Fallet med de tio guldmynten

Mar 18th, 2010 | By | Category: 2003-4, Novell

Av Miguel de Cervantes Saavedra

Den 23 april 1616 är en tragisk dag i världslitteraturen. Då avled samtidigt William Shakespeare i England och hans spanske kollega Miguel de Cervantes Saavedra. Den sistnämnde (1547-1616) sällar sig härmed till de DAST-medarbetare som förser oss med klassiker. Cervantes skrev dikter, jobbade hos en kardinal, krigade i Italien, var med om två sjöslag och förlorade vid Lepanto sin vänstra arm. Han krigade i Tunisien, kapades av sjörövare och fördes till Algeriet där han var slav i fem år. Med den kvarvarande högra handen författade han dramatik och lyrik när han inte försökte sig på djärva rymningsförsök. Frisläppt skrev han satiren El ingenioso hidalgo don Quijote de la Mancha, där hjälten Don Quijote, riddare av den sorgliga skepnaden, slåss mot väderkvarnar – en parodi på ”de osanna och vanvettiga riddarböckerna”. Episoden där Don Quijotes vapendragare Sancho Panza utsedd till ståthållare löser gåtor lik en tidig Sherlock Holmes eller en sen Salomon innehåller två fall. Fallet med de tio guldmynten publicerades i septembernumret av Ellery Queen’s Mystery Magazine 1964. DAST tar också med Fallet med den försvarslösa oskulden. Översättningen är gjord av Gustav Sandgren och stod i Don Quijote (Almqvist & Wicksell, Uppsala 1978). Bertil Falk

Sancho anlände med hela sitt följe till en stad som hade ungefär ettusen invånare och var en av de bästa hertigen rådde över. Ön där den låg kallades Barataria.

Då följet nalkades stadsporten, kom stadens magistrat ut för att ta emot, man ringde i alla klockor, folket hejade och hurrade, man förde Sancho till den största kyrkan för att tacka Gud att han kommit, och därefter överlämnade man stadens nycklar till honom efter en del löjliga ceremonier.

Den nye härskarens korta och tjocka kropp, lustiga dräkt och övriga utseende satte alla i stor förvåning bland dem som inte kände till saken.

Nu begärde magistraten att den nye ståthållaren, enligt gammal sedvänja skulle döma i ett mål för att visa vad han dög till i allmänförstånd. Han fördes in i en domsal och placerades i domarestolen, och inför honom och åskådarna fördes nu två tvistande fram. Sancho frågade vad saken gällde och den ene av de två gamla männen pekade på den andre, som stödde sig på ett spanskrör och sa:

– Nådig herrn, för en tid sedan lånade jag honom där tio guldmynt för att göra honom en tjänst. Jag lånade honom dem på villkor att han skulle ge mig dem tillbaka när jag fordrade detta av honom. Jag väntade en tid för att inte sätta honom i förlägenhet. Men då jag tyckte mig finna att han inte tänkte betala mig skulden, återfordrade jag pengarna. Då nekade han till att han någonsin lånat dem, om han hade det så hade han redan lämnat dem tillbaka, påstod han. Jag har inga vittnen som kan styrka att jag lånat honom pengarna, och han har inga vittnen på att han lämnat dem tillbaka. Nu anhåller jag därför att han tillhålles att avlägga ed på att han lämnat mig pengarna. Gör han det så ska jag nöja mig med detta.

– Vad säger ni med käppen om saken? frågade Sancho Panza.

– Jo, jag erkänner att jag lånat pengar av honom. Om ni vill höja er domarestav, så ska jag svära på att jag också lämnat igen dem till honom. Min motpart kan hålla min käpp medan jag svär.

Mannen gav käranden sin käpp och eftersade den ed som förestavades honom. Därefter tog han tillbaka sin käpp.

Sancho tittade uppmärksamt på båda två, och då målsägaren förklarade sig nöjd med domen, eftersom han måste ha glömt att han fått igen pengarna och eftersom han var en fridsam man så lät han saken bero.

Men Sancho sa:

– Du med käppen, ge mig den!

– Gärna, herr domare, svarade låntagaren och gav Sancho käppen.

Sancho tog emot den och bröt den i två bitar. Inuti låg de tio guldmynten.

– Här har du dina pengar! sa Sancho till långivaren som häpen betraktade honom.

– Hur kunde ers nåd veta att de fanns i käppen? undrade han.

– Jo, den anklagade vågade inte svära falskt, därför gav han er käppen med pengarna medan han svor att han gett er dem tillbaka. Resten tycktes mig klar, som för var och en som har sunt bondförstånd. Och för denna oärlighet blev alltså den anklagade av med sin käpp, och det kan räcka som straff.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22