Familjeträd

Mar 22nd, 2016 | By | Category: 2016-03 mars, Novell

Tobias HaglundNovell av TOBIAS HAGLUND
som studerar litteraturvetenskap och skrev tidigare huvudsakligen engelska kortnoveller. Han är editor, som enda svensk, för Literally Stories (eng) tillsammans med fyra britter.

————————————

”Lilla Gubbesson, asså du är så jävla söt, vet du det? Jag ska pussa dig över hela ansiktet och börja kalla dig för prickekorv. Så söt är du! Här, kom hit, jag vill kramas. Du, älskling, du är det bästa och finaste som hänt mig. Förstår du? Jag… ÅH! Jag blir fan tårögd. Du är så jäkla fin. När vi blir större så ska jag segla dig till stranden och där ska vi bygga ett slott som vi bor i, okej? Solen och vågorna, det är allt som kan röra oss då, okej? Allt det här andra skiten, det bara… spolas bort.”

Främlingen stod vid bordskanten, ringade in något på sitt anteckningsblock och sökte kontakt med mamma: ”Smuts, marsvin som springer runt i lägenheten, en sanitär katastrof… Unga dam, jag pratar med dig. Hör du vad jag säger?”

”Jag hinner inte alltid fixa med allt. Jobbar natt och…” Mamma pussade mig på pannan. ”Jag kan inte tacka nej till jobb. Det går inte, jag kan bara inte. Då blir jag aldrig uppringd igen! Jag måste säga ja. Och ofta vet man inte när. Det kan ibland vara så sent som… bara nån timma innan passet.”

Främlingen suckade och flärpade på tapeten jag rev upp en gång förut. ”Hör här, jag förstår att det är tufft. Men vi tittar bara på situationen för Johan, förstår du? Rent ekonomiska lösningar, det är inget vi kan hjälpa dig med. Se det som att… det bara är en tillfällig omplacering. Tills du fått bättre kontroll.”

Jag sparkade till bordet, skrek ”NEJ!” och sprang till köksvrån där jag gömde mig under vasken.

Främlingen sänkte rösten. ”Han gick utan jacka till skolan, rispade in ett könsorgan i sin lärares bil—”

”Jag vet, men han är den goaste människan på jorden. Han… jag satte på honom jackan, men han tog själv av den.  Jag ska ha bättre koll. Jag är bara så jävla trött på morgnarna. Men jag ska skärpa mig. Jag måste! Jag SKA följa med till skolan.”

”Situationen här hemma då?”

”Det är inte så farligt. Hur många har ett städat hem? Alltså ett kliniskt städat hem?”

”Många. Och det är en helhetsbild vi tittar på. Johan är stökig. Och Eva, du blev faktiskt arresterad—”

”Det har INGENTING! att göra med Johan. Jag älskar honom. Johan, kom hit!” Jag sprang upp i mammas knä och hon höll om mig, klappade bak min lugg och pussade pannan. ”Vet du, för en vecka sen plockade vi svamp i skogen. Han läste i boken och vi jämförde bilderna med svamparna. Sen gick vi hem och lagade svamp med smör och salt. Som vi bredde på macka.”

”Jaha?”

”Men istället vill du att jag städar min lägenhet? Nej men lyssna! Vet du, vi höll våra handflator på varsina sida om en ek och låtsades att vi en dag skulle gå dit, om trettio år, och stället vi la händerna på hade rest sig tio meter högre upp.”

”Det låter mysigt, men i slutändan spelar det ingen roll. Jag kommer rekommendera att Johan tvångsomhändertas vid ett senare tillfälle. Denna situation är skadlig.”

***

Jag tänker ofta på hur det varit om jag stannat. Om mamma bara hade lite bättre ordning. Jag skulle förmodligen inte stå i detta rum. Bordet framför mig hade inte varit specialtillverkat av en ek jag själv valde ut. Teresas, min dotters, piano hade varit den billigaste synten. Jag själv, var hade jag slutat? Förmodligen i samma barer som mamma sitter på nu. Eller värre. Eva, min fru, vad hade hon tyckt? Hade hon gått förbi mig och tyckt synd om mig? Jag hade varit en frän stank bakom henne i kön på Systemet. Nu ler hon här, i mörkret, i natten när Teresa sover. Eva lägger sin hand på träbordet och går mot mig. Hon tar upp vasen med färska tulpaner och andas in, precis framför mig.

”Mmm… Det är en sån sak man inte tänker på men, blommor blomstrar även i mörkret.”

Jag säger inget. Alla säger vackra ord, men jag skulle bara smutsa ner dem. Ännu är jag pojken under vasken, i köksvrån.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22