej. Såna som Blå Lyktan ska inte vara bland folk. Såna som han ska inte få finnas.”

”Jag instämmer.”

När Dulgakren senare kom till ro för natten låg han på rygg med nackfjädrarna invikta och händerna avslappnat knäppta över magen. Precis som tidigare kvällar betraktade han mikroutskriften av det vackra bergslandskapet tills han kände hur den sanna vilan kom smygande. Då slöt han ögonen.

En stund senare tändes det blå ljuset sakta och vidgade sig tills det sken över hela hans hjärna.

För första gången på länge unnade han sig att betrakta bild efter inre bild av sina älsklingar, och han unnade sig att återuppleva hur de hade känts för honom.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22