EN VÄRLD I FARA

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-3, Novell

Av Sir Arthur Conan Doyle

Sir Arthur Conan Doyle (1859-1930) hade fler strängar på sin lyra än Sherlock Holmes. Han skrev t.ex. denna novell, där varken förövaren som blir offer eller offret som blir förövare står främmande för att tillintetgöra en eller annan människa. Borde inte någon ”ställas till ansvar för dråp”, som novellens professor Challenger uttrycker saken? Novellen är hämtad ur Bonniers Novell Magasin, februarinumret 1932. Översättningen av okänd översättare har varsamt moderniserats på några ställen. Även illustratören är okänd för oss.

Professor Challenger befann sig på det värsta tänkbara humör. Där jag stod utanför dörren till hans arbetsrum hörde jag en monolog, som framsagd med en röst som dånade genom huset, lät så här:

– Ja, jag upprepar att det är den andra felkopplingen! Den andra på en och samma förmiddag! Inbillar ni er verkligen, att en vetenskapsman, upptagen av allvarligt arbete, finner sig i att ideligen bli störd av någon idiot i andra ändan av en tråd. Jag tänker inte tåla det. Skicka ögonblickligen efter företagets ledare! Å, jaså, ni är ledaren. Varför leder ni då inte? Det vill säga, mina tankar har ni lyckats leda från viktiga uppgifter, som er hjärna skulle vara oförmögen att fatta! Jag vill tala med telefondirektören. Är han bortrest? Det kan jag just tänka mig. Jag ska göra sak av detta inför domstol om det händer en gång till! Fallet är fullkomligt klart. En skriftlig ursäkt? Bra, jag ska ta det i övervägande. God morgon!

Det var vid denna tidpunkt som jag vågade göra min entré. Det var säkert nog ett olyckligt ögonblick. Jag granskade professorn när han vände sig från telefonapparaten – ett lejon i raseri. Det väldiga svarta skägget reste sig som borst, det väldiga bröstet höjdes och sänktes, snabbt, indignerat, och de arroganta grå ögonen mätte mig från huvud till fot när ”dödvattnet” av böljegången träffade mig.

– Infernaliska, överbetalade latmaskar! dundrade han. Jag kunde tydligt höra dem skratta runtomkring medan jag avlevererade mitt klagomål! En veritabel sammansvärjning för att bringa mig ur jämvikt! Och här kommer nu ni, unge man, och sätter kronan på verket: en misslyckad morgon! Nu vill jag veta: kommer ni av egen drift eller på uppdrag av ert skandalblad för att lista er till en intervju? Som vän har ni era privilegier – som journalist blir ni utkörd!

Jag letade i fickorna efter McArdles brev när professorn plötsligt påminde sig ett nytt bekymmer. Han trevade bland papperen på sitt skrivbord och fick fram ett tidningsurklipp.

– Ni har varit älskvärd nog att hänsyfta på mig i en av era senaste utgjutelser! Sa han och skakade urklippet som ett vapen framför mig.

– Det var i en av era något naiva anmärkningar rörande de intressanta fossilupptäckterna i Sohnhofenskiffern. Ni börjar en mening med orden: ”Professor, G. E. Challenger, en av de största bland våra nu levande vetenskapsmän … ”

– Och felaktigheten, sir? frågade jag.

– Varför detta löjliga sätt att begränsa? Kan ni nämna namnen på dessa andra vetenskapsmän, som ni håller för jämbördiga med eller – vad vet jag? – kanske överlägsna mig?

– Det var tanklöst formulerat, sir. Jag borde ha sagt: ”vår störste nu levande vetenskapsman”, medgav jag. (Det var också min uppriktiga övertygelse.) Och mina ord förvandlade vintern till sommar.

– Min käre unge vän, tro inte att jag törstar efter beröm, men omgiven som jag är av pockande och oresonliga kolleger, finner jag mig nödsakad att uppträda i egen sak. Skryt är något fullkomligt främmande för min natur, men man är tvungen att hävda sig ibland, till självförsvar. Seså. Slå er nu ned! Vad är ändamålet med ert besök?

Jag måste angripa varsamt, ty jag visste, hur lätt det var att sätta lejonet i aktion igen. Jag öppnade McArdles brev.

– Får jag läsa upp det här för er, sir? Det är från McArdle, min chef..

– Ja, jag minns mannen. Icke ett alltigenom hopplöst exemplar av sin klass.

– Han hyser åtminstone en djup beundran för er, sir. Han har, som ni minns, gång på gång vänt sig till er när han önskat ett vägande utlåtande i någon sak. Detta är fallet nu.

– Och vad önskar han?

Challenger kråmade sig som en påfågel under smickrets inflytande. Han slog sig ned i stolen, med armbågarna stödda mot skrivbordet, sina gorillahänder hopknäppta och de stora grå ögonen fästa på mig.

– Jag ska läsa upp brevet. Han skriver: Var snäll och gör ett besök hos vår värderade vän professor Challenger samt begär hans medverkan för en viktig undersökning. Det bor en herre vid namn Theodore Nemor i White Friar Mansions, Hampstead. Han påstår sig ha uppfunnit en maskin med högst sällsamma egenskaper. Den påstås vara i stånd att utplåna varje föremål, som placeras inom kretsen för dess verkningsförmåga. Föremålet sönderdelas och återgår till sitt molekylära eller atomiska tillstånd. Genom en motsatt procedur kan det återtaga sin ursprungliga form. Om påståendet håller streck, ligger uppfinningens revolutionerande betydelse i öppen dager. Tänk bara på, vilket fruktansvärt vapen den kan bli i ett krig! En kraft, som kan sönderdela ett slagskepp, en armé, i atomer. En maskin med denna kapacitet skulle behärska världen. Av sociala och politiska skäl har man inte ett ögonblick att förlora när det gäller att gå till botten i denna sak.

Mannen har ingenting emot offentlighet då han är angelägen att sälja sin uppfinning. Det är därför inte svårt att få ett samtal med honom. Närslutna kort kommer att öppna hans dörr. Vad jag önskar är att Ni och professor Challenger gör ett besök hos herr Nemor, tar hans uppfinning i betraktande och att vår vän professorn sedan avger sitt omdöme i en artikel för vår tidning. Jag väntar mig hans svar i kväll.

R. McArdle.”

– Så lyder mina instruktioner, professor, tillade jag och vek ihop brevet. Jag hoppas uppriktigt, att ni följ er med mig, för med mina begränsade kunskaper i vetenskapliga ting kan jag omöjligt utföra uppdraget på egen hand.

– Sant, Malone, sant! myste professorn. Trots det att ni ingalunda saknar naturlig begåvning, tror jag att en uppgift som denna blir för mycket för er. De där telefonmänniskorna har redan förstört min förmiddag – jag är ändå inte i form att arbeta. Alltså står jag nu till er tjänst.

Och sålunda hände det, att jag litet senare denna oktoberförmiddag susade fram i ett underjordiskt tåg tillsammans med professorn på väg till norra London, susade fram mot vad som skulle bli den egendomligaste upplevelsen i mitt händelserika liv.

Innan jag lämnade Ensmore Gardens hade jag telefonledes förvissat mig om, att vår man skulle vara hemma vid av mig uppgiven tid. Han bodde i en komfortabel våning i Hampstead. Där lät han oss emellertid vänta i en dryg halvtimme, medan han fortsatte ett animerat samtal med en hel liten grupp besökare. Jag fångade en glimt av dem genom den halvöppna dörren – välmående, intelligenta män med astrakankragar och glänsande felbhattar. Ytterdörren slogs äntligen igen efter dem, och i nästa ögonblick trädde Theodore Nemor in till oss. Jag kan ännu se honom framför mig, där han stod fullt belyst av solskenet och gnuggade sina långa, smala händer och brett leende betraktade oss med ett par sluga grå ögon. Han var kortväxt och korpulent, med en antydan om deformitet, utan att man kunde säga vad den bestod i. Man kan uttrycka det så, att han var en puckelrygg utan puckel. Hans ögon liknade en katts, och kattlika var även de långa, borstiga mustascherna över den slappa munnen. Alltsammans var simpelt och frånstötande ända tills man nådde de sandfärgade ögonbrynen. Från dessa höjde sig ett pannvalv, vars make jag sällan sett. Man skulle vilja tyda Theodore Nemor som en ondskefull konspiratör nedanför ögonbrynen, men ovanför som en av världens största tänkare.

– Nå, mina herrar, sa han med en sammetsmjuk röst, som bara röjde lätta spår av en utländsk accent, ni har kommit för att höra mera om min förstörelsemaskin. Är det inte så?

– Precis.

– Får jag kanske fråga om ni representerar den brittiska regeringen?

– Inte alls, svarade jag. Jag är tidningsman och detta är professor Challenger.

– Ett ryktbart namn, ett europeiskt namn! Jag tänkte just säga, att brittiska regeringen gått miste om sin chans. Vad den i övrigt kan ha gått miste om kanske den upptäcker längre fram. Kanske hela imperiet? Jag var beredd att sälja uppfinningen till den första stat, som kom med ett acceptabelt anbud. Och om den nu fallit i händerna på en regering, som ni engelsmän ser med oblida ögon, har ni uteslutande er själva att skylla.

– Då har ni sålt er hemlighet?

– Ja. Till mitt eget pris.

– Köparen får monopol?

– Otvivelaktigt.

– Men det finns väl andra än ni som känner till hemligheten?

– Nej, sir.

Han rörde vid sin mäktiga panna:

– Här ser ni det kassaskåp, där min hemlighet är inlåst! Ett säkrare förvaringsrum än något verkligt kassaskåp och tryggat med långt säkrare don än ett Yalelås! Några känner till en sida av saken, andra en annan. Men bortsett från mig så besitter ingen människa i världen full kunskap om hemligheten!

– Och så de personer, som ni sålt maskinen till, fyllde jag i.

– Nej, sir! Jag är verkligen inte så dum att jag avslöjar min hemlighet innan jag fått betalt! Då är det mig de köper. De flyttar kassaskåpet – han rörde åter vid sin panna – med hela dess innehåll till en plats, som de själva bestämmer. Jag har gjort mitt – troget, skoningslöst. Och sedan är det dags att göra historia!

Han gnuggade åter sina händer, och det stela leendet på hans ansikte utlöste sig i något, som liknade ett morrande.

– Ni kanske ursäktar oss, sir, att ni, innan vi diskuterar, först vill övertyga oss om, att det finns något att diskutera, brummade Challenger, som förhållit sig tyst intill detta ögonblick, men vars uttrycksfulla ansikte förrådde ett starkt ogillande av Theodore Nemor. Vi har nämligen inte glömt ett liknande fall, då en italienare, som lovade att spränga gruvor i luften från ett visst avstånd, visade sig vara en oförskämd bedragare. Är det på det sättet som det nu skulle göras historia?

Ur Nemors gula ögon sköt en särskilt hätsk blick ut mot min följeslagare, men det affekterat hjärtliga leendet i hans ansikte blev ännu bredare.

– Ni motsvarar fullkomligt ert rykte, herr professor. Jag har alltid hört, att ni är den siste man skulle kunna bedra här i världen! Jag är fullt beredd att företa en demonstration av min uppfinning, som utan tvivel ska övertyga er. Men dessförinnan måste jag säga några ord om den allmänna principen. Ni ska veta, att det experimentalfält, som jag anordnat här i mitt laboratorium är primitivt fast uppfinningen inom dess snäva gränser ändå fungerar beundransvärt. Den har således ingen som helst svårighet att sönderdela er själv, herr professor, och sedan sätta ihop bitarna igen! Men var inte orolig, det är inte för ett sådant ändamål som ett stort lands regering är villig att betala en summa, som belöper sig till flera miljoner. Min modell är blott och bart en vetenskaplig leksak. Det är bara när den utförs i stor skala som ofantliga praktiska verkningar kan uppnås.

– Och får vi nu se denna modell?

– Inte bara se den, professor Challenger. Ni ska få uppleva dess verkan på er egen person, om ni vågar underkasta er den!

– Om? kom det från lejonet Challenger. Detta ert ”om” är den grövsta tänkbara förolämpning.

– Nå, nå. Jag vill inte alls ifrågasätta ert mod. Jag säger bara, att jag ger er ett tillfälle att demonstrera ert mod. Men först vill jag säga några ord om de lagar, som detta bygger på. När till exempel vissa kristaller, salter eller sockerämnen placeras i vatten, upplöses de och försvinner. Man anar inte att de någonsin funnits där. När vattenmängden därefter genom avdunstning eller på annat sätt minskar, så har ni ert socker eller salt där igen, fullt synligt, likadant som förut. Kan ni nu föreställa er en process, varigenom ni, en organisk varelse, på samma sätt blir upplöst i kosmos, och sedan genom en motsatt process ”hopsatt” igen?

– Jämförelsen är falsk! skrek professorn. Även om jag gör ett så storartat medgivande som att våra molekyler kan kringspridas av någon gigantisk kraft, så hur kan man bevisa att de kan samlas ihop igen i vanlig ordning?

– Det är en naturlig invändning, men jag kan endast svara att det i alla fall är så att de intill sista atomen samlas i sin rätta ordning. Där finns en osynlig ram, och varje bit i den flyger ögonblickligen till sin plats! Ja, ni må le, herr professor. Men ert leende liksom era tvivel ska snart torka in.

Challenger ryckte på axlarna.

– Jag är färdig för ert prov.

– Det är en annan sak som jag skulle vilja framhålla för er, då det torde hjälpa er att förstå idén. Genom orientens magi och västerlandets ockulta vetenskap känner ni till apport-fenomenet, som består i, att ett föremål plötsligt förs över en kortare eller längre sträcka och sedan uppenbarar sig på en ny plats. Hur kan sånt ske annat än genom upplösning av molekylerna, deras förflyttning medelst en etervåg och slutliga ihopsamling, var och en på sin plats, genom kraften hos någon oemotståndlig lag?

– Ni kan inte förklara en otrolig sak med hjälp av en annan otrolig sak, sa professor Challenger. Jag tror inte på era apportfenomen, herr Nemor. Och jag tror inte på er maskin! Min tid är dyrbar, och om vi ska hinna bevittna en demonstration av något slag, så ber jag er sätta i gång med detsamma.

– Var då vänliga och följ med mig, sa uppfinnaren.

Han förde oss nedför våningens trappa och genom en liten trädgård. Där låg en uthusbyggnad, vars dörr han låste upp. Vi trädde in.

Vi stod i ett stort, vitrappat rum, med otaliga koppartrådar hängande i festonger från taket och en ofantlig magnet tronande på en upphöjning. Framför denna stod något, som liknande ett prisma av glas, tre fot lång och ungefär en fot i diameter. Till höger därom såg vi en zinkplattform, på vilken en stol var placerad och med en glänsande kopparhuv ovanför. Både huven och stolen stod i förbindelse med massiva koppartrådar, och bredvid syntes ett slags spärrhake med numrerade skåror, och ett handtag, överdraget med gummi, vilket för tillfället vilade i den skåra, som var märkt med noll.

– Här ser ni Nemos förstörelseverktyg, sa uppfinnaren med en gest mot maskinen. Detta är den uppfinning, som inom kort blir världsbekant genom sin förmåga att ändra maktbalansen mellan världens nationer! Den som har denna maskin i sin ägo, regerar hela världen. Lyssna nu, herr professor. Ni har på det hela taget behandlat mig med bristande respekt. Om jag så får säga. Törs ni nu sätta er på stolen där och låta mig på er egen kropp demonstrera min maskins förmåga?

Challenger ville störta fram till maskinen – men jag grep honom i armen och höll honom tillbaka.

– Ni får inte! sa jag. Ert liv är alltför värdefullt. Detta är ju vansinnigt! Inser ni inte, att ni måste ha en garanti för er personliga säkerhet?

– Min säkerhetsgaranti, sa Challenger, är ni! Ni blir vittne till vad som händer, och personen här kommer följaktligen att ställas till ansvar för dråp, om något ont skulle vederfaras mig.

– En klen tröst för vetenskapen, sa jag. Där skulle vi stå med era ofullbordade arbeten, som ingen annan kan slutföra! Låt åtminstone mig prova maskinen först! Om experimentet utfaller väl, så kan ni ställa er till disposition.

Tanken på personlig fara skulle aldrig ha bevekt Challenger, men tanken på hans ofullbordade vetenskapliga arbeten gjorde honom betänksam. Han tvekade – och innan han hunnit besluta sig hade jag hoppat upp i stolen.

Jag såg uppfinnaren gripa tag om handtaget, och jag hörde ett klickande ljud. Jag fick en känsla av yrsel och en dimma utbredde sig för mina ögon. När dimman omsider skingrades, såg jag framför mig herr Nemor med det elaka leendet spelande kring sin mun. Challengers vanliga äppelröda kinder var likbleka och han stirrade över sin axel. Jag hade aldrig förr sett min gamle vän så upprörd. Hans järnnerver svek honom ett ögonblick fullständigt.

Han kramade min arm.

– O Gud, Malone, sa han, det är sant!

Ni försvann! Totalt. En dimma för en sekund – och därpå tomma intet!

– Hur länge var jag försvunnen?

– Två eller tre minuter. Jag var lamslagen, det måste jag erkänna. Jag kunde inte tro, att ni skulle komma tillbaka. Men så rörde han hävstången, om det nu är en hävstång, förde in den i en ny ränna – och ni satt åter på stolen! Lite förbryllad i minen, men annars er precis lik.

Han torkade kallsvetten från pannan med en stor röd näsduk.

– Nåväl, sir, sa uppfinnaren. Nu är det er tur! Eller kanske ni inte törs?

Challenger samlade tydligen allt sitt mod. Så sköt han bort min hejdande hand, steg upp och satte sig på stolen. Handtaget fördes in i skåra nummer 3. I nästa ögonblick var han försvunnen,

– Det är en intressant procedur, eller hur? anmärkte Nemor till mig. När man känner professor Challengers mäktiga personlighet, är det underligt att tänka sig, att han för ögonblicket är blott och bart ett litet moln av molekyler, svävande i luften någonstans i detta hus. Han är fullkomligt i mina händer, hans existens beror uteslutande på mig! Om jag föredrar att låta honom förbli ett moln i rymden, så finns det ingen människa i världen som kan hindra mig.

– Jag skulle snart finna ett medel att hindra det, sa jag …

Hans skratt blev en morrning.

– Ni inbillar er väl inte, att en sådan avskyvärd tanke på allvar fallit mig in? Alla himlar! Den store professor Challenger spårlöst försvunnen! Förfärligt! Förfärligt! Men å andra sidan har han inte varit så hövlig som han borde ha varit. Tror ni inte att en liten läxa…?

– Nej, det tror jag inte.

– Nå, då får vi kalla det en kuriös demonstration. Ni får en briljant nyhet till er tidning. Ser ni, jag har upptäckt att håret på kroppen, som är underkastat helt andra vibrationer än de levande organiska vävnaderna, kan efter behag medtagas eller uteslutas. Det skulle sannerligen roa mig att se det rytande lejonet utan morrhår! Voila!

Hävstången klickade till. I nästa sekund satt Challenger åter på stolen. Men vilken Challenger! Ett rakat lejon! Hur förbittrad jag än var över detta spratt som spelats honom, kunde jag inte för mitt liv hålla tillbaka mitt skratt.

Det mäktiga professorshuvudet var kalt som en nyfödd babys och hans haka så slät som en ung flickas. Berövad sin praktfulla svarta man hade nedre delen av hans ansikte formen av en skinka, och hans yttre påminde på det hela taget om en boxare, en korpulent och under många matcher illa tilltygad boxare.

Våra ansikten måste ha förrått det – för Challengers händer flög hastigt upp till hans huvud och han blev medveten om sin bedrövliga kondition. I nästa ögonblick hade han hoppat ur stolen, gripit uppfinnaren i strupen och slungat honom till golvet.

– Var försiktig, för himlens skull! skrek jag. Om ni dödar honom, kan vi aldrig få det bra igen!

Det var ett argument som tog. Även i sina ursinnigaste ögonblick höll Challenger alltid huvudet klart. Han ryckte upp den darrande mannen från golvet.

– Jag ger er precis fem minuter! Flämtade han, i gnistrande harm. Om jag inte om fem minuter är precis som jag var förut, kommer jag att krama livet ur er eländiga kropp,

Professor Challenger i raseri är inte någon trevlig motståndare. Den tappraste kunde darra i knävecken och herr Nemor hörde inte till de tappraste.

– Men, min bäste professor, sluddrade han, med handen om sin strupe, en sådan våldsamhet är verkligen fullkomligt onödig! Ett oskyldigt skämt ska väl inte tas så illa upp! Jag ville bara visa, vilka krafter min maskin besitter. Jag trodde att ni ville få den allsidigt demonstrerad. En förolämpning mot er, herr professor – det var långt ifrån min avsikt!

Challenger svarade med att klättra upp i stolen igen.

– Ni håller ett öga på honom, Malone! Se till, att han inte gör några konster!

– Var lugn för det, sir.

– Nåväl , herr Nemor. Gör er sak ordentligt – eller ta konsekvenserna.

Den förskräckte uppfinnaren närmade sig sin maskin. Ett klickande – och det gamla lejonet satt där med sin yviga man. Challenger lyfte handen och strök ömt sitt skägg, förde den därpå högre upp och förvissade sig om att även håret kommit tillbaka. Därpå steg han högtidligt ned från plattformen.

– Ni har tagit er en frihet, sir, som kunde ha fått mycket allvarliga följder för er själv, sa han. Emellertid är jag villig att acceptera er förklaring, att ni gjorde det av vetenskapligt intresse. Får jag nu ställa några frågor rörande er märkliga uppfinning?

– Jag ska svara på allt, utom på frågor om kraftkällan. Den är min hemlighet.

– Och vill ni högtidligen försäkra oss, att ingen i hela världen känner till den utom ni själv?

– Ingen.

– Inga medhjälpare?

– Nej, sir. Jag arbetar ensam.

– Högst intressant. Ni har övertygat mig om er maskins förmåga. Men dess praktiska nytta ser jag inte.

– Jag har nyss sagt er att detta är en modell. Men den kan med lätthet byggas i större skala. Ni ser, att den här hävstången rör sig vertikalt. Vissa strömmar ovanför er och vissa strömmar under er skapar vibrationer, som antingen sönderdelar eller samlar ihop. Men den kan också röra sig i sidled. Effekten blir precis densamma – över ett område, som står i proportion till strömstyrkan.

– Ge oss ett exempel.

– Jo, vi antar, att ena polen befinner sig i ett litet fartyg och den andra i ett annat litet fartyg. Ett slagskepp mitt emellan dem skulle upplösas i molekyler precis som ni själv nyss! Likaså ett regemente soldater!

– Och ni har sålt denna hemlighet till en enda europeisk stat?

– Ja, sir. När den har betalat det överenskomna priset, så är den i besittning av en makt, som ingen annan stat i världen äger! Kors – han brast i skratt – jag kan riktigt se hur hela Themsendalen sopas ren! Varken man, kvinna eller barn kvar!

Hans ord fyllde mig med fasa, inte minst på grund av den jublande ton, som de yttrades i. De verkade emellertid ha motsatt verkan på min gamle vän.

Till min häpnad spred sig ett älskvärt leende över hans drag och han räckte uppfinnaren handen.

– Nå, då får jag uppriktigt lyckönska er, herr Nemor, sa han. Det är inget tvivel om, att ni upptäckt och fångat en hittills fördold naturkraft. Att dess verkan är förödande är visserligen beklagligt, men vetenskapen kan inte ta hänsyn till det. Har ni något emot att jag närmare undersöker maskinens konstruktion?

– Visst inte. Maskinen är endast kroppen. Det är själen, den skapande principen, som är dold för er, som ni aldrig kan upptäcka!

– Jag förstår. Men även rena mekanismen tycks vara sinnrik nog. Professorn vandrade runt omkring modellen, fingrade på dess olika delar. Därpå förflyttade han sin oviga kropp åter upp i stolen.

– Ni kanske har lust till ännu en liten utflykt i kosmos? frågade uppfinnaren.

– Senare, kanske – senare… Men vet ni vad – här finns en läcka någonstans! Elektricitet sipprar igenom! Jag känner tydligt en svag ström igenom min kropp.

– Omöjligt! Den är fullständigt isolerad.

– Men jag försäkrar er att jag känner det!

Han steg ned från stolen.

Herr Nemor skyndade sig att inta hans plats.

– Jag känner inte ett dugg! Förklarade han.

Det hördes ett klickande ljud. Mannen var försvunnen. Häpen betraktade jag Challenger.

– Gode Gud, rörde ni vid maskinen?

Han log välvilligt mot mig, i lätt förvåning.

– Bevare mig väl, jag måste ha snuddat vid handtaget, alldeles ofrivilligt, sa han. Det borde finnas en säkerhetsspärr.

– Hävstången ligger i skåra nummer tre. Den skåra som framkallar upplösning, sa jag.

– Ja, jag märkte det när ni satt däruppe!

– För min del blev jag så upprörd när jag fann, att ni var försvunnen, att jag inte lade märke till vilken skåra som förde er tillbaka. Märkte ni det, herr professor?

– Det är möjligt, unge man, men jag belastar inte min hjärna med dylika små detaljer. Det finns så många skåror och vi vet ju ingenting om hur de fungerar. Vi kan ställa till ett förfärligt trassel om vi experimenterar med det okända! Bäst att låta det vara som det är.

– Ni menar?

– Precis. Det är bäst så. Herr Thedore Nemors intressanta personlighet svävar just nu som ett litet moln i kosmos. Hans maskin har blivit värdelös. En viss stat har berövats en kunskap, som kunde ha åstadkommit mycket ont. Inget dåligt dagsverke, unge man! En tidning får en intressant artikel om en märklig uppfinnares oförklarliga försvinnande kort efter dess specialkorrespondents besök i hans verkstad. Själv har jag njutit av experimenten. Det är sådana ljuspunkter som livar upp det enformiga dagliga arbetet! Men livet har sina plikter, som inte får försummas, och jag återvänder till italienaren Mazotti och hans djärva synpunkter på de tropiska termiternas larvutveckling.

Då jag såg mig om, tycktes det mig, som om en lätt dimma kretsade kring den ödesdigra stolen.

– Men nog borde vi… , började jag.

– Den laglydige medborgarens första skyldighet är att förhindra mord! sa professor Challenger. Och det är vad jag nu har gjort. Nog, Malone, nog. Ämnet tål ingen diskussion. Jag har redan alltför länge hållit mina tankar borta från saker som är av större betydelse.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22