Ett mord, ett mysterium och ett bröllop

Mar 10th, 2010 | By | Category: 2005-3, Novell

Av Mark Twain

 

Mark Twain pseudonym för Samuel Clemens (1835-1910) gav oss Huckleberry Finn, Tom Sawyer, tidsreseberättelsen En Yankee från Connecticut vid Kung Arthurs hov och mycket mer. Han inspirerade sf-författarna Edmond Hamilton och Jack Williamsson till en äventyrlig färd med två skeppsbrott utför Mississippi. Dold bland Mark Twains papper och ignorerad av de som lever på att pyssla med

honom och hans verk, låg den humoristiska kriminalnovellen A Murder, a Mystery and a Marriage från 1876 länge orörd tills den efter 125 år kom ut av trycket 2001. Här är den dock med ytterligare tidsförskjutning på svenska. Men efter att ha läst denna skröna frågar man sig vad i hela fridens namn Mark Twain egentligen hade emot sin franske kollega Jules Verne? Översättning Bertil Falk.

Första kapitlet

På gränsen till en avlägset belägen by i sydvästra Missouri bodde en gammal farmare vid namn John Gray. Byn kallades Deer Lick. Det var en utspridd och sömnig liten by med sex till sjuhundra invånare. Dessa människor visste på ett dunkelt sätt att ute i den stora världen fanns det sånt som järnvägar, ångbåtar, telegrafer och tidningar, men de hade inget personligt umgänge med dessa ting och intresserade sig inte för dem mer än vad månen angick dem. Deras hjärtan upptogs av svin och spannmål. Böckerna som användes i den primitiva byskolan var mer än en generation gamla. Den åldrige episkopale prästen, pastor John Hurley, ägnade sig fortfarande åt en föråldrad, svavelosande teologi. Själva snittet på folks kläder hade inte förändrats i mannaminne.

John Gray hade det vid femtiofem års ålder exakt lika bra ställt som när han ärvde sin lilla farm trettio år tidigare. Han lyckades försörja sig på sin mark genom hårt arbete. Hur han än strävade hade han aldrig lyckats mer än så. Han hade haft ambitionen att bli välbärgad, men hoppet om att nå dit med sina händers arbete hade långsamt och gradvis dött inom honom och han hade till sist blivit en gäckad grinig man. Han hade en möjlighet kvar, bara en. Det var möjligheten att gifta bort sin dotter till en rik man. Han lade med tillfredsställelse märke till att förtrolighet vuxit fram mellan Mary Gray och unge Hugh Gregory, för Hugh skulle, förutom det att han var bra, respektabel och arbetsam, få det ganska bra ställt när hans åldrige faders dagar nådde sitt slut. John Gray uppmuntrade den unge mannen av själviska motiv. Mary uppmuntrade honom for att han var lång, ärlig, snygg och okonstlad och därför att hon gillade krulligt, kastanjebrunt hår bättre än något annat. Sarah Gray, mamman, uppmuntrade honom för att Mary gillade honom. Hon var villig att göra vad som helst för att behaga Mary, för hon levde bara för henne och genom henne.

Hugh Gregory var tjugosju år gammal, Mary var tjugo. Hon var en blid människa, renhjärtad och vacker. Hon var plikttrogen och lydig och till och med hennes far älskade henne så mycket som han nu förmådde att älska någonting alls.

Snart började Hugh att komma dagligen för att träffa Mary. Han och hon tog långa ridturer när vädret var behagligt och på kvällarna förde de trivsamma och förtroliga samtal i ett hörn av finrummet medan gamlingarna och Marys unge bror Tom höll sig för sig själva vid eldstaden och struntade i dem. John Grays karaktär mjuknade snabbt. Gradvis upphörde han att knota och sura. Hans hårda ansikte antog ett tillfredsställt utseende. Han till och med log då och då, på ett experimenterande sätt.

En stormig vinternatt kom Mrs. Gray leende till sängen en timme senare än sin man och viskade:

”John, allting är klart till sist. Hugh har kläckt ur sig frågan!”

John Gray sa:

”Upprepa det där igen, Sally. Säg det igen!”

Hon sa det igen.

”Jag vill hoppa upp och hurra, Sally. Det är nästan för bra! Vad ska Dave säga nu! Dave kan gå hem och lägga sig med sina pengar – ingen bryr sig!”

”Nåväl, gamle man, ingen bryr sig. Och det är lika så bra, för om din bror nånsin tänkt låta oss ärva sina pengar, så kommer han inte att göra det nu, för han hatar Hugh som pesten och har hatat honom ända sen han försökte lura av Hughs far Hickory Flat farmen och Hugh ingrep och stoppade det.”

”Oroa dig inte för att vi förlorat Daves pengar, Sally. Sen den där dan då jag grälade med Dave för tolv år sen, har han hela tiden hatat mig mer och mer och jag har hatat honom mer och mer. Gräl bröder emellan helas inte lätt, gamla hustru. Han har blivit rikare och rikare och jag har hatat honom för den sakens skull. Jag är fattig och han är den rikaste mannen i distriktet – och jag hatar honom för den sakens skull. Det är inte mycket pengar Dave skulle vilja ge oss!”

”Nå, men du vet att han brukade kela med Mary en hel del innan ni grälade och därför tänkte jag att kanske –”

”Visst! Det var en ungkarls hånglande det fanns inga pengar i det för Mary – var så säker på det. Och hade det funnits, så finns det inte nu, för han skulle aldrig ge henne en cent som Hugh Gregory kunde komma över.”

”Dave är en lumpen gammal snåljåp. Du kan hur som helst fixa honom, pappa. Jag önskar att det fanns nån annan stans där Hugh kunde sova när han är i byn över natten i stället för i samma hus som David Gray.

Hughs far har om och om igen försökt att få Dave att flytta sitt kontor ut därifrån, men han håller fast vid sitt hyreskontrakt. De säger att han alltid står vid huvudingången på morgonen, beredd att förolämpa Hugh när han kommer nedför trappen. Mrs. Sykes har berättat för mig att hon hört Dave förolämpa Hugh en morgon för sex veckor sedan när tre fyra personer gick förbi. Hon tittade för att se om Hugh skulle explodera, men det gjorde han inte. Han höll sig lugn och sa inget annat än ”Mr. Gray, endera dan har ni gjort så här för ofta”. Dave hångrinade åt honom och sa ”O ja, du har sagt det förr – varför gör du inte nånting? Varför snackar du så mycket om det?”

”Nåväl. Gå och lägg dig, kärring. Jag räknar med att saker och ting äntligen går bra för oss. Välgång och långt liv åt Hugh och Mary – våra barn – Gud bevare dem!”

Andra kapitlet

Ungefär klockan åtta påföljande morgon red pastor John Hurley upp till John Grays grind, band fast hästen och besteg farstutrappen. Familjen hörde honom stampa av snön från stövlarna och Mr. Gray riktade en skämtsam blick mot Mary och sa: ”Det verkar som om Hugh kommer lite tidigare varje morgon, eller hur, min älskling.”

Mary rodnade och hennes ögon glittrade av stolt glädje, men det hindrade henne inte från att flyga fram till dörren för att välkomna – fel man. När den gamle prästmannen stod framför familjen, sa han:

”Nåväl, mina vänner, jag har lysande nyheter för er!”

”Har du verkligen det? sa John Gray. ”Ut med språket, prästgubbe, och jag ska bräcka dig med ännu bättre nyheter, som jag har för dig.”

Han kastade en retsam blick på Mary, som sänkte huvudet Den gamle prästen sa:

”Bra – min nyhet först och sedan din. Du vet att David Gray varit nere på South Fork en månad nu och sett om sin egendom där. Nå, härom kvällen var han i min sons hus där borta och när de samtalade kom det fram att han gjort sitt testamente för ungefär ett år sedan och att han där ger vartenda cent av sin förmögenhet till – ja, vem tror ni? Jo, till vår lilla Mary här – ingen annan! Och ni kan lita på att jag inte förlorade en minut efter att ha läst min sons brev. Jag skyndade genast hit för att berätta för er – jag sa nämligen till mig själv att detta ska återförena de båda bröderna som glidit ifrån varandra och med Guds nåd ska jag se dem återigen i frid älska varandra. Jag har hämtat tillbaka din ungdoms förlorade kärlek, John Gray – bräck nu det med bättre nyheter om du kan! Berätta dina tidender!”

Allt liv hade försvunnit ur John Grays ansikte.

Det var hårt, plågat, bestört. Man skulle kunna tro att han just hört talas om en förkrossande katastrof. Han fumlade med sina kläder, han undvek de frågande ögon som riktades mot honom, han försökte att stamma fram någonting, men misslyckades. Situationen blev pinsam. För att lätta upp den, kom Mrs. Gray till undsättningen med –

”Vår stora nyhet är att Mary här – ”

”Håll truten, kvinna!” röt John Gray.

Den enkla modern sjönk ihop förstummad. Mary var förvirrad och tyst. Unge Tommy Gray backade undan som han brukade när fadern visade humör. Det fanns inget att säga. Följaktligen sa ingen någonting. Det rådde en generad tystnad under några ögonblick och sedan lämnade den gamle prästmannen så besvärad och utan elegans som man kan förvänta sig av den som fått sig en spark när han väntat sig beröm.

John Gray gick fram och tillbaka över golvet i tio minuter medan han kliade sig i håret och vildsint morrade för sig själv. Sedan vände han sig till sin kuschade hustru och dotter och sa:

”Kom ihåg – när Mr Gregory kommer för att få sitt svar, så säg honom att det är nej! Hör ni det? Säg honom att det är NEJ. Och om ni inte kan uppbåda tillräckligt kurage för att säga honom att jag helst ser att han inte kommer hit mera, så överlåt det åt mig. Jag ska säga åt honom.”

”Men pappa, du kan inte mena att.”

”Inte ett ord, Mary! Jag menar vad jag säger. Så är det. Släpp tanken.”

Med detta marscherade han ut ur huset och lämnade Mary och hennes mor i tårar och med brustna hjärtan. Det var en lysande vintermorgon. Den släta prärien som sträckte sig från John Grays hus bort till horisonten var som ett jämnt vitt golv av snö. Den var precis som föregående natts storm lämnat efter sig – oförstörd av spår eller märken av något slag.

John Gray plöjde sig fram genom snön rakt ut på prärien utan att lägga märke till eller bry sig om i vilken riktning han gick. Det enda han önskade var plats för att lätta sitt sinne. Hans tankar löpte ungefär så här:

”Just min tur! Detta måste naturligtvis dyka upp exakt vid fel tidpunkt! Men det är inte för sent, inte för sent, ännu. Dave ska snart få veta att det inte ligger något i allt prat om Mary och George – om han har hört det, men jag vet att han inte hört det, för då skulle han ögonblickligen ha ryckt ut henne ur sitt testamente. Nej, han ska få veta att ingen ur släkten Gregory kan få Mary – eller så mycket som titta på henne. En bra sak är att hon aldrig kommer att säga ja till honom eller nån annan man förrän hon vet att jag samtycker. Jag ska omedelbart visa Mr. Gregory på porten! Och jag ska mycket snart låta alla få veta det Vad är Gregorys pengar mot Daves! Dave kan köpa alla Gregory tjugo gånger om och ha pengar kvar. Bara sprid ryktet att Mary ska få Daves pengar, att hon kan få vem hon vill i de sex omkringliggande kommunerna. Hoppsan, vad är det här!”

 

Det var en man. En ung man, under trettio av utseendet att döma, klädd i en kostym av främmande snitt, låg utsträckt i sin fulla längd i snön. Han var orörlig, uppenbarligen livlös. Hans klädsel såg dyrbar ut och han hade flera juveler och smycken på sig. Nära intill honom låg en pälsrock och ett par filtar och lite längre bort en kappsäck. Där han låg var snön lite tillstökad, men annars var den slät överallt. John Gray såg sig omkring efter en häst eller vagn som transporterat främlingen, men inget sådant fanns att se. Dessutom fanns det inga spår efter hjul eller hästhovar och inte heller efter någon människa, bortsett från de spår han själv gjort då han gick från sitt hus. Det här var minsann ett mirakel. Hur hade främlingen kommit dit utan att göra spår i snön mer än fyrahundra meter från någon väg eller ett hus? Hade orkanen blåst honom dit?

Men detta var inte tiden för att fördjupa sig i detaljer. Något måste göras. John Gray lade en hand på främlingens bröst Det var fortfarande varmt. Han började gnuggade nedkylda tinningarna. Han knuffade sin patient och gned in snö i dennes ansikte. Tecken på liv började ge sig tillkänna. John Grays ögon föll på en silverflaska som låg i snön bland filtarna. Han grep den och hällde en del av innehållet mellan främlingens läppar. Effekten var uppmuntrande. Mannen rörde sig en smula och upphävde en suck. John Gray fortsatte sina ansträngningar. Han reste upp mannen i sittande ställning och strax öppnades de slutna ögonen och såg sig omkring med ett bedövat, glanslöst uttryck. Sedan dröjde de för ett ögonblick vid John Grays ansikte och de fick ännu mera liv.

”Jag önskar att han kunde tala”, sa Gray till sig själv. ”Jag känner ett mäktigt behov att få veta vem han är och hur han kommit hit Bra – han tänker tala!”

Läpparna skildes åt och efter en eller två försök kom orden fram:

”Ou suis-je?”

Den ivriga förväntningen i John Grays ögon tonade bort och hans ansikte blev alldeles uttryckslöst. Han var pinsamt besviken.

”Vad för slags rotvälska kan det vara?” sa han till sig själv.

Han skyndade på främlingens uppvaknande med ännu en klunk från flaskan. Den stilige främlingens ögon plirade förvirrat in i John Grays ögon för ett ögonblick och sedan följde frågan:

”Wobinich?”

John Gray stirrade enfaldigt och skakade på huvudet

”Det är ingen kristen”, tänkte han. ”Kanske inte ens en människa. Vore det inte för hans klädsel så-”

”Donde estoy? Dove sono? Gdzie ja jestem?”

Ett i högsta grad stört uttryck spred sin tomhet över John Grays ansikte och främlingen insåg med tydligt märkbart besvär att han ännu en gång misslyckats med att göra sig förstådd. Han kämpade för att komma på fötter. Han underminerade John Grays redan vacklande förnuft med en rad behagfulla men invecklade tecken hämtade ur dövstumspråket. Sedan började han bli ovettig mot Gray på ett besynnerligt barbariskt främmande språk för att denne stod overksam där och såg ut som en idiot när han borde sätta igång och ge den olycksdrabbade främlingen den hjälp hand kunde. För första gången talade Gray högt. Han sa:

”För tusan, han har äntligen vaknat! Och hela han har dessutom vaknat Det är inte frågan om annat än.”

”Oh, ni är engelsk! Ni är engelsk! Bra!

Varför sa ni inte det? Kom, räck mig en hand!

Hjälp mig upp! Jag är värd tjugo döda män.

Puckla på mig, frottera mig, sparka mig! Ge mig konjak!”

Den häpne bonden lydde energiskt, sporrad av främlingens befallande ton. Patientens tunga pladdrade på, ömsom på det ena och ömsom på det andra språket Till sist tog han ett eller två steg, lutade sig mot Gray, stannade sedan upp och sa på engelska:

”Var är jag, min vän?”

”Var ni är? Ni är ju på min prärie. Ni är i utkanten av Deer Lick. Var trodde ni att ni var?”

”Prärie? Deer Lick?” sa främlingen frånvarande.

”Det känner jag inte till. Vilken land är jag i?”

”Vilket land? Ni är för tusan inte i nåt land. Ni är i Missouri. Och jag menar att det är förenta staternas flaggskepp.”

Främlingen la eftertryckligt sina händer på John Grays axlar, höll honom för ett ögonblick på en armlängds avstånd, såg honom stadigt i ögonen och nickade sedan två tre gånger på huvudet, som om han var övertygad. En timme senare låg han till sängs i John Grays hus, kastade sig fram och tillbaka i orolig sömn, varm av feber, och mumlade oupphörligen med bruten röst på i stort sett alla språk utom engelska. Mary, hennes mor och bydoktorn vakade trofast över honom.

Tredje kapitlet

Vi hoppar över sex månader och fortsätter vår berättelse. Den gamle prästmannen hade försökt att försona de båda bröderna, men hade misslyckats. David Gray hade bestämt vägrat både att komma med eller ta emot fredstrevare. Han sa att han inte gillade någon i sin brors familj utom Mary. Mary Gray hade lyckats stjäla sig till ett samtal med Hugh Gregory, bara för att försäkra honom att vad hennes skyldighet mot fadern än var, så skulle hennes kärlek till Hugh förbli total och obefläckad så länge hon levde. Det förekom ett utbyte av foton och hårlockar, ett bedrövligt avsked och sedan var allt slut. De älskande skymtade varandra då och då i kyrkan och på andra platser, men det var sällan som de utbytte blickar och de talade aldrig med varandra.

Båda föreföll apatiska och trötta på livet.

Under tiden hade främlingen kommit att inta en framträdande plats.

Han hade etablerat sig som lärare i språk, musik och litet av varje som var nytt och underbart i obygden. Till att börja med förhöll han sig hemlighetsfull beträffande sitt ursprung, men gradvis lät han undfalla sig ett eller annat privat ord i familjen Grays öron medan han tillfrisknade från sin sjukdom. Sedan han återvunnit hälsan besökte han flitigt deras hus och var alltid välkommen, för han hade ett förfinat sätt i sitt uppträdande, som avundades och beundrades av alla, och ett målföre som kunde fascinera en allvarsam staty. Han tilldrog sig Mary Grays uppmärksamhet med sitt saktmod, sin hänsynsfullhet, sitt sinnes renhet, sin stora kunnighet och sin dyrkan av poesi. De äldre charmades av hans respekt, ja, av den vördnad som kännetecknade hans uppträdande mot dem. Han förbluffade alltid pojken Tom med sina otroliga uppfinningar när det gällde mekaniska leksaker, så Tom var hans hängivne bundsförvant. Mr. George Wayne – det var det han kallade sig – gav sig portionsvis förtroligt tillkänna för familjens äldre och de vidarebefordrade förtroligt dessa fakta till sina speciella vänner, som omedelbart förtroligt spred dem vidare till den övriga befolkningen. En kväll hade Mrs. Gray med sig färska nyheter när hon gick till sängs. Hon sa:

”John, jag har samtalat med Mr. Wayne! Och vad tror du? Säg nu ingenting, inte ett enda ord till någon, skvallra aldrig på honom, för han sa att ingen skulle få veta det.”

”Ut med språket tokstolla, ut med det! Jag håller tyst.”

”Nå, som du vet brukar han alltid sluta sig som en mussla när vi frågade honom vilket land han kommer ifrån. Ibland har vi trott att han var italienare, sedan spanjor och ibland trodde vi att han kanske var en arab, men det är han inte. Han är fransman. Han sa det till mig. Och det är inte allt. Hans familj är fruktansvärt rik och förnäm.”

”Är det på det viset? Det är det jag alltid sagt till mig själv, ja, faktiskt alltid.”

”Och det är inte allt heller. Hans far är en lord!”

”Näää!”

”Jo! Och han är också en lord.”

”Du store Caesar!”

”Lika sant som att du ligger här, så sa han det. Han är en greve! Tänk dig det!”

”Du store tid! Men varför lämnade han hemmet?”

”Jag kommer till det. Hans far ville att han skulle gifta sig med en förnäm flicka för hennes förmögenhets och hennes fina stils skull. Det ville han inte. Han sa att han skulle gifta sig av kärlek eller inte alls. Sedan grälade de. Sedan blandades nån sorts politik i det hela. Han ogillade kungen eller kejsaren eller vad det nu var, och det avslöjades och han var tvungen att lämna landet. Han tänker inte återvända på två år säger han – förrän det är preskriberat – för annars kastar de honom i fängelse och han får dessutom sota ännu mera för det.”

Mr. Gray satte sig upp i sängen, helt igenom till sig.

”Kärring, banne mig om jag inte sagt mig själv minst fyrtio gånger, ’Den här pelikanen är en kung eller nåt sånt!’ Och ta mig sjutton hade jag inte rätt! Jag visste det bara. Nånting tycktes säga mig det. För tusan, det här är en verklig grej!”

”Ja, jag tyckte också alltid att det var nåt ovanligt och grant över honom.”

”Kärring” – med låg röst – ”Vet du inte att han har ett gott öga till Mary? Vet du inte det?”

”Ja, när du säger det, så har jag liksom tyckt det ibland – men han är ju så högt uppsatt och rik – ”

”Bry dig inte om det. Sa han inte till sin gamle far att han aldrig skulle gifta sig utan kärlek? Du ska helt enkelt uppmuntra honom. Du kan skriva upp att jag ska göra det.”

”Men käre make, hon tynar bort av längtan efter stackars Hugh – och jag önskar att det bara kunde bli –”

”Häng stackars Hugh! Det var nära ögat. Mycket nära ögat. Du vill ordna så bra som möjligt för din dotter, eller hur? Ja, det vill jag med. Tänk henne som en stormans brud, va? Fattar du inte, att då skulle hon inte oroa sig så mycket för Hugh Gregory? Visst fattar du det. Säg – vad är hans riktiga namn?”

”Det kan du aldrig ana, käre make. Det är greve Hubert de Fountingblow. Är det inte ett vackert namn?”

”Jag skulle gissa det. Fan också, jag önskar jag hade en sån titel. John Gray! Mitt namn duger inte ens åt en råtta! Hör nu, Sally, inte ett enda ord till nån att han är en greve. Inte ett ord. Alla flickor på sextio kilometers omkrets skulle sätta efter honom.”

De fortsatte att prata. Så kom samtalet att undan för undan beröra grevens relation till Hugh Gregory. Det verka som om de båda unga männen blivit ganska goda vänner och regelbundet hälsade på hos varandra. Mrs. Gray sa att hon hört att greven försökt flera gånger att stifta fred mellan Hugh och gamle David Gray, men att han hela tiden misslyckats. David hade blivit ganska fäst vid greven och tyckte om att sitta och prata med honom på sitt kontor, men alltid vägrat att försonas med unge Gregory. Så småningom upphörde herr och fru Gray att samtala och tacklade av för att somna. I det ögonblicket satte sig John Gray plötsligt upp och viskade hest i sin hustrus öra:

”Sally, det är en sak till. Från den dag då jag fann unge Mr. Fountingblow där ute i snön har vi alla på ett eller annat sätt försökt att få honom att tala om hur han hamnade där utan att lämna spår efter sig – men han har undvikit svara och pratat om nåt annat när vi frågat honom. Hur kom han egentligen dit? Sa han det?”

”Nej. Han sa att han helst berättar det så småningom. Sa att det kunde spridas och att han har anledning att inte få det spritt. Men han sa att han skulle berätta för oss så småningom.”

”Nåväl, det är inget att göra åt. Jag får genomlida det ett tag till, fast jag håller på att spricka av nyfikenhet.”

Fjärde kapitlet

Någonstans fanns det ett kärl som läckte för inom en vecka viskade alla om ”Greve Fontainbleu” och hans oerhörda rikedomar. Folk sa också att greven visat anmärkningsvärt intresse för Mary Gray och att John Gray kraftfullt och hans hustru halvhjärtat uppmanade Mary att se på hans uppvaktning med gillande ögon.

Sanningen är att Mary befann sig i stort bryderi. Hon ansträngde sig rejält för att anpassa sig till sina föräldrars önskemål, men nattetid och i hemlighet kysste hon ett visst fotografi och grät över en viss hårlock.

En dag tillbringade greven en timme med David Gray på dennes kontor och samtalade om olika saker. Han ledde gradvis samtalet mot ämnet äktenskap och uttalade slutligen sina förhoppningar vad beträffar Mary Gray, då David plötsligt kallades bort. Greven roade sig håglöst med att inspektera diverse dokument som låg framme eller syntes i halvt utdragna lådor. Ett papper läste han med stort intresse och sa sedan –

”Det var lika så gott att kontrollera saken och nu är jag nöjd. Det var en falsk upplysning.”

Han gick sin väg och styrde stegen till John Grays hus. Han frågade efter Mary och fick veta att hon befann sig i fruktträdgården.

Han gick dit och promenerade på gångarna tills han i ett avlägset hörn uppfångade skymten av ett kvinnligt plagg som stack ut från bakom ett träd där det fanns en grovhuggen bänk som var tillräckligt stor för två personer och som varit mycket användbar under de gångna tolv månaderna.

Han närmade sig och dök plötsligt upp framför Mary. Hon dolde hastigt Hugh Gregorys fotografi vid sin barm, reste sig sedan upp med sin näsduk för ögonen – hon grät nämligen.

”Mary, min ärade, min dyrkade vän”, sa greven och fattade hennes hand på ett höviskt sätt. ”Ditt stackars hjärta brister och jag är orsaken. Oh, det är ett fatalt öde att jag kände dig innan jag visste att du älskade honom. Att se dig var att älska dig. Ingen kunde hindra det. Efteråt, när jag upptäckte att din far förbjudit detta äktenskap, kände jag att min kärlek till dig varken var fel mot dig eller mot stackars Hugh. Jag hoppades vanvettigt att du sakta men säkert skulle ge mig en plats i ditt hjärta. Men jag fruktar att så aldrig kan ske. Dina tårar, din sorg handlar om Hugh och himlen vet att han är värdig. Jag måste försöka avstå från dig. För din skull, dig som jag älskar högre än livet, rikedom, ryktbarhet – högre än min egen själ – måste jag försöka klara detta omöjliga ting! Tala inte, bönfaller jag dig – jag kan inte höra din rösts musik och upprätthålla mitt beslut. Jag är en impulsernas varelse. Anblicken av din nöd, detta ögonblick som jag bevittnar, har plötsligt inom mig skapat kraften att genomföra den akt av självuppoffring och lika omgående måste jag utföra den och vända mig bort från åsynen av ditt ansikte och ljudet av din röst. Eller misslyckas. Jag går min väg – jag anstränger mig – Gud låt mig genast dö! – det är allt jag ber! Oh, inte ett ord! Inte ett ord, bönfaller jag dig! Farväl, jag ger upp dig, min dyrbara vän! Min älskling, min älskling, farväl och Gud bevare dig!” I nästa ögonblick flög han mot huset med sin näsduk tryckt mot ansiktet. Mary Gray stod som paralyserad och såg efter honom tills han försvunnit och sedan sa hon snyftande:

”Oh, så lite jag förstått honom! Han är tusen gånger noblare till sin natur än de mest blåblodiga anor kan skänka honom. För fem minuter sedan hatade jag honom. Nu – nu skulle jag nästan kunna – älska honom! Oh, jag ska respektera honom, ära honom, akta honom i alla mitt livs dagar – storartade, rena, nobla hjärta!”

Femte kapitlet

Under tre dagars tid såg familjen Gray inte skymten av greven. Fadern och modern undrade, men sa ingenting, för de la märke till att Mary var på bättre humör än vanligt, varför de gissade att saker och ting förbättrats mellan henne och greven. Ungefär i kvällningen den tredje dagen stod greven i ett hörn av byn och samtalade en stund med David Gray när Hugh Gregory gick förbi. Gray stannade, tvekade, vände om och frågade om greven skulle följa med till hans logi. Innan greven hann svara, sa David Gray:

”Spill inte tid på mig, greve, när det finns bättre och renare och vänligare människor att umgås med. Jag släpper er genast.”

”Avser ni mig, sir?” sa Hugh.

Flera förbipasserande stannade upp för att lyssna.

”Jag menar dig, min persika. Du stannade inte upp här för att tilltala greven. Du stannade här för att du trodde att det skulle reta mig. Jag vet det. Så gör du alltid. Du tror kanske, att jag inte känner dig. Det var en som du som ville ha Mary Gray, eller hur? Förkärleks skull, gissar jag – du hade väl ingen aning om att jag skulle låta henne ärva mina små besparingar. Naturligtvis inte! Men jag ska visa dig ett eller annat, min vän. Om jag lever i fyrtioåtta timmar ska jag skriva ett nytt testamente och utesluta Mary Gray. Titta inte så där bistert på mig, min vän, jag tolererar det inte.”

”Det är meningslöst att munhuggas med en galning”, sa Hugh med tillkämpat lugn. ”Jag tar min –”

Den snarstuckne gamle mannens käpp slog ned på Hughs huvud när han vände på klacken. Det fick honom att vackla och avbröt hans tal. I nästa ögonblick sköt Hughs knytnäve ut från axeln och placerade David Gray i hela dennes längd på marken. I ett utbrott av ursinne rusade Hugh fram för att fortsätta anfallet, men greps av flera personer och bars från platsen medan han kämpade för att bli fri och ropade, ”Låt mig ta honom, låt mig ta honom! Han har förolämpat mig brutalt femtio gånger och ingen ska hindra mig från att göra upp räkningen!”

Sjätte kapitlet

Kring klockan tio påföljande morgon steg greven in i John Grays hus och John Gray var återigen hjärteglad. Lorden såg tärd, missmodig och förtvivlad ut. Han sa:

”Att vara borta från detta hus är ett elände. Det är bara här som det finns lycka! Mitt hjärta hungrar – låt mig få träffa Mary!”

Begäran bönhördes omedelbart. Mary kom, de andra gick. Greven sa:

”Oh, jag var tvungen att komma – jag kan inte leva där du inte finns! För din skull ansträngde jag mig att avstå från dig, men det låg utom min förmåga. Se på mig – se hur varje hårstrå på mitt huvud och varje drag i mitt ansikte vittnar om den tortyr jag utstått. Jag kunde inte sova, jag kunde inte vila. Jag har kommit för att uppge mig själv inför din barmhärtighet – att vädja om din medkänsla, att be för mitt liv. Jag kan inte leva utan dig. jag har verkligen ansträngt mig, ansträngt mig grymt – och misslyckats. Förbarma dig över mig!”

Marys medlidande gick på djupet. Hennes tårar föll som regn. Hon försökte att säga tröstens ord. Han svarade med passionerade vädjanden. Så fortsatte den bedrövliga kampen tills John Gray kom inrusande i rummet och utropade:

”David har mördats! Hugh Gregory har fängslats för det!”

Mary svimmade.

Hela dagen var ett enda virrvarr. Allt arbete upphörde. Folkhopen stod i timtal utanför David Grays kontor och pratade om mordet och väntade tålmodigt på en möjlighet att få komma in och titta på det gräsliga skådespelet där inne. Den döde mannen låg i ett hav av blod. De omkullvälta möblerna visade att det förekommit en strid. På skrivbordet låg utkastet till ett testamente på vilket John Gray påbörjat en mening som han inte levt för att fullborda och som löd:

”Jag, David Gray, vid mina sinnens fulla bruk – !”

Intill kroppen fann man ett bortslitet stycke tyg som exakt passade in på ett trasigt hörn av Hugh Gregorys kavaj. Flera mycket små blodstänk hade hittats på Hughs byxor och här låg inledningsorden till ett testamente som skulle undanröja den hägrande förmögenhet som skulle tillfalla den flicka som Hugh Gray hoppades kunna gifta sig med en vacker dag. Det viskades att Hughs far på sistone finansiellt hamnat ute på djupt vatten. Föregående kvälls sammanstötning uppmärksammades och någon påminde om en anmärkning som Hugh fällt vid något tillfälle att David Gray ”endera dagen skulle komma att smäda och förolämpa honom för ofta.”

Det var uppenbart att Hugh Gregory var mördaren. Alla insåg det och alla sörjde det.

De flesta trodde dock att han inte drivits av någon lumpen instinkt utan aven okontrollerbar önskan om hämnd för länge utståndna oförrätter. Ställd inför det ödesdigra uppbådet av indicier som pekade ut honom som förövaren bedyrade Hugh hårdnackat sin oskuld. Denna försäkran om oskuld tycktes ha en så uppriktig klang att en del bybor ett tag vacklade i sin uppfattning, men mitt på eftermiddagen hittades en blodig kniv som man visste tillhörde Hugh gömd vid fotändan av hans fjäderbolster. En obetydlig liten röd fläck på bolstervarstyget hade fäst uppmärksamheten på en liten reva som gjorts i avsikt att gömma undan kniven.

Ingen människa trodde längre att Hugh Gregory var oskyldig, utom Mary Gray, och hennes trosvisshet var försvagad. Hugh skickade ett brev till henne där han bönföll henne att tro på hans oskuld och att Gud i sin stora nåd i sinom tid säkert skulle uppenbara detta faktum, men detta brev fastnade i John Grays händer och kom inte vidare. I flera dagar väntade Mary Gray i sitt elände på ett svar på det korta brev som hon skrivit till Hugh med en begäran om tröstens ord, men inget svar kom – till henne. Tommy Gray hade lovat att smuggla in Marys brev till Hugh och han hade utfört sitt uppdrag, men den äldre Gray höll ögonen på pojken, beslagtog svaret och skrämde enkelt upp pojken så till den grad att han rapporterade för Mary att Hugh kramat ihop hennes brev i handen och deklarerat att om hon verkligen älskade honom skulle hon ha rört upp himmel och jord för att rädda honom i stället för att slösa bort dyrbar tid på förfrågningar om han var skyldig eller oskyldig. Flera dygn av tröstlös vånda följde för Mary, bortsett från den tröst hon kunde ta till sig från grevens milda uppmärksamhet och vänliga ord. Slutligen gav hon upp allt hopp och resignerade inför den bittra övertygelsen att Hugh Gregory var skyldig. Hennes mor var lika övertygad. Så man upphörde att nämna Hugh Gregorys namn i huset. Mary fann emellertid att brott inte dödar kärlek. Hon älskade fortfarande Hugh Gregory – det var en kärlek som inte skulle förflyktigas. Men hon sa att hon aldrig skulle kunna gifta sig med honom. Nu må komma vad komma månde, sa hon. Hon brydde sig inte längre om vad ödet hade i beredskap för henne.

När veckorna gick lärde hon sig att tycka om greven och började att finna mer ro i hans sällskap än i någon annans.

Det skulle dra ut för långt att i detalj beskriva de bedjanden, bönfallanden och ansättanden som till slut bröt ner Mary Grays motstånd och förmådde henne att gå med på att gifta sig med greve Fontainbleau. Innehavet av den förmögenhet som kom Mary och därmed hela familjen – till del vid hennes farbrors död – bara retade hennes fars aptit på att klättra högre och bli befryndad med utländsk adel. Man böljade att dryfta fastställandet av bröllopsdag. Mary sa missmodigt:

”Bestäm själva. Mig spelar det ingen roll. Ge mig bara lite tid att vila upp mig.”

Den 29 juni fastställdes. Bröllopet skulle bli helt privat i John Grays hus. Från och med den dagen upphörde Mary att gå utanför dörren eller träffa andra än sin familj och greven. Man talade aldrig om bröllopsdagen eller om bybornas skvaller i hennes närvaro.

Det var bara ett enda löfte om framtiden som intresserade henne. Man hade försäkrat henne att Hughs rättegång med hjälpt av advokaternas tricks skulle skjutas upp ett eller två år och att han troligen inte skulle överleva den tiden eftersom hans hälsa redan försämrats en del.

Men i verkligheten skulle rättegången ske mycket snart. Detta faktum undanhöll man Mary. Utslaget skyldig avkunnades den 22 juni. Dagen för hans hängning fastställdes till den 29 – bröllopsdagen!

Förvirring! Vad skulle man göra? Skjuta upp bröllopet? Nej. Det var inte nödvändigt. Hela byn befann sig i bedrövad vånda. David Gray hade varit allmänt avskydd, Hugh Gregory allmänt älskad. Folk hade förväntat sig att utslaget skulle lyda på dråp och fängelse. Redan färdades budbärare genom landet mot huvudstaden. Otvivelaktigt skulle det bli ett stort uppskov, kanske en benådning. Så varför skjuta upp bröllopet? Mary visste inget om utslaget eller ens om rättegången.

Sjunde kapitlet

Det var en osäker grupp människor som samlades i John Grays hus sent på morgonen den 29 juni, för alla utom Mary visste att det inte kommit någon benådning. Det fick till och med John Gray att rysa vid tanken på att överlämna den omisstänksamma flickan i äktenskap med en man som hon inte älskade samtidigt som mannen hon älskade gick mot sin nesliga död. Mrs. Gray hade legat till sängs Under veckan, tillintetgjord av fruktan inför möjligheten att ett anstånd eller benådning skulle utebli. Den gamle prästmannen hade vägrat att officiera och en ren främling hade tillkallats för inträda i prästens ställe. Han hade tagits emot vid dörren av John Gray och förmanats att inte störa bröllopsglädjen genom att anspela på den dystra angelägenhet som försiggick i byn. Främlingen sa med dämpad röst:

”Ni behöver inte förmana mig. Ingen kan tala om en sån sak vid ett tillfälle som detta. Jag gick förbi galgen. Alla människor var församlade där. Ingen var oberörd. Alla kvinnor och en del män grät. Den unge mannen stod uppe vid galgen mellan sherifferna. Repet svängde i vinden ovanför hans huvud. Han var blek och avtärd, men han stod upprätt som en rättskaffens man. Och han talade också. Han förklarade sin oskuld. Han sa att detta var en döende mans ord och att i Guds ögon var han oskyldig. Röster utropade, ’Vi tror dig, vi tror dig.’ Två gånger sa han att han var redo och sherifferna tog löpsnaran och den svarta kåpan, men båda gångerna hördes höga rop. ’Vänta, vänta för Guds skull! Benådningen kommer, benådningen är på väg! ’Överallt såg jag folk uppklättrade på vagnar och i träd som skuggade sina ögon med händerna och spejade bort över prärien och som hela tiden sa ’Där, är det inte en man på hästrygg där? – nej – jo där borta syns tydligt en svart fläck – visst är det en häst!’ Men det var alltid en besvikelse. Till sist drog sheriffen ned den svarta kåpan över den stackars pojkens ansikte och en sådan veklagan steg upp ur folksamlingen att jag inte stod ut. Jag flydde. Oh, hur älskad var inte denna stackars själ. Hur har inte modershjärtan ömkat honom!”

Prästen och John Gray steg in i finrummet. En välsignelse nedkallades, varpå Mary ställde sig upp, blek och håglös mellan greve Fontainbleu och sin far. Bröllopsceremonin fortsatte. ”Greve Hubert Fontainbleu, tar du denna kvinna till din lagbundna hustru och lovar att ära och vårda henne tills döden skiljer er åt?”

Greven böjde på huvudet.

”Mary Gray, tar du denne man till din lagbundne make och lovar att vara honom trogen, att – ”

Under ett par sekunder hade ett sorlande ljud hörts av de församlade och det växte nu i styrka som om dess orsak nalkades. Sedan bröt det ut i en rad mäktiga hurrarop alldeles i närheten och i nästa ögonblick strömmade en mobb av skrikande bybor in i huset med Hugh Gregory och sherifferna i en vagn.

Med ett enda ögonkast läste Mary Gray hela den lycksaliga sanningen i Hughs ögon och i nästa ögonblick var hon i hans famn. I samma ögonblick grep sherifferna greve Fontainbleu och belade honom med handklovar. John Gray kastade en frågande blick – han var stum av bestörtning. Och sheriffen sa:

”Det är som det ska. Den här jäveln begick mordet. Han hade en kompis och kompisen veknade och tjallade när han såg att Hugh skulle hängas. Han avslöjade alltsammans och just som Hugh skulle hissas upp kom en benådning från guvernören. Att jag tränger mig på objuden nu beror naturligtvis på att jag vill ha tag i den här kurren.”

Hugh sa:

”Jag behöver inte förklara varför det här är det första stället jag ville komma till och visa upp en oskyldig mans ansikte!”

Försynt drog sig prästen undan.

”Stopp!” sa John Gray. ”Låt bröllopet fortsätta! Ställ er upp, Mary Gray och Hugh Gregory och må jag dö om jag nånsin drar ännu ett lumpet andetag, så sant som jag heter John Gray! Här kommer den gamla kärringen. Allt är som det ska nu, prästman. Knyt hymens band och knyt det hårt!”

Åttonde kapitlet

Grevens bekännelse

Dömd till döden för mordet på David Gray som jag begick för ett år sedan, skriver jag ned denna sanna redogörelse för mitt liv. Jag heter Jean Mercier, född i en by i södra Frankrike. Min far var barberare. Jag lärde mig och utövade yrket under en kort tid. Men jag var begåvad och hade ambitioner. Utan hjälp av någon gav jag mig själv en sorts allmän universitetsutbildning. Jag lärde mig flera språk, hade viss vetenskaplig framgång och blev något av en uppfinnare och mekaniker. Jag lärde mig navigering till sjöss. Successivt försökte jag mig på yrket som guide reseledare. Jag transporterade turister över hela världen. Till sist hamnade jag vid ett olyckligt tillfälle i händerna på monsieur Jules Verne, en författare. Då började mina problem. Han gav mig en ordentlig lön och skickade mig hit och dit och fram och tillbaka i alla möjliga obehagliga fortskaffningsmedel och lyssnade sedan till mina äventyr och skrev böcker om alla mina resor. Det hade väl gått an om han hållit sig till fakta, men icke så. Han måste breda ut sig vitt och brett. Han omvandlade mina enkla erfarenheter till extravaganta och förvrängda underverk. Detta förödmjukade mig över all beskrivning, för jag var mycket känslig när det gällde sanning och ärlig hantering – vid den tidpunkten. Alla mina vänner visste hur jag var anställd. De trodde att dessa förfärliga historier beskrivits exakt som jag berättat dem och de började en efter en att upphöra med att kännas vid mig. De bröt med mig. Jag protesterade upprepade gånger hos M. Verne – till ingen nytta. Detta monster skickade mig utför Seine i en läckande gammal sandpråm. När jag kom tillbaka lyssnade han på min berättelse och satte igång att arbeta och bredde på i den där pinsamma boken En världsomsegling under havet. Sedan köpte han en begagnad ballong och skickade upp mig i den. Den gamla blåsan steg upp cirka tvåhundra meter och kollapsade sedan och jag föll i ned i ett tegelbruk och bröt benet. Det litterära resultatet av denna färd var boken med titeln Fem veckor i ballong – ett hjärtlöst bedrägeri! Han skickade upp mig en å två gånger till på små idiotiska flygfärder i den där trasiga saken och skrev extravaganta böcker om dem. Längre fram skickade han mig i en oxkärra från Paris och hela vägen till en ömklig stad i Spaniens utkant. Jag befann mig nästan ett år på resande fot och nära på avled av dåligt humör och hunger innan jag kom tillbaka. Vad blev resultatet? Jo, Jorden runt på 80 dagar! Han lappade ihop sin usla ballong och skickade iväg mig på en ny resa. Jag fastnade i molnen i väntan på vind under tre dagar ovanför Paris utan att komma ur fläcken och sjönk sedan ihop nere i floden, fick feber och låg till sängs i över tre månader. Medan jag låg där grubblade jag över mitt elände och allteftersom kom mordiska tankar att påverka mig – till min förnöjelse, kan jag tillägga. När jag blev frisk sa han att han utrustat ballongen på allra bästa sätt och tänkte följa med mig på min nästa utfärd. Det gladde mig. Jag hoppades att vi båda skulle bryta nacken. Han placerade kappsäck, sin pälskappa och alla sina fina kläder i ballongen tillsammans med en massa proviant, rusdrycker och vetenskapliga instrument. Just som vi seglade iväg satte han sin förvanskning av min senaste resa i mina händer – en bok med titeln Den hemlighetsfulla ön! Jag bläddrade i den – det var droppen. Jag kastade ut honom ur ballongen! Han måste ha fallit trettio meter. Hoppas han dog, men det vet jag inte. Jag ville naturligtvis inte bli hängd, så jag slängde ut de vetenskapliga instrumenten för att göra korgen lättare. Sedan klädde jag mig i M. Vernes fina kläder och började njuta av maten och vinerna. Men jag hade gjort farkosten alltför lätt. Jag for så högt upp att sömnen och därefter likgiltighet tog överhanden. Därefter minns jag ingenting förrän jag vaknade upp på John Grays prärie mitt i snön. Vet inte hur jag kom ur ballongen. Men jag vet nu efter att ha kontrollerat datumen att jag gjorde trippen från Frankrike till Missouri på två dagar och tjugoen timmar. Och John Gray kommer nu att förstå hur jag lyckades ta mig över hans prärie utan att lämna några spår efter mig – han var alltid nyfiken på det, stackars karl, men jag bedömde det så att om jag hade talat om det för honom hade det spritt sig och hamnat i tidningen och förts vidare till Frankrike och så hade någon lagt näsan i blöt och frågat efter om den ballongresande främlingen skulle kunna sprida ljus över M. Vernes sista stunder.

Jag drog slutsatsen att det vore bäst för mig att anta ett påhittat namn och stanna i Deer Lick för resten av livet, men jag kunde inte nöja mig med tanken att behöva undervisa för alltid för att försörja mig. Så när jag råkade få veta att David Gray hade testamenterat all sin egendom till Mary Gray smorde jag hennes far med min falska förmögenhet och förnämlighet hemmavid och inledde min uppvaktning. En dag lämnade mig David Gray ensam på sitt kontor för ett ögonblick och jag snokade omkring och fann ett testamente som gav all egendom till en av hans avlägsna släktingar i stället för till Mary. Min kärlek svalnade och jag gick raka vägen och talade om för Mary att jag skulle försöka slita kärleken ur mitt hjärta för hennes skull. Men när Gregory och David Gray grälade i min närvaro upptäckte jag att jag hade snokat fram ett gammalt testamente och att det fanns ett nytt där all egendom gick till Mary. Så jag beslöt mig genast för att gifta mig med Mary och jag visste att jag kunde göra det.

Den osympatiske gamle Mr. Gray skulle förbli i livet och jag skulle tålmodigt vänta in att han föll ifrån på naturlig väg om han inte varit dum nog att svära på att han skulle gå hem och göra ett nytt testamente där han gjorde Mary arvlös.

Mord är något som lätt föresvävar en man vars sinnelag bringats ur balans av sådan tortyr som M. Verne utsatt mig för. Jag skaffade mig genast en medbrottsling som höll vakt vid David Grays dörr medan jag gjorde mig av med honom. Jag lovade medbrottslingen en bondgård. Han har bara sig själv att tacka för att han inte är en besutten jordägare i detta det mest charmerande och intellektuella samhälle av skenheliga svinuppfödare som finns. Nåväl, vid midnatt lånade jag en kniv från Mr. Gregory – den lantisen sover som en gravsten och snarkar som ett lokomotiv – och på femton minuter hade David Gray pensionerats från aktiv tjänst. Han hade just börjat skriva sitt nya testamente – och om, från den dagen till och med nu, Mr. Och Mrs. Hugh Gregory har tackat mig för att jag varaktigt stoppade detta dokument mitt i dess första mening, så har den omständigheten fallit mig ur minnet. Jag ådrog mig en eller två skråmor på händerna under striden, men jag bär alltid handskar (en vana som jag var helt ensam om i denna konstlösa region) varför ingen såg dem. Jag gav tillbaka kniven till Mr. Gregory – jag lade den i alla fall i hans säng, varpå jag lånade ett stycke av hans rock för att placera bredvid liket och efter att ha sagt god natt till honom, vilket han besvarade med en snarkning, placerade jag några bloddroppar på hans byxor och gav mig av. Jag visste att det inte fanns några hjärnor i samhället. Därför skulle den gömda kniven och blodstänken utgöra fällande bevis mot den där snarkaren. Hjärnor skulle ha sagt, ’bara en dåre skulle lämna kvar blod på sina byxor och gömma sin kniv inne i bolstervaret. För att inte tala om att utmärka gömstället med en blodfläck.’

Farväl, kära grisuppfödare. Jag är beredd att dö, fylld som jag är med en förtärande önskan att fråga framlidne monsieur Verne hur många kapitel han skrivit på sin Aderton månader i en masugn och vem han anställt att klampa runt och samla in fakta medan han skålar med sig själv i sin privata våning och överdriver dem. Dessutom vill jag veta var han slog ner när han föll.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22