En vandring i dimma

May 5th, 2020 | By | Category: 2020-05 maj, Novell

FrågeteckenNovell av PÄR DUNGE

Författarnamnet står inte i telefonkatalogen så det är möjligt att han heter något annat. Här publicerar han sig för tredje gången. De första heter  Hämnden är ljuv och Tomten berättar.


Till och med vädret tycktes vara emot mig. Jag stod vid mitt vardagsrumsfönster och tittade ner mot gatan. Det började bli kväll och höstmörkret hade sänkt sig över staden. Luften var disig och dugg droppar syntes på rutan.

Bilar for omkring och människor promenerade där ute. Men ingen verkade stå på vakt utanför min bostad. Min rädsla var nog överdriven. Visst fanns det risk för att jag skulle råka på mina fiender men det skulle troligen ske närmare mötesplatsen i så fall.

Vi skrev 2018 och det hade varit ett dåligt år för både mig och mina vänner. Det tog emot att ge sig ut men jag var tvungen. Helst skulle jag ha velat tillbringa torsdagskvällen i hemmets lugna vrå. Fast nu hade jag en plikt att utföra så det var bara att ge sig iväg.

Jag tog på mig min varma rock och lämnade lägenheten. För säkerhets skull valde jag bort huvudentrén och slank istället ut genom bakdörren.

Det var lite kylslaget och diset hade tätnat till dimma. Jag följde inte min vanliga rutt utan tog en liten omväg. Kanske en aning naivt eftersom vår mötesplats var den gamla vanliga. Men det skadade inte att försöka. Med lite tur skulle det lura någon av de personer som var ute efter mig.

Efter att ha vandrat ett tag kände jag mig bättre till mods. Av någon anledning stärktes jag av att befinna mig utomhus. Krisen blev på något sätt lättare att hantera då.

Sikten blev hela tiden sämre och jag kunde inte längre på håll urskilja vilka figurer som fanns där framför mig. Detta var nu inte enbart en nackdel eftersom dimman ju även dolde mig för de andra.

Plötsligt överraskades jag av en röst bakom mig.

– Ursäkta!

Alldeles förskräckt snurrade jag runt men damen som stod där såg högst fredlig ut.

– Jag skulle till den här adressen, förklarade hon och räckte fram en papperslapp. Det verkar som om jag gått vilse.

Leende tog jag emot lappen och kunde konstatera att damen befann sig på en parallellgata till den hon skulle vara på. Jag förklarade och pekade ut rätt riktning för henne. Damen tackade och försvann in i dimman igen.

Avbrottet var trevligt men för att inte komma för sent var jag tvungen att genast återuppta min vandring mot mötesplatsen.

Gränderna blev smalare när jag närmade mig mitt mål och min nervositet tilltog. Jag bestämde mig för att upprepa min taktik från då jag lämnade hemmet och tog bakvägen till fastigheten. Och faktiskt lyckades jag ta mig in utan att någon besvärade mig.

Lättnaden var stor när jag tog min plats vid det stora sammanträdesbordet. De flesta kollegorna var redan där och snart anslöt sig vår ledare. Efter att ha harklat sig tog han till orda.

– Ärade ledamöter. Välkomna till Svenska akademiens ordinarie torsdagsmöte. Jag hoppas ni slapp påhopp från alla journalister på vägen in. De har ju varit väldigt efterhängsna under vårt krisår men jag förmodar att allt snart ska återgå till det normala.

Jag höll med den ständiga sekreteraren och såg också fram mot att vår vardag skulle komma tillbaka. Och till dess skulle nog dimman ha lättat.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22