EN RÖD LITEN ROS (Publicerad i Göteborgs-Posten 1965)

Sep 5th, 2009 | By | Category: 1999-3, Novell

AV JOHN S. WILLIAMS

PSEUDONYM FÖR ERIC S. ALEXANDERSSON

Ytligt sett verkade Cloudhill rena idyllen. En liten stad med helt vanliga människor och helt vanliga problem. I parkerna höll träden som bäst på med att fälla sin sommardress, men springbrunnarna sjöng ännu sin blöta sång. Några bilar som morrade mellan gatorna. Kvällsflanörer och folk som spretade hem från de stängda pubarna. Och över alltsammans stod septemberhimlen hög och klar och vräkte stjärnljus över hus och kåkar.

Men idyllen var bara skenbar. De flesta av Cloudhills innevånare var upptagna av en gemensam tanke. Och denna tankes upphov var en förslagen skojare och tjuv, som gäckat polis och allmänhet i snart ett år och som kort och gott kallades Rosen.

Polisen var maktlös, tycktes det. Visserligen hade man fått en massa tips från allmänheten, men till ingen nytta. I början hade det rört sig om små oskyldiga snatterier, så att säga, men så hade det plötsligt urartat och blivit allt större och fräckare kupper, där både juveler, frimärkssamlingar och kinesiskt porslin bytte ägare. Till dags dato räknade man trettiotre fall och inte ett enda av dessa hade, som sagt, polisen lyckats reda upp. Inte ett spår, inte en enda vink. Så vida man inte räknade den lilla röda ros som denne okände, ökände lämnade efter sig vid varje kupp…

Några inbillade sig ha sett en skymt av Rosen. En elegant smidig herre i svart mask, som svepte ut genom dörrar och fönster eller svingade sig över balkongräcken. Åtskilliga romantiserade det hela. Menade att det gav en frisk fläkt genom vardag och gråhet. Som hjälten ur en av de gamla spanska pikareskromanerna hade Rosen stigit in i Cloudhill och rört upp i allt det triviala och konventionella och det behövdes sannerligen. Ja, det fanns till och med kvinnfolk i stan som lämnade fönster och dörrar öppna och vädjade besök av denne mystiske elegant, som alltid jagade om natten och som strödde röda rosor på sin väg…

David Black var en av dem som gladde sig över Rosens eskapader och existens. Ja, han var enastående tacksam mot honom. Inte så att han kände honom personligen eller skulle vilja ha med honom att göra; det var bara det att Rosen skulle komma mycket väl till pass på avstånd, och omedvetet skulle han kunna hjälpa David Black med ett av de viktigaste uppdragen i hans liv…

Därför satt Black i sitt rum på Thackeray Street, som han hyrde av Sammy Robson, och mådde alldeles förträffligt. Givetvis var han en smula nervös, men det hade han varit så länge han kunde minnas, så det så… Men i kväll skulle något ske, eller rättare sagt i natt. Något som skulle förändra hela hans liv…

Black var en liten glåmig gubbe. En smula kutryggig, händer som små krattor och med en kort mustasch som varken gjorde från eller till. För ett halvår sedan hade han pensionerats från Jackson & Flanagan. Det var dagen före han fyllde sextioåtta. Jodå, han hade fått skaplig pension, blommor, medalj, tacktal och en massa småkrafs från den övriga personalen. Och festen som de ordnat för honom skulle han aldrig glömma. Då hade han för en gångs skull varit i centrum. Man drack till hans ära, spelade och sjöng och höll tal. Och lille David Black hade på något sätt vuxit, känt sig över alla de andra. Nej, han skulle inte glömma det där…

Det var bara det att pensionen inte var tillräcklig för honom. På senare tid hade han lagt sig till med en del dyra vanor och ovanor. En av ovanorna hette Phyllis Garrick inne i Bristol. Han hade känt henne ett halvår. Hon var bara trettio, såg ganska bra ut. Det var bara det att hon var i dyraste laget. Naturligtvis var han vaken över att det var hans pengar mer än hans charm som drog, men han struntade i det. Han var av den sorten som gärna betalade bra för en fin vara och sedan var färdig med det.

Som f.d. kassör hade David Black nycklar till både firman och kassaskåpet. Det hade han omsorgsfullt ordnat med i tid. Och i kassaskåpet brukade det ständigt ligga en liten förmögenhet. Det var bara att ta för sig. Han skulle efterlämna en röd liten ros som kvitto. Och Rosen skulle få hela skulden. David Black hyste inga samvetskval vad det där senare beträffade. Det gjorde varken från eller till om den där skojaren beskylldes för en kupp mer eller mindre.

Han måste vänta en stund till. Vänta tills natten tjocknade och folk var borta från gatorna. Och en ros kunde han alltid snatta någonstans. Nästan varje hus i stan hyste en liten trädgård. Han kunde rentav plocka en av Robson, hyresvärden…

Klockan var strax över ett när David Black reste sig. Det var tyst på gatan och i huset. Bara långt borta en bil som bråkade. Och Robson hade för längesen stängt radion och krupit i bädd. Det var bara några minuters väg till firman. Allt låg väl till. Att han dessutom skött sig klanderfritt på sin post som kassör och betraktats som en timid och ansvarsfull människa gjorde knappast det hela sämre…

Han öppnade försiktigt fönstret med portfölj i hand. Han ville inte ta några risker och gå vägen förbi Robson. Trappan knarrade otäckt och man visste aldrig…

När han hasat sig ut genom fönstret stod han en stund och lyssnade till ingenting. Kusten var klar. Han smög intill väggen, sträckte sin behandskade lilla hand över staketet och plockade till sig en ros. Placerade den i fickan och smög ut.

Inte en själ. Bara lyktorna som stod och skelade på honom med gula ögon. Och skulle han stöta på någon nyfiken bekant visste han på råd. För säkerhets skull hade han stoppat ner några tändstift i portföljen.

Han skulle bara bort till sin kärra som krånglat en smula och som han hade varit tvungen att rulla in vid Harveys Corner. Fel på tändstiften! Och om några timmar skulle han rulla iväg till Bristol. Han hade helt enkelt inte haft tid att se till de där stiften förut…

Just som han svängde in på Chestnut Street tyckte han sig höra ett ljud. Han stannade till. Kände lite svett i pannan, lyssnade. Nej, nej… han inbillade sig bara. Det var de fördömda nerverna igen!

David Black gick på baksidan av Jackson & Flanagans hus. Fick fram nycklarna. Jo, låset var detsamma. I nästa stund steg han in i det unkna rummet. Fick fram ficklampan ur portföljen och knäppte på. Såg att allt var sig likt. Samma inventarier, samma lukt nästan. Precis som när han lämnat det för sex månader sedan. En känsla av vemod slog upp inom honom. Och samvetskval. Men så kom han att tänka på Phyllis…

Han fiskade upp nyckeln till kassaskåpet. Plötsligt hörde han ett ljud, stod med nyckeln i sin lilla hand som skakade. Det var alldeles stilla, han uppfattade inte ens sina egna andetag. Fördömda nerver, muttrade han och log skevt åt sig själv.

Han fick upp kassaskåpsdörren. Lyste in och lyckolog. Säkert var där mer än han tänkt sig. Säkert en tiotusen.

Han fick räkna sedan. Han krattade åt sig sedelbuntarna, placerade dem i portföljen, plockade upp rosen och lade den med ett grin därinne.

Gatan låg öde när han kom ut. Det var över en vecka sedan som Rosen slagit till senast. Härjade mestadels på östsidan. Och det var där som polisen höll till. Sannerligen han hade haft tur i alla stycken.

Huset låg dött och släckt när han kom tillbaka. Han svängde in genom fönstret. Stod mitt på golvet och andades ut. Han tände ficklampan, ville inte slå på det elektriska. Man visste aldrig om …

När han gått igenom sedelbuntarna smackade han av vällust. Fjortontusen pund. Långt mer än han vågat hoppas. Det skulle räcka ett tag framöver. Han stoppade buntarna tillbaka igen i portföljen, sånär som på hundra pund som han ville fylla plånboken med. I detsamma började han skälva på nytt. Plånboken, var i hela världen fanns plånboken? Han letade nervöst i fickorna, i portföljen. Rev upp och ner på allt tillgängligt, kände kallsvetten bryta fram ur pannan. Han ville inte medge att det värsta kunde ha hänt: att han tappat den på vägen. Kanske rent av därborta på firman…

Han lugnade sig en smula. Satte sig att fundera. Klämde om portföljen tills han fick ont i händerna. Plötsligt kom han ihåg. Det där ljudet han hört när han skulle plocka fram nyckeln. Tänk om…

Jo. det måste ha varit så. Han hade tappat plånboken när han skulle plocka upp nyckeln. Och i den låg hans namn, hans adress. Och en massa andra farligheter som…

Han måste tillbaka. Det måste helt enkelt vara så…

Kanske vid fönstret? Han kunde ha tappat den när han svingade sig ut. Han gick bort till fönstret, tittade ut, lyste nervöst med lampan. Förgäves.

Några ögonblick senare var han på väg mot Jackson & Flanagan igen. Han hade tur. Inte en människa i vägen, inte en bil.

Det var som han tänkt sig. Plånboken låg på golvet framför kassaskåpet. Han nafsade den till sig, stoppade den i innerfickan och smög ut på nytt.

Natten svalde honom därute. Plötsligt tyckte han sig se en skepnad nere i gatan. Så log han åt sig själv. Det var bara ett skuggspel som lurat honom. Skylten som dinglade över Craftons pub och som kastade sin skugga i lyktljuset,

Han smög vidare. Tänkte på framtiden. Nu skulle livet börja. Lite sent men han fick göra det bästa av det. Och med fjortontusen pund kunde han göra en del bra saker som…

Han hajade till, stannade. Kröp inpå muren. Jo, det var en uniform han sett skymten av därborta. Nu var det inte nerverna längre. Och den där uniformen kom mot honom. Han tryckte sig så hårt mot muren att ryggen värkte.

När han tittade fram igen var uniformen borta. Då torkade han svett ur pannan. Han måste hem nu! Han fick skynda sig. Han skulle inte orka stort längre…

Han kom hem igen utan svårigheter. Svingade sig in genom fönstret. Stod en stund i mörkret därinne och andades befriat. Äntligen, tänkte han och log trött. Äntligen …

Han tände ficklampan och slog sig ner. Lät huvudet sjunka ner mot bordet, pustade ut resten av spänningen.

Fjortontusen, tänkte han lyckligt. Snart skulle han åka in till Phyllis och Bristol. Tack vare Rosen så…

Men han fick ta det vackert. Inte vifta med sedlarna, leva lite skyggt till att börja med. Och sedan resa, resa… Äntligen skulle det bli av…

Han sträckte på sig en bit. Kände sig sömnig, gäspade. Långt borta hörde han ljudet av en bil, satt och lyssnade frånvarande. Ljudet dog ut. Han reste på sig, sträckte sina små armar i luften så att de knakade. Tog handskarna av sig och rocken…

Det var då det hände. Eller rättare sagt ingenting hände på en stund. Han bara tittade, stod blek och stirrade med skräckslagna ögon på bordet.

Portföljen var borta. I stället låg där en ros, en liten röd ros som glödde och blödde i det matta lampskenet.

* * *

Följande dag hittades David Black. Han hade dött av hjärtslag. Det var hans syster som fann honom. Dörren stod olåst, hon bultade, ingen svarade. Det var bara att kliva in. Hon gav upp ett skrik när hon fick se brodern i en hög på golvet. Sedan upptäckte hon den lilla rosen på bordet och förstod.

Hela Cloudhill beklagade det inträffade. En sådan liten god och timid människa hade förtjänat bättre, menade man. Nog var han värd en blomma alltid, men inte hade man väntat att den där lilla röda rosen skulle bli hans öde.

Två veckor senare infångades Rosen. Han togs på bar gärning en regnig natt just som han brutit sig in i ett parfymeri på självaste Market Street. Det var ingen mer eller mindre än Sammy Robson. David Blacks hyresvärd.

OM NOVELLEN

En röd liten ros är en kortnovell med ganska klassiskt kriminellt innehåll. Den handlar om pensionären David Black, som bestämmer sig för att finansiera sina alltför dyrbara vanor med ett litet … hm … uttag ur den före detta arbetsgivarens kassaskåp. Samtidigt härjar en förslagen tjuv som lämnar efter sig en röd ros på platserna för sina brott. Vad vore väl enklare än att utnyttja detta, tänker Black, att lämna en röd ros som ’kvitto’ …

Man låter osökt tankarna gå till författare som Julian Symons och Francis Iles, dessa skildrare av små människor som tror att storheten ligger i pengar, makt, sex eller religion. Visst känns novellen anglosaxisk så det förslår – och nog hade man låtit sig luras av pseudonymens förment brittiska aura om man var deckarfrälst DN/GP-läsare i mitten av 50- och 60-talet.

PER OLAISEN



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22