En svensk spion

Jul 8th, 2020 | By | Category: 2020-07 juli, Novell

FrågeteckenNovell av PÄR DUNGE

Författarnamnet står inte i telefonkatalogen så det är möjligt att han heter något annat. Här publicerar han sig för fjärde gången. De första heter Hämnden är ljuv, Tomten berättar och En vandring i dimma.
__________________________________________________________

För att vara spion under ett kallt krig var han förvånansvärt varm.

Jan Hamlin, eller Janne som hans vänner kallade honom, höll hårt i sin portfölj och skyndade genom Warszawas gator. Dock utan att springa. Säkerhetsövervakningen var stor och Janne ville ogärna dra till sig uppmärksamhet.

Så här i slutet av 1970-talet var läget spänt mellan de båda stora militärpakterna. Om någon hade sagt till Janne att Sovjetunionen skulle rasa samman ett tiotal år senare och Tyskland återförenas så hade han betraktat detta som rent svammel. Ändå var det just detta som skulle komma att ske. Denna framtida utveckling var emellertid av underordnad betydelse för Janne. Hans problem var hur han skulle överleva de närmaste tjugofyra timmarna.

Försommarkvällen var ljum och den raska promenaden fick Janne att småsvettas. Nervositeten gjorde väl också sitt till. I portföljen hade han dokument som minst sagt var att betrakta som heta.

Warszawa var en vacker stad. Den hade förstörts rejält under kriget men sedan byggts upp på ett fantastiskt sätt. Stor omsorg hade lagts på att återskapa de ursprungliga miljöerna. De fina fasaderna som Janne vanligen fann lugnande hade denna kväll en motsatt effekt på honom. Byggnadernas gammalmodiga design gav nu en ytterligare dimension åt den fruktan han kände.

Janne hade gjort allting rätt. Som svensk affärsman med officiella tillstånd rörde han sig ovanligt lätt inom östblocket. Hans vana att dela med sig av västliga lyxvaror underlättade naturligtvis hans göranden.

Helt enligt instruktionerna hade Janne via en spelad slump lärt känna den polska översten. De hade pratat, umgåtts och Janne märkte snart att översten hade en fäbless för skotsk whisky.

Under eftermiddagen hade Janne till slut fått sin stora chans. Utrustad med en tolvårig malt hade han åkt hem till översten och bokstavligen supit honom under bordet. Sedan hade han tagit sin sovande värds nycklar och öppnat kassaskåpet. Där hittade han de papper som hans uppdragsgivare hade beställt. Snabbt fyllde han sin portfölj och gav sig därefter omedelbart iväg.

Tiden var nu dyrbar. Framåt gryningen skulle översten vakna till liv och slå larm. Ifall Janne då var kvar i Östeuropa skulle hans öde vara beseglat. Ingenting skulle kunna rädda honom.

Planen var följande. Först skulle Janne ta sig till centralstationen i Warszawa. Därifrån kunde han åka med natt tåget till Östberlin. Via checkpoint Charlie skulle han så slutligen rädda sig över till tryggheten i väst.

Med en tilltagande andfåddhet närmade sig Janne tågstationen. Den sista biten försökte han ta det lite lugnare. Allt för att kunna uppträda avslappnat och undvika att väcka misstänksamhet.

Lyckligtvis hittade Janne en ledig kassa och slapp köa. Snabbt fick han sin biljett och gick långsamt vidare till perrongen. Den var nästan tom och konduktören som stod där tittade vänligt på honom.

– Är det här direkttåget? frågade Janne.

– Ja, svarade konduktören. Det stannar ingenstans. Går raka spåret.

Janne undrade hur ofta han dragit det skämtet men kommenterade naturligtvis inte saken. Istället tackade han och klev på tåget.

Till en början var Janne ensam i sin kupé. Rätt snart fick han dock sällskap av en lite äldre herre med svartbågade glasögon. Denne hade en allvarlig min, sade ingenting och tog inte ögonkontakt.

En stor lättnad genomfor Janne när tåget äntligen skakade igång. I skumrasket utanför fönstret såg han hur de passerade en massa olika hus innan en lite småtrist natur tog vid.

Efter ett tag dök den trevliga konduktören upp för att visera färdbevisen. Janne räckte tjänstvilligt över sin biljett.

– Men det här är ju en Berlin resa! utbrast konduktören.

– Ja, började Janne lite oförstående. Det här är ju direkttåget till Berlin. Det påstod ni ju själv.

– Jag sade att det var direkttåget, förtydligade tjänstemannen sig. Men inte att det gick till Berlin. Vi är på väg till Moskva.

En lite paus följde innan han tillade:

– Var inte orolig. De ryska myndigheterna är bättre än sitt rykte. Jag är säker på att de kommer ge er ett varmt mottagande.

Konduktören lämnade kupén. Janne vände chockad blicken mot fönstret och märkte hur landskapet där ute tycktes bli allt kargare.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22